Container 56p5d

CONTAINER

Bert Ola Gustavsson & Dick Schyberg Smashwords Edition

Copyright © 2011 Bert Ola Gustavsson & Dick Schyberg

Omslagsfoto: Dick Gillberg

Innehållsförteckning Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 7 Kapitel 8

Kapitel 9 Kapitel 10 Kapitel 11 Kapitel 12 Kapitel 13 Kapitel 14 Kapitel 15 Kapitel 16 Kapitel 17 Kapitel 18 Kapitel 19 Kapitel 20 Kapitel 21 Kapitel 22 Kapitel 23 Kapitel 24 Kapitel 25 Kapitel 26 Kapitel 27 Kapitel 28 Kapitel 29

Kapitel 30

1

Trots mörkret var det uppenbart att det rörde sig om civilklädda snutar. De två männen rörde sig av och an, av nervositet eller bara för att hålla värmen. ”Jag gillar det inte”, sa den ene av dem. Kollegan sa: ”Det är snart fixat, dom verkar inte ha nån avskedskommitté. Då kunde det ha blivit marigt.” ”Snabbt ska det gå, va?” sa den förste. ”Visst, jag avskyr långa farväl.” Den andre gick ett par steg ut mot vägen och spanade bort mot infarten. När han kom tillbaka sa han: ”Var fan är dom, skulle vart här för länge sen. Du var inte med sist eller hur?” ”Nätack, jag är alltid lika glad om jag slipper.” Kollegan drog snoret långt upp i skallen, segt. Det var råkallt och han slog ett par åkarbrasor. Han sa: ”Jävla dumt att sätta igång med det mitt på dan. Då är det bättre så här dags. Förra gången var det fullt uppe på läktaren.” Han vred kroppen och pekade upp mot flygplatsens tak. ”En hel skock, och ett par tokiga jävlar klättrade över glasskyddet, hoppade ner på plattan, sen tog dom sig upp på flygplanskroppen, dom klängde på nåt jävla sätt upp från dörren till ryggen på planet. Där satt dom sen, vilket liv, ojojoj, jag tror dom var chilenare.” ”Ni kände er flata med tevekamerorna på va? Jag såg det på burken sen, inget vidare.” Den andre sa: ”Dom kom ner efter ett tag i alla fall, frivilligt.” De aluminiumgrå byggnaderna hukade i dimman. Flygledartornet, svagt upplyst inifrån, simmade uppe i töcknet, ibland synligt, ibland osynligt. Den snorige gjorde ännu ett försök att befria sig från sin plåga. Han drog in ljudligt och slängde iväg en loska mot en betongkruka som stod en bit ifrån honom. Han sa: ”Det ska fan stå här mitt i natten, jag borde vart sjukskriven istället. Varför är förkylningarna så långdragna nuförtin, förresten, jag ger mig

fan på att det är luftföroreningarna!” Den förste svarade inte. Han tittade bort mot tornet och sa: ”Kan dom lyfta i det här vädret?” ”Visst, dom har så mycket elektronik i kärrorna, dom kan säkert flyga i en säck.” ”Nu kommer dom va”, sa den förste. Några ljuskäglor svepte genom dimman vid infarten till flygplatsen, samtidigt som motorbuller letade sig fram till dem. ”Inte en jävla minut för tidigt, var har dom hållit hus?” De bägge männen stramade upp sin lediga hållning och gav sig med bestämda steg ut på plattan. Tre identiskt lika mörkblå Volvo 740 körde i karavan rakt fram till planet, följda av en patrullbil. De bromsade in femton meter från flygplanstrappan och framdörrarna öppnades som på ett givet tecken, fler civilare steg ur, nickade åt de två som väntat och öppnade för lasten i baksätena. Det var nio personer inalles, två av dem i sina första år, inlindade i varma filtar. Kvinnorna som bar dem var beslöjade, i gråa kläder, musaktiga, förskrämda. De bar byltena tätt mot kroppen. Resten i gruppen var män, de flesta med skägg, ingen av dem kunde ha fyllt fyrtio. En av dem aggressiv i kroppshållningen, stål blänkte runt handlederna, de övriga resignerade, med hängande axlar. De civilklädda polismännen motade dem snabbt fram mot planet, som fårhundar drev de runt flocken, vaktande, vakande, trots att det bara var några meter att gå. En kvinnlig polis i uniform gick bredvid den ena av kvinnorna som bar ett barn. Vid flygplanstrappan kastade sig mannen i handbojor omkull på marken, och började skrika högljutt. Barnen vaknade genast, om de nu hade sovit, blev skrämda, deras tunna röster föll klagande in i mannens rasande skrik. Det gick en rörelse genom gruppen, men den hejdade sig. Två av de civilklädda rusade fram, bearbetade mannens fingrar som höll fast i ett aluminiumbeslag, vred loss greppet, ryckte upp honom på fötter och drog honom åt sidan.

Uniformerna föste snabbt de andra framför sig uppför flygplanstrappan, de första böjde redan sina huvuden för att gå fria i kabindörren. Sedan bar de resolut den handfängslade uppför trappan, han vände sig om, bara ett ögonblick och kastade en sista blick på landet som han lämnade. Natt, dimma. Flygplatspersonalen gjorde sitt jobb. Trappan försvann, dörren slogs igen. Bilarna körde undan från planet innan jetmotorerna började vina. När de röda positionsljusen försvann i dimman sa den snorige: ”Vad väntar vi på?” De tre civilbilarna och den ensamma patrullbilen hade redan åkt. Innan de försvann hade befälet gjort en vinkning som betytt: ni kan åka nu. Kollegan såg inte gesten, han dröjde sig kvar vid fönstret trots att flygplansbullret avtog. ”Kom nu då.” Den förste vände sig om från fönstret och sa: ”Vart ska dom?” ”Vet inte, sånt säger dom aldrig förrän dom har lyft. Du skulle ha frågat dom andra.” Utanför terminalen lät de bilen gå varm en stund för att befria rutorna från imma. Den snorige satte fläkten på högsta och sa: ”Jag tror jag ringer kassan när jag vaknar.” Kollegan sa bara: ”Mmm.” De körde förbi långtidsparkeringen. Fordonen var täckta av blötsnö. Snöfallet några dar tidigare hade slätat ut raderna av bilar till jämna kullar, sida vid sida i mjuka former. Mannen vid ratten pekade på dem och skrattade till. Han sa: ”Vilket uppvaknande när dom har traskat runt på Kanarieholmarna i

fjorton dar. Hoppas dom tog med sig snöskovlar i väskan.” Kollegan stirrade ut genom rutan. Utanför flygplatsbelysningens avgränsade ljus var mörkret nästan ogenomträngligt. Han sa: ”Jag gillar fan inte dom här jobben, dom får mig att må skit. Varifrån kommer dom allihop, jag trodde att gränserna var så gott som stängda.” Mannen vid ratten drog ett snörvlande andetag genom näsborrarna och sa sen: ”Ta inte åt dig. Dom hittar på nya vägar, dom dyker upp som gubbar ur lådan.” Han slog om till helljus. Stortavlorna reflekterade ett självlysande budskap: ”VÄLKOMMEN TILL DET GLADA GÖTEBORG!”

2

Bilen hade backats in med fullt rattutslag och lämnats med det ena, extrabreda däcket helt uppe på trottoaren. Det var en ljusgrön BMW, den hade taklucka av svart glas och dyra magnesiumfälgar. Ingemar Färlebratt gick i en lov över från andra sidan Torggatan, och rundade aktern på bilen samtidigt som han kikade in i kupén och noterade att den var tom. Liknar lapp, tänkte Färlebratt och tittade sig omkring, inget tydde på att BMWns ägare fanns i närheten. När han såg den oortodoxa placeringen av framhjulet grep han reflexmässigt efter bötesblocket. Siffrorna blev inte snygga. Det blåste snålt ner mot hamnen och han ville inte ta av sig handskarna. Det fick duga. Han lyfte högra vindrutetorkaren, satte det vaxade blankettsetet på rutan och släppte tillbaka torkaren med en smäll. Färlebratt rätade på ryggen och fastnade i ett ögonpar som iakttog honom. Mannen på trottoaren var medelålders, klädd i skinnjacka och blicken var kall. ”Parasit”, sa mannen och harklade sig som om han var färdig att spotta, men någonting fick honom att ändra sig, göra en hastig rörelse med armen och skynda på stegen därifrån. Färlebratt stod flera sekunder med blocket fastklämt i nypan. Det var då alldeles förbannat. Den tykna jäveln måste få gå, tänkte han. Ett gränsfall. Hetsa inte upp dig. Ingemar Färlebratt, av jobbarkompisarna kallad Dingo, lät ilskan sakta pysa ut utan att göra någon skada. Öknamnet hade han skaffat sig redan under ungdomens boxningsträning. Kompisarna tyckte att någon personlig egenskap borde skilja honom från den store boxningsidolen som var hans namne. Ilsket försökte han dra ner huvudbonaden en aning till i pannan. Han hade den säkraste stuken på mössan av alla vakterna och han hade en förmåga att alltid stöta ihop med bråkmakare. I somras hade en bilist försökt rycka av honom mössan vid Storans parkering. Killen hade fått vad han tålde.

”Självförsvar”, hade Dingo hävdat när chefen undrat om det verkligen var nödvändigt att slå tänderna ur käften på oskyldiga medborgare. Hans bortförklaringar hade inte hjälpt. Beslutet från högre ort stod fast, det blev omplacering. Ett offer för arbetslivets rättsröta, tänkte Dingo. Han hade fortfarande kommenderingen på skitdistrikten i färskt minne, först i oktober hade han tagits till nåder. Det gällde att ligga lågt och undvika klagomål. BMW-ägaren syntes inte till, skulle han vänta ett tag och se om han dök upp och ville mucka? Färlebratt ryckte på de blå uniformsklädda axlarna och gick vidare. Vid korsningen till Postgatan stannade han och stirrade upp mot Traktören, kommunaltjänstemännens värmestuga. Där inne satt dom, varmt och ombonat, medan han lappade ihop till deras löner ute i kylan på gatorna. Dom fikade halva dan, kom det nån som ville dom nåt så reste dom sig bara och låtsades bära runt några pärmar. Dingo ruskade fram klockan ur ärmen och fattade tag i den med sin behandskade hand. Snart fika. Han knäppte upp en knapp mitt på bröstet, stack in handen och stoppade ner pennan i innerfickan. Där sällskapade den med ett annat, cigarrformat föremål som han numera alltid bar på sig. Dingo hade köpt stilettbatongen på postorder efter incidenten vid Storan. För säkerhets skull. Ingemar Färlebratt knäppte uniformsjackan igen, slet blicken från Traktören och styrde näsan mot den väntande kaffekoppen i Östra Nordstan.

***

De två män som erade inomhustorgets dörrar såg alldagliga ut var för sig, men tillsammans var de ett omaka par. En av dem var reslig, medelålders, den andra yngre, kortvuxen och med en kutande hållning. Bägge var iförda toppluvor, den längste av dem hade en sliten grön militärparkas, den andre var klädd i en svart, halvlång jacka och han vände sig om gång på gång när de snabbt rörde sig framåt över golvets marmorplattor. Kommersen hade startat en timme tidigare, men ännu hade lunchrusningen inte kommit igång. I konditoriet stod tårtorna uppställda på parad, utan några luckor. Framför dem stod extra polisman Kenneth Ericksson i blå fjällrävenjacka och nya jeans och försökte göra ett val. Bara imorron, sen är jag hemma igen, tänkte han. En vakans vid ordningen i Trollhättan hade dykt upp från ingenstans, han hade till sin förvåning fått jobbet och de nödvändiga handlingarna var redan undertecknade. Kenneth Ericksson var definitivt färdig med Göteborg och med sina outhärdliga arbetskamrater Olsson och Rickfors. Han föreställde sig dem när de glufsade i sig bakverken och insåg samtidigt att en tiobitars inte skulle räcka. Det var att kasta Schwarzwaldtårta för svinen, men han ville inte verka snål. ”Vad kostar den där stora?” sa han och pekade. ”Hundratrettisju.” Kenneth grep tveksamt efter plånboken. Mittemot konditoriet skred bankpersonalen fram bakom sina diskar. Terminalerna klickade. Den tjocka, grå heltäckningsmattan suddade bort alla ljud av klackar. De två männen i toppluvor nådde fram till bankens ingång. De såg på varann. ”Nu”, sa den längste och höjde samtidigt armarna, tog ett stadigt tag om mössans nederkant och slet ner den framför ansiktet samtidigt som han började springa. Den andre upprepade rörelsen och föll in i sken efter honom. Bara ögonen syntes genom de sönderklippta mössorna, när de bägge männen rusade fram över golvet med sikte på kassa 3.

Kunden som stod framför disken stoppade just någonting i fickan och vände sig om. I handen höll han en läderportfölj. ”Röret”, sa den långe till sin kamrat, som omedelbart ryckte fram något som han burit innanför jackan. Av farten blev slaget våldsamt, bankkundens pälsmössa fångade upp en del av kraften, kanske räddade det hans liv. Nu föll han handlöst, portföljen och mannen slog i golvet utan ett ljud. ”Pengarna, fort”, väste den långe. Han körde in en pistol genom plexiglasets öppning vid kassadisken. Kassörskan kunde inte avgöra vad mannen siktade med, men hon litade på sin hörsel och hennes blick blev stel. ”Har inte så mycket pengar”, sa hon lågt. ”Släng hit dom du har.” ”Ge hit dom och ge fan i larmet”, förtydligade den kortvuxne med en röst som hotade spricka av nervositet. Han halade fram en plastkasse ur jackfickan, slängde upp den på disken. Kassörskan grep påsen och tog sedan ett djupt grepp i myntlådan och började stoppa ner sina växelmynt i plastkassen. ”Sedlarna för fan”, sa den långe. Kassörskan började gräva efter större pengar. Den långe vände sig om och spanade ut över lokalen. Kompanjonen följde hans blick. Kassörskan fick liv igen. Hon sköt ut plastpåsen med pengarna över disken med händerna och tryckte in larmet med knäet. Sekunden efteråt kastade hon sig i skydd bakom en låg hurts. Den långe såg bara ett par vilt viftande ben när han snabbt snodde runt igen och den kortvuxne skrek: ”Hon larmar, vi sticker!” samtidigt som han vräkte sig mot utgången. Den långe ryckte åt sig plastpåsen, hejdade sig ett ögonblick, plockade upp portföljen från golvet och satte iväg efter honom.

Portföljens ägare låg kvar, med ansiktet mot mattan. Utanför konditoriet, tvärsöver marmorgolvet, ställde Kenneth Ericksson instinktivt ifrån sig tårtkartongen när han såg två män spurta ut genom bankens dörröppning. Han tvekade en sekund, släppte sen det röda plastsnöret som var fäst runt förpackningen och satte upp farten mot Östra Hamngatan, ut genom de vilt smällande aluminiumdörrarna. De två framför honom höll en rasande takt över spårvagnsspåren. Kenneth hörde ett infernaliskt ringande, såg spårvagnen i ögonvrån och slängde sig åt sidan. Han vek av åt vänster för att springa runt vagnen i farten, men han förlorade ändå tid. Tre hela vagnar gick förbi innan han kunde ta upp jakten igen. Ingemar Färlebratt hörde skriken bortifrån gatan. Slagsmål? Två man sprang som galna rakt framför en spårvagn. Rånare! Dom är mina! tänkte Dingo och satte igång benen. Samtidigt som han fick upp farten öppnade han en knapp i rocken och började gräva i innerfickan. De två första rånarna hann gott och väl in på Kruthusgatan, men Dingo gick in som god fyra, inte många armlängder efter den tredje skummisen som sinkats av en spårvagn. Dingo tänjde ut stegen med all sin kraft, svängde armen bakåt i en båge och la alla sina nittifyra kilo i slaget. Kenneth Ericksson som hade börjat knappa in på rånarna hann märka en rörelse bakom sig. Han kände en skarp smärta, benen låste sig och hustaken gick i spinn medan mörkret forsade in i hans huvud. Dingo lyckades stapplande sakta in, en fick räcka, han stöttade sig mot en husvägg medan han snappade efter luft. Över hans väsande andhämtning lade sig ljudet av en rivstartande bil. Ingemar Färlebratt hörde det inte. Tankarna var i oordning, han ville kräkas, men vågen av illamående vek tillbaka och han fick luft igen. Rånaren låg uträtad på trottoaren framför honom och en röd rännil letade sig

sakta ner mellan gatstenarna. Dingo ville sätta upp foten på karln och vråla. En äldre man kom springande med sin fru i släptåg och några strikt klädda tjänstemän anslöt ur en port. Tre vägarbetare hakade på kopplet, den ene av dem hade fortfarande en skyffel i högsta hugg. Ingemar Färlebratt betvingade en impuls att vända och springa åt motsatt håll. Hopen hejdade sig, den spred sig i en halvcirkel framför Dingo och den liggande mannen som nu spillt en ansenlig mängd blod i rännstenen. Det blev stilla för ett kort ögonblick. Till slut bröt den äldre, nu högröde mannen tystnaden. Hustrun kikade nyfiket fram över hans axel. ”Är det Clark?” frågade han. ”Jag vet inte”, svarade Färlebratt sanningsenligt.

3

Lars Jensen såg spridda isflak som makligt flöt ut mot havet när han erade Göta Älvbron på väg in mot centrum, radion hade räddat honom från att hamna i trafikkaoset vid Tingstadstunneln, där en långtradare hade vält vid infarten till det södergående röret. ”Att folk kör så förskräckligt. Vad tänker dom på?” Mannen lutade sig fram från baksätet. ”Älven är öppen i alla fall”, tillade han. Den flyter ju ovanpå tunneln, tänkte Jensen. Han sa: ”Ja.” ”Det ska bli skönt att komma upp till Stockholm, där har dom riktig vinter, och så får vi se barnbarna, vi har två stycken. Det är gulliga ungar. Har du egna barn?” ”Jadå”, sa Jensen. Trafiken segade sig fram, och köerna växte. Paret skulle ända ut till Landvetter, gubben hinner nog berätta vilken tandkräm han använder innan vi hinner dit, han är den sorten, tänkte Jensen. ”Dom bor ute i Bromma. Riktigt lugnt där ute, nu sen dom la ner flygplatsen. Hinner vi i tid till vårt plan, förresten?” ”Ni hinner”, sa Jensen. ”Birgitta hon är inköpschef, hon har fullt upp så hon brukar inte hinna möta oss vid planet, men vi har lärt oss att hitta ut dit själva. Har vi inte Elsa?” Han vände sig bort från Jensen ett ögonblick. Lars Jensen behövde inte titta i backspegeln för att kunna se hustruns ivriga huvudrörelse när hon nickade bifall. ”Hon är duktig hon, Birgitta”, sa hon. Jensen bedömde deras ålder till närmare sjuttio, de verkade vitala, och stämbanden var i fin kondition, åtminstone på gubben. Han vände sig mot Jensen igen, kröp framåt, som ville han åla sig mellan framsätena för att höras bättre. Han sa: ”Taxichaufför, är det ett bra jobb? Vet du förresten vad en inköpschef tjänar?” ”Nej”, sa Jensen ointresserat. ”Tjugi tusen i månaden, och i höstas fick hon en ny bil från firman. Hon brukar ta en sväng ut på Djurgården med oss, dom funderar visst på att köpa hus där,

Mats hennes man är tandläkare, förresten.” ”Vilken tandkräm använder han?” sa Jensen. Mannen hejdade sig. ”Det har jag aldrig tänkt på, det ska jag fråga honom när vi kommer upp, han måste ju veta vilken som är bäst.” ”Han tar väl inte betalt för en konsultation?” sa Jensen. Mannen hann inte svara, frun hann före med sin fråga: ”Hinner vi nu då?” Köerna sniglade sig förbi Kallebäcksmotet upp mot väg 40 till Landvetter och Borås. ”Vi hinner”, sa Jensen trött. En lastbil pustade in en äcklig dieselstank i kupén. Jensen stängde alla luftintag för att slippa avgaserna. Efter en stund lossnade en propp någonstans och bilarna framför taxin började röra på sig igen. Mannen var på honom igen, som en igel. ”Det är Birgitta som har betalt biljetterna, hon tar dom på firman, hon är så snäll, tänker alltid på oss. Nästa vecka ska hon iväg på kurs, då ar det bra att vi tar hand om barnen, ja dom har dagis, så det är bara på kvällarna. Visst känns det bra att vi får träffa våra barnbarn så ofta, tycker inte du det Elsa?” Kärringen nickar antagligen igen, tänkte Jensen. Han sa: ”Får dom träffa sin mamma nåt då?” Mannen sa: ”Jaaadå.” Jensen visste att han träffat rätt. Han blev road av spelet och fick lust att driva det till sin spets: ”Det är väldigt viktigt att små barn får träffa sina mammor, att dom har en nära kontakt med sina mödrar är grundläggande, annars kan dom bli skadade för livet. Jag läste om en pojke som hamnat på ungdomsvårdsskola, han hade råkat ut för nåt sånt.” Gubben teg. Jensen var på honom igen: ”Det stod att hemmafruarna, det var nåt viktigt det.” Han tittade på kärringen i backspegeln, men hon reagerade inte. Lars Jensen trampade på så mycket han vågade på motorvägen. Tystnaden bestod till strax efter avtagsvägen mot flygplatsen då kvinnan i baksätet sa: ”Hinner vi nudå?” ”Förmodligen”, sa Jensen.

Några minuter senare stannade han bilen framför den blå skylten med vita bokstäver: Inrikes; och i mindre stil; Domestic. Jensen kånkade de blytunga väskorna under tak, det gamla paret hade skyndat före. ”Kommer ni nån gång”, ropade mannen åt Jensen, medan hans fru gjorde ett misslyckat försök att hålla upp de automatiska entrédörrarna. ”Visst, visst”, sa Jensen, han ställde ner bagaget innanför dörren och vände sedan snabbt på klacken. Försvann ut innan de hann säga nåt mer. Framför honom stod långa rader av blåa Volvobilar. Limousineservice, minsta kamrer ska ha en avdragsgill chans att känna sig som statschef när han kommit tillbaka från ett besök på filialen i Malmö, tänkte Jensen när han gick tillbaka till taxin.

***

Ett dämpat mummel rådde i konferensrummet när kriminalinspektör Stig Landin försiktigt smög in genom dörren. ”Men där är du ju Stig”, sa Ängman, högt och glättigt, men tillgjort. Det gick inte att missta sig på hånfullheten i tonen. Den obemärkta entrén han försökt sig på gick helt åt skogen, inom sig förbannade Landin den kortvuxne mannen vid bordsändan. Kommissarie Ängman var inte populär bland sina underlydande, inte nu längre. Han hade länge levt högt på sitt rykte som en skicklig och hårdhänt polisman, men sedan han placerat sig bakom ett skrivbord där mer och mer pappersarbete av istrativ art haglade ner, så hade hans stjärna dalat. Karln blev helt enkelt mer och mer surmagad för var dag som gick. När han inte fick utlopp för all sin energi bland papperen så gick överskottet ut över omgivningen. Ängman blev allt petigare med den polisiära etiketten och nu var han utnämnd till husets plågoris. Den här dagen var tydligen inte någon av hans bättre.

”Nu när Stig infunnit sig kan vi väl sätta igång”, sa Ängman magistralt. Mumlet dog omedelbart ut, ingen ville utsätta sig för Ängmans ogillande och därtill hörande giftigheter. Ängman tog en PM överst i högen och började läsa högt med mässande röst. Bara han inte tar fram overheaden, tänkte Landin och övergick efter en kort stund till att stirra tankfullt på fönsterbänkens ortoceratitmönster. Mötesdeltagarna i konferensrummet hade börjat känna sig lätt desperata redan under den tredje cirkulärskrivelsen, då Ängman plötsligt kallades till telefonen. När han varit borta någon minut började sorlet stiga högt i salen. Det dämpades igen då Ängman kom tillbaka med snabba steg. ”Det är några dårar som gett sig på SE-banken i Nordstan, men det är inget stort och inget skjuta. Vill du ta det Stig?” frågade han lätt. Landin reste sig, det var enbart en befrielse att få lämna rummet. ”Dom väntar på dig nere i garaget.” ”Mmmm.” ”Kan vi fortsätta då?” hörde han Ängman fråga när han stängde dörren bakom sig. Ängman väntade inte heller den här gången på svar.

***

”Hur går det?” frågade Landin. ”Fint, men det är ont om vittnen”, sa den unge konstapeln som stod på post utanför bankens port. Hans kollega avslutade sitt samtal i kommunikationsradion och kom fram till dem.

Han sa: ”En parkeringsvakt har knockat en av dom uppe vid Kronhuset, Svensson kommer hit med honom, ja, parkeringsvakten, alltså, en av kollegerna åkte med den andre i ambulansen.” ”Bra, har vi en så har vi snart dom andra”, sa Landin belåtet och gick vidare in i banken. Kontorschefen kom ut från ett av de inre rummen. Han hade ett papper i handen. Landin sa sitt namn och sträckte fram näven, bankmannen tog den men presenterade sig inte. Hans ögon flackade mellan kunderna och poliserna i lokalen. ”Det handlar om cirka 10 000 kronor. Dom hann inte få med sig mer, vi kan få en mer exakt siffra om en stund”, sa han. ”Tyvärr verkar det som om vår kamera var ur funktion.” Nu tittade kontorschefen äntligen Landin i ögonen. Han sa: ”Är ert folk klara snart?” Landin nickade, uppenbarligen var de i vägen för affärerna, själva rånet handlade om en struntsumma. Inget stort och inget skjuta, hade Ängman sagt. För en gångs skull hade han lyckats uttrycka sig kort och kärnfullt. Tekniska packade ihop. En av dem ruskade på huvudet åt Landins frågande ögonkast. Inget resultat. De gick. Några fotoblixtar smällde av i tät följd utanför banken, samtidigt som kontorschefen pekade ut kassörskan som blivit rånad. Hon satt vid ett bord och försökte tända en ny cigarett på fimpen av den gamla. Hon var ung, välfriserad och fortfarande blek. Landin beslutade sig för att ta sig till ett lugnare ställe för förhören. Han gick fram till kassörskan, presenterade sig, och bad henne att följa med. Hon tittade på sin chef, fick en nick, fimpade cigaretten och reste sig. När de kom ut på innetorget stod parkeringsvakten brett leende och väntade. ”Landin.” ”Ingemar Färlebratt.”

Landin tittade ett ögonblick på skärmen på hans mössa. Han sa: ”Ni fick stopp på en av dom?” ”Den jäveln reser sig inte på en stund”, sa mannen och flinade ännu bredare. Han var korpulent, men den blå uniformen satt klanderfritt och den var kemiskt ren från damm. Han fortsatte: ”Ambulansen körde iväg med kräket.” Landin sa: ”På det viset. Ni har inget emot att följa med på ett kort förhör så vi får alla detaljer.” ”Nä, föffan, det gör jag så gärna.” ”Kom då”, sa Landin. Parkeringsvakten klev bredbent iväg mot utgången jämsides med honom. Flickan kom några steg efter. Innetorgets dörrar slog igen efter dem. Ljusreklamen fortsatte lysa som om ingenting hänt. De nyfikna utanför banken började troppa av en efter en när de insåg att inget mer skulle hända. Vid en röd avfallsbehållare av plåt stod en kundvagn, till brädden fylld med skräp och tomburkar. Bredvid den stod ytterligare ett par papperskassar med samma innehåll. Mannen som ägde dem hade tidningar lindade om fötterna och var trots årstiden iförd sandaler. På huvudet hade han en obeskrivligt lortig mössa, kroppen täcktes av en lika smutsig, fotsid överrock. Mannen slickade grädde från fingrarna. Käkarna rörde sig mekaniskt en stund efter kalaset, sedan rätade figuren upp sig och slängde tillbaka en renskrapad tårtkartong i avfallsbehållaren. Det hade avgjort varit dagens fynd. ”Tokiga är dom, tar inte vara på nåt”, mumlade mannen för sig själv. Sedan lyfte han försiktigt upp papperskassarna, tog kundvagnen och styrde iväg den i riktning mot Brunnsparken.

4

Allt hade gått som planerat. Den stulna bilen stod i ett parkeringsdäck långt borta. Bilnycklarna hade han personligen släppt ned i en gatubrunn tillsammans med det vapen de använt på banken. Det hade smärtat lite grann eftersom de hade fått skramla ihop flera hundra för att kunna köpa pistolen, den hade sett jävligt ball ut, precis som en riktig. Men den hade gjort sin tjänst nu, och när Ronny Edling hörde plasket, visste han att det skulle dröja decennier innan nån av gatukontorets gubbar hittade den nere i avloppstunneln. Det var en trygg tanke, och förresten kunde man inte anklagas för resande av livsfarligt vapen när det inte var en riktig pistol man siktade med. Ronny Edling grävde nöjt i plastkassen för att börja kontrollräkningen. Han ropade: ”Kommer du J.R. eller har du gjort i byxorna?” Inte ett ljud hördes från toaletten. De var hemma, och de hade en hel kasse pengar med sig. Inga blåljus hade synts till på vägen. Toalettdörren öppnades och John-Roger Håkansson steg flinande ut: ”Stressa inte Ronny, vi har hela dan på oss.” Han var lång och smal, tinningarna grå, när han gick fram mot bordet slog en pust av Brut rakvatten emot Ronny. Ronny Edling såg upp på sin kompanjon. Elva år skilde dem åt. Håkansson hade suttit förr, men för Ronny hade det varit premiär, han hade behövt någon att hålla sig till. Det hade blivit John-Roger Håkansson, kallad J.R. som hade hunnit med en hel del mer än Ronny. J.R. var rädd om sitt utseende, ständigt välputsad. Detsamma kunde man inte säga om Ronny Edling, sällan eller aldrig kontrollerade han utseendet i spegelglas. ”Du är cool du, J.R. först banken och sen en rakning, va?” sa Ronny med uppskattning i rösten. ”Du vet väl att man ska hålla sig ren och snygg. Sa inte din morsa det?” J.R. tände en cigarett utan filter, stålsatte sig för att hålla händerna stilla. Han märker inget, tänkte han. J.R. var skakad, han hade varit tvungen att gå in på muggen och sätta sig ner på locket med torr strupe och bultande hjärta. Han hade fyllt 43, men detta var hans

första rån, checkar och momsjobb kunde han, ja, allt gick ju inte vägen, men rån det var nya prylar. En gröngöling på fyrtitre hade sprintat in på Skandinaviska Enskilda och plockat för sig klöver. Det kunde man kalla för sen debut. ”Slängde du röret?” frågade han Ronny som nu vek upp sedlar, slätade ut dem prydligt och sorterade dem i högar. Ögonbrynen vippade förnöjt, när han försiktigt snyggade till en skrynklig tusenlapp. ”Va sa du J.R?” ”Gjorde du dig av med röret?” ”Tappade det när vi sprang.” Ronny Edling tog inte ögonen från pengarna. ”Hörde aldrig att det föll”, sa J.R. ”Vi ska inte åka på såna pundgrejer som att lämna fingrarna efter oss, va? Det kom vi ju överens om från början.” Ronny sa: ”Visst, jag gjorde som du sa, förresten var det så jävla rostigt att inget kunde fastna ändå.” Han fortsatte räkna. J.R. orkade inte svara på Ronnys dumheter. Han reste sig, iakttog Ronny Edlings räknande en stund under tystnad innan han gick in i det omoderna köket och spolade upp kallvatten i ett högt glas. Han gick tillbaka och slog sig ned i fåtöljen till vänster om glasbordet medan hans kompanjon tömde ut resten av innehållet i plastpåsen. Sedelhögarna såg oroväckande tunna ut och en ström av mynt föll klirrande ut och spred sig över bordsskivan. ”Det är femti spänn i en sån här, va?” J.R. nickade misslynt mot de bägge pappersrullarna med enkronor som Ronny höll upp. Ronny sa: ”Hundra till att börja med då.” Han la rullarna i en särskild hög och började sen raka ihop enkronor över bordet medan han räknade högt. ”Sedlarna först!” sa J. R. ”Dom har jag redan räknat.”

”Hur mycket är det?” Ronny Edling sa högtidligt: ”Sextusen sjuhundrasexti.” ”Sextusensjuhundrasexti?” ”Visst, J.R.” ”Sluta med det där J.R:andet”, sa John-Roger Håkansson argt. Han hade trott att det skulle vara mer. Varför inte sexti eller trettisex, sextusen kunde han förr om åren ha gjort på några checkar utan förberedelse och utan jätterisker. Sextusen! J.R. reste sig i sina fulla en och nittiotvå och gick fram till fönstret. Utanför piskade en äldre kvinna mattor med frenetiskt taktfasta slag. Ljudet ekade mellan landshövdingehusen som bildade en fyrkant kring en stensatt gård med en liten gräsmatta i mitten. Husen var nymålade i grönt i den ena vinkeln, men på den sida där de befann sig flagnade den grågula fasaden orenoverad. Ingen syntes till i fönstren mittemot. Kvinnan slutade att bearbeta mattan. Hon tog ner den från piskställningen, stack piskkäppen under armen, lyfte upp mattbunten och försvann in i en trappuppgång. Gården låg öde. J.R. funderade om han gjort ett riktigt val när han slagit sig ihop med Ronny. Killen var aningen trög, men han var beredd att göra en hel del fotarbete, han hade dessutom en lägenhet och han sade inte emot. ”Sextusen sjuhundra”, upprepade han lågt. Knappast Fort Knox, snarare lärpengar, tänkte han. ”Det är en bit över sjutusen J.R.”, konstaterade Ronny som nu övergått till att räkna de sista mynten tyst. J.R. sa: ”Sluta upp med att räkna dom där jävla enkronorna nu. Du gör mig nervös.” Ronny Edling tittade förvånat upp: ”Men du sa ju själv...” J.R. sa: ”Sluta för fan, sa jag.” Han satte sig hastigt ner i fåtöljen igen. ”Det är klart att det kunde varit mer”, sa Ronny. Han tycktes nu äntligen inse att den penninghög han hade framför sig bara var en veckopeng jämfört med vad de drömt om. Alltsedan de träffades igen efter fängelset hade de talat om de hundratals tusen, kanske miljoner, som rånet skulle ge.

”Om det inte varit för den där pundiga bruden i kassan. Vilken korkad jävel, va?” sa han och hoppades på medhåll. ”Imbecill”, medgav J.R. Själv ansåg han sig vara kvinnornas man, men insåg att bankrån inte direkt kunde jämföras med vad som gällde på krogar och dansgolv. Han analyserade läget för Ronny: ”Hon blev chockad när vi klev in, såg ut som en robot när jag stack in pistolen.” ”Du sa ju till henne om sedlar”, fortsatte Ronny. J.R. viftade avvärjande, det gällde att inte gräva ned sig: ”Det gick ju vägen i alla fall. Våra planer höll streck in i detalj, Ronny, det var proffsigt.” Ronny sken upp: ”Du hade rätt J.R. Hur tror du det gick för den där typen som jag drog till?” ”Ingen risk, han klarar sig. Han landade mjukt.” Väskan. Den hade han glömt. J.R. klev ut i hallen och hittade den till vänster innanför dörren där han slängt den innan han rusade in på muggen. Det var en brun dokumentportfölj, i dyrt läder. Han gick in i rummet igen, ställde väskan på bordet och öppnade den. Ronny kikade nyfiket ner i den, men sa besviket: ”Bara papper J.R. och en miniräknare för några tior.” J.R. svarade inte. Han lyfte upp en bunt papper och skummade igenom dem ett efter ett. ”Parlez vous français?” sa han till Ronny. ”Va?” ”Glöm det”, sa J.R. och strök håret bakåt. Han gick in i rummet intill och la sig på den hjälpligt bäddade sängen. Han tände sänglampan och började läsa. Affärshandlingar, kontoutdrag, det var sånt han hade arbetat med. Men handelsstudenten John-Roger Håkansson, som betraktades som udda eftersom han kunde franska, hade aldrig fått nån riktig fart på karriären inom affärsvärlden. Eller var det kanske för hög fart redan i utgångsläget? Den lyxtörstande ynglingen hade under alla omständigheter haft lite svårt att skilja på företagets och sina egna pengar. Hans morbror som var VD hade naturligtvis inte polisanmält, bara diskret gett honom sparken.

Med det sista av föräldraarvet hade han startat eget. Till en början hade det gått bra, men efter några år var han fast, djupt inne i skattesvindlerier och momsfiffel. Efter första fängelseturen hade släkten stängt porten för alltid. Ronny Edling återupptog kontrollräkningen av sedelbuntarna. Han rullade tunna röda gummisnoddar runt varje valör och präntade ner summorna i en rad på en papperslapp. Tystnaden bredde ut sig i lägenheten tills slagen från piskställningen ute på gården började studsa mellan husen igen. De pulserade in genom de stängda fönstren i en monoton rytm. ”Jävla kärring”, sa J.R. och reste sig ur sängen med ett ryck. Han tog papperen och la med en underfundig min ned dem i portföljen igen. Där fanns ännu ett fack med dragkedja i den, varför hade han inte sett det tidigare? Nyfiket öppnade han dragkedjan och stoppade in handen. ”J.R. det är sjutusentvåhundratretton, jag måste ha räknat fel på en hundring”, ropade Ronny Edling från vardagsrummet. Han hade räknat färdigt nu, lutat sig tillbaka i soffan, tänt en cigarett ur J.R.s paket. Spänningen efter hans livs första bankrån började släppa, musklerna var inte längre stela av allt adrenalinet. J.R. hade haft rätt, bara man planerar allt i detalj så kommer man hem helskinnad. Han hade inte haft nåt val med killen som stod i vägen inne i banklokalen, det hade inte varit läge för några förklaringar. När Ronny Edling såg upp stod J.R. i dörröppningen. Han log samma leende som när han rakat hem en pokerpott på kåken. ”Upp med dom”, sa han. I handen höll John-Roger Håkansson en platt, blankförnicklad pistol. Den lilla runda, svarta mynningen pekade rakt mot Ronnys panna. Han kunde se räfflorna inuti det lilla svarta hålet och hans händer flög snabbt upp ovanför huvudet. Ronny Edling begrep ingenting.

5

Pälsmössan hade räddat honom från hjärnskakning. ”Svullnaden lägger sig om ett par dar, bandaget kan ni ta bort imorron, det räcker med ett plåster”, hade läkaren sagt. Men huvudet började dunka värre nu. Han hade ringt banken, sjukhuset, banken igen. Vid andra försöket på banken hade han fått namnet på utredaren på Skånegatan. Där hade han fått beskedet. Hans bruna dokumentportfölj var borta, oåterkalleligen borta. Pierre Sandberg hade velat lägga på luren omedelbart, men utredaren hade gått på, frågat om vad han sett på banken, om han lagt märke till något särskilt, om han trots allt inte kunde ge något signalement på rånarna. Sandberg hade klippt av honom: ”Jag säger som jag redan sagt flera gånger till den polis som förhörde mig på sjukhuset, jag hann aldrig se nåt, stod vänd åt andra hållet. Enda jag vet är att jag blivit nerslagen och ni har inte gripit den som gjorde det.” Han hade genast lagt till i vänligare ton: ”Ledsen att inte kunna vara till nån hjälp”, ville inte väcka polisens motvilja. Portföljen var i orätta händer, det var tillräckligt allvarligt. Visserligen gick allt att förklara, licensen hade han ju, och papperen var väl obegripliga för en utomstående. Men det skulle inte vara bra om polisen kände sig kallad att rota för djupt i portföljen. En svag knäppning i dörrvredet avslöjade att sekreteraren öppnade dörren. Sekunden efteråt stack Maria Arvidsson försiktigt in sitt huvud. ”Posten?” ”Lägg den på bordet.” Rösten avslöjade tydligt att posten inte var det Pierre Sandberg längtade efter mest. Maria Arvidsson uppfattade vinken, hon hade varit sekreterare i över 30 år på Sandberg Shipping AB, med avbrott bara för några år på femtiotalet när hennes dotter föddes. Hon var obrottsligt lojal mot både företaget och dess chef, fast för henne var Pierre Sandberg fortfarande ”pojken”, hon såg honom med den gamle Oscar Sandbergs ögon.

Och nu hade han blivit rånad, otroligt, sånt skulle aldrig ha hänt Oscar Sandberg, tänkte hon. Allt hade varit betydligt bättre på den gamles tid då företaget legat i kvarteren vid Götaplatsen. Som mest hade de varit 22 anställda, när fastigheten såldes 1985 hade de varit nere i åtta. När kamrer Pålsson gått i pension året därpå och hon övertagit rollen som äldst i företaget hade de bara varit fem kvar. Pierre Sandberg hade många gånger sedan dess förklarat för henne hur marknaden ändrats när varven försvunnit och skeppen seglade under annan flagg. Kanske var allt det där sant, tänkte Maria, men för henne var det betydligt allvarligare att hennes chef börjat ta för vana att infinna sig vid tiotiden på förmiddagarna. Med sig till arbetet bar han allt oftare lätt rödsprängda ögonvitor. Pierre Sandberg, å sin sida, uppskattade den gamla trotjänarinnan han ärvt tillsammans med hela företaget vid faderns plötsliga död 1980. Hon var punktligt på kontoret varje dag klockan åtta, lika punktligt på väg hem klockan fyra. Hon arbetade aldrig över och det ade Pierre Sandberg utmärkt. Maria Arvidsson var dessutom en av de få kvarvarande sekreterare i landet som inte sa du till sin chef, hon kunde nån gång använda hans förnamn om hon skulle drista sig till att vara mer personlig. Det hände sällan. Men nu var hon tvungen. ”Pierre borde åka hem. Ska jag ringa efter en taxi?” Han sa: ”Du kanske har rätt, jag får nog inte så mycket mer gjort idag i alla fall.” Två minuter senare stack hon in huvudet igen och meddelade att bilen var på väg. ”Om någon ringer om min portfölj, ge dom hemnumret”, sa han innan han gick. Direktör Pierre Sandberg gick den korta biten mellan lagerbyggnaderna fram mot Stålverksgatan, taxibilarna brukade ändå aldrig hitta fram till kontoret som låg längst bort från infarten. En lastbil med en fryscontainer körde in när han kom fram till grindarna vid propellerverkstaden. Han var tvungen att snabbt stiga åt sidan för att inte bli överkörd. Lastbilschaufförerna ansåg tydligen att de ägde hela lastplan. Han orkade inte ens käfta med karln som körde, hade gjort sånt tillräckligt många gånger och huvudvärk hade han redan nog av. Ändå retade deras arrogans honom. Var det inte han som såg till att de överhuvudtaget hade något att köra i sina lastbilar? En taxi med skylten tänd kom körande och Sandberg viftade med armen, den

gled snabbt fram till grinden där han stod. Alltid något.

***

Lars Jensen skruvade upp bilradion. ”You make love, just like a woman ...” Joe Cocker gjorde honom röksugen, han trevade efter cigaretterna i den slitna skinnjackan som hade hängt med sen han började köra extra i mitten av sjuttiotalet. Han tyckte om att röka medan han körde, ändå kunde han ibland bli våldsamt irriterad på bolmande agerare. Han drog ut askkoppen, den var rengjord, såg oanvänd ut. Krämade på radion ännu mer. Det var inte bara Dylan som tyckte att Joe Cocker var världens bäste rocksångare. ”Just like a woman” gör han bättre än upphovsmannen själv, tänkte Jensen. Cocker är den ende som klarar att göra covers. Droskägarn var rätt gnällig, men på ett sätt var han reko, han såg alltid till att bilarna hade en hygglig ljudanläggning, det höll Jensen honom räkning för. Lars Jensen var på väg in till stan när datorn tuggade ut en körning till Stålverksgatan, Arvidsson. Han tog den. Det var alltid ett helvete att hitta i industriområden. Rutnätet av gator på Ringön tvingade honom att sno runt med huvudet. När han erat första kvarteret på väg ner mot kajen mötte han en kollega som just släckte skylten när Jensen fällde upp handen från ratten till hälsning. Jensen blev misstänksam. Hade killen snott hans kund? Han saktade in och blev stående vid den öppna grinden. Vevade ner rutan, bilen

var rökig. En omisskännlig stank av fisk slog emot honom, men någon kund syntes inte till. Jensen såg på alla märkliga skutor som låg på andra sidan älven. Fina motiv. Han borde ta kameran och gå dit någon dag. När han väntat i sju minuter tyckte han det började lukta blindkörning ordentligt. Folk var fräcka, sa inte att de hade beställt utan tog bara första bästa bil. Nåja, det fanns kolleger som snodde körningar också, men dom var inte många. Han var ut och sträckte på benen och frågade en kille som kom gående inifrån lagerområdet efter adressen, nog var han rätt alltid, men kunden var uppenbart väck. Jensens dator tickade hela tiden fram nya körningar. Fan vad folk vill åka taxi idag. Han tände en cigarett och åkte ner mot kajen, gjorde en u-sväng och körde Stålverksgatan tillbaka samma väg han kommit. Datorn lockade med en körning från Exportgatan. Han tog den istället. När han körde upp vid adressen klev en liten tjock direktörstyp i sextioårsåldern ut från glasdörrarna och gick rakt fram mot bilen. Han var klädd i en mörkblå rock av det mer exklusiva slaget, partifärgen på, tänkte Jensen. Mannen var barhuvad trots kylan, han klev in i bilen som om det varit hans privatchaufför som kört fram. Självsäkerheten irriterade Jensen. ”Lagerlöv?” frågade han, vänd mot kunden. ”Naturligtvis”, svarade karln. Hans örgrytegöteborgska bekräftade bara Jensen spontana intryck. ”Sextantgatan.” Jensen kunde inte placera adressen omedelbart, men han hade inte lust att bjuda typen i baksätet på det. Under åren hade han lärt sig det mesta av Göteborgskartan och det var han faktiskt lite stolt över. ”Ute i Bergsjön, va?” frågade han nonchalant. ”Hur är det att bo där då?”

”Långedrag.” Dirren spottade ut det. Jensen sa: ”Tänk så fel man kan ha ibland. Tyckte precis att det lät som nån av astronomigatorna.” Han vände sig om och log. ”Inte alls”, sa mannen i baksätet avmätt. Den medfödda självsäkerheten ingav Lars Jensen en instinktiv motvilja. Han tittade på honom i backspegeln. Jensen släppte honom med blicken. I tankarna spann han vidare på vad karln i baksätet arbetade med. Chefstyp av gamla sorten, talade till människor, inte med dem, utvecklat förakt för människor utanför den egna klassen, en gräddfilstyp som aldrig reflekterat över att gatorna hade andra filer överhuvudtaget. ”Det tilltalar min sociologiska fantasi att köra taxi, skulle kunna skriva en bok om människors beteende i taxibilar.” Orden var hans egna, han hade fällt dem vid luciafesten på universitetet för ett par månader sen. Peter Sköld, hans professor, hade inte svarat, istället hade han grabbat tag i hans arm och sagt: ”Lars, jag vill snacka med dig.” Peter hade föst in honom på sitt rum, tagit med en glöggflaska och fyllt på deras glas. ”Lars, lyssna lite nu, du måste inse att det inte kan fortsätta så här. Din ställning här på institutionen blir bara allt mer ohållbar. Fan, du vet att jag gillar dig, men snart kan jag inte hålla dig under armarna längre. Du vet att jag brukar fixa så du får hålla i en och annan grundkurs. Men dom börjar snart jävlas på allvar i linjenämnden, det kommer andra nu som vill ha dom där timmarna.” Lars Jensen visste vad Sköld skulle säga. ”Du måste ta dig samman och göra färdigt din avhandling, jag kan inte skaka fram några nya forskningspengar till nästa år. Om du vill vara kvar på institutionen så måste du för fan få den gjord nån gång. Sen kan jag alltid få in dig i nåt av dom nya uppdragsprojekten. Vi får friska pengar snart.” Det var han bra på, Peter, att skaffa uppdragspengar, tänkte Jensen. Skulle förresten hans avhandling någonsin bli klar? Tillvaron flöt, en dag i taget, det var det Lena inte hade stått ut med. Jensen tänkte, snart kommer han att säga nåt om att jag var hans stjärnskott, det gör han alltid när han fyllnat till lite. Professor

Peter Sköld gick på en stund om sitt ansvar för hela forskargruppen innan han sa: ”Lasse, för helvete, du som var ett av mina stjärnskott. Vad är det? Har det kört ihop sig med Lena också?” Han fyllde på Jensens glas och bräddade sitt eget på samma gång, ville prata nu, komma Jensen nära, kanske vara till hjälp. Jensen vred sig innan han svarade. ”Det är inte det, Peter, jag är bara inte hungrig längre. När jag började med min forskning ville jag nånting.” Jensen kände sig kristallklar, trots fyllan. Han tittade Peter i ögonen och sa: ”Det ville du också, Peter.” Han gjorde en kort paus. ”På den tiden.” Jensen var medveten om att det var den mest ömma punkt han kunde hitta hos Peter Sköld, samtidigt som han insåg att han tryckte till på den nu för att slippa ta ställning till sitt eget liv, till sin egen oförmåga. ”Jag vet att du tycker det”, sa Peter Sköld och tittade ner i glaset, sårad. Det var bara knappt tio år som skilde dem åt, egentligen var de gamla kompisar, faktiskt en av de få som Jensen tyckte om på hela universitetet numera. Han sa: ”Fan, jag menade inte så, Peter.” Peter sa: ”Det är möjligt att det tilltalar din sociologiska fantasi att iaktta folk som åker i din taxi, men jag kan inte hålla dörren öppen för dig här hur länge som helst, det vet du. Jag tycker det är jävligt trist att se en begåvad kille slösa bort sitt jävla liv i en taxibil.” ”Kör till vänster, det går snabbare!” Rösten från baksätet väckte Jensen ur tankarna. De var framme en minut senare. ”Mätarn står på 110 kronor”, sa Jensen. Direktören sa: ”Kan ni skriva ett kvitto?” ”Färdsträckan?” frågade Jensen. ”Nej, det behövs inte, skriv 110 bara, det räcker.” Precis vad jag trodde att du skulle tycka, tänkte Jensen.

***

Kriminalinspektör Stig Landin sorterade sina papper. Horisonten var mörk över Ullevi och han hade redan gjort en timmes övertid. Han hade gått igenom alla vittnesmål från rånet. Kunden som blivit nedklubbad visste ingenting. Kassörskan beskrev rånarna som medellånga personer som såg ut som folk gör mest, hon hade inte sett ansiktena som noggrant varit dolda av yllehuvor, kanske skidmössor. En av männen hade brutit på något utländskt språk, det var hon i alla fall säker på. Det kunde hon mycket väl ha rätt i, säkert utlänningar, tänkte Stig Landin, men det var för tidigt att dra säkra slutsatser ännu. Bankens totala förlust hade inskränkt sig till 16 000 kronor enligt vad kontorschefen hade meddelat per telefon. Kassörskan hade sagt att det bara var hälften så mycket, men hon hade också gjort ett aningen förvirrat intryck. Han hade avverkat ett långt och tröttande förhör med parkeringsvakten. Han hade försökt hålla det kort, men misslyckats, och varenda minut hade varit bortkastad tid. Vakten hade inte sett mycket av de bägge som kommit undan. Landin var ändå nöjd, en upp på Sahlgrenska och han hade säkert de andra två i minne. Lika bra att klara av pappersexercisen medan han väntade på att rånaren skulle komma ut från kön till operationsbordet och börja prata. Rån som det här var det ganska lätt att få folk att snacka om. Antagligen hade den tredje vaktat utanför banken och inte hängt med när de bägge andra rånarna la benen på ryggen. Landin tittade på klockan, skulle han gå hem direkt eller vänta en halvtimme? Killen låg säkert i gott förvar på sjukan över natten. Han hade bestämde sig för att gå hem när telefonen ringde. Han plockade upp luren och svarade motvilligt. ”Det är Berg. Du har hand om rånet i Nordstan, va?” ”Mmm. Går du kväll?” ”Jadå. Du har ett samtal här, jag kopplar.” ”Tack”, sa Landin och väntade på att elektroniken skulle trassla färdigt. En ung röst hostade osäkert i luren.

”Landin här.” ”Han är polis”, sa rösten. ”Vem?” sa Landin. Rösten dröjde ett ögonblick. ”Rånaren”, sa rösten. ”Jag har kollat med tredje.” Landin sa: ”Vem talar jag med?” ”Det är jag, Åke Nilsson alltså, jag som följde med ambulansen till Sahlgrenska.” ”Mhm”, sa Landin. ”Vad har du åt mig?” ”Han, rånaren alltså, han är ingen rånare. Han har vaknat nu. Det var ingen rånare, utan en polis alltså. Han fick syn på dom två som sprang från banken och följde efter dom, han sprang så fort han kunde, han var inte i tjänst och skulle bara köpa en tårta. Sen vet han inget mer. Kan jag åka hem nu?” Stig Landin fick inte fram ett ord. ”Eller kanske jag behövs här?” frågade rösten ängsligt. ”Har du verkligen kollat med tredje”, sa Landin medan han försökte få pusselbitarna på plats. ”Javisst, jag pratade med vakthavande där och han kände honom väl. De väntade på honom hela eftermiddan, ja dom skulle ha avskedskalas, det var därför han hade köpt en tårta. Jag läste upp ID-kortet och dom bekräftade, dom är på väg hit nu.” ”Åk bara hem”, sa Landin kort. ”Åk du hem.”

6

Han ställde den svarta Mercedesen i en ledig ruta på Haga Östergata. Det Haga som Lars Jensen lärt känna när han för femton år sedan satte ner sina resväskor på golvet i en av rivningslägenheterna i området, det Haga var nu försvunnet, utraderat så när som på små hotade motståndsfickor. Det var här han hade träffat Lena. Tillsammans hade de färglagt åtskilliga gamla lägenheter från golv till tak sedan dess. Samvaron hade under det första decenniet en skarp lukt av alkydväggfärg och servalackstrukna köksluckor. Deras äktenskap, ja, de hade gift sig när Jesper föddes för att få tyst på Lenas mamma. Gliringarna från de närmaste kompisarna var lättare att ta. Med tiden hade rivningskåkarna försvunnit eller renoverats. Ödetomterna blev till mörka, leriga hål, sedan växte nya hus ur dem. Ett annat Haga spirade, men mellan honom och Lena växte inte något nytt, även om han in i det sista hade haft goda förhoppningar. De hade i alla fall enats om att nya hus och höga hyror inte var någonting för dem, de hade dragit en hygglig lott på förmedlingen och fått en stor och billig ersättningslägenhet vid Järntorget, de blev kvar i hemmakvarteren, men ändå inte. Lena hade aldrig gillat den stora fyrarummaren, hon tyckte att de hade bosatt sig i ett råtthål, ännu ett råtthål. Jensen gick sakta uppför de slitna stenstegen i trappan. Själv gillade han gamla hus, de hade ett eget liv och egen själ. Han gick in och stängde dörren till deras gemensamma lägenhet som om några dagar skulle vara hans egen. ”Är det du?” Rösten kom från sovrummet. ”Vem annars?” Fan, ligger hon och sover mitt på dan, är det så ansträngande att fixa några småsaker i Stockholm, tänkte han. Hon kom ut, i sin gula morgonrock. Han hade själv köpt den som födelsedagspresent för några år sen. Hon stod barfota på golvet, håret i oordning, hon gned sig i ögonen. ”Jag sov”, sa hon. ”Hur var det i Stockholm?” Hon sa: ”Det gick bra.” Jensen tyckte om henne så här. Som han var van att se henne så länge han kunde

minnas. Barnen hade inte satt några större spår på hennes kropp, hon var vacker, såg yngre ut än hon var. Jensen tyckte inte om den andra Lena, i dräkt och strumpor med söm och ett par röda glasögonbågar dinglande över bröstet i en kedja runt nacken. ”Jag tänkte bara ta en öl och en smörgås, sen åker jag igen, jag har tagit kvällen också”, sa han. ”Jaha.” Jensen gick mot köket medan hon reglade toalettdörren inifrån. När han öppnade kylskåpsdörren hejdade han sig och lyssnade till det svaga, strilande ljudet från toaletten. Väldigt vad hon har blivit finkänslig, tänkte han, kanske dom lär sig att pissa tyst och affärsmässigt också? Han korkade upp en ölflaska och bredde sig en leverpastejsmörgås. Gurkan var slut. Han satte sig, tog en tugga, brödet kunde ha varit färskare. Nu stod hon i dörröppningen. Hennes intensiva, bruna ögon. Hon hade klätt på sig en blus och ett par jeans, fötterna var fortfarande bara. ”Jesper sover över hos Jonas. Det blir sista gången, jag kunde inte säga nej, det var Jonas mamma som ringde”, sa hon. Lars Jensen nickade. ”Dea då?” ”Om du jobbar sent så hämtar jag henne på dagis strax före sex.” Jensen sa ilsket: ”Ska hon växa upp på dagis helt och hållet?” Han ångrade sig samtidigt som han spottade ut orden. Inte bråka nu, inte bråka dom sista timmarna, det lönade sig inte längre. Lena fick ett bestämt drag kring munnen. Hon sa: ”Jag har rätt mycket som måste ordnas, det vet du, va?” ”Varför ligger du och sover då?” flög det ur Jensen. ”Du vill bråka, va?” sa hon och vände sig om för att gå. ”Nejdå”, sa Jensen. ”Hur såg lägenheten ut då?” ”Den var fin.” ”Vaddå fin?” ”Nytt, allting nytt, köket var bäst, en jättestor frys och vetdu, det var en sån där

spis med glashäll, jag fattade ingenting först.” Nu sken hon upp. Han sa: ”Ingenting går upp mot en gasspis.” Han tittade bort mot spisen, den var inte vacker, men oerhört funktionell. Han lät blicken glida vidare över den låga diskbänken och de separata, gammaldags kranarna. Varmvattenkranen droppade metodiskt ett antal droppar i minuten, det var packningen, han borde ha fixat den för länge sen. ”Om man ska steka fisk”, tillade han. Hon skrattade. ”Jag får nog inte så mycket tid över för att laga mat. Jag pratade med dom på firman, det verkar som om vi ska köra var tredje helg, minst, under hela våren.” Jensen mulnade, försökte dölja det. Han sa: ”Dom bjuder, va?” ”Vilka då?” Jensen sa: ”Alla lyckliga företagare som får nöjet att ta del av dina pedagogiska utläggningar om hur deras dataanläggningar ska utnyttjas maximalt för att minimera personalens kafferaster.” ”Vi går nog inte ut med kunderna på kvällarna. Men det är klart, bjuder dom på lunch så tackar jag inte nej”, sa hon och knyckte på nacken. ”Och Jesper och Dea ska sitta hemma hos din syster varenda helg då?” ”Så ofta blir det inte”, sa hon och gick ut i vardagsrummet. Lars Jensen bredde omsorgsfullt ännu en leverpastejmacka, hällde sen upp det sista av ölet. Han bet in på smörgåsen men tuggorna växte i munnen. Han såg sig omkring i köket, det kändes som om han satt och åt smörgås på en soptipp, om några dagar var han ensam här, i det mörka köket med fönster mot gården. De hade sagt var tredje helg med barnen, gick det schemat att hålla? Vad hände om hon träffade en annan, det var ändå nästan femtio mil. Ville Jesper och Dea tillbringa sin barndom på cityexpressen mellan Göteborg och Stockholm? Lars Jensen reste sig upp och slängde den halvätna smörgåsen i soppåsen, det han hade kvar i munnen spottade han ut i vasken och de sista smulorna sköljde han ner med öl. Han strök eld på en cigarett och gick ut och satte sig i en fåtölj i vardagsrummet. Hela lägenheten var upp- och nedvänd, barnens rum så gott som tomt, bara pappkartonger staplade i travar upp mot taket. Det praktiska var

överstökat, flyttbilen beställd. Jensen iakttog Lenas stjärt som fyllde ut jeansen och sträckte dem i sömmarna när hon lutade sig framåt för att fylla de sista kartongerna med böcker. Han sa: ”Ta inte mina kursböcker va, då står jag på bar backe sen.” Han skrattade till, det lät ihåligt, konstlat. Dålig teater. Hon svarade inte. ”Jag åker till Köpenhamn tidigt i morron bitti, det blev bestämt till slut, jävla prefekten har dragit på det, jag fick en biljett igår, ingen annan kunde åka, men det kan bli bra tror jag, det kommer en del kända namn.” Lena sa: ”Vad får du ut av det då?” ”Det blir väl nåra öl på båten i alla fall. Ska bli skönt att slippa det här äckliga vädret, du anar inte vilket helvete jag haft idag. Köra i sån skit.” ”Jag förstår det”, sa hon. ”Men du kommer väl hem tills vi åker. Vad tror du Jesper och Dea säger om du inte vinkar av oss?” Jensen teg en stund. Sen gick han fram till fönstret och tittade ut mot Linnégatan och fimpade cigaretten i ett askfat som han räddat upp på den breda fönsterkarmen för att det inte skulle försvinna i den allmänna röran. ”Ska du tala om för mig vad jag ska göra, fast du ska flytta härifrån. Ringer du sen och berättar dagsprogrammet för mig varje morron?” sa han bittert. ”Du vet att det inte var så jag menade.” ”Jag har ingen aning om vad du menar längre.” ”Lars”, sa hon. Hon gjorde en rörelse som om hon ville gå fram emot honom, men hon hejdade sig och blev stående med böckerna i handen mitt på golvet. Han visste att hon var upprörd, födelsemärket vid hennes ena näsvinge syntes bättre än vanligt. Han sa: ”Ja?” Hon tvekade innan hon sa: ”Lars... jag är ledsen att allt gick så här hastigt. Barnen blir ledsna om du inte kommer och säger adjö.” ”Vi är rätt ledsna allihop, va”, sa Jensen. ”Vi är nog förbannat ledsna allihop.”

”Så du kommer inte?” ”Flyttgubbarna orkar nog bära själva, dom har ju pröjs för det. Dataputtarna i Stockholm betalar.” Lena Jensen försvann ner i kartongerna så gott hon kunde. Ska hon inte krypa ner helt, tänkte Jensen. Han sa: ”Jag måste gå nu.” Hon sa ingenting. Jensen gick ut i hallen, mönstrade sig själv i spegeln. Skulle inte må illa av en rakning. Inte av lite sol och en bantningskur, heller. Han tog på sig bootsen, ryckte upp dörren och slog igen den hårt innan han sprang nerför trappan.

7

Dingo hade tillbringat en timme vid köksbordet. Han hade använt tiden till att studera de allt blötare barnen på lekplatsen utanför och kommit fram till en trösterik slutsats; även om han var bortgjord för tid och evighet på avdelningen så hade han i alla fall gjort sin medborgerliga plikt. Stolpe, surdegen, hade stängt av honom från jobbet en vecka utan lön. ”Du är en skam för kåren, du måste inse att vi är allmänhetens tjänare”, hade han sagt. ”Vår uppgift är inte att leka cowboys utan vi ska se till att trafiksituationen håller sig på en nivå där kommunikationerna fungerar.” Vad visste den lilla skrivbordsråttan om det? Dingo reste sig, slog upp en ny kopp kaffe och tog en bunt tidningar ur tidningshyllan. Han började lusläsa allt från ledarsida till annonser i dem, mer för att få tiden att gå, än av intresse för politik och köttfärspriser. Längst bak i en av tidningarna hittade han en liten notis med rubriken ”Inga spår av Femmanrånare”, Dingo slog först igen tidningen av irritation över att bli påmind om saken, sedan öppnade han den motvilligt igen och läste notisen flera gånger, som om han ville utforska dess innersta mening. Rånarna hade försvunnit från platsen i en grön BMW, uppgiften väckte ett minne och han gick ut i hallen och rotade igenom fickorna i sin undanhängda uniform. Inte förrän han var tillbaka vid köksbordet vågade han vända på blocket. Den sista bilen han lappat var en grön BMW, den hade haft numret FGH 317. Det tog honom tre timmar att få tag i kriminalinspektören som förhört honom. De första två timmarna gick åt till att överväga om han överhuvudtaget borde ringa. Krimmaren var först syrlig i tonen, men blev sen intresserad. Tackade till och med för tipset. Ingemar Färlebratt vandrade fram och tillbaka i rummet i pur upphetsning, och hissade upp pyjamasbyxorna med ett bestämt grepp. Om han bara hade varit tillbaka i tjänst!

***

De bägge pojkarna gick slängigt förbi raderna av parkerade bilar. Ibland böjde de sig snabbt ner för att titta in i kupeérna. ”Snygg spelare”, sa den ena och stannade vid en bil. ”En hel stack med booster och CD. Den får vi en tusenlapp för.” ”Låt den vara”, sa den andre. ”Vi kollar om den där gröna är kvar inne i hörnet där den stod igår.” De ändrade riktning in mot den mörkaste delen av parkeringshuset. Lysrören var krossade och ingen tycktes vara intresserad av att utföra några reparationer. ”Jag får köra, va?” Den yngre pojken ryckte sin kompis i jackärmen, märkte inte glassplittret som krasade under hans snowjoggingskor. ”Det får jag va, Mattias?” ”Tjata inte, du är ju som en barnunge.” Mot väggen, där berg och betong möttes stod BMWn. Ägaren hade haft bråttom och inte lagt märke till att han parkerat mitt i glasbitarna från den krossade takbelysningen. ”Där är den”, sa ynglingen som hette Mattias. ”Står kvar. Den är inte rädd om kärran.” Han skruvade belåtet fast en smal skruvmejselklinga i ett tunt, kromat skaft.

***

”Kan du köra bil, Staffan?” Älvsborgsbrons höga fästen virvlade förbi Staffans ögon. Han satt bakåtlutad och tittade upp genom den tonade takluckan. Ville inte visa att han var nervös. ”Mmm.”

”Var har du lärt dig det då?” ”Jag har kört Volvo flera gånger med farsan när jag bodde hos honom”, ljög Staffan. Han var bara fjorton och hade fått följa med på nåder eftersom Mattias ordinarie kompisar inte var hemma. ”Trodde inte du hade nån farsa”, sa Mattias och ökade farten. ”Vad gör du om vi möter bängen här på leden?” ”Dom hänger inte med, inte när jag har den här.” En stund senare erade de Torslanda utan problem och tog av mot Björlanda. Tanken var nästan full och klockan bara sju på kvällen. ”Var är vi?” frågade Staffan. ”Bry dig inte om det”, sa Mattias och skrattade. Han var på ett utmärkt humör. ”Ska du känna på bilen då?” ”Jaavisst. Fan vad mörkt det har blivit redan.” Mattias hörde tveksamheten i rösten. ”Här är det”, sa han, växlade ner och svängde in på en smal väg. Han körde sakta några hundra meter fram och stannade bilen med motorn igång. ”Gå runt du”, sa han. Staffan skyndade sig att efterkomma befallningen och Mattias krängde sig över till agerarsätet. ”Sväng till vänster därborta, så blir det rena rallyvägen sen.” Staffan gasade ordentligt men släppte upp kopplingen för hastigt, bilen gjorde ett skutt framåt och motorn stannade. Lamporna lyste röda på instrumentbrädan. ”Jävla konstig kopplingsjävel”, sa han. ”Tycker du?” sa Mattias och tittade rakt fram genom vindrutan. Efter lite trixande fick Staffan igång bilen och lyckades hitta växlarna. En raka dök upp, Staffan trampade på, småsten haglade smattrande mot hjulhusen, han slängde in trean. ”Inte så fort”, skrek Mattias. Rakan tog slut och bilen kasade på

sidan genom den tvära kurvan som följde. Staffan rattade förtvivlat, gav fullt utslag, BMWn kastade, bilen gick ut över vägkanten, metallen krasade i underredet och motorljudet blev ett vrål innan de tvärstannade mot en jordvall. Staffan flög upp i rutan med en smäll och studsade ner i stolen igen. Han hade glömt bältet. Mattias insåg snabbt att de klarat sig bra, ena strålkastaren hade överlevt smällen, den lyste fortfarande. Staffan såg ut som en blöt hund, men han hade inga synliga skador när Mattias tände lampan i taket. ”Gick lite fort, va?” sa Mattias och gick ut för att besiktiga bilen. Ena flygeln var bucklig, men däcket gick fritt, avgassystemet hade fastnat på en uppstickande stubbe och rivits av. Han lyckades få loss bilen genom att ömsom backa och ömsom köra framåt. Strålkastarens enda öga lyste upp vägen hyggligt. ”Fan vilken tur, vi kunde ha fått gå hem”, skrek han över axeln. Han tryckte ner gasen och bilen grävde sig ner i vägen innan den sköt fart. ”Håll i dig så ska du få en körlektion.” Bilen vrålade genom skogen, förbi enstaka hus. Mattias gav mellangas i kurvorna, växlade ner och tryckte på. Kraftiga smällar dånande mellan granarna. ”Du ska hålla dig i gruset och inte i buskarna”, ropade han. Efter tio minuters körning insåg Mattias att de arbetade hårt på att åka fast. Han saktade ner en aning. ”Nu har vi snart snuten i hälarna. Vi lägger av”, skrek han. Staffan svarade inte. Han hade knäppt på sig säkerhetsbältet och satt framåtlutad med händerna på huvudet. ”Det finns ett grustag härframme. Jag kör ner den där, det går buss ute vid stora vägen”, bestämde Mattias. Han gjorde som han sagt, parkerade bilen bakom ett skjul. Det var mörkt när de började traska ut mot vägen. ”Har en stor buljävel i huvet”, sa Staffan tyst. Mattias sa: ”Du skulle tagit på dej säkerhetsbältet på en gång, alla ska ha bälten nuförtin. Annars får du böter.”

***

En polisbil körde med vispande blåljus längs Torslandavägen. Den erade ett ofantligt fabriksområde. Innanför staketet var sena kvällsskiftet sysselsatt med att sätta ihop de sista av ännu en dagsranson bilar av exakt samma modell som den polisbil som nu höjde farten på vägen utanför och skickade sitt blåa intensiva ljus mot det likaledes blå staketet. Polisen vid ratten kände sin bil väl. Han tillbringade merparten av sitt yrkesliv i bilen, och han tog de tillfällen som gavs för att att trycka på lite extra. ”Vi är snart där”, sa den andre polismannen. ”Tror du vi hittar dom?” ”Om dom väsnas så förbannat så ska det väl inte vara så märkvärdigt.” Fyrtio minuter senare var polismannen vid ratten inte så säker längre. Han hade redan gett upp när kollegerna i den andra bilen kommenderades in till stan igen. Tillsammans hade de genomkorsat varenda småväg i hela området. Nu började de bli trötta på att vara den enda bilen i det som skulle föreställa en biljakt. Kollegan i agerarsätet kontaktade ledningscentralen. Ingenting nytt hade framkommit. Några villaägare hade berättat om skottlossning från en bil och en yngre man som vallat sina hundar hade rapporterat om vansinneskörning på vägen utanför huset. En grön BMW med raka rör körde rally. Det var mannens iakttagelse som tvingade dem att åka bort hela kvällen i skogen. Han hade bestämt rapporterat bilnumret som FGH 317 och det hade givit omedelbart napp i datorn eftersom bilen var efterlyst. ”Nu ger vi oss snart, Wellin. et före oss har inte tankat. Jag såg det inte innan vi åkte. Vi kör ut till stora vägen och ställer oss där tills dom kallar hem oss”, sa polisen vid ratten och pekade på bensinmätaren. Klockan var nio på kvällen och det var svart som i en säck. ”Gör det”, sa polisen som hette Wellin.

Polisen vid ratten svarade inte, utan fällde ner solskyddet för att undgå att få den mötande bilens helljuskägla i ögonen. Bilen höll hög fart på den smala vägen och rundade kurvan framför dem utan att blända ner. Wellin tittade in i den när den erade. En mörkhårig man körde, agerarna var bara skuggor. Bilen var en grön BMW. ”Där har vi dom jävlarna”, sa Wellin upphetsat, kollegan gjorde redan sitt bästa för att vända bilen så snabbt det gick. Snart såg de bakljusen på bilen. Wellin hade redan micken i handen och rapporterade. ”Kör inte för nära, dom har vapen”, sa han. Kollegan nickade. De röda bakljusen höll en inte alltför uppdriven takt. Ibland blinkade bromsljusen till och slocknade sedan igen. ”Dom tar av”, sa Wellin. Bilen svängde in mot en gammal bondgård. Huset omgavs av flera stora lador och en lampa på en stolpe lyste upp gårdsplanen. När bilen erade den kunde Wellin konfirmera att det var en grön BMW, men numret syntes inte på så långt avstånd. Bilen körde fram till en av ladugårdarna och föraren klev ut och öppnade dörren. Han satte sig i bilen och körde in den genom dörröppningen. Tre personer kom ut. ”Nu har vi dom”, sa Wellin i mikrofonen.

8

Stig Landin svettades. Fingrarna som greppade om stålhandtaget var nära att rätas ut, men han drog stången mot sig av alla krafter. Ett sista försök till. Han kände en metallisk smak i munnen när han satte in de allra sista krafterna i armarna, musklerna hotade att sprängas, men han klarade det. Han släppte handtaget och vikterna slog i golvet med en smäll. ”Jag klarade 150 drag Ingela”, skrek han uppåt mot källartrappan. ”Bra gjort”, skrek Ingela tillbaka. Hon stod i duschkabinen. Det hade varit hennes idé att skaffa ett eget bodycenter till villakällaren. Som vanligt fick hon sin vilja igenom, men det hade blivit han som allt oftare töjde musklerna varma på bänken med dess komplicerade samling av vikter, handtag och linor. Telefonen ringde. ”Kan du ta det Stig, jag duschar.” Stig Landin makade sig trött uppför trappan. Det var Berg. Han sa: ”Vi har dina rånarblattar med BMWn. Dom sitter väl övervakade i en bondgård. Kan du komma hit?” ”Jag kommer”, sa Landin. Han kände sig omedelbart piggare, slet av sig träningskläderna som en furie och ryckte upp dörren till duschkabinen. Ingela sa: ”Välkommen.” ”Jag hinner inte”, svarade han.

***

Berg mötte honom i dörren när han kom rusande. ”Vi sitter här inne”, sa han och pekade på sammanträdesrummet. ”Fint, vilka är här?” ”Bara Ängman, Bergqvist och jag. Ängman var ändå kvar, så han ville vara

med,” sa Berg och slog urskuldande ner ögonen inför Landins anklagande blick. ”Bara så du vet, Stig”, sa han. Stig Landin mumlade något ohörbart till svar. Om det var läge för att sätta ihop en operativ styrka så var det ett rent helsike att ha Ängman med vid bordet. Han kunde när som helst börja högläsa ur övertidsbestämmelser eller andra paragrafsamlingar, enbart av den anledningen att han absolut ville vara med att bestämma utformningen av allting. Och så satt han förstås i skyddskommittén. Landin hängde upp jackan, tog ett djupt andetag och gick in i rummet. ”Hej”, sa han. Bergqvist nickade, Ängman sa ingenting förrän han hade satt sig. ”Jaha, vad vet vi nu då?” sa Landin ivrigt innan han hunnit ner på stolsdynan. ”Det trodde vi du skulle berätta, det är ju ditt fall”, sa Ängman syrligt. Berg ryckte in till hans räddning. ”Stig kommer ju direkt hemifrån, jag tar hand om rapporteringen”, sa han. Berg drog alla kända fakta snabbt och effektivt. Han ritade upp en ungefärlig skiss över gården, med uthusens placering och dörrarna in till boningshuset. ”Wellin och en kollega avvaktar på skogsvägen, vad jag kunnat utröna av kartorna så handlar det om en skogsväg som fortsätter förbi huset. Den slutar mitt i skogen, så enda vägen ut med bil är rakt i armarna på Wellin. Vi får försöka komma fram till någonting snabbt, jag har lovat dom avlösning, dom har inte fått i sig en bit mat på hela kvällen.” Berg drog ett tjockt streck med en spritpenna under skissen på blädderblocket som för att ytterligare understryka vad han hade sagt. ”Dom är förstås beväpnade”, sa Landin. ”Flera trovärdiga vittnen har rapporterat att dom sköt från bilen när dom körde runt i skogen, jag pratade själv med en av dom”, sa Ängman myndigt. Landin sa: ”Vad sköt dom på?” ”Inte fan vet jag, men det lär ha varit revolverskott.” Dom jävlarna måste vara på fyllan, tänkte Landin, kanske har dom köpt brännvin för alltihop och festat i flera dar. Högt sa han: ”Är det bara dom där utlänningarna från banken?”

Berg sa: ”Det kan vara fler, Wellin tror att han sett minst fyra, dom var tre i bilen, en kvinna. Han är inte riktigt säker för det är så jävla mörkt därute.” ”Ursäktar ni mig om jag slår en sjua?” sa Ängman. ”Visst”, sa Landin, han ursäktade honom om han så föll i koma ute på muggen fram till midsommar. Ängman gick ut ur rummet och stängde dörren bakom sig noggrant. Längst bort i korridoren vände han sig om innan han gick in på sitt tjänsterum. Korridoren låg öde. Han gick in, rakt fram till telefonen, tryckte in nollan, han kunde numret utantill. Det bästa med tipspengarna är att de är arbetsfria, tänkte Ängman. I sammanträdesrummet hade Landin, Berg och Sandqvist redan resonerat ihop sig när Ängman kom tillbaka. ”Än en gång ursäkta, men i krig och kärlek kommer blåstömningen först”, sa Ängman och satte sig muntert tillrätta. Ingen skrattade. ”Hur hade du tänkt dig det hela, Stig?” frågade han. ”Vi går in med fullt pådrag. Åtta man med skottsäkra västar, hundar med i piketen ifall dom sticker till skogs. En ambulans som stand-by. Håller du med?” Ängman teg. ”Har du nåt annat förslag”, sa Landin. ”Nä, nä, du har väl rätt, men se för fan till att du får med dig gubbarna hela sen. Jag menar våra gubbar.” ”Vi går in efter klockan ett med tårgas när dom somnat. Då kör vi, Sigvard”, sa Stig Landin vänd till Berg.

***

Det var beckmörkt på platsen där Stig Landin och Berg parkerat i väntan på sin slagstyrka. Via några kryptiska meddelanden i kommunikationsradion visste

Landin att de var på väg sedan tio minuter. Landin och Berg satt tysta i sin bil. De hade släckt ljusen och med hjälp av kartläsningslampan ännu en gång noga gått igenom vägarna som ledde till den lilla bondgården. Berg hade haft rätt, vägen som fortsatte förbi huset var bara en körväg för skogsmaskiner. I början av den vaktade den patrull som avlöst Wellin. ”Det snöar i alla fall inte”, sa Berg, sedan han försiktigt vevat ner sidorutan. Vinden susade svagt i träden, på avstånd hördes ett svagt motorljud. ”Dom kommer nu”, sa han och Landin hörde också motorljudet som växte sig starkare. En personbil kom sakta krypande efter vägen med enbart parkeringsljusen påslagna. ”Vem fan är det där”, sa Landin misstroget. Han kände inte igen bilen. Berg sa: ”Ska vi låtsas som det regnar.” Han kröp ner i sätet, visste inte vad han skulle göra med händerna, så han vecklade ut kartan igen. De satt tysta medan bilen stannade bakom dem. Två män steg ur. Berg tog pistolen ur axelhölstret och höll den under kartan, bägge lade händerna på dörrhandtagen för att snabbt komma ut om det behövdes. Berg bröt tystnaden först: ”Hur fan har dom där hittat hit nu då?” Landin kände igen dem samtidigt, han blundade som för att sudda bort synen från näthinnan av de bägge som nu i en gemensam rörelse lutade sig fram mot Berg och tittade in genom den nervevade rutan. ”Jasså, här sitter ni pojkar, mitt i svarta natten”, sa Kennet Aspling. Reportern log med hela ansiktet, fotografen såg lika nöjd ut. Landin och Berg tittade på varandra med en trött min. ”Hur hittade ni hit? Eller var ni bara ute och åkte som vanligt?” sa Berg. ”Buskröjarna här”, sa Aspling och pekade på den mörka konturen av en byssja en bit bort. ”Dom hade sett nåt skumt, så dom ringde.” Berg tittade misstroget på honom. ”Dom jobbar väl bara dagtid?” sa han. Aspling flinade försmädligt. ”Resten gick på intuition.”

”Kvinnlig intuition”, fyllde fotografen i. ”Ja, det är tjejer med i röjarlaget”, tillade han. ”Dilla inte så här sent”, sa Landin. ”Kliv in i baksätet, men slå för fan inte i dörren!”

***

Klockan var över ett innan de åtta männen i skottsäkra västar började avancera längs vägen. Två av dem bar tårgasgevär, de övriga skarpladdade k-pistar. Den senaste timmen hade ingen synts till i fönstren eller på gårdsplanen. Kökslampan lyste fortfarande i det vitrappade boningshuset och en lampa på ladugårdsknuten var tänd. På avstånd såg allt mycket fridfullt ut. När anfallsstyrkan nått postlådan vid grinden fällde de ner sina metallvisir för ansiktet och spred ut sig på linje. Efter ett femtiotal meter lösgjorde sig två man ur gruppen och gick mot vardera gaveln på huset för att täcka alla flyktvägar. Stig Landin hukade sig vid walkie-talkien, han kunde knappt se männen längre. ”Vi går in nu”, sa en metallisk röst i radion. Omedelbart efteråt började en hund skälla, gällt och högt. Landin hörde den i stereo, både i radion och på långt avstånd. En dov knall följde. Landin började springa. Framme vid huset slet gruppledaren upp den olåsta dörren, medan tårgasen sipprade ut genom det krossade köksfönstret. En varelse kom nedrasande från övervåningen, snubblade på något och föll raklång över några skramlande metallhinkar. Han började skrika på ett språk gruppledaren inte begrep. ”POLIS”, vrålade gruppledaren, högg tag i mannens nattskjorta och reste upp honom på fötter och körde in sitt vapen i mellangärdet på honom.

Några sekunder senare stod mannen stel mot ytterväggen inför vapenhotet. Hostande figurer snubblade en efter en ut genom dörren och ut på gården. När Landin flämtande kom fram till byggnaden var allt redan över. Piketen kom upp bakom honom med helljuset på och mot husväggen muddrades två män. De tycktes inte ha några vapen i sina pyjamas. Ytterligare en man och en kvinna stod upptryckta mot väggen med armarna över huvudet, mannen hade händerna knäppta bakom nacken och hans skinkor lyste vita under den korta skjortan. I skenet från piketens lyktor såg allt mycket dramatiskt ut. ”Vem sköt?” frågade Landin metallansiktet som stod närmast. Marsmänniskan fällde upp stålvisiret och avslöjade en ljuslockig yngling som han inte kände till utseendet. ”Det var jag”, sa han. ”Jag la en tårgasgranat i köket.” Landin nickade tyst och tog några steg framåt för att titta närmare på fångsten. Kvinnan var iförd ett tvärrandigt bomullsnattlinne. Hon var barfota i snön och hostade ömkligt. ”Vad heter ni?” sa Landin. Hon vände sig om och hennes ögon och näsa rann ohejdat. ”Vad i helvete är det?” sa hon anklagande, medan hon förgäves försökte att torka bort blandningen av snor och tårar ur ansiktet. Landin svarade inte. Han noterade nöjt att männen synbarligen var utlänningar. Bankrånarna. ”Lasta in dom i piketen innan dom får lunginflammation”, sa Landin glatt och började gå mot polisbilen som Berg parkerat bakom piketen.

***

Gick BEVÄPNAD TERRORLIGA in på fem spalt utan att rubriken såg för ynklig ut? Det var tanken som sysselsatte nattredaktören framåt morgonen. ”Är det här ledaren”, sa han vänd till Aspling och pekade samtidigt på bilden av en mörkögd man som med händerna på ryggen och utan att blinka stirrade rakt in i fotografens blixtar. Han såg hatisk ut och en polisman höll honom i ett hårt grepp runt överarmen. Mannen var naken, så när som på en kort skjorta.

”Vet inte”, sa Aspling. ”Ska du visa pitten på honom i tidningen?” ”Nejdå, vi sätter en svart lapp över den”, svarade nattredaktören allvarligt. ”Tryckstart om tjugo minuter”, fortsatte han och hostade.

***

Ända sedan förhörens början hade Stig Landin haft en irriterande föraning om att någonting var på tok. I sin belåtenhet ute vid bondgården hade han dessutom glömt att avdela någon som kunde undersöka rånarbilen, nu hade ett par man åkt iväg för att råda bot på saken. Förhören hade inte precis varit framgångsrika. Kvinnan bedyrade bara ilsket sin oskuld, hon verkade lätt chockad och Landin hade låtit henne vila till sist. Han hade försökt få någonting vettigt ur de två yngre männen, men det hade visat sig att de bara talade serbokroatiska, och de fick vänta i timmar på en tolk. Den tredje mannen talade dessbättre svenska. Han uppgav sig heta Ivan Jankowic, gift med kvinnan som hette Mia. De två unga männen var hans bröder på besök i den snöiga nord. ”Ordnar dom alltid februarilovet genom bankrån?” hade Landin frågat, men mannen visste ingenting, blev inte ens upprörd. Han var van vid folkpolisens påfund, sa han. Det var för övrigt därför han hade flyttat till Sverige för tio år sedan. Han hade flytt från politiska förföljelser. Bergqvist stack in huvudet och hälften av sin långa kropp genom dörren. När han fick se mannen i stolen mittemot Landin gjorde han en rörelse med huvudet ut mot korridoren. Han ville tala mellan fyra ögon. ”Sitt kvar, jag kommer strax tillbaka”, sa Landin till sin fånge. Bergqvist sa: ”Jag har pratat med patrullen som åkte ut till gården igen. Bilen som stod i ladan har fel skyltar. Den är registrerad på en Ivan Janpovic, eller nåt sånt.” ”Du menar Jankowic?”, sa Landin med onda föraningar i rösten. ”Så hette han nog.”

Landin gjorde en trött rörelse med huvudet. ”Det är han som sitter där inne.” ”Å fan”, sa Bergqvist.

***

En timme senare fördes familjen Jankowic in i en hiss. Landin såg dem defilera genom korridoren. De var på väg hem, åtföjda av ursäkter och iklädda lånade kläder, en del plagg var för stora och andra för små, de såg ut som en blandning mellan uteliggare och resande teatersällskap. Kvinnan stirrade hatiskt på Landin när hon gick förbi, men hon sade ingenting. Hennes ögon och näsa hade slutat rinna men hon var fortfarande illröd i ansiktet. Landin gick in på sitt rum och satte sig vid skrivbordet. Han var för trött för att gå hem. Innan han hann få en chans att fundera över vad som borde göras härnäst rycktes dörren upp och Ängman bullrade in som en nymornad caterpillar. ”Titta här”, utbrast han exalterat och slängde fram en tidning framför ansiktet på Landin. Stig Landin försökte förtvivlat ställa om skärpan i sina ögon från fjärrskådan till de tio centimeter som fanns mellan hans näsa och tidningspapperet. Han lyckades uppfatta ordet TERROR och en bild på den man som nyss suttit mitt emot honom. Jankowic hade en svart lapp över ögonen och likande en arg och blind sjörövare. Sju timmar hade gått sedan han sett mannen i verkligheten stå så gott som spritt naken utanför sitt tårgasfyllda hem. Tidningen hade haft vänligheten att beskära bilden vid midjan. Landin behövde inte mer än den blicken för att han skulle inse att den här dagen antagligen skulle bli mycket sämre än han ens vågat tro för bara några minuter sedan. ”Hur fan kan dom veta var vi är hela tiden, man borde slå huvet av alla jävla skvallerbyttor i det här huset. Eller hur?” Landin tittade stint på Ängman.

Ängman grymtade bara till svar. Sen sa han: ”Ser ut som ditt huvudspår var fel, va?” ”Nämn inte det ordet”, sa Stig Landin helt utom sig. ”Nämn för fan inte det ordet.”

9

Vagnen skakade lätt, tåget körde genom en växel vid Österport. Jensen hade suttit och tänkt på faster Rut, besöket han gjort på sjukhemmet sista året hon levde. Hon hade bjudit på portvin, cancern hade gjort henne till en skugga av sitt forna jag, men med sina frågor hade han fått igång henne. Mycket av det hon berättat visste han sen tidigare, hur hon ordnat med fiskebåten som fört hans far till Sverige eller den gången hon räddat Christoffer, en ung motståndman som svårt sårad legat gömd i grannhuset efter ett attentat han deltagit i. Rut hade klarat honom genom att själv dra på sig soldaternas misstänksamhet när de snokade runt i kvarteret. Hon hade berättat om arbetet med distributionen av Information, motståndsrörelsens underjordiska tidning, hade plockat fram ett album. Jensen mindes särskilt en bild från strax efter kriget, hon stod i en tunnsliten sommarklänning med kortklippt hår, hennes intelligenta ögon blixtrade. Den blicken hade hon haft in i det sista. När Jensen steg av vid Hovedbanegården tre minuter senare och kom upp i den renoverade vänthallen, följde han en impuls och gick ner till spår 8 och tog Ståget ut till Hvidovre i stället. Hotellrummet på Lönngangsstræde var bokat och betalt, det kunde vänta. Han promenerade bort genom villagatorna till Giesegårdsvej och stod en stund utanför tegelhuset i två våningar, farfar hade själv byggt det, murermesterhus kallades de, dessa egnahemsbyggen. Huset var sig likt, det var sålt nu sen flera år, han hade själv ärvt en slant som snabbt försvunnit. Nu var släktingarna alla döda. Men minnena bleknade inte. Gatan var helt folktom så här dags på eftermiddagen, men säkert satt det gamlingar bakom köksgardinerna i mer än ett hus. Jensen kände sig plötsligt iakttagen där han stod försjunken i minnen. Han sparkade till en sten på trottoaren och började sen sakta promenera tillbaka till S-tågstationen. I DSBkiosken köpte han Information. Det var som att fullfölja en familjetradition. Han kände sig upprymd, bläddrade förstrött i sitt blad, stoppade det i fickan när S-tåget kom. Satte sig i rökkupén i den bakre delen av vagnen. Jensen kom att tänka på sociologkonferensen. Han hade redan bestämt sig för att

strunta i den, det han behövt var en förevändning för att ta sig från Göteborg så snabbt som möjligt. Inom sig kände han att han inte skulle orkat med avskedsscenen när flyttbilen åkte. Bättre så här. Ingen skulle sakna honom på institutionen och de skulle knappast kräva nån redovisning från seminariet. Samtidigt fick han ångest när han tänkte på barnen. Han plockade fram Information igen och började bläddra. När tåget var framme vid Hovedbanegaarden reste han sig snabbt och gick mot dörrarna. Jensen sneddade över H.C. Andersens Boulevard och på andra sidan Rådhuspladsen fortsatte han en bit in på Ströget och svängde sen till höger ner mot Magstræde. I Huset vimlade det av punkare med fantasifulla frisyrer. Lars Jensen kände sig gammal. Men Sorgenfri i nästa kvarter var sig likt. Visserligen satt inte Dagmar längre vid bordet innanför dörren med sin kaffekopp, sitt vichyvatten och cerutten i vänsterhanden. Hon var död hade en av servitörerna berättat när han frågat. Jensen saknade henne fortfarande, fast de aldrig varit bekanta. Han hade bara hälsat, som de andra stamgästerna brukat göra, stamgäst var han ju, minst lika trogen som alla de andra figurerna på Sorgenfri. Skillnaden var bara att han kom ett par gånger om året i stället för varje dag. ”En sildmad og en fleskesteg med rödkål. Tuborg og en Gammel Dansk”, sa han världsvant på sin bästa danska. Servitören reagerade inte. Lars Jensen kände sig som en infödd. Han satt vid mittbordet utmed långväggen, en utmärkt utsiktsplats med perfekt kontroll över alla små dramer som utspelade sig på denna krog. Kyparen kom med sillen och fläsksteksmörgåsen. Jensen smuttade på ölen och tog en bit av den varma, knaperstekta svålen innan han började med sillmackan. ”Är det ledigt?” Lars Jensen tittade upp och såg en ljushårig danska i trettioårsåldern. Han hade

varit så koncentrerad på maten att han inte sett henne komma. ”Javisst”, svarade han snabbt. Hon sa: ”Du är svensk, va?” Det trevliga ansiktet hade fått honom att falla ur sin tillkämpade position som dansk. Det retade honom. ”Ja, men jag brukar faktiskt prata danska när jag är i Köbenhavn.” ”Var har du lärt dig det?” sa tjejen. Jensen sa: ”Medfött.” Hon skrattade och tittade nyfiket på honom. Han sa: ”Jag var här ibland på somrarna, när jag var grabb. Min farsa kommer från Hvidovre.” Kyparen kom och hon beställde rostbiff, sill, leverpastej och Carlsberg. Efter kaffe och några Gammel Dansk hade samtalet mellan Lars Jensen och Mette Krogh, så hette hon, hunnit bli ganska privat. Han var halvvägs inne i en drastisk och tragikomisk beskrivning av sitt havererade äktenskap. Sin ”karriär” vid universitetet berörde han med betydligt lättare hand. Mette berättade en del om sig själv. Hon hade läst engelska och litteraturhistoria och jobbat vid Köbenhavns Bogcafé, numera nedlagt. ”Det är där jag måste ha sett dig”, avbröt han henne. Han hade suttit och funderat över att hon verkade bekant. Han hade många gånger besökt bokhandeln vid Kultorvet, men i det längsta dragit sig för den slitna repliken: ”Har inte vi setts förut?” Lars Jensen kände att han började fyllna till, på ett högst behagligt sätt. ”Jag skulle egentligen ha träffat en av mina vänner från Bogcafén, Torben, han är tatuerare nuförtin”, sa hon. Jensen sa: ”Jaså.” ”Vi brukar träffas här och äta tillsammans ibland. Men om han har mycket kunder så kommer han inte.”

Jensen nickade. Föredömligt av den gode Torben att utebli just idag. Han letade efter en naturlig fortsättning på samtalet, men hon hann före: ”Ska vi sticka hem till mig?”

Lars Jensen hade tänkt ringa en av seminariedeltagarna som han kände, men det kunde vänta. Liksom hotellrummet. De betalade och gick. Efter bara några minuters väntan kom buss nummer 16. De gick av vid Nörrebrogade. Snart satt Jensen nersjunken i hennes soffa med en öl i handen. ”Jag har lite gräs om du vill röka”, sa Mette. ”Gärna.” Det var åratal sedan han rökt nåt annat än tobak. Naturligtvis ska jag ha mig några bloss, när jag är i Danmark, tänkte han när Mette gick ut i köket. Hennes lägenhet var liten men trivsam. Ett kök med plats bara för ett bord för två. Sovrummet vette mot gården och i vardagsrummet fanns ett ordentligt matbord, soffa, soffbord och ett par tygstolar. På de vitmålade vardagsrumsväggarna fanns en stor affisch för Bertolucchis film ”1900.” ”Var är toaletten?” frågade han när hon kom tillbaka från köket med en glasburk i handen. ”Där.” Hon pekade ut mot hallen. På väggen hängde en affisch av Claes Movin. Toaletten var, som så ofta i Köpenhamn, en blandning mellan gammalt och nytt. En modern duschkabin var inträngd i hörnet, medan toalettstolen verkade ha hängt med sedan sekelskiftet. En pirrande förväntan fyllde honom medan han pissade. Mette hade rullat klart en stadig t när han kom ut från toaletten. ”Jag tycker om dig, mycket”, sa han och tog hennes ansikte mellan händerna. Han böjde sig fram och kysste henne lätt på munnen. ”Krama mig”, sa Mette med sitt underfundiga leende och kröp närmare honom i

soffan. Hon tände ten och tog ett par rejäla bloss innan hon räckte över den till Jensen och gick upp och satte på grammofonen. En bil drog iväg från den vänstra högtalaren till den högra, så föll Jerry Scheffs bas och Robbie Kriegers gitarr in, stöttade av John Densmores trummor; L A Woman rusade rakt ut ur högtalarna mot honom när han tagit sitt första, djupa bloss. Ruset från det danskodlade gräset spred sig blixtsnabbt i kroppen. Lars Jensen kände sig förflyttad minst tio år tillbaka i tiden, njöt. Doors gjorde sitt till. De rökte sakta under tystnad. ”Gud, nu mår jag bra”, stönade Jensen och lutade sig tillbaka i soffan med ett leende på läpparna. Ruset höll på att ta överhand, han sjönk genom soffan och neråt i snabb fart. Han reste sig med ett ryck. ”Har du kaffe?” Han kände en intensiv längtan efter en kopp kaffe och en vanlig cigarett. ”Jag kan fixa”, fortsatte han och gick ut i köket, Mette reste sig för att byta skiva. På en hylla hittade han en burk Nescafé och i kylskåpet fanns en liter mjölk. ”Du ska få smaka på min specialitet”, ropade han och tog fram två temuggar och la ett par rejäla teskedar kaffe och mycket socker i dem. Mjölken kom snabbt i kokning över gaslågan och han hällde den i muggarna. Han darrade på handen men kunde inte avgöra om det var rus eller förväntan. Mette kom ut i köket och kramade om Jensen, han skakade till med kastrullen och den sista skvätten mjölk hamnade på perstorpsplattan på köksbänken. Han ställde ifrån sig kastrullen och vände sig om, såg henne i ögonen. När hon böjde sig fram för att kyssa honom hördes Dylans nasala stämma inifrån vardagsrummet. Han stelnade till. ”Vad är det?” frågade Mette. ”Får man inte pussa dig?” ”Det här är Lenas favoritlåt”, sa Jensen och ruskade på huvudet. Subterranean Homesick Blues hade återfört honom till en verklighet som han lyckats förtränga totalt. ”Jag kanske har mer gemensamt med Lena”, sa Mette och kysste honom. ”Förmodligen”, mumlade han och bytte samtalsmämne. ”Nu ska du få smaka på mitt kaffe”.

De gick tillbaka till soffan. Han sa: ”Har du nåt emot att jag byter platta?” Han gick fram och bläddrade i skivorna. Till sin glädje hittade han The Band, en skiva laddad med goda vibbar. Lars Jensen kröp ner i soffan till Mette igen och sakta återfann sig den behagliga, erotiskt laddade atmosfären. ”Det smakar härligt”, sa Mette och ställde ifrån sig kaffemuggen. ”Du också”, fortsatte hon och kysste honom. Alldeles strax kommer jag att vara otrogen, tänkte Lars Jensen när förde in handen under tröjan mot Mettes nakna hud. Det slog honom att den tiden var förbi. Han hade ingen att vara otrogen mot längre. För övrigt hade det blivit han som under de senaste åren satt troheten i högsätet. Lena hade varit på oroväckande många kursveckor och konferenser. Till sist hade han slutat fråga, eftersom han bara fick blånekanden till svar. När The Band hade tystnat hördes bara ett svagt brus från trafiken nere på Nörrebrogade. Mette satt skrattande gränsle över honom i soffan och knäppte upp gylfen på hans jeans. Hon böjde sig framåt och kysste honom intensivt. Han kände hur hennes bröstvårtor styvnade mot hans nakna överkropp. ”Nu vill jag duscha”, sa han och tog om hennes axlar och sköt henne kärleksfullt bakåt. Han reste sig upp och drog av sig byxorna, kalsongerna åkte med, Mette gick fram till grammofonen och vände på skivan och följde sen hans exempel. Lars Jensen gick naken fram till fönstret, tog cigarettpaketet från bordet, tände en. Natt. The night they drove ol´ Dixie down. Genom fönstren på andra sidan gården strömmade ett varmt ljus ut ur lägenheterna. En familj satt och tittade på teve. I ett annat fönster såg han två karlar och en kvinna med massor av ölflaskor på bordet. ”Kolla därnere”, sa Lars Jensen. Två tonåringar hånglade framför en påslagen teve utan att titta åt vad som hände i rutan. De låg lite efter honom och Mette,

hade inte fått av sig kläderna ännu, men Jensen kände sig ändå märkligt kåt av att titta på dem. Mette kom bakom honom och tryckte sina nakna bröst mot hans rygg samtidigt som hon tog ett fast grepp om hans kuk. Den var halvhård redan innan, mjukt började hon runka honom. ”Deltagande observation, är det inte så ni sociologer kallar det”, skrattade hon. ”Duschen”, befallde Jensen som var rädd att det skulle gå för honom framme vid fönstret. De småknuffades i den trånga duschkabinen och försökte samtidigt tvåla in varandra. Lars Jensen hade en präktig erektion. Med ens kände han sig väldigt naken. ”Du först”, sa han och backade ut, det var ändå omöjligt för bägge två att samtidigt tvätta sig i den trånga glashytten. Han stack in huvudet igen och höll frågande fram hennes tandborste. ”Okej?” ”Mmm”, mumlade hon medan vattnet strömmade utmed hennes kropp. Jensen njöt av att se hur hon tvålade in sina bröst. De var betydligt större än Lenas. Hon måste ha blivit jagad för de där brösten när hon var yngre. Undrar om hon fött barn, tänkte han. Lena hade härliga bröst fast hon ammat två ungar. ”Är du tatuerad?” utropade han nyfiket och pekade med tandborsten på en färgfläck snett ovanför hennes sköte. ”Jag har en till, Torben har gjort dom. Du ska strax få se”, sa hon och tittade retfullt på honom. Jensen stod fascinerad, kuken som slaknat under tandborstningen piggnade till igen. Han bytte av Mette under duschen. Vattenångan i kabinen förstärkte berusningen. Han höll på att snöa in totalt i det varma vattnet. Kallt, jag behöver kyla, tänkte han och vred på kranen. Kuken hann krympa betydligt innan han hoppade ur duschen. Mette låg på sängen med en tänd cigarett i handen när han kom in i rummet. Hon såg roat på honom. ”Nå, var är det andra konstverket?” frågade Jensen nyfiket och kröp snabbt ner under täcket. Mette böjde sig långsamt fram och fimpade cigaretten. ”Här”, sa hon. Hon tog hans hand och förde den ner mot insidan av låret, alldeles nedanför skötet.

10

Maten smakade inte, trots att Maude hade lyckats utmärkt med potatisgratängen till den välhängda köttbiten. Inte ens vinet, en utmärkt bordeaux, njöt han av, fast flaskan hade blivit urdrucken och en ny påbörjad i alla fall. Han tog en espresso efter maten, den var verkligen praktisk den där lilla maskinen han köpt förra julen. ”Maude, se till att få Jeanne i säng.” Pierre Sandbergs unga hustru hörde sin mans röst genom väggen till badrummet medan hon hjälpte deras femåriga dotter att borsta tänderna. Maude hörde på rösten hur irriterad han var. Hon var själv angelägen om att få ungen i säng och få ett par timmar med Pierre, ville prata, han hade varit totalt otillgänglig den sista tiden, rånet han råkat ut för hade gjort allt ännu värre. Det var deras sista kväll tillsammans i Sverige. ”Öppna munnen nu, så läser jag en saga för dig sen”, lockade hon dottern. Det fungerade. Flickan var inte bortskämd med sagor annat än på kassettband. ”Mamma, jag vill höra Lilla syster Kanin.” Maude sa: ”Borsta på.” Flickan sa: ”Berättar du då?” Jämt skulle hon läsa den där boken, inte fanns den på kassett heller. Maude tog ifrån henne tandborsten, nu gällde det att få ungen i säng om hon skulle få några minuter över. Tänk om de kunnat stanna i Schweiz, nära till Caroline och allt. Men Pierre bara talade om att det var fel plats. ”Nu är det klart”, sa hon till dottern som tålmodigt höll munnen öppen. ”Jag vill dricka också, mamma.” Maude sa: ”Inte för mycket, då kissar du i sängen igen.” Dottern sa: ”Lovar du att läsa?” ”Jaja, ge pappa en puss nu.” De gick tillsammans ut i vardagsrummet, där hon sköt fram dottern mot sin man som satt med slutna ögon i en svart läderfåtölj. Han hade en drink i handen. Maude sa: ”Blanda en åt mig också är du snäll, hon

somnar snart.” Flickan gav sin far en hastig kyss på kinden. ”Godnatt, pappa”, sa hon och vände sig om i dörren och vinkade. ”Imorron ska du ut och flyga med mamma”, sa han. ”Jag vet”, sa Jeanne och sprang uppför trappan mot sovrummet som låg längst bort i övre planet. Pierre Sandberg föll tillbaka i sina flackande tankar, alkoholen hade för kvällen ingen lugnande effekt.

***

John-Roger Håkansson ritade förstrött med kritorna på duken. Det var restaurang Columbus lilla gimmick. På varje bord stod ett glas med färgkritor, fritt fram att kludda på pappersduken för den som ville. J.R. var mycket nöjd med den nya vändning som saker och ting tagit. Det som först varit ett lyckat, men ack så magert rån, hade öppnat dörren mot en lysande framtid. Hela natten hade hans hjärna arbetat med en plan som nu var genomtänkt i alla detaljer. Den kunde helt enkelt inte misslyckas. ”Jag har funderat lite, J.R.” sa Ronny Edling mellan tuggorna. ”Mhmm.” Ronny kämpade ner den sista biten av den sega firarbiffen och fortsatte: ”Ska vi inte satsa pengarna på nåt som kan ge lite mer inkomster.” ”Låta kapitalet arbeta menar du”, fyllde J.R. i. ”Ja, just det”, sa Ronny ivrigt, som om han själv letat efter just den formuleringen. J.R. sa: ”Vad hade du tänkt dej?” Ronny tittade J.R. i ögonen för att understryka vad han sa: ”Hästar.”

John-Roger Håkansson fick ett uttryck av avsmak i ansiktet, som om han bitit i en gammal fimp istället för en blodig biff. Han sa: ”Tror du vi får en bra travare för våra besparingar?” Ronny Edling märkte ingenting, han gick på: ”Nä, det var inte så jag menade. Jag tycker vi tar och satsar några tusen på Åby. Får vi några bra tips kan det snabbt bli mer kulor. Jag har faktiskt lite känningar därute, sörru. Kompisen var med i ett gäng som satsade och vann hela tiden. En gång så...” J.R. sa: ”Tror du på det där?” ”Visst, jag vet...” ”Förlorare.” J.R. bet av honom innan han hann prata färdigt. Ronny sa: ”Vaddå?” ”Alla som springer på travbanor är bara ena jävla stora förlorare. Dom dillar om storvinster medan dom gör av med vartenda öre dom har. Jag har inte tänkt ställa mig i den kön. Glöm det där, Ronny.” ”Men...” Ronny Edling såg ut som ett besviket barn. J.R sa: ”Inga men. Glöm den där skiten. Stålar gör man på affärer, affärer är en högre form av spel, vet du inte det?” Ronny Edling petade förstrött i några kallnande pommes frites-strimlor. ”Det var bara ett förslag”, sa han dovt. ”Jänkarna kan det där”, sa J.R. ”Vaddå?” ”Affärer. Snabba stålar, arbetsfri inkomst.” J.R. fick en ton av beundran i rösten, och medan han höll upp en stekt potatis till beskådan på gaffeln sa han: ”Jag läste om ett gäng va, dom tjänade 140 miljoner på tre månader.” John-Roger Håkansson gjorde en konstpaus och synade potatisens andra sida. ”Dollar”, sa han. Ronny sa: ”Du läser så mycket. Fattar inte att du orkar.” J.R. la ner potatisen på tallriken utan att äta upp den. ”Har du hört talas om

corporate raiders?” sa han. ”Nåt med marinkåren, va?” J.R. skakade på huvudet: ”Nä, nä, det är företagspirater, istället för båtar kapar dom storföretag, dom hissar dödskalleflaggan på börsen, vetdu, sitter bara på snygga kontor och trycker på knappar på sina datorer.” ”Var kommer stålarna ifrån då?” sa Ronny. ”Dom knäcker företagen bara, låter dom låna ihjäl sig för att köpa tillbaka sina egna aktier. Dom här 140-miljonerssnubbarna heter Hafts, dom käkade upp världens största livsmedelskedja i en tugga. Jättefirman fick lägga ner eller sälja 1100 varuhus för att ha råd att äga sig själva.” Ronny sa: ”Jag fattar inte.” ”Det gjorde nog inte dom som hade affärskedjan heller. Men det handlar om pengar. Har du med dig rullen med enkronor, förresten?” ”Ska vi gå redan?” ”Nej, jag ska bara ringa ett samtal. Riks. Du kan väl beställa en kaffe och konjak så länge.” Ronny grävde i byxfickan ett tag och lämnade sedan över rullen med kronor under bordet. ”Beställer du då, så kommer jag strax”, sa J.R. Han stoppade myntstapeln i fickan, svepte jackan av stolen och gick ut. Dörren slog igen efter honom och Ronny såg honom era utanför fönstret i riktning mot Masthuggstorget. Ronny höjde armen och lyckades få en av servitriserna att uppmärksamma gesten: ”Kan vi få två kaffe och ett par konjagare.” ”Sexor”, la han till. John-Roger Håkansson tittade för säkerhets skull en gång till på den skrynkliga lapp som han halat upp ur innerfickan på jackan. Det var ett namn som han hittat i katalogen, och det skulle göra J.R. till en förmögen man.

Under de två dygn som han och Ronny hade väntat ut eventuella polisinsatser i lägenheten hade han läst igenom en speciell sida i telefonkatalogen dussintals gånger. Han hade sorterat bort Pierre Sandberg, adjunkt, Billdal. Kvar fanns bara Pierre Sandberg, Dir, hemmahörande i Kullavik. J.R. lyfte luren från klykan och tryckte in ett mynt i inkastet. Han fick svarston, slog numret. Det ringde två gånger innan någon lyfte luren. ”Det är jag”, sa en mycket ung röst. ”Är det hos direktör Pierre Sandberg”, frågade J.R. stelt. ”Det är min pappa”, sa rösten. ”Får jag prata med honom”, sa J.R. irriterad. ”Vet du vad jag har gjort?” ”Nej.” Rösten sa: ”Jag har tvättat håret för jag ska flyga flygplan imorron.” ”Får jag prata med din farsa nu”, sa J.R. skarpt. Han vände sig om för att kontrollera att det inte kom fler som ville ringa. Ingen syntes till. Det blev tyst i luren och J.R. fruktade att ungen lagt på. ”Hallå.” ”Vad heter du?” frågade rösten inställsamt. ”Bry dej inte om det du. Är din pappa hemma, eller?” frågade J.R. med tillkämpat lugn. ”Har du bråttom? Pappa brukar ha bråttom.” ”Jag har jävligt bråttom”, sa J.R. ilsket. ”Säg till din pappa nu på direkten.” Han övervägde först att slänga på luren, men han höll ut ett par sekunder till. ”Är du arg nu”, sa rösten. Nu var J.R. säker på att det var en flicka. Han tog fram sin allra lenaste röst: ”Jag är inte arg om du hämtar din pappa så jag får prata med han.”

”Du är visst arg”, sa flickan och lade ifrån sig luren. J.R. hörde hennes steg avlägsna sig. Efter en mycket lång stund lyftes luren igen. En självsäker röst sa: ”Sandberg.” Nu ska du få groggen i halsen din jävel, tänkte John-Roger Håkansson och harklade sig. ”Lyssna jävligt noga nu, du har bara en enda chans”, sa han hotfullt. Andhämtningen i den andra luren ändrade helt karaktär.

***

Pierre Sandberg gick snabbt nerför trappan. Han korkade upp Pernodbuteljen och tog för en gångs skull en djup klunk direkt ur flaskan. Utpressare, det var bara det som fattades. En utpressare som krävde lika mycket pengar som hela operationen på lördag skulle inbringa. Den jäveln. Han tog långa kliv runt i rummet. Det var uppenbarligen en person som klarade franska och förstod att läsa handlingarna, tänkte han med motvillig respekt. Men han kunde inte ha fattat allt, då skulle han inte ringt överhuvudtaget, utan anat att det fanns betydligt mer att hämta på annat sätt. Herregud, utpressaren hade ju numren mitt framför ögonen, tur att så få kände till vad de långa nummerserierna stod för. Alltid något, eller så hade han fattat allt, utpressningen kanske bara var första steget. Det gällde att få tillbaka papperen och det snabbt. Annars var utpressarens krav som plockat ur en simpel deckare; en väska med begagnade sedlar, han skulle komma ensam. Ändå kunde det vara en kunnig jävel. Pierre Sandberg fick det inte att gå ihop och det gjorde honom än mer pressad. Sista leveransen. Varför skulle det jävlas nu? Han hade två dagar på sig att skaffa fram pengarna. Ännu fanns tid, här behövdes kvalificerad hjälp, proffs som inte tog några risker.

Han blev stående mitt på golvet. Naturligtvis. Du kanske kan franska, men du vet inte vem du leker med, tänkte han och log. Han gick med raska steg mot arbetsrummet och hittade adressboken med kalvskinnspärmarna i översta skrivbordslådan. Han tittade på klockan, knappast försent, lyfte luren och slog 00933, inväntade kopplingston, sen 91 och de åtta siffrorna i abonnentnumret. När han hörde rösten i den andra luren blev han genast lugn. ”Godafton, det var länge sedan vi sågs”, började han konversationen på sin perfekta franska.

***

”Var fan har du hållt hus, kaffet kallnar ju”, sa Ronny Edling när J.R. tog av sig jackan och sjönk ner vid krogbordet mittemot honom. ”Upptaget.” J.R. lutade sig tillbaka i soffan drog ett djupt andetag och andades ut ljudligt. Ronny sa: ”Titta här. Om vi bara hade följt tidningens stora system så hade vi kammat hem 38 000 spänn i måndags. Bara 540 i insats.” ”Hur många är det som läser den där tidningen varje dag?” Ronny sa: ”Inte fan vet jag, en halv miljon kanske.” ”Och hur många var det som vann?” Ronny sa: ”Femton.” ”Folk tror inte på vad som står i tidningarna”, sa J.R. ”Man måste våga tro på sig själv.”

***

Maude kom nerför trappan, stönade och gnuggade sig i ögonen. ”Trodde jag skulle bli tokig, ungen höll just på att somna när telefonen ringde förut, jag hann inte få stopp på henne. Vem var det som ringde, Pierre?” ”Det var en man som föreslog en ovanlig affär”, sa Pierre Sandberg. Han gjorde en gest mot den tomma fåtöljen och den uppslagna drinken på bordet. ”Sätt dig.” ”Ringer han så här dags? Vad är klockan förresten?” Sandberg vred på vänsterhanden. ”Du har sovit över en timme.” ”Och du lät mig sova”, sa hon och tog drinken och sjönk ner i fåtöljen bredvid honom och slängde benen över armstödet. Sandberg sa: ”Jag ställde upp.” ”På vad?” ”Jag sa att vi kunde göra affär. Det kan nog bli lönande.” Maude sa: ”Du kan väl glömma jobbet ikväll, vi ses ju inte förrän om en vecka. Jag tänkte vi skulle ha en skön kväll tillsammans.” Hon sträckte på benen och smakade på drinken igen. ”Gud vad gott det är, kommer du ihåg?” sa hon leende och höll upp Pernodglaset. Pierre Sandberg nickade. Maude sa: ”Visst känns det lite konstigt, ändå?” ”Konstigt?” sa han, hans tankar var långt borta. ”Jag menar att lämna Sverige, för alltid. Tänk om man längtar hem?” Pierre Sandberg tittade upp på henne. ”Skulle du längta hem? Här har du gått och tjatat om att du håller på att kvävas, inte står ut en dag till. Att du inte tål grannfruarna, hela det här hemmet jag har försökt bygga upp är åt helvete.” Han svepte runt med armen. ”Och nu vill du inte flytta.” Hon ryggade tillbaka inför häftigheten i utbrottet, tittade förvånat på honom. ”Men Pierre, det var inte så jag menade, jag bara tänkte att man kanske kommer att längta hem ibland. Pierre, du har varit så konstig dom senaste dagarna. Tänker du på det där som hände på banken?” Pierre Sandberg drack ur sitt glas och reste sig för att fylla på det. ”Ta en till mig också.” Hon sträckte fram sitt glas mot honom, han tog det och gick mot

barskåpet som stod i öppningen mot köket. ”Är allt du vill ha med nerpackat?” frågade han med ryggen åt henne. ”Ja”, sa hon kort. Hon ville inte ha något bråk, inte om det också. ”Hjort ska sälja litografierna på Bukowskis, resten får jag mer för utomlands.” Han vände sig om med drinkarna i händerna. När Maude sträckte sig för att ta emot glaset gled hennes korta mörkblå kjol upp ytterligare en bit på låret. Sandberg registrerade det svarta höfthållarbandet mot de lila nylonstrumporna. Ibland såg hon ut som en blandning av Pippi Långstrump och hora. Maude älskade att styra ut sig och numera accepterade han motvilligt hennes klädval, en total kontrast till hans egen engelska konservatism, kläderna var det enda han gillade hos britterna. I övrigt hade åren i Frankrike gjort honom mer fransk än fransmännen själva. Han smakade på sin Pernod. Fransmännen drack ju bara whisky numera, själv höll han sig med förkärlek till absintens moderna efterträdare. Han tittade på Maude igen, visste att hon sett hans blickar mot hennes lår. ”Pierre, du skulle ha blivit konsthandlare istället, med alla dina franska kontakter.” Han log. Det fanns något rörande över Maud när hon skulle ge honom råd, han tyckte om det, åtminstone när det gällde oskyldiga ting som hon inte begrep något om. ”Maude lilla, det var länge sen Paris var konstens huvudstad, det är därför jag säljer min samling. Det enda jag sparat, vet du vad det är? Jo, dom där moderna ryssarna jag köpte i Leningrad för några år sen. Dom kostade ingenting. Man måste orka vänta, det kan bli den bästa pensionsförsäkring jag nånsin tagit.” Maude sa: ”Vilka härliga fester man kunde ha, med konstnärer och så, dom är nog inte så förbannat tråkiga som dina affärsbekanta.” Utom en av dem förstås, Anders, hon hade bränt avskedsbrevet från honom. Maude var livrädd för att Pierre skulle få ögonen på det, då kunde han bli farlig, det visste hon. När han blev trängd eller mötte oväntande motgångar så fanns det en svart sida hos honom som blivit allt tydligare med åren och som ibland skrämde henne. Och affärerna han gjorde numera, hon visste knappt vad han höll på med, ville inget veta heller, vågade knappt fråga.

Hon hade inte vågat spara brevet. Men numret av Lui med nakenbilderna hade hon packat ner. Hon hade aldrig förlåtit fotografen, han som varit så gullig och så hade han sålt de lite mer vågade varianterna i alla fall så de hamnade i Sverige, tvärtemot vad han lovat. Hennes far hade blivit rasande, på ett sånt där iskallt sätt, påminde om Pierre faktiskt. Hon sträckte sig mot bordet, ställde ner glaset och tog cigarettpaketet. De flesta modetidningarna hon varit med i hade hon gett till sin mamma, men omslaget på Marie Claire hade hon behållit. Då hade ett förstasidesjobb för Marie Claire verkligen status, Caroline hade varit avundsjuk trots att hon annars alltid haft många fler jobb än Maude själv. Från året i New York hade hon ingenting kvar, hon hade lämnat det när hon blev tvungen att flytta. Jobben hade blivit allt färre. Fem år. Fyra av dem hade hon delat våning med Caroline i Paris, jobbat för samma agentur. ”Gud vad jag längtar efter att träffa Caroline. Hon har egen barnflicka, så vi ska nog hinna med en lunch på stan för oss själva också”, sa hon och skrattade. ”Det är du väl värd, du som gått inlåst här i flera år”, sa han ironiskt, rösten var kall. Maude grep glaset, drack häftigt. ”Fan, du behöver väl inte missunna mig att gå ut en gång med Caroline, hon är faktiskt min bästa väninna.” Pierre Sandberg tittade upp på sin fru. ”Maude”, han gjorde en kort paus. ”För en knapp timme sen, när du snarkade in tillsammans med Jeanne, träffade jag ett viktigt avtal. Ett jävligt viktigt avtal. Jag ger fullständigt fan i om du ska käka lunch med Caroline. Och känner jag er två rätt, så kommer ni inte göra nåt annat än äta luncher och middagar på krogen och låta barnflickan ta hand om både Jeanne och hennes jävla två pojkar, vad dom nu heter.” Maude gav honom ett hatiskt ögonkast: ”Du tycker jag är en dålig mor, du tycker det, va? Säg det då för fan!” Pierre Sandberg såg på henne: ”Inte den där skiten igen, lilla Maude, inte det.” Han reste sig upp, gick bort och fyllde på sitt glas. Maude hoppade upp ur fåtöljen och följde efter honom.

”Jag kanske också vill ha nåt att dricka i det här huset”, sa hon och grep flaskan innan han hunnit sätta tillbaka den i skåpet. Hon hällde upp hastigt, spillde på intarsian i det nedfällda locket, brydde sig inte om det, utan gick till kylskåpet för att hämta ett par isbitar. När hon vände på islådan föll alla tjugo bitarna ut över köksgolvet. ”Fan också!” Hon la sig på knä för att plocka upp dem. Pierre Sandberg stod bakom och tittade på henne. Han fick lust att ta henne bakifrån. Direkt på köksgolvet. Maude vände sig om mot honom. ”Stå inte bara där, du kan väl hjälpa till.” ”Visst”, sa han tillmötesgående, ville göra henne på bra humör igen. Hans lust var väckt och han tänkte se till att den blev tillfredställd oavsett vad Maude ville. Fast det var lättare om hon var med på noterna. När isbitarna var infångade satt de tysta i fåtöljerna igen med nya drinkar och var sin cigarett. Maude blundade, började känna sig berusad, hon satt redan i flygplanstolen på väg mot Caroline i Schweiz. Hon älskade att flyga, trots att hon borde ha tröttnat för länge sen. Under modellåren hade hon flugit mycket, men vanan rådde inte på den starka frihetskänsla hon kände varje gång ett plan med sin oerhörda kraft svepte över startbanan, släppte kontakten, lyfte från marken, svävade. Innesluten i flygplanets metallkropp, bort från barndomen, pappa, kasta loss från allt gammalt, skära av, komma vidare. ”Vi kan stanna ett tag i Schweiz om du vill, men sen måste vi vidare”, sa Pierre Sandberg. ”Caroline sa att det finns lediga hus, för nåra veckor sen var ett som inte låg långt från deras till salu, fast det är visst redan sålt.” Pierre Sandberg sa med irriterad röst: ”Har ingen lust att sitta och spela bridge resten av livet med okultiverade små skattefifflare som längtar hem till knäckebröd och sill. Dom har inga vyer, jag skulle kvävas där.” Han skrattade till. Maude tog det inte lika lättsinnigt. ”Jag, jag, jag. Tänker du aldrig på nån annan människa än dig själv.” Han replikerade blixtsnabbt: ”Nej, i affärer är det jag som gäller. Och så vitt jag vet var det länge sen du bidrog till det här hushållet

rent finansiellt. Du kanske har tänkt börja som modell igen? Du kunde ju höra av dig till den där killen som var så snäll och sen sålde bilderna så pappa din fick se dig uppklistrad i omklädningsrummet med benen isär. Det tyckte han ju om, eller hur?” Pierre Sandberg blev upphetsad att se henne arg, hon var eggande när hon inte kunde ge svar på tal. Maude tände en ny cigarett, fick plötsligt lust att kasta Anders Hjort i ansiktet på honom, men vågade inte. Han sa: ”Förlåt Maude, förlåt, det var dumt sagt, jag menar det inte, det vet du.” Hon tittade på honom. Hon satte sig tillrätta i stolen och drog långsamt upp kjolen och särade på benen. ”Kom då, så får du”, sa hon utmanande och smekte sig själv över könet utanpå de tunna silkestrosorna. Pierre Sandberg satt som förhäxad. Han var i underläge nu, hon kunde få honom till vad som helst på det här sättet och han visste att hon visste. Han hävde sig ur stolen och började krypa mot henne på knäna. Då reste hon sig snabbt, tog sitt glas och gick mot barskåpet. ”Pierre, vi väntar lite, va”, sa hon och fyllde på sitt glas. ”Jag vill gärna, men inte just nu.” Hon ställde ifrån sig glaset och gick ut på toaletten. När hon kom ut igen var han försvunnen från vardagsrummet. ”Var är du Pierre?” ropade hon. Han satt i arbetsrummet och rökte, glaset var påfyllt. ”Varför svarar du inte?” sa Maude. Hon böjde sig över honom och kramade honom lätt där han satt i stolen vid arbetsbordet. ”Nu bråkar vi inget mer, va?” ”Jag är bekymrad, Maude”, sa han allvarligt. ”Min portfölj innehöll viktiga handlingar.” Han ville inte ge henne några detaljer, då skulle hon bara komma med kloka råd. Ändå kände han ett behov av att prata. ”Nu kommer det att ordna upp sig, jag har skaffat...” Han ändrade sig mitt i meningen. ”...räknar med att jag får tillbaka den på fredag, det ska säkert gå bra.” Maude sa: ”Pierre, varför får jag aldrig veta vad du håller på med egentligen?” Han sa roat: ”En grundläggande dygd för en affärsman är att inte avslöja sina affärshemligheter.”

Hon sa: ”Ibland blir jag rädd för dig, Pierre, vet du det? När du talar om affärer... ja, det är precis som om affärer inte handlade om människor, ibland får jag en känsla av...” Hon letade efter orden. ”Att du skulle kunna sälja mig, eller Jeanne, vad som helst! Bara det var en bra affär.” Han sa: ”Maude, säg inte så, Jeanne och du betyder allt för mig, det vet du. Men det har inget med affärer att göra. Där måste man vara kall, hänsynslös om du så vill. Det är nåt helt annat.” Maude var berusad, hon kände det som hon ville gråta. ”Hur ska det gå för oss, Pierre?” Han drog ner henne i knät, tröstande: ”Men herregud, lilla gumman, har du inte fattat att vi står i början av något verkligt stort, jag har aldrig haft ett bättre utgångsläge än nu.” Han kände en ilning genom kroppen i samma ögonblick han uttalade orden, det var sant, men bara om portföljen kom till rätta, annars kunde allt gå åt helvete. Han fick inte oroa Maude bara, hon skulle bli hysterisk. ”Pierre, kommer du ihåg när vi träffades. Du kysste mig inte ens.” Hon försökte fixera hans blick men det gick dåligt. Inte hela den historien igen, han visste inte hur många gånger han hört Maude dra den, det var ett säkert tecken på att hon var full. Speciellt i sällskap, det var som om hon ville intala sig själv att hon älskade honom. Ibland tänkte han att hon aldrig gjort det. ”Du bara sa åt dom, Stick! och dom dröp av.” Han kunde den utantill, hur hon vandrat ensam hem i Parisnatten, blivit förföljd av några unga grabbar, blivit rejält rädd, fast hon annars hade skinn på näsan och så hade han dykt upp, ut från krogen med en affärsbekant, i rädslan hade hon talat svenska och han svarat på göteborgska, hade kört henne hem. ”Du bara höll om mig, kysste mig inte ens”, sa Maude och kysste honom. Pierre Sandberg mindes hellre det tillfälle då de verkligen träffats, på allvar, sex år senare på Allys Inn. Hon hade inte ens känt igen honom när de hamnat bredvid varann i baren. Han hade själv varit full, men Pierre Sandberg brukade berömma sig av sitt exakta minne, speciellt för ansikten, även om han var berusad. Hon hade beställt Pernod, precis som han. ”Lärde jag mig uppskatta i Frankrike, du har ju själv bott där”, hade han öppnat med. ”Känner vi varann?” hade hon sagt lite avvaktande. Han sa: ”Jag tror inte det.” Fick lust att dra ut på det. ”Om jag minns rätt hade jag en blå Citroën på den tiden. Du grät vid porten.

Men vi lärde aldrig känna varann.” ”Det var du!” Hon hade känt igen honom. ”Sånt händer bara inte.” Kvällen hade slutat i hans ungkarlsvåning på Eklandagatan. ”Jag vill ha en cigarett innan vi lägger oss”, sa Maude och reste sig upp och gick in i vardagsrummet igen. Han följde efter, kunde se att hon var full nu. Hon föll ner i en fåtölj och nappade åt sig cigarettpaketet, tände. ”Ge mig en drink är du snäll, Pierre.” Hon höll upp sitt glas. Han tänkte be henne låta bli att dricka mer, men avstod. Det var ett säkert sätt att börja ett bråk. Han tryckte in en kassett i Bang & Olufsen-däcket innan han gick och satte sig. Musiken gjorde honom lugnare. De satt tysta, han dåsade med huvudet bakåt mot det mjukt fjädrande skinnet i fåtöljen. Den skiten hade hotat honom, en simpel bankrånare. Samtidigt kunde den jäveln läsa franska. Hade han kontakter? Det har jag också. Han ska få se. Pierre Sandberg fick lust att röka, men orkade inte böja sig fram. Maude Sandbergs tankar irrade. Hon höjde armen, tog glaset och hällde i sig det sista. Hon var mjukt inbolstrad av spriten när hon sa: ”Kom Pierre... du får om du vill... jag känner inget nu...” Hon sluddrade fram det, omedvetet. Han reagerade inte. Hon satte sig mödosamt upp och iakttog honom. Pierre Sandberg sov ljudlöst med öppen mun i fåtöljen.

11

”Danska eller svenska pengar?” ”Svenska”, sa Lars Jensen. Damen i kassan påminde honom om de ceruttrökande matronor han sett på badstranden när han var liten. Jensen betalade, tog sin Hof och satte sig vid ett bord till vänster om kassan. En tobaksflaga fastnade på tungspetsen när han tände sin Camel utan filter. Båtcigaretter, men priset började närma sig landbacken, irriterande högt. När han böjde sig åt sidan för att spotta ut tobaksbiten såg han två killar i sin egen ålder, de talade lågmält med varandra, en av dem iakttog honom. Såg ut att vara latinamerikaner. Färjan var fullpackad, stämningen blev snabbt stimmig, av en helt annan typ än den som lägrat sig över båten på nedresan. Nu var det Folkets Park, hets, fylla, en känsla av obesvarad kåthet i luften. Det var en vanlig torsdagkväll. Vid bordet intill satt ett äldre svenskt par. Fan gjorde de på båten en sån här kväll? Jensen smuttade på ölen. Smakade bra. Han försjönk i tankar. Han var på väg hem till en tom lägenhet, tom på barn som konstrande vid läggdags, tom på högar av leksaker och smutsiga strumpor. Det var faktiskt han som haft hand om dem mest under de sista åren medan Lena vårdade karriären. Visst, hon hade väl försökt ta sin del. Det var bara engagemanget i honom som hade avtagit mer och mer för att till sist hamna på nollpunkten. De hade träffats en kväll på Kåren, nu kändes den tiden oerhört avlägsen. Kanske var det hennes lediga skratt och livslusten i de stora bruna ögonen som hade fångat honom. Jensen drog ett sista djupt bloss på sin Camel och fimpade den. Färjan började gunga. Regnet piskade rutorna. Det höll på att blåsa upp. Han framkallade återigen i minnet bilden av tatueringen han sett på lårets insida. Mette, vilken tjej. Livet styrdes av tillfälligheter, som en kväll på Kåren eller en fläsksteksmörgås i rätt ögonblick, tänkte Jensen. ”FAAAN, har ni inte elefantöl, finns det ingenting på den här jävla båten?” Skränet avbröt tankegången.

Ett gäng kom slängigt sparkande in i cafeterian. Bullrande banade de sig fram bland borden mot disken, medvetna om de skrämda blickarna från de andra agerarna. Längst fram gick en lång, gänglig figur, komisk i sina grova kängor. Han stannade och bankade i disken: ”Hördu, vaffan är elefanterna?” ”Här står dom”, kassörskans röst var lugn. ”Säg det då förfan när vi frågar.” Ledaren var minst en och nittio, men den avklippta jeansjackan hängde löst på hans beniga överkropp. De andra, snaggade, släntrade demonstrativt förbi wienerbröd och ostsmörgåsar och klämde åt sig ett par ölflaskor var mellan fingrarna. ”Dom är inte kalla, sparar du på strömmen”, sa den långe och böjde sig fram över kassaapparaten. Kassörskan böjde sig bakåt i stolen. Hon svarade inte, slog bara in summan. Gänget betalade grumsande, de hade danska pengar. Ledaren vände sig om och sökte av lokalen. Gaphalsen började gå mot bordet där de bägge latinamerikanerna satt. De andra följde efter, en efter en, som en division jaktplan viker av och dyker mot en fiende. ”Ni sitter vid vårt stambord”, skrek den långe hånfullt när han kom fram till bordet. De bägge som satt vid bordet såg upp på honom, frågande. ”Kolla in här, pågar”, skrek den långe. ” Dom hör inte vad jag säger. Dom fattar inget.” Latinamerikanerna tittade på varandra, en av dem sa någonting, den andre ruskade på huvudet. ”Fattar ni inte språket, va, vafan ska ni hit och göra då?” Ledaren vände sig till sin flock. Stärkt av flinet omkring sig högg ledaren tag i ärmen på mannen som satt närmast: ”Vet ni vart ni ska? Socialen har stängt ikväll, ni får vänta tills i morron.” Gänget flabbade rått och spred sig i halvcirkel runt bordet. ”Ni sitter vid vårat stambord, va”, skrek den långe i falsett, och försökte rycka upp en av männen från stolen samtidigt som han balanserade sin bricka med två öl och ett glas. De bägge satt stilla, paralyserade. Han kanske har rätt i att det är flyktingar, tänkte Lars Jensen, som åsåg det

otäcka skådespelet. I ögonvrån noterade han en rörelse vid ingången till lokalen. Vakterna som stått ute vid taxfreeshopen uppenbarade sig i dörröppningen. Jensen sjönk tillbaka på sin stol, lättad över att slippa ingripa. Plötsligt gick allt mycket snabbt. ”Flytta dig, sa jag”, skrek gängledaren och måttade ett slag mot den latinamerikan som satt med ryggen vänd mot honom och mannen gjorde samtidigt en reflexmässig rörelse för att skydda sig. Han slog ut med armen och den träffade brickan, välte ölflaskorna, de krossades mot golvet, drycken stänkte över byxorna på den magre ynglingen, det såg ut som om han pissat på sig. Vakterna i dörren vände sig om, försvann från ingången. Det var medvetet, såg nästan avtalat ut. Latinamerikanen reste sig från stolen. ”Rör mig inte ditt svin”, skrek gängledaren och gjorde en attack mot honom, slagen haglade, den lille latinamerikanen föll handlöst bakåt mot bordet, bakhuvudet slog i ett vasst hörn. Hela hans kropp ryckte till innan han landade i glassplitter och utrunnet öl. Tunga kängor borrade sig in i hans sidor. Det äldre paret satt dödsförskräckta intill Jensen under de sekunder som överfallet varade. Jensen ryckte sig ur sin förlamning, kom på fötter, skrek: ”Vad i helvete gör ni... Hans röst drunknade i högtalarmeddelandet. ”Färjan lägger till om några minuter. Vi ber alla tågagerare återvända...” Jensen såg sig omkring, han hade inte upptäckt att de var framme i Helsingborg. ”...till vagnarna, vi hoppas att ni haft en trevlig...” Jensen var framme vid bordet. ”Helvetes gris, jag är genomblöt”, sa den magre till sina kompisar. ”Vi drar.” Jensen ställde sig snabbt i vägen för honom. ”I helvete heller”, sa han rasande. Gängledaren slog till direkt, men Jensen hann studsa åt sidan och måttade själv ett slag. Det tog i magen, avståndet var för långt, slaget fick ingen riktig kraft, men det var tillräckligt hårt för att den långe skulle stöna till och tappa luften. Sekunden efter var de andra över Jensen. ”...önskar er välkomna ombord igen. Tack.” Det hördes en kraftig metallisk knäpp i högtalaren som fick gänget att stanna upp för en sekund. ”Äh, vi sticker”, skrek den långe, och drog de andra med sig

mot utgången. Den siste av dem, en finnig, fet kille, flinade mot Jensen som sakta tog ner armarna han hållit upp för att skydda sitt ansikte. Färjan gungade till. Ett slamrande ljud berättade att de var vid kaj. Jensen kände smärtor från både revben och rygg, men han hade klarat sig hyggligt. Vid hans fötter låg den nedslagne mannen. Han stönade svagt. En glasskärva hade skurit in i kinden, såret blödde kraftigt. När Jensen såg upp igen var slagskämparna borta. Kassörskan sprang för att hämta vakterna. Några nyfikna samlades runt dem när Jensen tillsammans med den andre mannen föll på knä vid den skadade, men de flesta i cafeterian började gå mot utgången. ”Kan nån jävel skaffa hit en läkare”, ropade Jensen rakt ut i luften. ”Are you okay?” sa han vänd mot den skadade. Han insåg genast att frågan var idiotisk. Tillsammans med reskamraten försökte han få den slagne mannen på fötter, bort från sörjan och glassplittret. Jensen kände en hand på axeln. ”Hur var det här då?” Vakterna. Jensen kände raseriet växa igen. Han sa: ”Du såg det!” Han stirrade vakten i ögonen. ”Nu tar vi det lugnt, va.” ”Så fan heller”, sa Jensen. Vakten gjorde en rörelse och Jensen drog instinktivt den skadade mannen närmare sig. Vakten sa: ”Känner ni varann?” Jensen kastade en blick på mannen bredvid honom, som förtvivlat höll ett tag runt bröstet på sin skadade reskamrat. Latinamerikanen såg mer rädd ut för vakterna än de mer fritt uniformerade skinheadsen som attackerat honom nyss. ”No comprendo”, sa han. Vakten sa: ”Talar bara spanska, va? Bäst ni följer med.” Han gjorde ett tecken till sin kollega, som försökte med: ”Follow me!”. ”Vänta”, sa Jensen. ”Jag såg alltihop.”

Vakterna tittade på varann. ”Jaså, du är vittne”, sa den ene. Han flinade mot Jensen. ”Om du såg alltihop, då har du väl namnen också?” Jensen visste att han borde tala lugnt om han skulle komma nånstans. Den skadade började vakna till liv, han hade fått en handduk av kassörskan att lägga mot den blödande kinden. ”Kila nu, vi klarar det här utan dig”, sa vakten som stod närmast Jensen. Jensen sa: ”Jag följer med.” ”Stick nu på en gång, va”, sa vakten bryskt och vände sig sen till den oskadde latinamerikanen som försökte arrangera handduken bättre på sin blödande kamrat. Den skadade mannen satt på en stol nu, han var grå i ansiktet, ögonen livlösa. ”You follow me”, sa vakten på sin knaggliga engelska. Han gjorde tecken åt dem, pekade mot utgången. Lars Jensen kände sig fast besluten att se till att de bägge flyktingarna blev väl behandlade när de kom i land, det var det minsta han kunde göra. Cafeterian var nu helt folktom så när som på de bägge männen, vakterna, Jensen och kassörskan. Hon iakttog den lilla gruppen på håll, medan hon slutförde sina sysslor. ”Han måste få läkarvård”, sa Jensen. Vakterna svarade inte, reste bara upp den skadade mannen på benen, de fick halvt bära honom ut genom lokalen och ner mot trappan, hans kamrat följde modfällt efter dem. Jensen tittade mot kassörskan, hon tittade på honom, sa ingenting. Han följde efter vakterna ut, ner från båten, vakterna gick under den röda tullmarkeringen och in mot en dörr som tydligen var vaktlokal. Jensen sprang ivrigt efter. ”Hallå där, vart ska du då?” En tullare, helvete, Jensen insåg plötsligt var han befann sig. ”Jag har väskan i vagnen”, sa han irriterat. ”Ta hit den då”, sa tullaren.

”Men jag har inget att förtulla”, sa Jensen. ”Jag bara följde efter, jag såg vem som slog dom, jag såg alltihop, det är därför jag är här.” ”Har du varit i slagsmål på färjan?” frågade tullaren. ”Nej, inte jag”, drog Jensen snabbt till med, det var inte läge för några nyanserade redogörelser. ”Är det säkert?” sa tullaren. ”Jag vill bara se till att dom inte får mer stryk.” ”Vakterna klarar sig nog, dom har batonger.” ”Jag...”, började Jensen, men han hittade inte orden. ”Åker du med tåget så ska du stanna i vagnen och inte gå av båten”, sa tullaren. Jensen sa: ”Jag vet, jag åker här ofta.” Tullaren lade huvudet på sned och sa: ”Vänta, jag ska meddela mina kolleger.” Han tog upp en kommunikationsradio och rabblade några meningar i apparaten, bortvänd från Jensen. Ett par poliser i uniform kom gående med snabba steg mot dörren där vakterna försvunnit med flyktingarna. Jensen skrek mot dem: ”Det är två därinne, dom har blivit misshandlade och jag är vittne.” Han gjorde sitt bästa för att låta behärskad och försökte samtidigt tränga sig förbi den envise tullaren. Tullaren sa: ”Jag får be er att stanna här.” Han fällde fram armen som en semafor. ”Jag är vittne till alltihop”, skrek Jensen. En av poliserna tittade frågande på tullaren som gjorde en avvärjande gest; jag klarar mig själv. ”Va i helvete ska dom inte ens prata med mig, jag såg ju alltihop”, sa Jensen till tullaren som fortfarande höll armen framsträckt. ”Ta det lugnt. Vi ska nog reda upp det här”, sa tullaren. ”I vilken kupé finns din väska.”

***

En timme senare var hans enda väska minutiöst genomsökt. Han hade på eget initiativ lämnat sitt namn och sin adress till två måttligt intresserade poliser. Det hade visat sig att de bägge latinamerikanerna var danska medborgare sedan flera år. På shoppingtur över Sundet. Nu satt Jensen i vänthallen på Helsingborgs järnvägsstation och visste inte vad han skulle göra innan nästa tåg gick. En sliten äldre man kom fram till honom och tiggde cigaretter. Jensen halade beredvilligt fram sitt paket och upptäckte samtidigt att det var hans sista Camel. Han gav bort den ändå. Efteråt ångrade han sig.

12

Bokstäverna stod inristade i guld i graniten. ”På initiativ av skeppsredaren Dan Broström uppfördes denna byggnad 1929 - 33...” Pierre Sandberg hoppade över resten som berättade om vilken kung som förrättat invigningen och när. Istället tog han den vänstra av de två identiska trapporna som ledde upp till den gula tegelbyggnaden. Skeppsredare Dan Broström kunde väl ha ägnat en tanke åt parkeringsplatsen när han ändå var igång, tänkte Sandberg. Han hade fått vänta en lång stund innan en ruta blivit ledig. Pierre Sandberg tog av sig sina mjuka skinnhandskar och gick fram till en kikare som stod på ett stativ under en mässingklocka, men det visade sig att den inte fungerade om man inte stoppade i pengar. Han var en aning tidig. Nedanför honom erade en Stenafärja förbi de döda, rödgröna kranarna på andra sidan älvstranden. Båten försvann bakom Amerikaskjulets fyrkantiga betonglåda, avstampet för horder av emigranter som gett sig av från Sverige för att söka ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Själv hade han definitivt gjort ett misstag som återvänt till den här staden som nu låg smutsbrun av lortig snö framför honom. Pierre Sandberg tog ett par steg fram mot den tunga stenbalustraden. Till vänster, högt ovanför honom, spejade sjömanshustrun envist ut mot havet på sin höga tegelpelare. Han tog en handfull av blötsnön på graniten, kramade den till en hård isboll som han släppte över kanten, den föll ljudlöst nerför branten. Han vände och gick in genom byggnadens tunga ekdörr. Det var eftermiddag och Sjöfartsmuseét ekade av besökande skolklasser. Barnen knuffades och skrattade i foajén utan att ägna galjonsfigurerna i målat trä en blick. En riddare och en svart drottning hängde vakande över deras huvuden. Allt var minsann som förr. Här hade han själv varit på många besök, omgiven av klasskamrater, de hade högtidligt vallats genom salarna och fått sig till livs historien om hur rederierna och varven växt och blomstrat och format sjöfartsstaden till ett ekonomiskt maktcentrum, nu var allt redan historia. Tyvärr intimt förknippad med hans egen ekonomiska situation som den såg ut för tillfället. Pierre Sandberg betalade vid den lilla glasburen till höger innanför dörren. En tia kostade det att komma in, priset var allt annat än bekant, han kunde inte minnas att han betalat nån gång tidigare, kanske hade det varit gratis för skolan, eller kanske de haft grupprabatt.

Han tittade på klockan igen, tio minuter kvar, han gick in genom en dörr märkt Akvarium. Inne i rummet var det dunkelt, endast akvarierna var upplysta inifrån. Några få besökare pekade mumlande på torskar och plattfiskar. Till hälften nergrävda i sanden nedanför dem låg fjärsingar lurande med sina gifttaggar på rygg och gälar. Sandberg gick förstrött förbi dem och in i den tropiska avdelningen som var fuktigare och varmare. Han knäppte upp ytterrocken, stoppade handskarna i fickan och lättade på yllehalsduken i den behagliga temperaturen. En mångfärgad fisk med skira vingfenor och långa spröt fångade hans uppmärksamhet, den bar namnet skorpionfisk, men den såg inte farlig ut. I samma vatten simmade en gul klump som enligt skylten hette koffertfisk. Den såg inte ut att släpa med sig speciellt mycket intelligens i bagaget. Sandberg skiftade ruta. I varsin lerkruka som låg inbäddade i sand bland tegelrör stack två neonfärgade muränor ut huvudena. Havsormarnas plastknappsögon hade ett outgrundligt uttryck, käkarna pumpade som om de svalde vatten. En glaslåda bredvid akvariet bar rubriken ”Farliga fiskar” och beskrev hajar, pirayor och elektriska ålar. Under muränor läste Sandberg ”attackerar dock sällan om dom inte retas”. Kloka djur, tänkte Sandberg, om nån jävlas med er gäller det att slå tillbaka blixtsnabbt. För att döda. Skolklassen brakade in bland akvarierna med en ljudnivå som fick Sandberg att rycka till. Han tittade på klockan igen och gick snabbt ut, utan att ägna ödlor, sköldpaddor och svartvårtiga grodor en blick. Bröderna Lafonte var redan på plats. De stod lutade mot glaset i en monter på tredje våningen, precis som avtalat. Guy hade klivit upp på ett steg framför montern med slaget vid Femern och studerade miniatyrerna av de gamla skeppen som utkämpade en evig, frusen strid. Ihopkrupen såg han mindre ut än Édouard, brodern, men skenet bedrog, de var precis lika långa, klädda i strikta kostymer, Édouard bar överrocken vikt över högerarmen, som en kypare bär en vit handduk. Pierre Sandberg steg tyst fram bakom dem. Han visste att de redan sett honom komma, utan att göra någon som helst min av igenkännande.

”Danskarna förlorade tolvhundra man och femton av sina sjutton fartyg”, sa Sandberg på perfekt franska. ”Sen tvingades dom till en förnedrande fred”, tillade han. Det kändes upplivande att få använda språket igen. Guy Lafonte vände sig om. Hans tätt sittande ögon iakttog Sandberg, granskade honom, kände igen honom. Hans månansikte hade blivit en aning rundare sedan sist. De hade skakat hand utanför klubben som låg vid Canebière, Marseilles paradgata. Bröderna var aktade medlemmar av klubben trots att de inte som de andra medlemmarna hade blivit dömda för krigsförbrytelser i Algeriet. Fadern däremot hade klarat inträdesprovet med bred marginal som en av ledarna för OAS. ”Mycket intressant”, Édouard, några år äldre än brodern, med skarpskuret ansikte och sval röst, var den som svarade.”Ni är punktlig.” Han vände inte på huvudet, Pierre Sandberg såg honom i profil. Han sa: ”Danskarna fick släppa tre landskap och två öar. Vi har alltihop kvar, utom Ösel, ön utanför Estland.” Sandberg utvecklade inte saken vidare, han insåg plötsligt att det kunde låta som en förolämpning mot de två män han hade framför sig. Förlorat land hade format deras liv, gjort dem till vad de var, förvandlat dem från godsägarsöner till egendomslösa och tänt ett hat som inte kunde släckas. Deras vuxna liv hade gått i tecknet av en strid för en förlorad sak. Bägge hade börjat som kurirer under algerietkriget, de hade lärt sig ett blodigt hantverk tidigt och blivit kvar i yrket. ”Ni har gjort det bra”, sa Édouard. ”Men så kanske ni också sluppit att få en dolkstöt i ryggen av moraliska ynkryggar som vill sälja ut fosterlandet. En sån lycka har vi tyvärr inte varit begåvade med i Frankrike.” Édouards nyss så tonlösa röst hade fått en hetare klang. ”Ni förstår säkert att det inte var så jag menade. Vi har också våra ja-sägare, dom släpper till och med ryska periskop ända in i Stockholm utan att reagera. Det var förresten ryssarna som tog hand om Ösel också”, sa Pierre Sandberg överslätande. Guy nickade instämmande: ”Bläckfiskens armar finns överallt.” Han hade en egendomligt ljus röst, nästan som en kastratsångare eller en barnunge, bland främmande sparade han på orden så mycket som möjligt. Sandberg sa: ”Fick ni en angenäm resa?” Han var angelägen om att byta ämne, inte veckla in sig i politik just nu, han kände till de oändliga debatterna på

klubbarna om varför Nordafrika hade gått förlorat, och han tyckte att den debatten var avslutad en gång för alla. Frågan var akademisk, bröderna Lafonte skulle aldrig få tillbaka vinodlingarna, den saken var definitivt klar. Édouard nickade. ”Allt gick väl, vi reste direkt, som ni bad. Vad har ni för planer?” Pierre Sandberg tog Édouard under armen och började promenera inåt muséet. Guy slöt upp vid andra sidan. De höll en avvaktande distans, även om de träffats på klubbarna och en gång ätit vid samma bord så kände de inte varandra. Pierre Sandberg hade blivit presenterad, inte mer, men i de kretsar där han umgåtts hade bröderna Lafontes namn nämnts, oftast sent på kvällarna när flaskorna kommit på borden. Det hade handlat om bilbomber, misshagliga politiska motståndare som försvunnit eller hastigt dött vid lämpliga tillfällen. Det antyddes att bröderna skötte expeditionerna, professionellt och kyligt, lämnade aldrig några bevis efter sig, allt förblev ouppklarat. Jean-Claude hade en gång sagt i förtroende: ”Behöver du skaffa nån ur vägen, vänd dig till Lafontes så är dina bekymmer över för gott.” Han hade nämnt summan, kontanta pengar och ett handslag var allt som behövdes, plus de rätta rekommendationerna. Sandberg hade lagt rådet på minnet. Han släppte Édouards arm, distansen kändes rakt igenom kostymtyget, och stannade framför en uppställning med flottans handeldvapen. Guy pekade och skrattade: ”Det där var en pistol för en riktig karl, var det vikingarna som hade såna där?” Pierre Sandberg översatte texten på kartongbiten under vad som såg ut att vara en mindre kanon. Han sa: ”Relingspistol, slätborrad, kaliber 40,3 millimeter.” ”Jaså, dom satte fast den i relingen, ingen orkar väl hålla den där bössan på rak arm”, sa Guy, han böjde sig fram för att skärskåda vapnet. ”Stoppar säkert en elefant”, sa han. ”Eller tio muslimer.” Han fnittrade, barnsligt förtjust. Pierre Sandberg tittade sig över axeln. Örlogsfartygen stod på parad i sina montrar, de var ensamma. ”Kan ni hantera FN-Browningar, niomillimeters?” Édouard gav Guy ett ögonkast: ”Vi känner till dem.” ”Det är allt jag hunnit få fram på den här korta tiden. Det är gamla svenska armévapen.”

”Ammunition?” ”Ordnat.” Guy sa: ”Är ni informerad om priset?” Sandberg drog på svaret. Det var inte läge för att pruta. Låt dem nämna summan, bäst så. Han nickade mot Édouard: ”Genom mina bekanta vet jag att ni tar ett skäligt pris för ett professionellt arbete.” Édouard lät inte med en min visa att han var smickrad. Istället nämnde han en summa som med tillägg för utgifter hotade att slå över till sexsiffrigt. Sandberg hade fruktat att inflationen gjort ett rejält jobb sedan han hörde prisuppgiften från sin franske bekant. Han hade haft rätt. Högt sa han: ”Det är ett nöje att göra affärer med er, mina herrar.” Han sträckte fram handen mot Édouard, det var tydligt att det var han som var kamrer i firman, och fransmannen tog den. Édouards handslag kändes egendomligt svalt mot Sandbergs svettiga fingrar. Guy gjorde ingen min av att vilja vara med om att bekräfta affärsuppgörelsen. Édouard sa: ”När börjar vi?” ”Redan ikväll. Egentligen är det två skilda uppdrag. Dels vill jag att ni skaffar tillbaka en mycket viktig sak som jag förlorat, dels tänkte jag ni kunde hjälpa mig i en viktig affär i helgen. Jag räknar med att ni sitter på ett plan hem redan på måndag.” Bröderna såg inte nöjda ut, de verkade ha invändningar mot att stanna i tre dar. Sandberg började återigen gå igenom museisalarna, medan de erade torpeder och en skrynklig fartygsplåt berättade han med låg röst om incidenten på banken, den förbannade oturen, om väskan och om telefonsamtalet som kom efter några dagar. ”Utpressare”, sa Édouard. ”Dom är alltså två stycken minst, kan det vara fler?” ”Tror jag knappast”, sa Sandberg. ”Jag tror att det här är ett par småhandlare som försöker göra pengar på något nytt. Den som ringde lät inte allt för säker på sig själv.” Édouard nickade. ”Och skulle det vara så att ytterligare någon är inblandad så lär det väl inte vara några problem för ett par yrkesmän att övertala också dom om att dom gett sig in på en verksamhet som möjligen kan ge utdelning på annat håll men inte hos

oss”, sa Sandberg. Han lade speciell tonvikt vid ”oss”, för att understryka att de nu var ett team. ”Var inte orolig. Vi håller alltid våra uppgörelser”, sa Guy Lafonte och tittade Sandberg i ögonen. ”Jag är inte orolig. Jag är övertygad om att ni kommer att utföra uppdraget till full belåtenhet.” Sandberg började känna sig trygg nu. Under de senaste dagarna hade han kämpat för att hålla paniken på avstånd. Efter förlusten av väskan hade han räknat med det värsta, rösten i telefonen hade nu när han tänkte efter egentligen varit en av de bästa lösningarna. Nu skulle han visa att han inte var att leka med. De klev in i en fredligare avdelning. Eriksberg och Götaverken, Salénrederierna och Broströms, hade på plats förvandlats från skrytskyltning till historia. Skeppsbygget och rederierna hade krympt från en kostym till en tumme. På slutet bidde det kanske ingenting. Eftersom det fanns folk bland montrarna gick Sandberg över från affärer till en historisk guidning av sina nyanställda. Han berättade om varvens uppgång och fall, om hur svenskarna stöp när asiaterna dumpat priserna. ”Sedan fick dom snedögda marknaden för sig själva.” De stannade ute i hallen och betraktade modellen av containerfartyget Nihon, ett 275 meter långt praktbygge som kunde frakta 2200 tjugofotscontainers i 28 knop över havet. Däcket var fullt av små röda burkar. Fartygsmodellen hade broströmsbokstäverna på skorstenen och de tre röda och två svarta ränderna, liksom så många andra fartyg i montrarna. Hur många av dem gick fortfarande under svensk flagg? Pierre Sandberg visste inte. ”Är det inte en skönhet”, frågade han Édouard och fick en instämmande men oengagerad nick. Bäst att inte dra ut guidningen för långt, Sandberg hade under turen bestämt sig för att inte berätta i detalj om uppdrag nummer två innan det första var iland. Men det kunde vara bra att visa hur hamnen såg ut, och var de skulle träffas, för den som inte kände platsen kunde det vara svårt att hitta. ”Vi går ner en våning, jag vill visa er en sak”, sa Sandberg. På andra våningen stannade han vid den fem meter långa glasdisken som innehöll en dammig modell över Göteborgs hamn. Alltihop gav ett dystert intryck, några klåfingriga personer hade dessutom lyckats peta ner småmynt

genom springor i glaset, men pengarna till trots var nu hela ena älvstranden fri från hamnar, färjeterminalen oräknad. Sandberg pekade på en punkt på den andra sidan. ”Här träffas vi imorgon kväll. Ni hämtar själva en Chevrolet Van som jag beställt hos biluthyrningen på lördag förmiddag så får ni vidare instruktioner senare.” ”Varför stoppar dom ner pengar?” frågade Guy. ”Jag vet inte, det verkar obegripligt.” Édouard sa: ”Vi har stött på många sorters investeringar. Det här verkar vara en av dom märkligare.” Sandberg sa: ”Ni kommer att hitta allt ni behöver i väskan. Tidpunkten ikväll är klockan 22.30, bäst ni tar en taxi, är det någonting som är oklart?” Édouard ruskade på huvudet. Pierre Sandberg tog fram boxnyckeln och ett smalt kuvert med förskottet i svenska sedlar ur bröstfickan. ”Numret står på nyckeln.” Édouard sa: ”Bra.” ”På återseende”, sa Sandberg. Han gick utan att vänta på svar. Guy såg efter honom. ”Vad tror du?” sa han. ”Svårt att säga”, sa Édouard Lafonte. ”Men jag kan försäkra dig att vi har att göra med en amatör. Det här kan kanske bli farligt.” Édouard memorerade platsen i hamnen en gång till innan de tillsammans tog en sväng igenom salen med fiskebåtar. De vandrade förbi sjömansarbeten, gamla bronskanoner, skeppskistor och galjonsfigurer. Vid utgången stannade Édouard och drog på sig ytterrocken och knäppte den väl. ”Vilket obehagligt klimat”, sa han. ”Om vi ska stanna hela helgen är det bäst att se upp så man slipper bli förkyld. Du vet ju att mina luftrör inte tål kyla.” Guy tog blicken från en affisch. ”Ja, du har ju alltid varit lite klen”, sa han muntert.

13

En stickande lukt spred sig i köket. Kastrullen med bönor bubblade över, en rännil letade sig ner över kanten och mötte spisplattan med ett fräsande ljud. ”Har du koll på käket”, ropade J.R. från sovrummet. Ronny Edling lyfte från soffan, slängde tidningen, tog några snabba steg mot köket och fick bort kastrullen från plattan. Han skrek: ”Visst, J.R.” svor en tirad och rörde försiktigt i bönorna. Svarta flagor flöt upp från botten. Ronny tog en sked ur diskhon, spolade av den under kallvattenkranen, körde ner den i bönorna och förde sen skeden mot munnen. Han spottade ut smakprovet över diskbänken. ”Fan, vad det luktar”, sa J.R. när han kom in i köket. Ronny sa: ”Smakar lite bränt.” J.R. sa: ”Smakar det som det luktar, gosse, så kan du langa det där. Du skulle ju hålla koll på det.” ”Det är jag som är kock, va?” J.R. sa: ”Du kanske kan hålla dig vaken i alla fall när du har nåt på spisen. Häll bort den där skiten nu och gör rent kastrullen, så öppnar jag dom andra burkarna.” Ronny satte på vattenkranen och började göra rent kastrullen. ”Det sitter fast”, sa han misslynt. ”Vi skiter i det här och går ut och käkar. Va fan ska vi leka hemmafruar för när vi har pengar.” J.R. svarade inte. Han fortsatte metodiskt att skära igenom plåten i konservburkarna. Ronny sa: ”Det går inte bort, vi sticker ut istället, va?” Han slängde ifrån sig kastrullen i diskhon, ovanpå porslinet som samlats där sedan tidigare. Kraschen fick en porslinsbit att sprätta upp på diskbänken. J.R. sa: ”Akta tallrikarna, vi har inte så många.” ”Det är väl mina tallrikar”, sa Ronny kort. ”Har du gett dig fan på att vi ska äta bönor?” tillade han. J.R. sa: ”Inte länge till, Ronny, inte länge till.” ”Ge mig ett par hundra av min del då, jag tänker inte gå på burkmat idag”, sa Ronny och gjorde en gest mot dörren.

J.R. sa: ”Nej.” ”Varför inte?” J.R. gav honom ett snabbt ögonkast, mönstrade honom. Han sa: ”Därför att vi inte har några stålar kvar.” Han väntade ett ögonblick, lät orden sjunka in och sa sen: ”Jag gjorde slut på dom i eftermiddags när jag var ute på stan.” Ronny sköt fart mot honom, som en terrier, han försökte få tag i Håkanssons skjorta, men stannade mitt i rörelsen när J.R. körde in den knivformade konservöppnaren i ena näsborren på honom. J.R. sa: ”Ta det lugnt. Vi sitter inte i sjön, Ronny. Jag har ett par saker till att berätta.” Ronny andades tungt, men han stod blickstilla, J. R. hade tvingat upp honom på tå med konservöppnaren. Ronny väste ilsket: ”Bäst du har en jävla bra förklaring annars ska du få äta upp det här. Det kan du ge dej fan på.” J. R. skrattade, hade övertaget. ”Vi ska äta upp dom här bönorna tillsammans. Coola ner dig lite grann, Ronny, du ska få höra.” Han släppte ner Ronny på hela fotsulorna, gav honom en dunk på ena axeln och gick ut i hallen där han började rota i ett skåp. Ronny stod kvar på köksgolvet, han ruskade lite på sig och gned sig över nästippen, käkarna rörde sig som om han tuggat tuggummi. J.R. gick till soffan och satte sig, han bar på väskan de fått med sig från Nordstan och sa: ”Kom hit då.” Ronny gjorde honom tveksamt till viljes. ”Vi hade stor tur på banken. Mycket större tur än jag hade vågat hoppas”, började J. R. Han öppnade väskan och spred ut en massa papper över glasbordet i Ronnys vardagsrum. Ronny sa: ”Var är pengarna?” J.R. sa: ”Vänta lite, en sak i taget.” Han började bläddra i papperen, letade efter nåt. ”Har du spelat bort dom, eller?” J. R. tittade upp på honom. Han sa: ”Sätt dig ner och lyssna, va. Jag har ordning på varenda cent. Det mesta gick till en hyrbil på en vecka, resten till två nya . Vi ska ut och åka, Ronny, kolla in kontinenten. Vad säger du om det, va?” ”Hur mycket har du kvar i cash?”

”Tre-fyra hundra.” Ronny sa: ”Resten är väck?” J. R. ruskade på huvudet. ”Inte väck Ronny, dom är placerade i den bästa jävla investering jag någonsin gjort. Återbäring på väg, och det här är inte Konsum. Sätt dig nu, va?” Inte heller den här gången gjorde Ronny som han bad. Istället gjorde han en lov genom lägenheten, in i sovrummet, fram till fönstret och tillbaka igen, Ronny Edling försökte gå av sig ilskan i tvårummaren som han fått på nåder av socialen, han hade bara bott i den knappt åtta månader, ständigt efter med hyran. Han hade aldrig trivts i lägenheten, väggarna var fortfarande kala så när som på en affisch med en schimpans iförd uniform och placerad på en toalettstol. Apan gjorde honnör mot det enkla möblemanget, en blandning av IKEA-prylar och loppmarknadsfynd. Ronny Edling hade aldrig intresserat sig för heminredning, istället hade han för vana att dra upp storstilade framtidsplaner som sällan s. Nu var han 32, utsikterna att hitta ett jobb hade krympt till nära noll, han hade sumpat fler än han kunde minnas, ofta stannade han bara en vecka eller några dar. Men jämfört med ungdomskompisarna hade han klarat sig riktigt bra, han hade med skiftande framgång diversifierat sig med spel, stölder och häleri under några år tills han gjort en kortare volta på öppen anstalt. Han kom ut mitt i sommaren, sedan var det bara att invänta att något skulle dyka upp. J.R. dök upp strax före jul, med ännu större planer i bagaget, och han hade ganska omgående flyttat in. Ronny kände sig säker i hans sällskap, men ibland var han en aning tveksam om han hade gjort rätt när han lät J.R. stiga in och ta för sig. Ronny fullbordade varvet genom de 54 kvadratmetrarna som han hade förstahandskontrakt på. Han sa: ”Du kunde väl för fan ha frågat mig innan du gick och hyrde en jävla massa bilar, vi sa ju att vi skulle dela lika, har inte jag nånting att säga till om då, va?” ”Lugna dig, jag fick ett erbjudande som jag inte kunde nobba. Nu har vi en chans som aldrig kommer tillbaka, på fredag delar vi på en miljon, du och jag.” Ronny tittade på honom. ”Ska du lura hyrbilen på nån som är blind och säga att

det är en Rolls med dragkärra i silver?” J.R. låtsades inte höra. Han mötte Ronnys anmärkning med tystnad och betraktade apan som orörlig satt på toalettstolen i sin uniform. Den såg olycklig ut över sin förnedring. J.R. kunde inte avgöra om det var kläderna eller den hukande ställningen som gjorde djuret deprimerat. ”Sätt dig och håll käft i fem minuter om du vill veta vad det handlar om, annars är du ute”, sa han skarpt. Ronny sjönk ned i den slitna manchesterfåtöljen, hela hans kroppshållning utstrålade protest. ”Vi ska gå på nånting stort”, sa J.R. triumferande och började läsa högt ur papperen som han hade framför sig. Han bläddrade i dokumenten, lade ut texten och fyllde ibland i med ett ”Vad säger du om det, va?” Han tog upp ett av papperen och höll det som det var värt sin vikt i guld. ”Båten hetar alltså Star of Gatun, den kommer till Göteborg på lördag”, avslutade han. ”Jag ser ingen miljon”, sa Ronny skeptiskt. J.R. sken upp, klappade väskan. Han sa: ”Fattar du inte att den här snubben ger vad som helst för att få sina papper tillbaka, om han inte gör som vi säger så hamnar papperen i fickorna på snuten och han blir blåst på affären. Gör han bara som vi säger, så kan han fortfarande rädda skinnet, men vi ska ha våran del annars slänger vi papperen på lådan och adresserar dom till Skånegatan. Är du med?” ”Tror du han går med på det, då?” sa Ronny klentroget. ”Jag har redan snackat med honom, pressat honom, han är pisskraj. Grabben, vi är redan halvvägs till Medelhavet. Gå på kasino, träffa lite fruntimmer nere på stranden, ska du inte åka med?” ”Va sa han då?” J.R. bistrade till: ”Lämna den biten till mig. Du vet att jag är hemma i affärer.” J.R. lutade sig tillbaka i soffan och tände en cigarett medan han väntade på Ronnys reaktion. ”Så det var därför du hyrde en bil?” ”Mhm”, sa J.R. belåtet. Ronny sa: ”Och en?” Han började tina upp nu.

”Leverans på lördag, vi får nya, fina namn.” Nu var det Ronnys tur att luta sig tillbaka i fåtöljen. Tankarna snodde runt. Medelhavet. Det här lät lovande. Han sa: ”Var har du bilen då?” J.R. stoppade handen i fickan och kom upp med ett par nycklar som han höll fram över bordet. Han sa: ”Den står parkerad på en säker plats, så vi kan dra iväg snabbt om det behövs. Ta dom du.” Ronny fångade nycklarna i luften och synade dem sedan noga. De såg splitternya ut och bar Saabs fabriksmärke. ”Vi åker ståndsmässigt, Saab Turbo”, sa J.R. Ronny slängde upp nycklarna i luften och fångade dem igen. Hans ansikte sprack upp i ett brett leende. Han sa: ”Du är inte så jävla dum du, J.R” J.R. sa: ”Förresten, ska vi inte sätta fart med det där käket nu, jag börjar faktiskt bli jävligt hungrig.” Ronny stoppade ner nycklarna i bröstfickan och reste sig. ”Ska bli”, sa han. Bakom hans rygg gjorde J.R. en snabb honnör åt apan. Han skulle bara veta att jag köpte nycklarna av en pundare i Vasaparken, tänkte han.

***

Ronny hörde vattnet rinna längs bergssidan. Nere i garaget droppade det överallt ur den sura betongen. Han var på väg uppför trappan till plan två för andra gången. En silverfärgad Saab Turbo skulle det vara, dubbla antenner. Ronny satte ner de två tunga kassarna med proviant som han kånkade på. Vad fan var det här? Det fanns ingen bil i hela garaget som ade på beskrivningen. ”Köp käket först.” Så hade J.R sagt, och Ronny hade följt inköpslistan noga, det mesta hade funnits på närköpet, några av konserverna fick han leta efter i en annan kvällsöppetbutik.

Nu hade han bara några tior kvar i fickan. Hoppas att bilen är tankad ordentligt tills vi får påfyllning i kassan, tänkte han. Om bara inte J.R. varit så förbannat hemlighetsfull. Kör bilen direkt till Skanstorget och vänta på mig där, jag kommer i taxi hade han sagt. Ronny hade först protesterat men slutligen gått med på att det inte fanns något annat sätt att sköta saken på. Nu stod han där ensam med sina förbannade kassar, han hade blåa ränder i händerna där plasthandtagen hade ätit sig in skinnet. Ronny gnuggade händerna för att få igång cirkulationen. Hade han hört rätt? Var det fel P-hus han letade i? Hade det någonsin funnits en silverfärgad hyr-Saab på den här parkeringen? Ronny ställde undan kassarna bakom en betongpelare och gick längs raderna av bilar, ingen Saab på första planet och ingen på det här. Vad var meningen, hade någon stulit bilfan, folk var ju som korpar, det gick inte att lämna en pryl utan tillsyn längre. Ronny började bli desperat, klockan gick och den avtalade tidpunkten närmade sig. Vad som än hänt måste de ju ha en bil. På nedre planet hade han sett en som ade. Han lyfte upp påsarna och gick nerför trappan. Det fick bli en Golf. Lättjobbad.

***

Ronny väntade på Skanstorget så länge han vågade. Vid elvatiden var han så nervös att han inte längre vågade sitta kvar i sitt lånade fordon. Han gick ur och började stryka runt på gatorna kring torget, men inte längre bort än att han kunde hålla bilen under uppsikt. Tack och lov var det ännu mycket bilar och människor i rörelse, det var fredagkväll. Hade han stått ensam på torget hade han inte vågat hålla sig kvar längre. Ronny stannade framför en skyltlåda och spejade på spegelbilden i glasrutan.

”Kliv in du, det är ingen som ser dig, det kan jag lova”, sa en röst bredvid honom. Ronny ryckte till, snurrade runt. En man i bara skjortärmarna iakttog honom leende. Nu såg han skylten, bilderna i fönstret. Han sa lättad: ”Jag tänkte inte gå på film.” ”Varför inte, det är riktiga godingar, du anar inte vad dom kan.” Ronny sa: ”Nä, nä, jag har inte tid, du.” Ronny vände sig demonstrativt bort, men mannen gav inte upp så lätt. Han sa: ”Vet du om att dom svarta är skära inuti? Kom in får du kolla in det närmare, jag tycker det ser jävligt lustigt ut. I den sista rullen är det en nunna, henne är det en jävla fräs på må du tro. Gosse, hon har suttit i kloster i flera år och när hon kommer ut i full frihet så har hon ett och annat att ta igen. Först träffar hon den här ...” Ronny sa irriterat: ”Kör upp din film i arslet. Om det inte är fullt redan.” Killen sa: ”Okej, glöm det, visste inte att du var impotent.” Han gick in och slog igen ytterdörren. Ronny hann inte kommentera saken ytterligare, var bara glad att han försvann. Istället vände han på klacken, gick en bit uppför gatan och korsade den. En polisbil kom uppför Sprängkullsgatan med sirenerna på och Ronny fick upp farten, klämde sig in mot skyltfönstret utanför en heminredningsaffär. Han stirrade stint in i en långarmad italiensk mässingslampa medan snutbilen erade. Ronny såg i ögonvrån att den var fullastad, och pustade ut. Han tittade på klockan, bestämde sig för att något måste göras. Enda möjligheten var att åka hem till lägenheten för att kontrollera läget med J.R. Ronny Edling släntrade försiktigt bort mot den parkerade bilen, mötte ett berusat par och en sen hundägare. Ingen av dem visade något intresse för honom. Han steg snabbt in i bilen utan att vända sig om, trasslade lite med kablarna. Han fick en rejäl stöt innan bilen gick igång.

14

”Du gillar det, va”, sa kunden. Han vände huvet mot Jensen och flinade upp sig. Jensen sa: ”Gillar vaddå?” ”Alla dom här jävla lysena. Dom som har satt upp dom gjorde det säkert bara för din skull.” Jensen brydde sig inte om att svara. Bilen stod på tomgång. Lamporna lyste rött. En spårvagn masade sig knastrande fram över Allén. Kunden sa: ”Hur fan orkar du? Jag skulle få araben av att sitta och vänta på att dom där lysena skulle slå om, hela dan. Blir du inte trött, grabben.” Ingen grabb, trenchcoat-skit, tänkte Jensen. Högt sa han bara: ”Visst retar dom en ibland.” Stoppljusen vandrade över från gult till grönt. Kunden sa: ”Har du sett på fan, jag som trodde att dom var monterade med fast rött sken, dom där.” Han gjorde en åtbörd med armbågen åt Jensen som om de varit polare länge, delat det mesta i vått och torrt. Kunden sa: ”Blir en häftig kväll i kväll ska du se.” Han vände sig mot Jensen och flåsade ut lite spritångor. Jensen la en tia på att det var Absolut. Han sa: ”Mhmmh.” Killen började lägga ut texten om att han hade två brudar på gång och att bägge skulle komma på festen, och att han knappt visste vilken han skulle välja, den ena hade en jävla fin kropp, medan den andra kanske inte var så snygg men istället hade hon kulor och dessutom en hel del vett i pallet. ”Vilken skulle du ta?” Jensen sa. ”Va?” ”Vilken av tjejerna skulle du välja?” Jensen hade inte hört på. ”Jag vet inte”, sa han diplomatiskt. Killen skrattade, det var vad han ville höra. Han sa: ”Visst, serru, det är precis så jag känner mig ibland när jag tittar på dom.” Jensen vek undan för en röd Honda som bytte fil utan förvarning på väg uppför

Stigbergsliden. Kunden sa: ”Nära va. Såna där jävlar har inte på vägen att göra. Förresten, apropå det, vet du varför det aldrig kommer några norrmän till Göteborg, va?” Jensen tittade uttråkat på honom. Han hade hört den tusen gånger. Han sa: ”Nä?” Kunden sa: ”Jo, du vet, dom kommer i sina kärror efter E 6:an va, åsså när dom har erat Kungälv, va, då ser dom en stor skylt där det står: Backa.” Jensen sa: ”Hur menar du?” Kunden tittade på honom. ”Fattar du inte?” Jensen sa: ”Näe, jag fattar fan inte varför dom stannar i Hisings Backa, dom kan väl köra in till stan, likaväl?” ”Ärudumeller, dom ser ju skylten va, och då lägger dom i backen och då kommer dom aldrig fram.” ”Jaså”, sa Jensen. Nu stod de framför nya lysen på Stigbergstorget och väntade igen. Döskallen har rätt, tänkte Jensen. Det var alldeles förbannat att han skulle ha så rätt. Det var fredag kväll och här satt han i sin stol, bekväm visserligen, och kuskade runt stan halva natten i väntan på att en massa röda lysen skulle slå om, först till gult, sedan till grönt. Det var det hela. Visst, han snackade med folk och de slängde åt honom nån tia extra, men vad det hela gick ut på, det var att vänta ut en massa röda lysen så att de skulle skifta färg och släppa fram honom till nästa. Jag är som en flipperkula, en levande jävla flipperkula, tänkte Jensen. Nån trycker på nåra knappar, då åker jag runt ett varv, studsar på nåra stolpar och landar i mitt jävla fack igen. Precis som avhandlingen satt fast mellan A4pärmarnas smutsblå ryggar i bokhyllan bredvid skrivbordet. Han behövde bara resa sig lite och sträcka sig till vänster för att nå dem. Visst satt han fortfarande ibland vid skrivbordet. Men det var länge sen han sträckte på sig, åt något håll. ”Såg du på teve häromkvällen, det var den där svartingen, Cosby, han skulle gå till jobbet och ...” Kunden hade vaknat till liv igen efter norgehistorien, nu drunknade hans röst i en axande gammal MGA som blåste om dom. Jensen sa: ”Vart ska du egentligen?” ”Kungsladugård. Kör över Mariaplan, du kan väl sno på lite.”

Jensen kollade in honom. Självsäkerheten tycktes plötsligt bortblåst, kunden såg lite oroad ut. Jensen sa: ”Vad du fick bråttom nu då, är det brudarna som väntar?” Kunden sa tyst: ”Nä, jag mår lite illa.” Håll ögonen på gatan så att du inte spyr i taxin, tänkte Jensen. Han sa: ”Ska jag stanna?” Killen ruskade på huvudet och stirrade stint på vägen, som om han kunnat läsa Jensens tankar. När de stannat vid rätt adress fick Jensen femton spänn i dricks. Killen vacklade ut och viftade lite groggy med handen innan han styrde upp mot ett stort tvåvåningshus, övervåningen var upplyst och musiken hördes ända ut på gatan. Ha det så kul med dina brudar, tänkte Jensen och vände bilen. På Jaegersdorffsplatsen plockade han upp ett par, dom sa inte flaska på hela vägen in till Centralen, hade fullt upp med att undersöka varandras amalgamfyllningar. Han släppte av dom vid stationen och hjälpte till med resväskorna en bit, skönt med några som för omväxlings skull inte sa ett ord en fredagskväll, dom var nästan värda lite dricks själva. Jensen hoppade in i bilen igen och ställde sig i kön. Innan han hann slå sig i slang med någon av de andra chaffisarna var det redan hans tur, bilarna matade fram snabbt och han fick ett par utlänningar, bägge satte sig bak. Den ene av de två männen räckte fram en papperslapp, Jensen tog tag i den, men mannen höll fast i sitt hörn av papperet. Lars Jensen kunde inte undgå att notera Rolexklockan, som satt runt vänster armled, den stämde illa med den gröna vindtygsjackan, han följde det knubbiga vänstra pekfingret som pekade på bokstäverna på papperet. Mannens ålder var svårbestämbar, han hade ett lite pussigt, runt ansikte, men ögonen ade inte riktigt in i den jovialiska inramningen. ”Go here”, sa mannen, hördes direkt att det inte var sitt modersmål han talade. Lars Jensen återvände till papperet, adressen var i Majorna. ”Okay.”

Nästan samma väg som han nyss kört den snackige killen. Flipperkulan startar igen, tänkte Jensen, han hade ofta funderat över det faktum att körningarna gick i repris. Var det bara en riktigt ovanlig adress, så kom det ofta ett par körningar samma dag till det stället. Jensen svängde ut bilen från Centralen och gasade på ner mot hamnen. Han kollade in männen i baksätet, de ade inte in någonstans. Den som satt till höger var tunnare klädd i samma slags vindtygsjacka. Kläderna fick dem att se ut som bröder, fast de var totalt olika. En cigarettändare klickade, och en avlägset välbekant lukt spred sig i bilen, franska cigaretter, naturligtvis! Paris, tänkte Jensen, samtidigt som han uppfattade några ord på franska från figurerna i baksätet, men de talade så lågt att han omöjligt kunde höra vad de sa. När var det han och Lena varit i Paris, -77, eller var det -78? Jodå, det var 1978, tio år efter studentrevolten, det var en ren händelse att de hamnat där i maj. De hade hittat en restresa och haft lite pengar över. De hade ätit gott, sprungit på muséer, suttit på uteserveringarna, pojken var bara året, men i tryggt förvar hos mormor. Det hade varit en härlig vecka, även om det regnat i början, han hade glömt sitt nyinköpta paraply i Eiffeltornets översta våning första dan. Han fick ta hissen upp igen, där stod en karikatyr i basker vid räcket och hans vänstra hand hade närmat sig paraplyet när Jensen kom upp. Han hade ropat till och handen hade stannat. ”Blåst, va”, hade han sagt till den oförstående och mycket oskyldige fransmannen. Snubbarna i baksätet var inte av riktigt samma sort. Jensen tittade i spegeln igen, de satt tysta nu, tittade ut genom sidofönstren åt var sitt håll. Det var svårt att föreställa sig dem i basker, cyklande med var sin baguette på pakethållaren. Den pussige vred på huvudet och mötte hans blick, Jensen skiftade snabbt blickpunkt, ögonen visade tydligt att mannen inte tyckte om att bli betraktad. Rena officersblicken, ja han såg faktiskt lite militärisk ut, eller kanske var han polis, tänkte Jensen. Han och Lena hade förresten haft ett märkligt möte med den franska polisen. De hade suttit en kväll på trottoarcafét i Quartier Latin, det hade slutat regna, en underbar kväll, ljummen, klockan var runt tolvslaget, då gråa bussar plötsligt körde fram, tre fyra stycken. De spydde ut svärmar av svartklädda kravallpoliser med hjälmar och sköldar. Många hade korta karbiner, andra tårgasgevär. Jensen hade så när satt sin Calvados i halsen där han suttit på

parkett. Men det blev inga skärmytslingar, inga kravaller och inga demonstranter dök upp. Ingen av de förbierande verkade vara på humör att börja bryta upp gatsten. Efter ett par glas till tog Jensen mod till sig, tog Lena under armen och gick fram till två av snutarna som stod närmast. De hade fällt upp hjälmarnas plexiglasvisir och stod och småpratade. Med gester och skolengelska frågade Jensen vad de sysslade med. Snutarna gav varandra en blick. Den ene satte upp en knuten näve, med den andra vevade han som om han skött en gammaldags filmkamera. ”C’est un film. Louis de Funès”, sa han och skrattade brett. Jensen hade inte vetat vad han skulle tro. Först dan efter hade han kommit på att det var tioårsjubiléet av en våldsammare kväll. Lars Jensen körde in mot trottoarkanten. Va fan skulle dom här snubbarna hit och göra? Det var ett av Majornas få kvarvarande ruffigare ställen. Jensen bromsade in och pekade på husnumret över ingången till den kringbyggda gården. Den pussige som visat honom lappen tog fram den igen och kontrollerade numret. Han nickade. Ge mig hundra franc, tänkte Jensen som längtade tillbaka till Paris. Han sa: ”Ninetyfive crowns, please.” Den andre fransmannen skalade utan ett ord av en hundring från en sedelbunt han burit i fickan. Jensen gjorde en åtbörd åt kassan, men mannen satte upp handflatan, visade att han kunde behålla växeln. Jensen gick ut och öppnade för dem, de försvann snabbt in i porten. Den ene av dem, den som betalat, var ordentligt hjulbent. Nu var det definitivt matdags, i andra änden av kvarteret fanns en liten korvkiosk, där det serverades ätligt potatismos. Kanske gjorde dom det till och med själva. Jensen startade, blinkade genast till höger och höll blinkersen där tills han rundat nästa hörn och hittat en ledig ruta. Han gick ut, låste dörren, kollade av parkeringsmätaren, fritt så här dags. Skylten på korvkiosken lyste fortfarande Sibylla.

Jensen la upp plånboken på den rostfria disken och avgjorde att det fick bli kokta korvar. Bäst för magen. Han fumlade med korvbrickan, bilnycklarna och Puckoflaskan, men insåg att han inte på en och samma gång kunde äta korv och öppna bildörren. En ensam man kom gående med raska steg mot honom, han var påfallande lång, medelålders, när han erade såg Jensen att han höll något tätt tryckt mot kroppen som ville han skydda det. Mannen vek av in i en port, samtidigt som Jensen fick upp låset utan att tappa något. Han satte sig tillrätta i bilen, svalde en munfull utan att tugga och satte på bilradion. Han kände sig genast en aning vänligare inställd till omvärlden. När han inte fick käk hade han en förmåga att reta sig på allt och alla. Några timmar till, så är jag hemma. På eftermiddagen hade han haft ett riktigt inspirerat samtal med Lena. De hade talat i telefon en halvtimme utan att råka i luven på varandra. Det var hon som hade ringt. ”Hur har du det?” sa hon efter en del inledande kallprat. ”Huvudet upp och fötterna ner”, hade han svarat, men sen hade han lagt av den hurtiga tonen. ”Jag saknar Jesper och Dea så förbannat.” ”Det var därför jag ringde”, sa hon. ”Jag tänkte fråga dig om du hade lust att ta ungarna i helgen.” Han hade blivit ställd. Mumlade något, men kom sig sen och sa: ”Hur då menar du?” ”Ja, dom är så gamla nu så det går väl att sätta dom på nattåget ner. Det är ju raka spåret, stannar ingenstans, så det går inte att gå av fel, jag tar en hel kupé så dom får vara själva. Konduktörn håller säkert ett öga på dom.” Han sa: ”Klarar dom det då?” Och fortsatte: ”Vad ska du göra då?” Han hade själv hört hur snorkigt han lät. Men hon sa bara: ”Jobba.” ”Ska du jobba hela helgen? Men du har ju nyss börjat.”

”Schemat.” De hade pratat en lång stund, verkligen pratat, no hard feelings, kanske bäst som skett. Lars Jensen hade känt sig lycklig när han lagt på, i tankarna kramade han redan ungarna, hårt tätt intill sig. Nu kunde han redan höra deras röster när de berättade i munnen på varann vad som hänt mellan Katrineholm och Falköping. Somna skulle de väl ändå inte. Han hade redan gjort en noggrann inköpslista med ungarnas favoritmat och planerat en utflykt. Han hade verkligen ingen anledning att sura, moset var gott, och han skruvade upp radion en aning. Han tittade upp, en lång man störtade ut ur den svarta portöppningen, rakt mot bilen, vilt stirrande. Jensen kände igen honom, det var samma kille som nyss gått förbi. Han höll fart som om han hade djävulen i hälarna, slirade genom snödrivan, fick tag i bakdörren till taxin och ryckte upp den och gjorde en rörelse med armen inåt bilen. En lång ljusblixt sköt ut ur mörkret i porten och den långe kved till, gjorde ett kast med kroppen, vände och hoppade med ett par långa steg tillbaka över snövallen och sprang mot en port längre bort. ”För helvete...” började Jensen, men två skuggor tog samtidigt form ur den mörka porten och en ny blixt slog ut ur handen på en av dem. Jensen hörde det dämpade ljudet av skottet, slängde mosbrickan, vred om startnyckeln samtidigt som han duckade, slet i spaken, hjulen slirade, fick inte fäste, han höll på att riva med sig en trafikskylt. Bilen slängde fram och tillbaka, sköt fart och bakdörren slog igen med en smäll. Ett kvarter bort höll han på att skala av hela sidan mot en parkerad lastbil, men fick styrning på bilen, rätade upp den och lyckades sakta ned farten så han kunde tänka. Lite längre fram stod en telefonkiosk. Jensen vände sig om, han föreföll att vara i säkerhet, han bromsade in igen, sprang ur utan att tänka och började proppa ner enkronor i automaten. Han kunde numret i huvudet, fördel att ta det så här, om han gick ut över radion blev han inblandad, skulle få sitta i förhör i timmar. Bäst att vara anonym, bestämde han sig när signalerna gick fram. ”Jag vill anmäla en skottlossning i Majorna”, flåsade han i luren. Kvinnan sa: ”Varifrån ringer ni.”

”Från Majorna så klart.” ”Namn och adress.” ”Är det så förbannat viktigt, jag ville bara tala om att det är nåra typer som skjuter vilt, härborta.” ”När hände detta?” Jensen sa: ”Nyss, alldeles nyss, för en, två minuter sen, skicka dit en bil snabbt, så har ni dom.” ”Jag fick inte ert namn, vad sa ni att ni hette”, sa kvinnan. Jensen sa: ”Det spelar väl ingen roll vad jag heter.” ”Det spelar visst roll vad ni heter. Det är så många som ringer, speciellt på helgerna”, sa rösten. ”Varifrån ringer ni, varifrån i Majorna, menar jag.” Jensen sa: ”Från en telefonkiosk, jag åkte bara förbi, va, jag käkade korv när dom började skjuta som fan.” ”Åt ni medan ni körde?” frågade rösten skeptiskt. ”Nej, nej, jag...” ”Ni är inte nykter”, sa kvinnan, nu lät hon mycket säker på sin sak. ”Om ni inte är nykter borde ni inte köra bil”, tillade hon. Jensen sa hjälplöst: ”Om det var skarpa skott kan han vara i livsfara. Det var två stycken som jagade en lång kille, sköt efter honom, jag såg det själv, för fan.” ”Ni är inte säker, va”, sa rösten. Jensen insåg plötsligt att han var klassad som en fejkare. Nån sysslolös stolle som tittat för mycket på videofilmer och som ville göra sig intressant. ”Kan jag få prata med nån annan”, sa han lamt. ”Upptaget”, sa rösten bestämt. ”Vill ni verkligen inte tala om vad ni heter.” ”Nej”, sa Jensen och tillade förklarande: ”Jag vill inte bli inblandad.”

”Vi skickar en bil senare”, sa kvinnan tröstande. ”Om ni kommer efter midnatt kan ni väl ta av er skorna i hallen”, sa Jensen ilsket och slängde på. Han blev stående obeslutsam utanför telefonkiosken en stund, gick fram till bilen, inga kulhål i den i alla fall. Inte ett märke. Efter tio minuter verkade alltihop overkligt, nästan som hallucinationer, men det hade inte gått att ta miste på uttrycket i den jagade mannens ansikte. Det hade varit dödsångest, ren dödsångest. Jensen gick in och satte sig i bilen igen, det var inget speciellt på radion. Skulle han åka tillbaka? Vad skulle han göra där? Det hade varit något bekant över de bägge skuggorna till pistolmän, vad var tveksamt, han hade inte sett vare sig kläder eller ansikte, för mörkt. Antagligen uppgörelse i undre världen, knarklangare som blåser varann och tar till puffrorna fanns ju inte bara i Bronx. Först nu fick Jensen se mosbrickan och svor till. Den låg upp och ned och balanserade på agerarsätets yttersta kant. Lars Jensen tog den, vevade ner rutan och slängde ut den på gatan. Flaskan hade lyckligt nog varit urdrucken, den hade rullat ner på golvet utan att göra någon skada. Han bestämde sig för att ge fan i polismakten, släppte dom Bergling så kunde väl dom här få gå också, bäst att ge sig för kvällen. Förresten var han tvungen att skaffa fram lite ljummet vatten för att få bort resterna av mosbrickan innan skiten torkade fast i stolen. Droskägaren gillade inte korv med mos på bilsätena.

15

Han försökte sträcka handen mot ljusknappen men ingenting hände. Armen var förlamad, liksom resten av kroppens högra sida saknade den nu känsel, men benet fungerade ännu något så när och han lyfte det mödosamt över det första trappsteget och lät trapplyset vara. Genom att luta sig mot ledstången fick han med sig det bedövade benet uppför trappan. Framför dörren sjönk han ner på knä och lyckades med en övermänsklig ansträngning lirka upp dörrnyckeln ur högra byxfickan. John-Roger Håkansson fick upp dörren och kröp försiktigt in i lägenheten på knä. Han var på väg mot vardagsrummet när han drabbades av en underlig känsla av domning, av att kroppen ömsom svällde, ömsom drog ihop sig. Den pumpande känslan tilltog, han svällde upp, växte i mörkret. Han hade biljetten kvar, den kändes förtroendeingivande men samtidigt kände han sig svagare, så förbannat matt, han lutade sig mot ett armstöd som borde funnits där, välte över åt sidan, kraftlös, huvudet slog i golvet. Oväntat badade rummet i ett skarpt ljus.

***

Bakom ratten på Golfen växte Ronny Edling. Nu kände han sig lite mer fylld av tillförsikt. Underligt att turbosaaben inte fanns där J.R. hade sagt. Nån hann väl före mig, tänkte han och flinade. Nu hade de käk och bil i alla fall, fast det fick bli tåg från Skåne, det höll inte att köra in i Danmark med den här kärran. Ronny Edling växlade ner och gasade på lite extra. Bäst att ta bakgator hem, kanske bilen var anmäld redan, fast chansen var förstås liten, ägaren sov väl gott och skulle inte råka ut för hjärnblödning förrän det var dags att åka och lördagshandla.

Basreflexhögtalarna i bakfönstret såg helt nya ut, Ronny Edling tryckte in en av kassetterna som låg framme. Dolly Parton, jävla tur, Ronny Edling sände en uppskattande tanke till den country-älskande bilägaren. Framme i Majorna stängde han av musiken och parkerade bilen två kvarter hemifrån på en undanskymd rivningstomt. Visserligen var han så gott som okänd i kvarteret men han hade en känsla av att han inte riktigt platsade i rollen som ägare till en nästan splitterny bil. Ronny höll uppsikt åt alla håll men han kunde inte se någonting misstänkt. Medan han traskade gatan fram gick han igenom möjligheterna. Det fanns i stort sett bara två: J.R. hade åkt fast eller också hade han gått på en blåsning. J.R. var definitivt inte den sortens person som sover över ett viktigt sammanträffande. Ronny Edling klev försiktigt in på gården och stannade i dunklet vid ett cykelställ. Hans fönsterrutor var dystra och mörka. Två trappuppgångar längre bort lyste det och när dörren öppnades ut mot gården ade Ronny på att osedd slinka in i sin egen trappuppgång. Automatiskt tände han trapplyset, och förbannade sen sina reflexer. Den ålderdomliga mekanismen slog över i ett sataniskt tickande som fick Ronny Edlings puls att dubbla takten. Han sprang uppför trappan som en ekorre, snubblade över grannfyllots slitna skor, som precis som vanligt stod parkerade utanför dörren. Eriksson var det renligaste fyllo som existerat i Göteborg, fanskapet släppte inte in nån med skorna på. Ronny Edling svalde förbannelserna över den gamle styrmannen och fortsatte uppför trappan. Om några sekunder skulle den tickande dosan släcka trappljuset, det visste han av erfarenhet. Dörren till lägenheten stod på vid gavel. Ronny Edlings kropp vreds automatiskt runt sin egen axel, men innan han fick upp farten i motsatt riktning utför trappstegen hördes röster utanför på gården. Ljuset slocknade. Ronny Edlings förvirrade hjärna hotades av kortslutning, och utan att fatta ett

medvetet beslut kastade han sig in i lägenheten och drog försiktigt igen dörren bakom sig. Han föll på knä inne i hallen, öppnade brevlådan och stirrade ut i den mörka trappan. Röster hördes nerifrån trappan. De talade franska, sökte gissningsvis efter ljusknappen. Ljuset tändes och det kraftiga tickandet startade igen. Ronny Edling kröp ihop och släppte ned postlådans lock i slow motion samtidigt som han krypande backade in mot lägenheten. Nu hördes tydliga steg utanför dörren. Ronny Edling stötte mot något mjukt, han sträckte ut ena handen bakåt och visste i samma ögonblick att det var en kropp som låg utsträckt på golvet. Med ett halvkvävt skrik flög han upp på benen. Stegen i trappan stannade. Ronny Edling var en sten, en gipsfigur, hjärtat hade slutat arbeta, pulsen stannat och blodet stelnat i ådrorna. Röster viskade utanför. Han registrerade att tickandet upphörde. Händer sökte över väggarna efter lysknappen. Den finns inte, tänkte Ronny, det finns ingen lysknapp utanför min dörr. Han vågade sig på ett par försiktiga steg och tryckte in sig mot väggen vid toalettdörren för att slippa stå helt exponerad om de lyckades ta sig in. Ronny Edling försökte förena sig med tapeten och slöt ögonen i ett försök att få tiden att upphöra att existera. När tickandet satte igång igen öppnade han ögonen, nu hade de vant sig vid dunklet och han kände omedelbart igen den utsträckta gestalten på golvet innan han snabbt slöt ögonlocken igen. J.R. Smarte J.R. hade gjort ett avgörande misstag. Han kan inte vara död, tänkte Ronny Edling, men rättade genast sig själv, han är död. Han är död.

En mörk fläck hade spritt sig från kroppens ena sida ut till en stor pöl på mattan. Stegen var i trappan igen, de stannade på ett lågt kommando nerifrån trapphuset. Ronny var säker på att det var franska, för det lät likadant som i den där snutfilmen han gillat. Om J.R. ändå varit här. Ronny Edling bet sig i läppen, J.R. låg på golvet bara några meter ifrån honom, dokumenten som han hittat i väskan var också franska. J.R hade haft rätt. Han hade gått på nånting stort. Alldeles för stort. Ytterdörren smällde igen. Några sekunder senare klipptes timerns klickande av med en smäll. Det blev tyst, så tyst att Ronny Edling kunde höra en svag ringande ton som förmodligen kom inifrån hans eget huvud. Efter en evighet vågade han sig fram till ett fönster. Han var noga med att inte röra gardinerna när han försiktigt sköt upp ett öga över fönsterbrädan. Gården låg tom. Under bråkdelen av en sekund präntade han in alla detaljer, från soptunnorna över till piskställningen. Ronny Edling såg inte en levande varelse, bara välbekanta detaljer. Han hasade försiktigt tillbaka över golvet mot den utsträckta kroppen, fick fram cigarettändaren. Ronny Edling ryggade tillbaka när det svaga ljuset avslöjade J.R s ansikte, ögonen som krossat glas. ”Han är död”, upprepade Ronny Edling som en besvärjelse för sig själv. Han fick fyr på tändaren igen, hela högra sidan av jackan var nerblodad, högt uppe, vid skulderbladet hade kulan gått in. Han höll den vänstra handen utsträckt och knuten runt ett papper. Ronny Edling började darra i hela kroppen när han tog i den svala handen, men han bände ändå isär fingrarna. När han slätade ut papperen och förde tändaren närmare såg han att det var biljetter. Den ena var en gul tågbiljett enkel resa första klass till Stockholm, häftad till den fanns en platsbiljett kl 23.30, datumet var dagens. Ronny tittade förvånat på klockan, tåget hade redan gått. Under tågbiljetten fanns en reguljärflygbiljett Stockholm - London, den var utställd på Mr John-Roger Håkansson. Resan var bokad till dagen därpå.

Ronny visslade till. Ljudet av en bildörr som slog igen hördes nere från gatan. De var på väg tillbaka! Han stack snabbt förvirrat biljetterna i J.R:s utsträckta hand, reste sig och var med ett par steg framme vid dörren, vred om patentvredet, var ute, och gick snabbt och ljudlöst uppför vindstrappan. Ronny Edling kunde vindens planlösning, han hade varit på jakt bland skrubbarna efter något säljbart strax efter att han flyttat in, det hade inte gett något mer än att han visste hur vinden såg ut. Alla mellandörrarnas lås var trasiga, han kunde gå tvärs igenom hela huset och ut i den trappuppgång på hörnet som vette mot gatan. Han gled tyst in på vinden. Ett svagt ljus silade in genom ett takfönster och ett lakan på tork smekte hans kind som en fladdermusvinge när han nerhukad snabbt tog sig fram mot säkerheten.

***

Polishuset vid Skånegatan var ordentligt upplyst trots den sena fredagen. Inne i hallen iakttog en misstrogen polisman Ronny Edlings snabba steg. Han fattade ett block i ena handen och en penna i den andra. ”Ja,” sa han när Ronny Edling nådde fram till disken. ”Jag skulle anmäla en bilstöld.” Polismannen höjde blocket och gjorde pennan beredd utan vidare kommentarer. Ronny harklade sig. Han sa: ”Jag har snott en röd Golf GTI. Den står här utanför.” Polismannen bröt av blyertspennans spets mot papperet.

***

Landin letade efter blicken, men mannen framför honom undersökte fogarna mellan takets ljudisolerande plattor. ”Här”, sa Landin och slängde fram ett nyöppnat paket Right, förhörscigaretter som han alltid hade i skrivbordslådan. I förhörsrummet stod han ut med röken, överlämnandet av en cigarett, det förtroliga sättet att sträcka ut armen och med engångständaren sätta fyr på en nyligen anhållens första cigarett var en viktig handling. Landin hade lärt sig den tidigt av äldre kolleger: ”Det är det närmaste att vara Gud du kan komma i det här jobbet”, hade de inpräntat i honom och Landin hade lyssnat. Hemma däremot föste Ingela och han gemensamt ut alla rökande gäster till uteplatsen. Landin tände cigaretten helt enligt regelboken och lutade sig sen tillbaka. Njöt av att behärska situationen, hade redan gjort en typbestämning av personen mittemot sig. Ronny Edling var ingen storfräsare, en lagom blandning av lämpor och hot skulle förmodligen räcka. ”Han tänkte blåsa dig, va? Och sen när du gjort det så blev du skärrad och fick lite bråttom hit?” sa Landin skarpt och oväntat. Ronny Edling ruskade på huvudet. ”Nu har du tagit steget över till bunkern, räkna inte med öppen anstalt för det här.” Ronny teg fortfarande. Han var förvirrad, sakerna utvecklade sig inte riktigt som han tänkt. Landin sa: ”Vi har gott om tid. Framförallt du, Ronny, men fundera inte så mycket på hur du ska lägga upp det hela. Säg som det är istället så kanske jag kan ge dig ett handtag sen, om det behövs.”

Ronny Edling puffade ut blå rök genom näsborrarna istället för att svara. Blicken följde takplattorna, följde dem runt i fyrkant efter fyrkant. Det kanske hade varit en miss att börja med rånet, tänkte han. Allt som hänt sen dess lät nu overkligt, fritt uppfunnet och osammanhängande. ”Okej, vi tar det en gång till”, sa Landin. Ronny nickade mekaniskt. ”Ni skulle pressa pengar av den här killen. Vad hette han?” Ronny sa: ”Jag vet inte.” Landin lutade sig fram. ”Du vet inte vad han hette?” Ronny sa: ”J.R. ville inte säga det.” ”Nu lär jag inte få det ur honom va?” sa Landin. Han fortsatte: ”Ni skulle fixa en rund miljon av mister X och du vet inte var han finns nu eller var han brukar hålla hus. Ska jag tro på det?” Ronny svarade inte. Istället sa han: ”Kan jag få en cigg till?” Stig Landin la mycket demonstrativt ner cigarettpaketet i översta högra skrivbordslådan. Han sa: ”Inget för inget, Ronny, du gör inte ens rätt för tobaken. Tala om för mig vad miljonären och båten hette åtminstone.” Ronny gjorde en gest med ena handen. ”Jag har ju sagt att båten hette nåt på engelska, Kajun, eller nåt annat, fan, jag kan ju inte komma ihåg allting.” ”Folk brukar ha dåligt minne här inne, Ronny, men du tar nog priset”, sa Landin. Han lutade sig tillbaka igen, fäste händerna bakom nacken och höjde blicken över huvudet på Ronny. Ronny Edling slappnade av. Landin böjde sig snabbt framåt över bordet och höjde rösten: ”Jag vet att det var du som satte kulan i honom, du hittade flygbiljetten, visste att han tänkte sticka ifrån dig, vilka fler jobb gjorde ni tillsammans, har ni vart på postkontoret i Landala också?”

Ronny Edling ryggade tillbaka inför attacken och värjde sig med händerna. Han stammade: ”Han bara låg där... på golvet när jag kom, har jag sagt, ju.” Landin sa: ”Var är vapnet?” ”Vilket vapen?” ”Har du slängt det från Älvsborgsbron? Från kajen? Har du gömt det?” fortsatte Landin kallt. Ronny sa: ”Nej, nej, nej... du fattar inte.” Landin väste: ”Ska vi sitta här hela jävla natten medan du kör mig full med skit? Vi vet att det var du, lägg av med alla jävla sagor nu och sjung ut fort som helvete.” Landin var inte alls i affekt. Tvärtom. Topphumör, topphumör. Nu kommer det snart. Han höjde rösten: ”Fram med det nu!” Ronny kröp ihop. Han kved: ”Jag vet inte hur det gick till... jag har aldrig dödat nån, jag kan inte...” ”När fick du veta att han tänkte blåsa dig”, klippte Landin av. Ronny sa tyst: ”Han låg där på golvet bara, med biljetterna i handen.” ”Storartat”, sa Landin. ”Storartat.” Bägge satt tysta en stund. ”Jag kom ju hit själv. Jag har ingen aning om vem som gjorde det. Kanske den där miljonären hade livvakter.” Landin ruskade på huvudet. Han sa: ”Inte den igen, Ronny, inte den igen. Nu försöker vi hitta en annan infallsvinkel på det här va?” Ronny sa ingenting. ”Vad gjorde ni efter rånet?” ”Vi tryckte några dar.”

”Var finns pengarna från posten i Landala?” ”Aldrig. Vi var aldrig på nåt postkontor.” Landin teg. Ronny vred händerna i hjälplöshet, han hade klivit i en råttfälla. Han sa: ”Jag visste att det skulle gå åt helvete, jag visste att vi aldrig skulle komma till Medelhavet.” ”Medelhavet?” sa Landin intresserat. ”Frankrike, Italien, Rivieran, kanske Grekland, J.R. hade vart där förut. Vi skulle åka direkt efter att han håvat in dom där pengarna, Autobahn ner. Han sa att han hyrt en Saab Turbo, men jag hittade den aldrig. Sen förstod jag att han tänkte sticka själv när jag hittade biljetterna.” Landin sa: ”Åsså började ni gräla?” ”Han var ju död, stendöd, hela golvet var fullt med blod.” ”Kunde du inte tänkt på golvet innan du tog fram skjutjärnet”, sa Landin. Ronny Edling satte ansiktet i händerna och ruskade envist på huvudet. ”Så ni skulle till Medelhavet”, sa Landin och knackade med knogarna i bordet. ”Vad skulle ni göra där då?” ”Vet inte, bada, ta det lugnt, gå på kasino, ja, det ville J.R. alltså, det var hans idé”, sa Ronny mellan fingrarna. Landin lutade sig fram: ”Håkansson har badat färdigt. Men du kanske nöjer dej med solariet på Kumla? Kom igen nu, visst var det du som gjorde slut på honom?” Ronny ruskade på huvudet. ”Jag fattar ingenting”, sa han tyst. ”Men jag fattar, jag fattar precis. Sov på saken så fattar du nog också bättre imorron”, sa Landin med trösterik röst. Landin tittade länge efter Ronny Edling när vakten från häktet ledde bort honom.

16

Lars Jensen låg på knä på biltröskeln och skrubbade Mercedesens agerarsäte. Luften var fuktig i parkeringshuset och lysrören ovanför hans huvud blinkade. Att det ska sitta fast så förbannat, tänkte Jensen. Ståldörren bakom honom slog igen med ett brak. Jensen flög upp, slog huvudet i biltakets kant. Han svor till, tog sig om nacken och vände sig snabbt om. En medelålders man stirrade på honom. Jensen hade inte hört honom öppna dörren. Mannen gick bort mot en bil utan att säga någonting. Han klev in, fick igång bilen och körde iväg. Jensen stod och glodde efter den försvunna bilen under några sekunder, nacken värkte och lysrörens envetna blinkade gjorde honom irriterad. Förbannade petiga skit, tänkte Jensen och återvände till sitt rengöringsarbete. Han visste att droskägaren inte skulle försumma att påpeka fläcken. Nu var hela sätet surt, Jensen hällde ut det sista ur en tvättkudde och gnuggade upp ett lödder på bilsätet. Han rev av en rejäl bit hushållspapper, torkade bilstolen så gott det gick. Nu skiter jag i det här, tänkte han. Han sprätte iväg papperstussen och slängde in tvättgrejerna i bakluckan. Tokfan vill att jag ska stå här varje kväll och dammsuga, tänkte Jensen. Han slog igen bilens baklucka och vänsterdörren. Smällarna ekade mellan betongväggarna. Jensen tittade sig omkring. Ingen där. Han gick runt bilen, låste den med centrallåset och kastade en blick in i baksätet. Ett brunt föremål låg på golvet inne i bilen, precis bakom förarplatsen. Jensen stönade. Han ville hem, kände torkan i munnen när han låste upp igen och öppnade bakdörren. Jensen böjde sig ner och grep efter föremålet. Det var en brun dokumentportfölj. Den låg där agerarna hade sina fötter. Golvet i baksätet var helt vått av sörjan som agerarna dragit med sig in i bilen, men trots det var portföljen helt torr och ren på den sida som legat uppåt. Märkligt, tänkte Jensen, den kan inte ha åkt med särskilt länge. Han strök av lorten på undersidan med handflatan och såg sig om efter någonstans att torka av sig. Sista körningen hade varit fransmännen, en av dem hade suttit med sina fötter, precis där, han skulle ha trampat på den, såvida det

inte var han som glömt den. Folk som håller så hårt i sina adresslappar håller nog också reda på sina portföljer, tänkte Jensen. Ingen hade varit inne i bilen efter dom, ja utom den springande karln som slitit upp bakdörren... I samma ögonblick slog ett par bildörrar igen med ett brak på planet ovanför, en motor startade med ett vrål. Jensen ryckte till. Alla ljud förstärktes på ett skrämmande sätt i garaget. Lars Jensen drog snabbt upp blixtlåset till hälften på väskan. Bara papper. Han drog igen väskan igen och stack den under armen, han ville hem och han vred om nyckeln, låste bilen, rev ur nyckeln och gick mot ståldörren. Ljusstrålarna från bilen som kom ner från det övre planet splittrades och studsade mellan glasrutor och krom innan de svepande kom emot honom. Ljuskäglorna gjorde en knyck, stelnade och träffade honom just som bilen kom ut på det plana garagegolvet. Jensen försvann snabbt ut genom dörren, den slog igen med en smäll som studsade i betongtrappan. Han skyndade sig nerför trappstegen som var översållade av skitiga papper och tomburkar. Masthuggstorget låg öde när han med snabba steg vek in på Andra Långgatan. Två kvinnor stod vid en pelare i ett galleri, en av dem fnissade när han gick förbi. Var det åt honom? Det luktade färsk cigarettrök, Jensen tog sig åt fickan, insåg att paketet han hade haft med sig var slut. Jensens klackar ekade mot trottoaren. Vid Värmlandsgatan stannade han tvärt. Ett par bilar svepte förbi, lysena värmde den sura luften. Jensen tog sats igen. Ett skränande följe var på väg rakt mot honom. Hårda röster. Jensen bytte fil, sneddade över gatan. ”Hörruuu.” Jensen såg inte upp, istället ökade han takten. Gänget glömde honom, fortsatte. Det räcker med bråk för ikväll, skotten i Majorna grävde i minnet. De dova ljuden gick att återkalla. Mynningsflamman i den mörka porten. Det var verklighet. Han kunde inte lösa det nu. Låt snuten ta hand om sitt, jag har annat att sköta, ungarna kommer ju. Jag har kylskåpet fullt med öl, tänkte han. En hel jävla låda. En bil accelererade förbi honom med ett tjutande ljud. Spänn fläktremmen, tänkte Jensen automatiskt. Han tänkte på ölen, det fanns en halvböj i skåpet också. Min första ensamma helg blir en helg med barnen, tänkte han. Han kände

ett sting av irritation gentemot Lena, men okej, samtidigt var det skönt att de kom. Han korsade Linnégatan och halvsprang uppför trappan trots tröttheten, det var ölen som fick honom att spurta sista biten. Men det fick vara måtta på det, ett par, tre biror fick räcka. Han sparkade av sig sina boots i hallen och gick direkt fram till kylskåpet. Han rev kapsylen av den första flaskan och tog först en liten klunk, tömde sen halva flaskan i ett drag. Därefter gick han in i det mörka vardagsrummet och ställde flaskan på det ensamma soffbordet. Soffan hade åkt med Lena till Stockholm. Den markerade sin frånvaro med en rektangel av damm. Ett svart och rött spelkort låg kvar vid listen, en rest av Deas Unokortlek. Jensen gick mot badrummet, knäppte upp den ljusblå taxiskjortan och slängde den i tvättkorgen. Korgen hade han minsann fått behålla. Ena handtaget var av och den perforerade plasten var sprucken efter barnens lekar. Den ade väl inte in i det nya, kakelklädda badrummet. Främmande män skulle ersätta hans toalettsaker i hennes badrum med sina egna. Jensens egen rakhyvel låg framme på badrumshyllan, engångs, i plast, använd. Han tog den och slängde den mot en hink som stod i hörnet, den studsade mot kanten, föll klirrande in under det fristående gammaldags badkaret. Lars Jensen stirrade elakt på den. Satte på kallvattenkranen, dränkte ansiktet och gnuggade sig sen med tvålen, hällde vatten över ögonen med kupade händer. Trött. Så trött. Han ryckte åt sig en urtvättad t-tröja från en hängare och drog den över huvudet. Tittade sig i spegeln. ”Vem tillhör världen” stod det med versaler över bröstet, nedanför fanns en stiliserad bild av ett cirkustält. Hur hade den här gamla tröjan letat sig fram? Det var åratal sedan jag hade den sist, tänkte Jensen. Måste ha dykt upp när Lena rensade huset i jakt på alla sina kläder. Han släckte ljuset. På vägen genom hallen plockade han upp portföljen som låg på en byrå innanför dörren. Han sjönk ner i den gamla slitna fåtöljen i vardagsrummet. Stoppningen hade börjat trilla ur på undersidan. Lena hade velat slänga den redan när de flyttade in i lägenheten. Men han hade vägrat, stolen hade ett alldeles särskilt värde för honom, han hade ärvt den när huset på Stenlykkevej såldes, alla från farfar till

faster Rut hade suttit i den före honom. Jensen tog en klunk av ölen och drog till sig dokumentportföljen som han lagt på soffbordet, slängde upp fötterna på den fläckiga bordsskivan, tände en cigarett och drog upp blixtlåset.

Mannen hade kommit springande ur en port. När han ryckte upp dörren hade han gjort en rörelse med vänsterarmen, som om han haft något i handen. Sen kom skotten. Han måste ha slängt in väskan i bilen, tänkte Jensen, och insåg samtidigt att han kanske inte skulle kunna skaka av sig händelsen lika snabbt som han nyss trott. Han lutade sig tillbaka och tittade på den översta bunten papper. Det var affärshandlingar, på franska mest, killen som kommit farande som skjuten ur en kanon hade sannerligen inte sett ut som någon internationell affärsman. Kanske var det fransmännen som glömt den ändå? Jensen försökte minnas dem där de klivit på vid stationen. De hade stått bredvid varann när han först såg dem, ingen av dem hade burit på någon packning, bägge männen hade händerna fria när de gick fram mot taxin. Jensen slöt sina ögon, han var koncentrerad nu, sakta som i ett framkallningsbad i mörkrummet framträdde den sekundsnabba ögonblicksbilden av mynningsflamman när pistolskotten brände av. Skuggan. Den beväpnade skuggan. Han var inte säker. Det måste hänga ihop på något sätt. Instucket i ett litet fack i portföljlocket satt en liten bunt visitkort. Här är det, tänkte Jensen, Sandberg Shipping AB, Pierre Sandberg, till och med verkställande direktör, var ägare till väskan, ägare till firman också av namnet att döma. En rejäl pappersbunt låg i portföljen. Jensen plockade nyfiket upp den. Överst låg en plastmapp med ett kontobesked från SE-banken. Det fanns 145:40 kvar. Tidigare hade det innehållit 245 000 kronor. Uttaget strax efter nyår. Ojojdå, tänkte Jensen, han brukade själv inte hantera summor i den storleksklassen. Under fanns fler kontoutdrag. Jensen bläddrade; SE-banken, ett till från SE-banken, Credit Suisse. Dirren hade över 300 000 franc på en schweizisk bank. På kontobeskedet var en massa nummer antecknade med bläck.

Jensen tittade på klockan, verkade lite sent att ringa, men direktörn var väl rädd om sina papper. Här fanns nog hittelön att hämta, några extra hundralappar skulle verkligen sitta gott, han hade lagt ut en ansenlig summa på bolaget innan han visste att ungarna skulle komma ner och nu skulle han bjuda dem imorron också. Jensen följde ingivelsen och gick och hämtade telefonen som stod på fönsterkarmen, telefonbordet den stått på var också borta. Förlängningssladden ritade ett streck i dammet på golvet. Han satte sig i fåtöljen och tog ett av visitkorten ur väskan. Till vänster, längst ner på kortet, stod två telefonnummer, det ena var en telefax, hemtelefonen stod till höger. Jensen satte fingrarna på nummerskivan. Medan han väntade på att signalen skulle gå fram bläddrade han förstrött vidare i pappersbunten. En folder tryckt på tjockt linnepapper fångade hans intresse. Medborgarinitiativet, stod det på framsidan, Jensen öppnade den, inuti låg ett brev. Vilka rubriker - Lag och rätt, Restriktiv invandring, Rädda fosterlandet. Jensen böjde sig fram för att se bättre i pappersbunten som han lagt på bordet, men misslyckades med att balansera väskan på knäna och den föll i golvet samtidigt som en andra signal gick fram. Ett föremål föll skramlande ur ett av facken och sprätte ut på golvet. En pistol. ”Pierre Sandberg”, sa en välartikulerad röst i andra änden av ledningen. Lars Jensen sänkte försiktigt luren mot klykan. ”Parlez, Édouard!” uppmanade rösten. Förbindelsen bröts när Jensen släppte luren. Han drog snabbt undan handen. Som om han bränt sig.

***

Lars Jensen öppnade en tredje öl. Drack den långsamt och tittade ännu en gång igenom papperen. Pistolen låg på bordet framför honom. Han lyfte upp den igen, kände tyngden i handen trots den var så liten. Medborgarinitiativet var ingen vanlig skrift från små rabiata extremister. Jensen hade sett flygbladen på stan. Även om innehållet var likvärdigt så var formuleringarna här elegantare, foldern vände sig uppenbarligen till andra målgrupper än rakade skinnskallar. Den vädjade om ekonomiskt bistånd till Medborgarinitiativet som ”med stigande oro såg på den dramatiskt ökade invandringen.” Pengarna skulle användas till att påverka ”ledande samhällsmedborgare för ny lagstiftning”, sedan kom den vanliga visan om hårdare tag, bland annat skulle asylsökande hållas i häkte. ”Det är av yttersta vikt att även lokalt kunna stödja sådana initiativ inom medierna som kan tjäna dessa alla våras intressen.” Alla renrasiga då förstås, tänkte Jensen, det här var ingen vanlig nassepropaganda, den verkade oroande välgjord. Det maskinskrivna följebrev som låg inne i foldern var personligt hållet, uppenbarligen skrivet av en gammal studentkamrat till direktören. Lars Jensen stirrade på pistolen på bordet. Ljuset från fönstret föll in på den, kolven blänkte. En pistol, några visitkort, konton med stora pengar, en fascistisk pamflett och en bunt obegripliga affärshandlingar. Han kunde visserligen franska till husbehov, men den här sirliga affärsfranskan var inte lätt att begripa. Han reste sig och gick in i arbetsrummet och hämtade ett franskt lexikon. Det var Lenas, slog det honom. Hon hade rensat rejält bland böckerna, men tydligen glömt det, eller kanske det var en gest, ibland hade han faktiskt haft användning för boken i samband med seminarierna. En liten pik att hon lämnat det? Omtanke bestämde han sig för. Dokumenten verkade handla om import av matvaror, livsmedel. Klart, shipping stod det ju på visitkortet. Han läste vidare medan ögonen började svida av trötthet igen. Nästa papper var delvis maskinskrivet, och fyllt av blyertsanteckningar i marginalen. Ingen firmastämpel, inget datum eller avsändare. Han kände igen direktörens namnteckning från de andra papperen, den andra underskriften var oläslig. Fyra containrar avhandlades, numren var utsatta. En av dem var kraftigt understruken, uppenbarligen var den värd ett sexsiffrigt belopp i US dollar. Båten skulle anlända till Göteborgs hamn den 13 februari klockan 17.00 med sin värdefulla last.

Den hette Star of Gatun. Jensens blick gick vidare mot marginalen. Där stod ett tiotal namn, också med blyerts, det var Sandbergs handstil, helt klart, men namnen var exotiska, han gissade Iran eller Irak, en del var tydligen släkt. Namnen var inringade och en pil var dragen till containernumret. Lars Jensen lade ifrån sig papperen, ögonen hade börjat värka och värken hade fortplantat sig till en molande migrän. Han reste sig för att gå till kylen och hämta ytterligare en öl, men på tröskeln vände han sig om och gick snabbt tillbaka. Kunde det verkligen vara så? Han skummade igenom papperen en gång till. Efteråt var han fullständigt säker. Pierre Sandberg väntade en lönande last. Människor. Vid köksbordet, med den kalla ölen i handen, försökte han samla ihop sina tankar. Svensk direktör smugglar människor, och inte vilken liten skit som helst, karln var fascist och gick med pistol i portföljen. Den uppgiften var nog värd mer än de hundralappar han själv räknat med i hittelön nyss och en sån figur var säkert beredd att slå ihjäl folk för att få tillbaka sin portfölj. Jensen grep flaskan. Den var iskall. Den springande mannen hade haft väskan före honom. Han hade jagats som ett djur. Lars Jensen glömde den molande huvudvärken när han insåg att han nu kunde stå på tur. Han reste sig och gick ut i hallen och låste ytterdörren. Säkerhetskedjan som han snabbt häktade på var ett bräckligt skydd. I köket fanns ännu en ingång, fyrarummaren var en del av en tidigare, större patricierlägenhet, där tjänstefolket haft egen ingång via en smal spiraltrappa. En gång hade en man stått på andra sidan köksdörren och försökt peta ur nyckeln när Lena och barnen kommit hem till lägenheten, tjuven hade försvunnit snabbt när Lena ryckt i dörren från insidan. Den dagen hade Jensen köpt en extra regel från en järnhandel och skruvat fast den på insidan, men som vanligt hade han inte haft pengar till att köpa ordentliga grejer. Nu gick han fram till dörren och ryckte i den. Den var låst, och som en extra säkerhetsåtgärd sköt han fram det rangliga köksbordet framför dörren, för vad

det kunde vara värt. Onödigt att lämna ljuset tänt, tänkte han och gick ut och släckte i hallen, och återvände genom den mörka korridoren till vardagsrummet. Han gick oroligt fram och tillbaka i det nästan tomma rummet medan han försökte komma fram till ett beslut. Ett sprakande ljussken slog plötsligt in i rummet. Han ryckte till och hukade sig, insåg i nästa sekund att det bara var ettans spårvagn nere på Linnégatan. Jensen satte sig i fåtöljen och försökte kämpa sig till lugn, strupen kändes torr trots alla ölen. Måste ringa polisen, tänkte han, men mindes samtidigt den förnumstiga kvinnorösten. ”Är ni nykter?” Det här går inte att lägga fram per telefon, jag går dit istället, tänkte han, men insåg att oddsen för att han ölstinkande skulle kunna övertyga en vakthavande konstapel om en händelsekedja av den här typen sannerligen var små. Det krävdes bevis. Han tog fram papperen med blyertsanteckningarna igen. Star of Gatun, 13 februari klockan 17.00. Det var imorgon. Lars Jensen bestämde sig för att sova på saken och ta portföljen till polishuset direkt efter att han hämtat barnen. Sen fick det gå som det ville. Han packade ner papperen och tog pistolen mellan ett par fingar och lade försiktigt ner den i ett av facken. Han knäppte igen väskan och gick ut med den i hallen. Kom att tänka på barnen, bäst att lägga undan pistolen. Jensen gick till köket och la den i skåpet där de hade vinglas. Han tog ett glas vatten och tittade ut över bakgården. Det lyste i trappuppgången på andra sidan, på mellanplanet var en lampa trasig, men trots det svaga ljuset såg han en figur röra sig därinne i mörkret. Han ställde snabbt ifrån sig glaset och backade upp mot väggen. Hade direktören kanske spårat samtalet? Jensen böjde sig försiktigt fram och kikade igen. Mannen var försvunnen. På våningen ovanför såg han figuren igen, ah, det var Olsson, den excentriske portvakten, med en sopborste. En annan gång hade han hållit på att skura trapphuset när Jensen kom hem från nattskiftet fyra på morgonen. För det mesta gjorde han inte ett skit.

Lars Jensen gick mot sängen, det skulle inte bli lätt att somna. Han erade vardagsrummet när telefonen ringde. Jensen stelnade till. Den ilskna signalen hängde kvar i luften efter att den tystnat. En andra signal skar genom honom, studsade mot de kala väggarna, in i maggropen. Jensen stod blickstilla. Ännu en. Vid den fjärde signalen ryckte han sig loss ur förlamningen, gick in i rummet och lyfte luren. Han sa: ”Ja?” ”Hej, det är Mette.”

17

Pierre Sandberg hade tidigt på kvällen bestämt sig för att inte dricka, men nervpressen tog överhanden. Han hade haft en Remy Martin, köpt på flyget, och han blev sittande i en fåtölj med ett glas tills klockan var tjugo över elva då telefonsignalen kom. Blindringningen. Vad fan var detta? Svetten bröt fram på hans panna och han stirrade på klockan. Två minuter hade gått. Var det utpressarna som kollat om han var hemma istället för på den avtalade platsen? Polisen? Hade bröderna råkat i klistret? Paniken samlade sig till en kall klump i magtrakten. Telefonen ringde igen innan han hann göra något och han högg luren som en kobra. Det var Maude. Pratsugen. Hon märkte ingenting av hans otålighet. Hon gick på: ”Du skulle se Evas minsta pojke, han är så underbar, han är sex månader nu, Pierre, älskling ska vi inte ha en till vi också? Du har ju alltid velat ha en pojke, det skulle vara bra för Jeanne också, hon får ju leka ensam så mycket...” Sandberg hörde sin frus röst, men orden gick inte in i hans hjärna. Tankarna befann sig på den avtalade mötesplatsen i Majorna. Han hade gett dem fria händer och nu stod hans framtid på spel. Lafontes var proffs, men ingen kunde garantera att de inte misslyckades. Hade han gett dem alla instruktioner? Var de tillräckligt orienterade i Sverige för ett sånt här jobb? ”Pierre, är du där?” ”Visst.” ”Förlåt älskling, jag vet ju att du har så mycket att stå i just nu. Jag ville bara...” ”Maude”, sa Sandberg skarpt. ”Jag måste lägga på nu. Jag väntar på att dom ska

ringa vilken minut som helst. Vi kan väl prata sen. Ring inte hit mer, jag hör av mig när allt är klart.” Maude tystnade, sen sa hon: ”Vilka dom?” ”Affärsbekanta.” Sandberg försökte kväva det vredesutbrott som han kände var på väg, förbannade samtidigt sig själv för att han sagt för mycket. ”Pierre, du gör väl inget farligt?” Hon lät ängslig. ”Nej”, sa han kort, för att få slut på samtalet. ”Ha det så bra nu, du vet att jag älskar dig. Hälsa Caroline och hennes man.” ”Pierre, du kommer väl på måndag kväll?” Nu var hon nära gråten. Helvete, nu har jag lyckats göra henne hysterisk också, tänkte han. I ett sista försök att verka samlad sa han: ”Bara lugn, jag kommer, hej då älskling.” Han la på luren innan hon hann säga mer. Minuterna gick medan ångesten slet i Pierre Sandberg. Han vandrade runt i huset, tills han hörde signalen. Det var Édouards lugna stämma. ”Var...” Sandberg skiftade snabbt till franska. ”Ni har dröjt.” ”Vi råkade ut för en del komplikationer”, sa Édouard avmätt och gav sedan en rapp sammanfattning av vad som hänt. Han berättade inte att de förlorat utpressaren ur sikte ett tag och mer genom tur än skicklighet hittat fram till lägenheten. ”Han hade inte väskan när vi hittade honom. Han måste ha gjort sig av med den medan han sprang. Vi tror att han slängde in den i taxin.” Sandberg, kunde inte hålla sig längre: ”Jag trodde ni var proffs. Kom till min bostad genast!” Édouard höjde inte rösten en ton när han svarade. ”Monsieur Sandberg, dra inte för snabba slutsatser. Vi ber er vara försiktig, vänta med nästa steg, låt oss rådgöra tillsammans.” Det var formulerat som en vädjan, men det var en order. Sandberg såg sig om efter cognacsglaset. Handen darrade lätt när han förde det till munnen. Han hatade självömkan, måste vara handlingsberedd hur det än gick och han kämpade för att behålla rösten under kontroll när han sa:

”Har ni bilnumret?”

***

Mörkret gjorde alla ljud starkare i den stora lägenheten. Ljudnivån hade förändrats, förstärkts. Kvällen övergick långsamt i natt medan Lars Jensen väntade på Mettes oförutsedda besök. Golvet knarrade med en hårdare ton, och när han spolade i toaletten utlöstes en formlig explosion av vattenkaskaden som störtade ner från den gammaldags behållaren uppe vid taket. Han hörde stegen i trappan långt innan dörrklockan ringde. Innan han fått upp kedjan och låset för att släppa in henne hade skräcken gripit honom på nytt. Han öppnade dörren försiktigt och drog sig sen bakåt, inåt lägenheten. Mette stod tyst utanför i trappan. Hon log mot honom. ”Nu är jag här”, sa hon glatt. Jensen sa med låg röst: ”Kom in, fort.” Han stängde snabbt dörren bakom henne och kände samtidigt den svaga doften från henne när han kom henne nära, han insåg plötsligt att han betedde sig som han varit försöksutskriven. Han vände sig om och såg hennes förvirrade ansikte i mörkret. ”Jag är helt slut”, sa Lars Jensen uppriktigt. ”Gud vad skönt att du är här.” ”Är det säkert”, sa Mette och fattade hans ansikte mellan sina händer och fixerade hans blick så gott det gick i den mörka hallen. ”Har du ingen elektricitet i huset?” undrade hon med road min innan hon kramade om honom. ”Jodå”, sa Lars Jensen, med lätt skamsen röst. Han gjorde sig lös och gick före henne in i vardagsrummet och tände. Mette sa: ”Klockan är tolv på natten och du har inte en lampa tänd. Sparar du på strömmen?” ”Nejdå, jag vilade mig bara en stund, medan jag väntade på dig”, ljög Jensen.

”Jag har jobbat hela kvällen.” ”Jag kanske inte skulle ha kommit?” sa Mette. ”Kom”, sa Lars Jensen, han kramade om henne och gav henne en kyss. ”Jag gillar dig. Fan vad jag tycker om dig. Jag är skitglad att du kom.” Hon sa: ”Trodde du att jag skulle ta livet av dig när du öppnade?” Jensen stelnade omärkligt till. ”Jag har haft ett helvete sista tiden, jobbat från morron till sent på natten och nu ikväll när jag körde...” Han avbröt sig mitt i meningen, fortsatte: ”Ja, du såg ju själv hur halt och jävligt det var, jag höll på att köra av vägen”, ljög han vidare. Ingen idé att dra in henne i det som hänt, det fick bli polishuset imorgon, han hade redan uppträtt som en jävla idiot. Mette värmde upp lägenheten med sin närvaro. Han hade bara inbillat sig, vem skulle leta efter honom här? Nu såg han också hur tom våningen var, Lena hade tömt den nästan helt och hållet. Mette sa: ”Jag tog med en present till dej i alla fall.” Hon började rota i sin väska, innan hon fick fram den. ”Varsågod.” Hon ställde den gröna flaskan på bordet. ”Du kanske har nåt att äta till, jag är utsvulten.” ”Du kanske vill ha lax à la Lars Jensen?” sa Jensen, han började komma igång igen. ”Kom”, fortsatte han och gick mot köket. Jensen plockade fram laxbiten som han köpt på Olskrokstorget, egentligen var den för liten nu, men den fick duga. Han tog fram en burk crème fraiche och smör till stekpannan. ”Jag tar gärna en öl före maten”, sa Mette. Jensen nickade mot kylskåpet till. Hon öppnade flaskan och plockade samtidigt betänksamt bort en av stolarna som tillsammans med det ranka köksbordet blockerade köksutgången. Hon tog stolen, slog sig ner och iakttog honom nyfiket. ”Först tar man en kastrull.” Han gjorde en paus, såg sig omkring. ”Och ställer den på spisen.” Han letade efter vitlöken, den brukade stå i en liten glasburk bredvid spisen. Säg inte att Lena, nej, där var den, bakom Mr Pataks Lime Pickles, i kryddhyllan. Vant skalade han ett par vitlöksklyftor, hällde en skvätt olivolja i kastrullen, körde vitlöken genom pressen och lät den sen fräsa lätt i oljan tillsammans med ett paket saffran och en finhackad bit purjo.

”Voila”, sa Jensen och lät den syrade gräddklumpen falla ner i kastrullen med ett nästan oanständigt ljud. De skrattade. Lars Jensen gillade att laga mat, och för ögonblicket glömde han kvällens tidigare händelser. Samtidigt upptäckte han hur hungrig han var. Han lät crème fraichen koka upp och fyllde på med paprikapulver, dragon, rejält med salt och några drag på svartpepparkvarnen. Samtidigt hettade han upp en stekpanna, inga jäkla glashällar här inte, och la i laxskivorna han köpt. I vanliga fall brukade han koka ris till, men eftersom han köpt några goda gifflar i Saluhallen fick det duga. Ur frysfacket plockade han ett paket haricots verts och värmde hastigt upp dem i kokande vatten. Samtidigt som han lagade maten hade Mette efter hans anvisningar letat fram ett par stearinljus och dukat bordet. Maten var snabbt klar. Jensen stod och tittade ut genom köksfönstret igen när Mette tyst ställde sig bredvid honom och la armen runt hans midja för att krama honom. Han ryckte till, hade inte ens märkt att hon rest sig. Mette såg ledsen ut och tog ett steg bakåt, han vände sig mot henne. ”Du får ursäkta mig” sa han och drog henne intill sig och kysste henne. Hon tittade forskande på honom när de hade satt sig vid bordet. ”Smakar bra”, sa hon och log. ”Skål!” Han sa: ”När bestämde du dig för att åka hit?” ”Igår kväll.” ”Mina barn kommer ner från Stockholm med nattåget, det var Lenas påhitt, hon skulle jobba i helgen, så jag måste hämta dom imorron bitti, vid tåget klockan åtta”, sa Jensen mellan tuggorna. Han tittade på Mette, hon såg inte ut att ta illa upp eller att bli besviken. ”Ska bli spännande att träffa dom”, sa hon och höjde glaset igen. ”Jag är glad att du kom, vi duschar efter maten, lugnar ner oss lite”, sa han.

Mette tittade på honom med ett leende: ”Jag är helt lugn”, sa hon.

***

Hennes bröstvårtor var styva när hon kröp ner i sängen. Hon makade sig intill honom, men förhöll sig lite avvaktande. ”Jag fryser”, sa hon. ”Värm mig.” Den lilla stund han blivit ensam medan Mette duschat färdigt hade fått alla händelserna att börja mala i hans hjärna igen. Mettes kropp kunde inte få stumheten i honom att ge vika. Han kunde inte komma på någonting annat att säga än: ”Det är lite för mycket just nu, och så måste jag gå ett ärende i morron förmiddag, det tar nog en timme eller så och jag vet inte om...” ”Jag kan se till barnen om du vill.” Jensen makade sig närmare. ”Du kan ju läsa mina tankar”, sa han. De skrattade och Mettes vänstra ben gled in mellan hans lår. Jensen kände hur kuken styvnade lätt och de kysste varandra intensivt, men han kände sig som om han inte deltog fastän hans tunga var långt inne i hennes mun. Mettes händer sökte över hans kropp, men de kändes inkräktande, han försökte förtvivlat koncentrera sig men hans egna smekningar blev mekaniska, utan känsla. Hennes smittande lust förblev obesvarad. ”Jag skulle ha stannat hemma, va?” sa Mette. Han mumlade avvärjande, men tvingades erkänna för sig själv att kuken inte var skild från själen, förde inget eget liv. Han var inte där i sängen med henne fast han ville. Hela hans kropp var spänd, utom den del som han önskade skulle vara det. Han sa: ”Det går inte Mette, jag klarar det inte.” Hon sa: ”Vad är det?” ”Jag vet inte, kanske jag inte är så klar med Lena som jag skulle vilja”, sa han. Det var delvis sant, därför kändes det lätt att äta sig vidare in i lögnerna. Han sa: ”Nu ligger du här, missförstå mej inte, men allt har hänt så fort den här veckan, jag hinner inte med riktigt.” För ett ögonblick såg Mette ut som om hon skulle börja gråta. ”Det var bra att du kom”, upprepade han igen, tystade henne,

förekom henne innan hon hann öppna munnen. Han följde linjen från hennes öra ned under hakan och upp mot läpparna. ”Jag skulle inte ha klarat mig utan dig, fast du verkar få klara dig utan mig, i alla fall utan vissa delar av mig”, fortsatte han och de såg bägge ner på den slaka kuken och skrattade. ”Jag tycker om dig ändå”, sa Mette och kysste honom på nästippen och tvingade ner honom på rygg igen. ”Vi sover istället, dina barn kommer ju om fyra timmar. Jag är också trött, blev så mätt av din härliga middag.” ”Du är den underbaraste kvinna jag träffat”, sa Lars Jensen innerligt. ”På mycket länge”, la han till med ett litet ironiskt leende. ”Ska jag gå direkt?” sa Mette skrattande och kurade ihop sig i hans armhåla med armen om hans stela kropp. Hon somnade efter bara några minuter. Lars Jensen ville men kunde inte följa hennes exempel. Två timmar senare låg han fortfarande sömnlös bredvid henne, ögonen var grusiga och kudden kletig. Till sist bestämde han sig för att gå upp. Han tände taklampan, hittade cigaretterna, tände en och tog en bok av en fransk sociolog som avhandlade det kulturella kapitalet. Det var rena turen att han hann fimpa innan han somnade i fåtöljen.

***

”Svara då”, sa Pierre Sandberg till telefonluren medan signalerna gick fram. Han hade försökt med taxis växel och förklarat att han sökte en borttappad portfölj, och nämnt numret på taxin. Men flickan hade vägrat att lämna ut förarens hemnummer, hon hade uppmanat honom att vända sig till hittegodset. Han hade kommit att tänka på en gammal skolkamrat som var droskägare och chansade: ”Det är möjligtvis inte en av Ulf Nordlunds bilar?” ”Nej, det är Torbjörn Schmidts”, hade hon svarat spontant. Numret fanns i katalogen och Sandberg ringde upp. ”Schmidt.” Rösten var grötig och jovialisk. Lät som om han bara väntade på nån att prata med.

Pierre Sandberg la an en kollegial ton, presenterade sig, la till direktörstiteln och sa: ”Förlåt att jag ringer och stör dig broder, men jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig. Jag har blivit av med min portfölj med viktiga affärshandlingar, jag tror att den ligger i en av dina taxibilar, jag ska resa utomlands tidigt i morron bitti, och nu behöver jag ha tag i den omgående. Jag har förstått att ni inte ska lämna ut numren till chaufförerna men du kanske kan göra ett litet undantag, eftersom det är så oerhört viktigt för mig. Bilen hade nummer BXB 165.” Han drog efter andan och väntade. ”Ja, ja, det är min Mersa det. Den bilen går nog än”, sa Schmidt. ”Jag ringde växeln och dom sa att den ställt in för en timme sen”, sa Sandberg. ”Har den jäveln gått hem redan, jag trodde han körde till två. Dom där studenterna tar sig friheter”, sa droskägaren ilsket. ”Har ni möjligen hans telefonnummer tillgängligt?” ”Nä, jag har inte adressboken här, men han heter Lars Jensen, bor på Järntorget, inte långt från garaget.” Sandbergs penna raspade mot papperet. ”Att den jäveln har ställt in så tidigt på en fredag...” sluddrade rösten vidare. Pierre Sandberg kände sig däremot spik nykter trots sin femte cognac. Allt skulle nog ordna sig. ”Hälsa den jäveln att vi ska prata arbetstider efter helgen”, muttrade Schmidt. Sandberg sa: ”Det ska jag göra. Tack, tusen tack.” Han lade snabbt på luren för att inte fastna med den pratglade fylleristen hela natten. Han sträckte på sig och gick runt ett par steg i rummet. Tur att han fixat det innan Lafontes hann komma. Låt oss rådgöra tillsammans, hade Édouard sagt med sina vanliga snirkliga formuleringar. Han ska fan inte ge mig nåra order, tänkte Sandberg. Han fick vänta ytterligare en halvtimme innan bröderna dök upp. När de ringde på dörren stod han i hallen med adresslappen i handen. ”Kom in”, sa han avmätt, och gjorde en avvärjande rörelse när Guy såg ut att vilja ta av sig jackan. ”Bry er inte om att ta av ytterkläderna”, Sandbergs röst var hes av sprit och cigaretter, hans ögon glänste. ”Ni ska strax åka igen, ni har en liten träff på Järntorget.” Guy såg på Édouard med en lång outgrundlig blick. Han sa: ”Var ligger Järntorget?”

18

Lars Jensen vaknade med ett ryck i fåtöljen. Takljuset var tänt och en blek dager sipprade in i rummet. Han reste sig och gick fram till fönstret, trafiken var gles men redan igång på Linnégatan, ungarna, fan också, hade han försovit sig nu? Jensen gick snabbt in i sovrummet där Mette låg på sidan och snusade lätt, ena bröstet tittade naket fram under täcket, hennes kortklippta ljusa hår var i oreda. Klockradions digitalsiffror lyste 07:46. Jävlar, nu var det ont om tid. Han ryckte åt sig jeansen från golvet. Nyckelknippan ramlade ur fickan, ner på foten, och när han försökte fånga den sparkade han istället in nycklarna under sängen. Han ställde sig snabbt på knä och körde in huvudet under sängen för att kunna raka fram den igen. Medan han gjorde det kände han en rörelse i sängen och Mettes läppar mot sitt ryggslut. ”Gör du alltid morgongymnastik?” Jensen kröp snabbt fram ur den märkliga ställningen och spottade ut lite damm. ”Ändan upp och huvudet ner. Jag har jävligt bråttom”, förklarade han medan han krängde på sig kalsonger och byxor. ”Har försovit mig.” Hon sa: ”Jag följer med.” ”Skynda dig då”, sa Jensen och gav henne en flyktig kyss. ”Dom får bara ligga kvar i vagnen till klockan åtta, sen blir dom utkörda på perrongen.” Mette satte högsta fart och en stund senare stod de påklädda i hallen och kappades om att få på sig skorna. ”Du, jag är ledsen för inatt”, sa han. Mette drog snabbt en bred kam genom håret några gånger. ”Jag är klar, och inte ett dugg ledsen”, sa hon. ”Då går vi då”, sa Jensen lättad och häktade av säkerhetskedjan till ytterdörren. Édouard väcktes ur halvslummern när Guy stötte till hans axel. De satt i framsätet på Pierre Sandbergs Citroën CX och turades om att hålla noggrann uppsikt över lägenheten på andra sidan gatan. De gjorde jobbet metodiskt och vant, sov var sin timme i skift. ”Han släckte lampan nu, jag såg en kille i fönstret”, sa Guy. Édouard sa: ”Jag är ohyggligt hungrig, vi får se till att få det här överstökat.”

”Han verkar vara på väg ut.” Bröderna Lafonte hade väntat sedan klockan fyra på att någonting skulle hända, men lägenheten hade varit konstant upplyst. Guy hade velat gått in trots det, men Édouard hade sagt ifrån, han ville ha honom sovande, det var bara det att lampan aldrig släcktes, kanske sov han med lyset på, studenten, eller så hade han dambesök. De hade kört runt på stan ett tag för att få tiden att gå, men när de hade kommit tillbaka hade lyset fortfarande varit tänt. ”Fick du en ordentlig titt på honom?” Guy nickade: ”Jag känner nog igen honom när han kommer ut.” Édouard ruskade på sig. ”Jag kommer att bli förkyld om vi inte kommer härifrån snart. Jag tål helt enkelt inte den här fukten ...” Guy sa: ”Titta här då!” En ganska lång, mörk kille öppnade porten åt en ljus, kortklippt dam, släppte ut henne genom den, innan han själv kom efter. ”Damerna först”, sa Guy lågt. ”Ser du vem det är!” ”Han som körde oss igår, tror du han snokade runt efter oss medan vi gjorde jobbet?” ”Vet inte”, sa Guy och gjorde sig så liten han kunde. Paret erade spårvagnsspåren halvspringande ett femtiotal meter bakom bilen, utan att ens titta åt deras håll. Guy höll uppsikt på dem i backspegeln tills de försvann bakom husknuten in på Andra Långgatan. Édouard satt blickstilla. ”Dom hade ingenting med sig”, sa Guy. ”Jag går in nu, sitt kvar i värmen du, det här blir enkelt.” Édouard sa: ”Du har verktygen?” Guy gav honom bister blick: ”Ja, lilla storebror!”

***

Lars Jensen hittade barnen inne i vänthallen. Deas ögon var rödgråtna och Jesper såg ut som ett åskmoln. ”Vi ringde hem, men du svarade ju inte”, sa han och såg anklagande på sin pappa. Jensen kände sig som en lus. Han sökte försoning med hamburgare och coca-cola, men stämningen ville inte lätta. Barnen tittade hela tiden avvaktande på den nya kvinnan bredvid honom. ”Vart är vi på väg?” frågade Mette. De körde genom en folktom stad. Det var ovanligt lugnt även för att vara lördag. Bara några få personbilar och yrkestrafiken hade kommit igång, lastbilarna körde fort, behövde inte bekymra sig för att de skulle stänka ner någon med slasksnö. Om några timmar skulle city vara förvandlat av folk som stressade genom butikerna och fyllde köptemplen till bristningsgränsen. ”Slottsskogen”, sa Jensen och fällde riktningsvisaren mot Särö och vek av från Allén. Han hade förstått att det inte var läge att åka hem till den unkna lägenheten och sätta sig. Då spricker det helt, tänkte han. Måste få ungarna på lite bättre humör först. Och då kanske det var rätt att återvända till välkända marker, få dem att känna sig hemma. ”Har du varit på Zoo nån gång?” Deas tunna röst hördes från baksätet, hon hade konstaterat att pappas nya bekantskap var danska och nyfikenheten började segra över det dåliga humöret. Lars hade tagit dem med till Köpenhamn många gånger. Mette vände sig om och log: ”Jag är uppvuxen på Zoo, min far var djurskötare där, så jag fick rida på elefanterna.” ”Maklis dej”, sa Dea. Jensen sa: ”Det har du inte berättat. Nu smäcker du va?” ”Inte alls”, sa Mette. Lägre, vänd mot Jensen, sa hon: ”Fast han fick sparken till slut, kunde inte låta bli spriten.”

”Att du vågade”, sa Dea. Jesper föll in: ”Äh, det är väl inget, jag har också ridit på en elefant.” ”Inte märkvärdigare än en häst, det var värre med lejonen.” ”Nu ljuger du”, sa Jesper. ”Lite grann kanske, men jag fick mata dem med blodiga köttstycken.” Jesper fnös. ”Är väl inget, skulle jag också kunna.” Mette sa: ”Men vågar du torka dem om munnen efteråt också?” ”Fick du göra det?” ”Ja, men det gick bara med sidenservetter, du vet lejon har så ömtålig nos.” ”Nu ljuger du igen”, sa Jesper, men han kunde inte låta bli att skratta. Det här kanske kan bli bra i alla fall, tänkte Jensen. Vilka tjejer det finns på Sorgenfri! Vid Slottsskogen parkerade de och klev ur, Jensen lade barnens ryggsäckar i bakluckan. Sommarens glasskiosk var borta. De höga almarna var nakna sedan blötsnön rasat ner och låg i smutsiga högar runt dem. Och mer nakna skulle de bli, Jensen kom att tänka på miljöaktivisternas paroll om industriluftens skador på träden: ”Volvos väder varar.” ”Kom.” Jesper och Dea sprang i förväg till lekplatsens halvcirkel. De kände varje hörn av den eftersom Jensen tillbringat oräkneliga helgförmiddagar med dem bland de små röda stugor, rutschkanor, gunghästar och träkonstruktioner som gick under namnet ”Plikta”. ”Jag tycker dom är fina”, sa Mette. ”Vi kanske inte får så många minuter för oss själva”, sa Jensen urskuldande. ”Du behöver inte be om ursäkt hela tiden.” Han teg. De gick tysta bort mot lekplatsen. Träbänkarna i halvcirkel var snötäckta och inbjöd inte att sitta på. Lars Jensen kände en stark längtan efter en

öl, men han insåg att kaffe, helst i stora mängder, nog skulle vara ett förnuftigare val. Han var tvungen att gå til snuten med väskan när de kommit hem, då dög det inte att lukta bärs. Hon verkade gilla ungarna i alla fall, skulle säkert kunna ta hand om dem en stund, fan, att allt bara skulle röra till sig just den här helgen. Mette hade gått bort till gungan och sköt nu på Dea så högt att hon kiknade. Lars Jensen gick fram till sin son som stod och såg på dem. ”Jesper”, sa han och försökte lägga handen om pojkens axlar. Jesper ruskade bort den, när han tittade upp hade han tårar i ögonen, han sa snabbt: ”Jag sticker upp till hästarna.” Sedan började han springa uppåt backen. ”Vänta lite”, sa Jensen, men pojken sprang bara vidare. ”Jag kommer”, ropade han efter honom. Lars Jensen gick bort till gungan och sa till Mette att komma efter. ”Dea hittar”, sa han och Mette nickade. Jensen började gå med snabba steg uppför den hala, lutande stigen, bredvid en gul rutschkana. En upptrampad stig ledde förbi ett stort lärkträd och när Jensen kom ut på slätare mark satte han pustande upp farten. Stigen gick mellan glesa låga träd innan den nådde rundbanan vid Slottsskogens topp. Pojken syntes inte till någonstans, och bakom ett svart metallstängsel tittade Gotlandsrussen uppfordrande på honom. De var uppfödda på knäckebröd och trodde tydligen att han var dagens första leverantör. Jensen tyckte sig läsa besvikelse i deras ögon när han gick förbi utan att hala fram någon påse. Han ropade: ”Jesper!” Den minsta, vita hästen skyggade och backade undan. Jensen fortsatte mot en fågeldamm som låg intill. Pojken stod uppflugen på en bergknalle, med vispande rörelser sopade han undan snö från en fyrkantig, meterhög granitkub som stod på toppen av bergknallen. Jensen såg honom bakifrån och de hängande axlarna motsvarade inte alls den tuffa texten på jackans rygg. Jesper såg ut som en mycket övergiven L. A. Ranger. Jensen gick upp mot honom och tog om honom bakifrån, kroppen stelnade först till, men slappnade sen av i hans grepp. ”Hur är det, Jesper?” sa Jensen lågt. Pojken sa: ”Sådär.” ”Hur var det i skolan?” ”Vet inte.” Jensen sa: ”Vaddå, vet inte.” ”Ja, alltså, jag känner ju ingen.”

Jensen kramade honom hårdare. ”Nej, inte än så klart, men det dröjer väl inte så länge.” ”Flera verkade vara syntare”, sa Jesper och Jensen anade grimasen fast han inte såg den. ”Ja, världen är full av syndare”, försökte Jensen skoja till det. ”Hur är det med mamma då?” Jesper sa: ”Hon jobbar.” ”Jag vet.” ”Pappa, jag vill inte bo i Stockholm.” ”Det var väl en fin lägenhet?” sa Jensen avvärjande. ”Jag fick inte sätta upp några affischer, mamma ska köpa ramar till dom istället. Skitlöjligt.” Jensen sa: ”Ja.” Han släppte pojken som genast fortsatte arbetet med att rensa bort snö från den slipade stencirkeln. I mitten av den fanns en pil som pekade mot norr. Linjer sträckte sig ut från den som ekrar i ett nav, ut mot stadens olika delar och gav dem inristade namn. Jesper läste högt: ”Kungsladugård, Götaverken, Masthugget. Vårt hus syns inte härifrån.” Jensen nickade. Samtidigt hörde han Deas röst som ropade hans namn. ”Här är vi!” ropade han tillbaka och vände sig mot Jesper igen. ”Kom nu, jag tror att dom öppnar fiket på Björngårdsvillan strax.” Mette och Dea kom emot dem med röda kinder. ”Hör du inte pappa, vi ska visa Mette barnens zoo...” Dea flåsade och halvsvalde orden efter språngmarschen. ”Vi kan väl titta”, sa Jensen. ”Men jag tror inte att det är öppet på vintern.”

***

Édouard Lafonte trixade med sina svenska mynt. Han måste ha valt fel valör. Han stavade sig igenom anvisningen i telefonkiosken en gång till och undersökte

pengarna, hittade rätt sort. Han petade i myntet och slog numret. Sandberg svarade omedelbart. Édouard sa: ”Allt klart. Försändelsen är säkrad. Vi vilar och möts på avtalad tid och plats.” Han hörde en lättad suck i luren innan han lade på. Fransmannen såg sig omkring, men kunde inte upptäcka någon som verkade intresserad av hans förehavanden. Han gick med snabba steg runt kvarteret fram till bilen där Guy väntade. Édouard sa: ”Klart. Vi parkerar bilen där han ville och går till hotellet. Hittar du?” ”Bara lugn Edu”, sa Guy. ”Du har en erfaren turistguide med dig.” Guy kryssade lugnt genom de tomma gatorna, bara en gång råkade han köra mot enkelriktat, men Édouard upptäckte det inte. Han hittade det stora öppna fältet med bussterminalen i ena kanten och sa: ”Här är det.” De ställde ifrån sig Citroënen och vandrade mot hotellet under tystnad. När Édouard hämtat deras rumsnycklar och de var på väg upp i hissen sa Guy: ”Ska vi inte..” Édouard sa: ”Det ska vi. Vi går in till mig.” Inne i Édouards rum svepte de av sig ytterkläderna och Guy gick fram och satte sig på sängen. Édouard tog en av stolarna, öppnade portföljen och plockade ut hela innehållet på sängen bredvid Guy. Guy tog några papper ur högen och började läsa, Édouard ögnade igenom resten. Guy sa: ”Verkar som vi stött på en fattiglapp. Han har bara 315 000 schweizerfrancs på banken.” ”Få se!” Édouard bläddrade i papperen. Han sa: ”Intressant.” ”Vad är det för intressant med det”, sa Guy. ”Han får se till att ha kontanter som avtalat.” Édouard sträckte fram papperet med den schweiziska bankens firmamärke och satte fingren på två långa serier av tecken som var antecknade med reservoarpenna i nederkanten. ”Nummerkonton”, sa Édouard. ”Här finns det nog pengar. Vi behåller lappen så länge, kanske vi redan har ordnat pensionen.”

Guy flinade nöjt. ”Det börjar likna något”, sa han. ”Nu kan jag sova gott.” Édouard sa: ”Inte än Guy. Du får hämta den där Chevroletbussen först. Säg till i receptionen om väckning när du ändå ska ut och gå.”

***

Kriminalinspektör Stig Landin var en tilltufsad, men ännu yrkesverksam polis. För ett par dagar sedan hade han tvekat, för första gången undrat om han inte skulle ge upp yrket. Reaktionerna hos överordnade befäl hade varit omotiverat kraftiga, raskt hade de buntat ihop honom och hans långa erfarenhet till ett paket utan värde. Alla argument hade varit förgäves, och Ängman, den lismaren, hade smilat med och backat undan, allt ansvar hade han avsagt sig. Raiden mot bondgården hade plötsligt varit Landins egen idé, som Ängman motvilligt gått med på i brist på fullödig information. ”Stig vill alltid rusa på”, så hade Ängmans ord fallit, de hade ringt i öronen på Landin i flera dagar, skapat ett vitglödande hat. Landin tackade en okänd gud att han hade haft skrotet i källaren att lyfta av sig ilskan på. ”Jag ska ta mig fan låna en aids-smittad pundare från ordningen och låta honom att bita Ängman. Det vore det minsta”, sa han till Berg. Och överintendentens dumma flin hade han fått svälja. Det med. Till råga på allt hade han åkt på helgen, det hade inte varit läge att neka, trots att han redan hade mycket övertid sedan före jul. Landin suckade och tog ner burken ur hyllan. Han tittade på prislappen och konstaterade att den inte blivit ett dugg billigare sedan han tittade på den för tio minuter sedan då han kom in på livsmedelsavdelningen. Att Ingela alltid ska ha dom här dyra vitaminerna, tänkte han, kan hon inte nöja sig med en billigare sort. Stig Landin letade igenom hyllan med naturmedel av alla upptänkliga slag men kunde inte hitta något lämpligt alternativ. Han satte resignerat ner glasburken i plastkorgen, samtidigt som han kände en lätt stöt i ryggen. ”Kan ni möjligen tala om ifall det fortfarande är extrapris på det här kaffet?”

Landin trodde hon var ungefär sextiofem. Hon hade runda glasögon, tjocka som flaskbottnar och en hatt som var fäst med nål, hon var liten till växten och klädd i en vid kappa av oidentifierbart, grått material. Syntetisk bondkanin? Han sa: ”Jag arbetar inte här.” ”Varför står ni då och plockar i hyllorna?” Landin var svarslös. Damen sa: ”Jag har tittat på er i tio minuter.” Landin slog an en vänlig men bestämd tjänsteton: ”Jag arbetar inte här, förstår ni?” Kvinnan såg allvarlig ut. Hon mönstrade honom från topp till tå. Hon sa: ”Ni ser inte ut som en sån.” ”Nej, jag har ju inte ens rätta kläderna”, försökte Landin med blicken mot en en ung tjej i varuhusets röda syntetrock som erade. Damen sa: ”Jag menar, ni ser ju inte ut som en sån där som stjäl i affärerna, men jag var här förra veckan, då tog dom en kvinna, hon hade en fin päls på sig, borde hållit sig för god för att stjäla, ja, sånt händer nu för tiden.” ”Var det inte kaffe ni letade efter”, sa Landin och vände demonstrativt på klacken. Svinaktig kärring, han tog sig om hakan, hade han kanske glömt att raka sig eller vad var det? Vid fruktdisken fanns speglar, Landin betraktade sig själv i ett hav av tomater, ingen skäggstubb som skämde, var det ögonen? Han försjönk i självbetraktelser i några sekunder, men bestämde sig sedan för att kärringen helt enkelt var halvblind. Landin la en färsk ananas, ett knippe bananer och en mangofrukt i sin varukorg. Ingela hade lovat att göra en av sina härliga exotiska sallader innan han gick på nattskiftet på lördagkvällen, det kunde sannerligen behövas. Landin gick mot utgångskassorna, betalade och fick ett kvitto i utbyte mot en tömd plånbok. Varuhuset var fyllt till bristningsgränsen trots att det var sen lördageftermiddag. Vid utgången bestämde han sig för att fylla på plånboken i närmaste bankomat och gick runt hörnet. Var det bara en vecka sedan han stod här med den där klunsen till parkeringsvakt? Rånarbilen hade kommit tillrätta under fredagen, den hade stått sönderkörd och parkerad i ett grustag, inte i det parkeringshus som

Ronny Edling påstått. Och rånarna hade han ju, en i häktet och en på bårhuset. Edling hade skjutit kumpanen med en gammal 07:a, troligen stulen ur nåt vapenförråd, men han vägrade hårdnackat att erkänna. Klart, mycket hade han inte att vinna på att prata. Men det var något med det hela som gav Landin en intuitiv känsla av att nåt inte stämde. Edling stod fast vid historien om båten och utpressningen. Mycket märkligt. Stig Landin noterade att bankomaten mot förmodan var öppen, här i Nordstan rensades de i vanliga fall direkt efter bankens stängningstid. När han stack in kortet svalde automaten det villigt och fällde upp sin blåa pansarhuv. Landin s sin kod. De gröna bokstäverna på skärmen lyste: ”Var god vänta”. Landin visste att han kunde tacka sin lyckliga stjärna att de bägge småhandlarna inte kunnat komma överens. I själva verket hade han stått med tomma händer när Edling promenerade in. Det fanns tre alternativ. Grabben hade fått kortslutning när han dödat kompanjonen, anmält sig själv och sedan ångrat sig. Det andra var att han försökte göra en logisk kullerbytta, inte speciellt troligt. Det tredje var att han talade sanning, att rädslan för att han själv skulle gå samma väg som Håkansson hade fått honom att anmäla sig frivilligt. Det fanns en viss logik i det sista alternativet. ”Är den trasig?” Automaten lyste fortfarande: ”Vänta”. Landin vände sig om mot en kvinna i 20årsåldern, helt svartklädd sånär som på en tjock violett scarf. Hon log. ”Det är visst alltid nåt fel med dom här”, svarade Landin. Automaten spottade ut kortet och lyste: ”Nästa kund välkommen.” Landin tryckte i kortet en gång till, s koden, fick väntebesked och avvaktade. Efter en evighet spottade maskinen ut kortet. Bom igen. Den unga kvinnan trampade nervöst med sina långa, smala svarta ben. Landin sa: ”Vilken bank har du? Gör ett test får vi se?” Hon sken upp, satte sitt kort i springan, automatiken rasslade igång och hon fick snart några hundralappar i handen.

Fan vad snygg hon är, om man bortser från utstyrseln, tänkte Landin och kände sig plötsligt gammal. ”Den verkar okej, fast den gillar visst inte dig”, sa hon vänd till Landin. Hon log, tog sina pengar och gick. ”Kanske ligger det något i det”, sa Landin sig själv och sköt in kortet för tredje gången. Han hade redan gett alltsammans på båten då den blå lådan i ett anfall av beredvillighet kräktes ut kortet, en femhundrakronorssedel och en minneslapp. Landin stoppade på sig sina pengar. I plånboken hittade han Ingelas inköpslista. Längst ner hade hon präntat ”4 Kiwi” med sin spretiga handstil. Fan också, tänkte Landin, att jag aldrig kan lära mig att titta på lappen. Minnet var inte vad det borde vara. Han gick tillbaka till varuhuset där trycket lättat en aning, och han kunde ta sig fram obehindrat ända fram till matavdelningens rulltrappor utan att trängas. När han nått nedre plan kom han att tänka på att han redan hade en fylld plastkasse med sig, och styrde stegen mot en vägg av förvaringsskåp med genomskinliga plexiglasdörrar. Han fick fram en krona ur fickan och låste in kassen. Två rödklädda butiksanställda baxade en kvinna mellan sig under högljudd diskussion. Kvinnan bar tjocka, runda glasögon, hatten hade förmodligen fallit av under hennes häftiga huvudskakningar om den inte varit fastsatt med en nål. Hon upprepade: ”Allt är ett misstag, allt är ett misstag. Det är ett misstag säger jag.” Landin iakttog följet som närmade sig. Mitt framför honom satte kvinnan klackarna i golvet. ”Varför skulle du lägga näsan i blöt, kan du inte sköta ditt?” fräste hon. De bägge rödklädda unga männen tittade först på Landin, sedan på varandra. Den ene sa: ”Ta in henne till Lundgren, du Bill.” Han nickade mot en dörr märkt ”Privat”. Mannen som hette Bill släpade kvinnan i en stadig armkrok i den angivna riktningen. ”Är ni bekanta?” sa den rödklädde till Landin. ”Har aldrig sett henne förr!” svarade han.

”Tänkte väl det”, sa den rödklädde. Varuhusnamnet stod med maskinstickad text av silvertråd på hans bröstficka. Ovanför fanns hans namn på en bricka: ”HansErik”. Landin sa: ”Vad hände?” ”Hon hade proppat hela väskan full med hälsokostpiller. Pensionen räckte väl inte till, dom är ju så jävla dyra, nu blir det väl dagsböter istället.” Landin nickade. Den rödklädde som hette Hans-Erik skrattade till: ”Jävligt onödigt att åka fast för en sån grej. Det vet ju varenda sund människa att den där skiten inte gör nån nytta alls. Det är bara en massa skit som dom tutar i kärringarna i veckotidningarna.” Landin teg. Den rödklädde slätade ut sin rock. ”Nu får du sno dig om du ska handla, vi stänger om tio minuter.” Landin sa: ”Ja, jag ska bara ha lite frukt.” Stig Landin hann precis ut genom kassan med sina kiwifrukter, i stressen höll han på att gå ifrån kassen i förvaringsboxen, men fick den också med sig ut på torget. Lördagsrusningen hade tunnats ut till några enstaka personer som med snabba steg skyndade mot parkeringshuset. En liten flock vinddrivna medborgare i ett hörn iakttog dem ointresserat. Landin kände igen en av dem. Han föll in i strömmen mot parkeringshuset, tog hissen upp till plan två och la in kassen i bilen. Genom de breda springorna i parkeringshusets vägg kunde han se ut över Lilla Bommens hamn och magasinen i Frihamnen. Han tittade på klockan, snart halv fem, i en hamn längre ut i älvmynningen skulle det snart ligga en båt med skum och värdefull last. En last som kunde ge miljoner, åtminstone om man fick tro Ronny Edling. Landin blev plötsligt nyfiken, än var det några timmar innan han skulle gå på, salladen var snabbt fixad, han skulle hinna ut i hamnen en sväng och kika.

19

I trappan upp till lägenheten gick Jensen så nära henne att han kunde se den tunna sömmen av mjuka fjun som löpte nedför nacken och försvann under kragen. Hon gick en liten aning inåt med fötterna. Det såg nätt ut bakifrån, nästan lite blygt. Barnen hade sprungit före, de var redan en våning upp och ryckte i dörrhandtaget. ”Mette”, sa han. När hon vände sig om tog Jensen ett snabbt steg uppåt, högg ett livtag på henne och slängde upp henne på axeln som om hon varit en mattrulle. Mettes varma skratt rann nerför trappuppgången och han kände sig mycket lycklig. Tyvärr räckte hans kondition inte riktigt till ända fram till dörren. ”Fåna dig inte”, sa Jesper. ”Jag fånar mig hur mycket jag vill”, pustade Jensen. Dea sa: ”Vill hon bli bärd?” ”Buren, heter det”, rättade Jesper förnumstigt. ”Visst vill jag, det förstår du väl, Dea, är inte du trött i bena också”, sa Mette. Jensen sa: ”Där hör du, Jesper.” Pojken fnös. Jensen fick nyckeln i låset, öppnade och gick in och tvärstannade. Portföljen som han inte ägnat en tanke på flera timmar var borta. Han sökte av hallen med blicken, men hittade inte det han letade efter. ”Gå då, pappa”, sa Dea bakom honom och puffade honom i ryggen. Jensen hörde rösten långt borta, gick åt sidan och släppte förbi barnen och Mette. Han rev runt i kläderna som hängde under hatthyllan, ingenting där heller. Han såg sig omkring igen, öppnade ett klädskåp, ingenting. Utan att ta av sig skorna gick han med snabba steg mot vardagsrummet. Jesper såg förvånat på honom när han blev undanknuffad, och Jensen gick i en lov genom vardagsrummet. Tomt. Han fortsatte in i köket, rev upp skåpet bredvid skafferiet. Den fanns kvar.

Pistolen var det enda som fanns kvar. ”Är du hungrig?” Jensen slog snabbt igen skåpet. Mette stod ett par steg bakom honom, med kappan halvt nedhissad från axlarna. Nu tog hon av sig den, först den ena armen, sedan den andra, medan hon tittade leende och uppfordrande på honom. Jensen sa: ”Va?” ”Är du hungrig igen?” Jensen sa förvirrat: ”Ja, litegrann.” ”Jag är proppmätt, jag tyckte vi fick jätteportioner på kinesrestaurangen. Är du en sån storätare”, sa Mette och skrattade.

***

Jensen hade låst in sig på toaletten. Han försökte samla ihop tankarna till ett fungerande mönster. Någon hade varit inne i lägenheten under förmiddagen. Denne någon - eller kanske några - hade hämtat portföljen och papperen. Vilka var de? Dörren hade varit låst både när de gick och när de kom tillbaka. Pistolen fanns kvar, kunde han gå med den till Skånegatan och berätta sin historia? Knappast, snutarna skulle skratta åt hans livliga fantasi. Han hade själv undersökt dörrlåset, men där fanns inte ett märke. Lars Jensen insåg att det inte var några vanliga tjuvar som han hade att göra med. De hade gått rakt in utan några som helst besvär och utan att lämna några spår. De hade bara varit ute efter en enda sak. Portföljen. Han tittade på klockan. Tre. Båten skulle leverera sin last om några timmar. Om han bara vetat hur de sett ut, så hade han kunnat lämna en beskrivning i alla fall. Kameran, tänkte Jensen, jag tar med mig kameran och plåtar dom, sen har jag

dom. Fast det kunde vara farligt. Det bankade på dörren. ”Kommer du snart, pappa?” Det var Deas röst. Jensen rev pliktskyldigast av en bit toalettpapper. ”Jag kommer”, ropade han.

***

”Du tycker inte det är jobbigt då”, frågade Jensen igen, när de hade satt sig tillrätta i soffan. Mette sa: ”Inte om du lovar att komma tillbaka innan tolv.” ”Då är jag tillbaka för länge sen, jag ska bara ta bilderna och snacka lite med brudparet efteråt.” Mette sa: ”Tror du inte jag klarar av dom nåra timmar.” ”Jodå”, sa Jensen och började knyta upp den slitna ryggsäcken i skinn. Han hade inte haft den framme på flera månader. De sista bilderna han tagit var några julkort på barnen. Korten skulle skickas till Lenas föräldrar. Dom hade inte blivit riktigt bra, ungarna envisades med att göra miner, kanske anade de redan att familjelyckan hade spruckit. Han hade fått en rad grimaser, bara ett par rutor på slutet hade varit användbara. Han halade upp ett långt, svart rör med pistolgrepp och räckte över det till Mette. ”Det här är ett Novoflextele”, sa han. ”Sexhundrafyrtiomillimeters, det kostade en förmögenhet när jag köpte det.” Mette sa: ”Vad gör du med det?” ”Smyger på björnar”, sa Jensen. Hon skrattade. ”Jag försökte i alla fall en gång uppe i fjällen, det var bara det att det inte dök upp några björnar, så jag fick nöja mig med en räv, jag kan visa dig bilden sen”, sa han. ”Vi har visst djurintresset gemensamt”, sa Mette ironiskt. ”Innan ungarna kom var jag ute i skogen jämt och jagade älg med det där”, sa han. Mette försökte kika genom teleobjektivet, men såg inget. ”Fast sen blev det ju inte så mycket, här, titta i den här istället.” Han räckte över sin slitna Nikon F,

mässingen var framme på kamerahuset, den var nästan urmodig nu, han hade inte haft råd att köpa vare sig F-tvåan eller trean, han hade fått nöja sig med att känna på dem i fotoaffärerna. Under de senaste åren hade fotointresset falnat och frågan hade fallit. Mette tittade i sökaren på kameran och svepte runt i lägenheten. Hon sa: ”Man ser nästan hela rummet.” ”Det är en tjufyra på”, sa han fackmannamässigt. ”Ja, objektivet alltså, vidvinkel”, förtydligade han. Mette lämnade över kameran i Jensens utsträckta hand och han tog den och öppnade bakstycket. Han rev upp en filmkartong och laddade kameran. Han hade haft ett par rullar svart-vitt, Tri-X, liggande. Han tryckte av ett par gånger när han hörde ett tjut inne från barnens rum. Det var Dea som skrek höggljutt. Mette reste sig. ”Jag tar det”, sa Jensen. Han ropade: ”Vad gör ni?” Och gick in till barnens rum. Mette satt kvar i soffan, medan den långa palavern utspelade sig i rummet intill. Jesper hade dragit Dea i håret för hon hade rivit ner korten från spelet på golvet när hon förlorade och hon hörde hur Jensen ömsom tröstade, ömsom bannade sina barn och förmanade dem att hålla sams. Mette tog kameran från bordet och gick fram till fönstret. Hon tittade på blomsteraffären mittemot, det var lördag eftermiddag och butikerna var stängda. Mette tog kameran från ögat och försökte utforska hur man satte på ljusmätaren, själv hade hon bara en automatkamera, den hade en likadan blank ratt på höger sida. Mette ändrade inställningen på den och tittade i kameran igen, men ingenting hände. Hon prövade att ändra några andra knappar, men utan lycka. Hon kom inte ihåg hur de hade stått från början, bäst han fick justera dem själv. Mette lade ifrån sig kameran på bordet och gick efter in i barnens rum. ”Vill du vara med och spela?” frågade Dea. Mette sa: ”Om ni visar mig hur man gör.” ”Jag sticker iväg då”, sa Jensen. Mette nickade.

Jensen packade snabbt ner sina prylar, ställde dem i köket och bytte om till sin taxiuniform i sängkammaren, sedan hämtade han fotoryggsäcken, stack in huvudet i barnens rum och sa: ”Inget bråk nu, va.” Jesper sa: ”Du ser ut som en snut.” ”Tycker du”, sa Jensen. ”Det är en gimmick, eller hur?” sa Mette. ”Vilket då?” ”Att ha uniform på bröllopet.” ”Visst”, sa Jensen. ”Precis.” Medan han snabbt travade iväg längs Andra Långgatan kände han spänningen strama som ett tunt snöre i strupen. Han svalde, flera gånger i rad, men fick inte ner det.

***

Det hade redan börjat skymma när Jensen kom körande längs den tomma kajen. Långa rader av järnvägsvagnar stod på ett spår och han kunde höra hur lösa hörn på de gröna presenningarna på vagnarna slog i vinden när han vevade ner rutan. Det blåste kallt från väster och vinden bar med sig en salt lukt utifrån havet. Han slog av tändningen och lyssnade. Längre bort mullrade tunga truckar, motorljuden svajade i vinden. Han vred om startnyckeln igen och kröp iväg genom den spåriga snön. Längst ut mot havet, där kajen vände bredsidan mot älvmynningen låg en orangemålad australienbåt, högt ovanför den arbetade två containerkranar. Med sina starka strålkastare lyste de upp däcket samtidigt som lyftoken smällde fast i containrarna. Fyrtiofotarna åkte upp från stacken på däck som tändsticksaskar. Nedanför rampen i fartygets akter slog en ensam trafikvakt åkarbrasor. Jensen kröp förbi honom med bilen. Stackars jävel.

Jensen styrde åt sidan för en truck med en jättestor plywoodlåda som var på väg ner i buken på fartyget. Trucken lämnade ett moln av diesel efter sig när Jensen körde vidare. Längre bort stod ett par tysta kranar med uppfällda armar. En mörkblå Volvo 240 som kommit från motsatt riktning gled fram och parkerade under dem. Jensen saktade farten när bilens ljus slocknade och dörren gick upp. En man i fyrtioårsåldern gick ur och ställde sig bredvid fordonet. Han spanade utåt havet. Jensen såg hans ansikte tydligt när han vände sig om. Kortklippt, ögonen låg djupt under kraftiga ögonbryn. Han var slätrakad, såg sammanbiten ut och gav bara Jensens taxi en förströdd blick innan han vände sig ut mot havet igen. Hela hamnbassängen låg öde, det fanns definitivt ingen Star of Gatun i hela hamnen. Den skulle varit inne klockan fem, nu var klockan halv sex. Jensen stannade bilen villrådigt, vad skulle han göra nu? Det var förstås inte ovanligt att båtar inte kom på slaget. Han beslöt sig för att vänta och vände bilen i en vid sväng. Den blåa Volvon kom bakifrån och körde förbi i hög fart. Jensen tittade efter den i backspegeln, den blinkade vid en containerstapel och försvann bort mot hamnportarna. Jensen parkerade i skuggan av några containrar, på en plats mittemellan australbåten och de tomma kranarna. Han hade fin uppsikt över hela kajen och tände en cigarett medan han justerade in radion på lägsta volym. Han rökte sakta tills ciggen tog slut och slängde sedan ut fimpen genom fönstret. Det var varmt i bilen och han gled ner i sätet en bit, beredd att vänta en bra stund.

***

Jensen vaknade av att det knackade på rutan. En stor, orakad kille med sjukligt gult och plufsigt ansikte stod böjd över bilen. Han hade en oerhört ful och lortig toppluva och de små grisögonen glodde på Jensen och han gjorde en vevande gest; öppna rutan.

Jensen efterkom tveksamt uppmaningen, för säkerhets skull sparade han en bit glas mellan sig och mannen. När han vevat ner fönstret insåg Jensen att det var de tända natriumlamporna på sina höga stolpar som med sina ljusknippen gav killen gulsot. ”Hon kommer nu”, sa mannen barskt. ”Vem då?” ”Frugan förstås, dags att du vaknar.” Jensen förstod ingenting och mannens ansikte klövs i ett brett leende åt den nollställda minen. ”Äh, jag skojar, Star of Gatun, alltså, hon kommer in nu. Är det inte henne du väntar på?” sa han. Jensen nickade. ”Beställd körning”, mumlade han. ”Jag också”, sa killen. ”Varenda gång, alltså, är det nåt en lördakväll så åker jag på det. Dom andra har familj, så dom kan alltid neka, Johnny, ja, basen alltså, han säger till mej: Kan inte du tat då, Pallo, som inte har nån kärring som bråkar, sen åker jag på det såklart.” Jensen lyssnade till mannens svaga brytning. Var det finska från för länge sen? Antagligen. Den låg bara kvar som en svag underton. Oavsett ursprunget verkade han i alla fall självgående. ”Jag såg att du hade kvartat in och tänkte att det var bäst att väcka dig innan du slafade över hela lossningen. Förresten.., har du en rök, jag har slut på mina och fiket därborta ...” Han kastade med huvudet. ”...automaten är paj, snodde mina femmor alltså, det ska dom få skit för på måndag.” Jensen grävde i fickorna efter cigaretter och böjde sig sedan framåt för att kunna se förbi mannens massiva kroppshydda. Ute på havet syntes ljus på båten, skrovet var en mörk skugga, på kajen fanns nu fullt av folk. Flera personbilar stod parkerade i närheten av kajplatsen där båten skulle lägga till. Rakt framför Jensens taxi stod en lastbil med parkeringsljuset på och motorn igång. Finnen skulle kunnat mangla rakt över taxin utan att han vaknat, han hade sovit medvetslöst. När han fick eld på tändaren för att fyra på bjudcigaretten såg han

att klockan var halv åtta. Egentligen borde han ringa hem. ”Tack”, sa den kraftige killen, rätade på sig och drog ner rökblandad luft i lungorna med ett pipande ljud. Sedan böjde han sig ner igen. ”Astma, jag borde lägga av med dom här, alltså, men vafan”, sa han och blåste ut några försök till rökringar. Jensen hann inte säga nåt innan han satte igång igen. ”Ska bara dra ner en burk till Ringön, snart gjort, sen kan jag åka hem och titta färdigt på Snuten i Hollywood. Skitbra, Eddie Murphy. Har du sett den? Jag var tvungen att knäppa av och sticka mitt i. Fan ska dom med en container till en lördagkväll? Fast det är inte första gången som alla våra flitiga företagare ska ha service på helgen.” Jensen sa: ”Ringön, sa du va?” Mannen sa: ”Visst, Pallo rycker ut, skiter i sin fritid, alltså. Du, den här båten är panamaflaggad den också, har du sett en svensk båt i år?” ”Stenafärjan”, sa Jensen torrt. Hur fan ska jag bli av med honom nu då, tänkte han. Killen skrattade artigt innan han sa: ”Tror du dom där har en flaska till mig, svarta gänget är väl inte ute i kväll, va?” ”Vet inte”, sa Jensen. ”Tullarna behöver inte sova, vet du, dom tar amfetamin i tjänsten.” Killen skrattade till. ”Säger du det.” ”Du”, sa Jensen. ”Jag måste ta en sväng in på muggen i byschan där innan jag kör, du får ursäkta.” Killen sa: ”Visst, visst, akta så du inte fryser fast bara, och tack för rökat.” ”Ingen orsak”, sa Jensen lättad. Han klev ur och gick bort till toaletten. Utrymmet var på en halv kvadrat och luktade piss. Efter en halv minut startade lastbilen och körde iväg. När den åkt hörde Jensen fartygets motorer först arbeta hårt och sedan slås av. Star of Gatun höll på att lägga till.

Han gick tillbaka till bilen, tog ut kameran ur ryggsäcken och skruvade på telet och låste bildörren. Han smög in i en gång mellan containrarna, höll på att snubbla i en vajerbukt, men klarade sig på benen och fortsatte i labyrinten som skapats av en gränsletruck tills han var hundratalet meter från båten. Lars Jensen fick in fartyget i sökaren samtidigt som rampen sänktes den sista biten och med ett ihåligt dån slog emot kajbeläggningens betong. Jensen fokade och fick in ett par besättningsmän i skitiga overaller som arbetade med att rulla undan ett par fat. Ett litet gäng stuveriarbetare med väskor i händerna väntade i en grupp och en bit ifrån dem stod en lång man i pälsmössa och mörkblå rock. Han hade handen nedstucken i fickan och med den andra höll han ett föremål tryckt mot kroppen. Jensen kände omedelbart igen det. Det var en portfölj, alldeles identisk med den som Jensen hade hittat i sin bil kvällen före. Hans puls började slå snabbare när han zoomade in väskan så långt det gick. Visst. Ingen tvekan om det. Och det var lite för små odds att det bara skulle vara ett sammanträffande. Mannen satte fart över rampen nu, gick före jobbarna med snabba steg. Jensen lyfte objektivet upp till däcket där han antagligen skulle komma upp, Jensen ställde in skärpan på relingen, mycket riktigt, killen klev rakt in i strålkastarskenet från en lampa på bryggan, ljusmätarnålen visade ett överraskande bra värde och Jensen höll kameran hårt mot underlaget, han tryckte av en gång, matade snabbt fram, tryckte en gång till och hann med både en tredje och en fjärde bild, innan mannen försvann in genom en dörr. Minuterna tickade. Kylan trängde in genom Jensens tunna skor medan han väntade. Tugmasters, dragtruckar, körde in genom öppningen för att hämta last. Han visste att de bara backade in under färdiglastade släp och vagnar, låste fast dem, lyfte dem från stöden och drog iland dem. Operationen gick mycket snabbt, och de första containrarna var redan på väg ut ur båten när mannen snabbt steg ut på däck igen. Vad i helvete var det han hette nu då, Jensen kände sig dum och

olustig. Att han inte lagt texten på visitkortet på minnet, han kom bara ihåg att det varit ett telefaxnummer längst ner. Jensen höll honom i fokus, tryckte en bild, men ljuset låg fel, mannen gick fram till relingen och tittade ner på dragbilarna. Han höll portföljen i handen. Det klack till i Jensen när han såg den. Nu var han definitivt säker, och han hade bilderna på överste människosmugglaren i tryggt förvar på rullen. De fyra varianterna han tagit nyss hade varit efter omständigheterna perfekta. Jensen sänkte kameran och kom att tänka på att den där mannen knappast hade hämtat väskan själv bakom Jensens stängda dörr. Han hade säkert hantlangare, hur många? Fanns de i närheten? Jensen var tvungen att titta över axeln. Gången mellan containerraderna låg mörk och tyst. Ringön, tänkte Jensen, det är dit han ska, han ska ta dom till Ringön. Han höjde kameran igen men mannen var borta, Jensen sänkte tills han fick in akterrampen i sökaren och zoomade ut för att få bredare bildfält. Mannen kom ut ur mörkret, såg sig omkring, flera gånger och gick fram till en svart Citroën. Jensen tvärvände, höll kameran skyddande mot kroppen och småsprang genom gången tillbaka till taxin. Han vred om startnyckeln utan att släppa bilen med ögonen och följde efter den på avstånd, ut från hamnområdet och in mot staden. Den svarta Citroënen följde troget den pratglade chaufförens blåvita dragbil genom trafikmoten på Hisingen. Jensen låg så långt bakom dem han kunde, men ville för säkerhets skull inte förlora den roströda containern ur sikte. Vid Frihamnen tog bilen av och Jensen såg på håll hur den försvann mot Ringön. En raggarbil låg framför och Lars Jensen kom inte förbi den före avtaget som böjde av under Göta Älvbron. Han blåste förbi djursjukhuset Blå Stjärnan utan att få kontakt med bilarna. Ringögatan låg som ett rakt streck genom det livlösa industriområdet. Jensen lutade sig fram över ratten och saktade farten. Hela området var genomskuret av korsande vägar, vid varje korsning saktade Jensen in och tittade åt bägge hållen.

Inte ett liv. Hade han tappat dem? När han erade Stålverksgatan såg han ett rött bromsljus glimma till framför gasklockans mörka skugga från andra sidan älven, men fick inte stopp på Mersan i tid utan var tvungen att köra fram och sen göra en U-sväng. När han svängde in på Stålverksgatan igen var bilarna borta, men nu visste han var de fanns, han tog av första gatan till höger. Efter femtio meter ställde han bilen i skuggan av en skyddande skrotfärdig lastbil. Jensen skyndade längs husväggarna i det öde industriområdet. Ungefär ett kvarter längre bort hörde han lastbilen arbeta med att lyfta av sin last, och han vek in på en gård fylld av avfall och bråte och slant vidare i snödrivorna ner mot hamnbassängen i en kringgående rörelse. Bassängen vek in från älven och skar in i en fyrkant i Ringön. Fyrkanten var några hundra meter lång och knappt hälften så bred. På andra sidan det blygrå vattnet låg Gotenius reparationsvarv tyst och spöklikt. Jensen smög sig hukande fram bakom hörnet på en tom industrilokal. Lastbilen var tydligen färdig. Nu varvades motorn en sista gång och den körde iväg. Han åker hem till sin video, tänkte Jensen. Förmodligen var människosmugglaren kvar med sin värdefulla last. Han var väl knappast ensam. Jensen kunde inte se någonting, men han hörde en dörr smälla igen. Han beslöt sig för att dra sig ännu längre ner mot bassängen för att få en vinkel så han kunde få överblick över vad som hände. Det var svart som i en säck, bara lamporna från varvet speglade sig i vattnet. Längst ute vid älven låg en bogserbåt upplyft i en flytdocka, tydligt belyst. Han satte ner fötterna försiktigt, kajen var belamrad med allsköns skräp, gamla bilar och gistna båtar, reparationsobjekt som ingen verkade bry sig särskilt mycket om. Jensen såg konturerna av en betongblandare och flera skrotade containrar när han försiktigt trevade sig fram ner mot vattnet. Några iskalla regndroppar började sakta falla, och Jensen drog upp jackans krage så gott det gick. Längst nere vid vattnet löpte en plankläggning, och pollare stack upp här och var, längs hela bassängen fanns större och mindre fartyg förtöjda. Den närmaste såg ut att vara en fraktskuta, medan resten var gamla fiskebåtar. Till och med i mörkret kunde Jensen konstatera att de för länge sedan sett sina

bästa dar, rost och flagnad färg dominerade, allt verkade vara statt i ett långsamt förfall. Ljuset var tänt i en lagerbyggnad, han smög försiktigt vidare i snön, satte ned fötterna försiktigt med kroppen nerhukad. Han kunde se baksidan på containern som lastbilen levererat. Den hade satts ned direkt på asfalten utanför lagret. Den svarta Cittran syntes inte till. Jensen smög lite närmare, erade i skydd bakom några av de skrotade containrarna, lådorna var staplade två i höjd, bakom dem var mörkret totalt. Efter dem hade en lägre skrotbehållare placerats, svarta siluetter av förvridna rör sköt upp ur den. Behållaren hade körts så långt ut på kajen att bara några få plankor och en smal strimma av snö återstod att gå på. Jensen tog sig fram till hörnet av den genom att sätta fötterna direkt framför varandra, små myrsteg, ett efter ett, han grävde ner bootsen i den smala snöremsan så gott han kunde. När han kikade fram hade han full uppsikt över hela gården. Fortfarande syntes ingen till. Regndropparna övergick i ett underkylt duggregn och Jensen huttrade i sin jacka. Han fick lust att ge fan i alltihop. Då hörde han ett spädbarn gråta, det lät avlägset men ändå nära, gråten klippes av lika snabbt som den började. Jensen lyssnade intensivt, bakom honom kluckade vågor svagt. Ljudet hade kommit inifrån containern som stod som en mörk skugga ett femtiotal meter framför honom. Det var rätt i alla fall. Dom var verkligen därinne. Jensen funderade en stund, men beslutade sig sen för att smyga fram till husknuten intill containern för att lyssna, där var tillräckligt mörkt för att han skulle kunna sticka sig undan om någon kom ut. Han hann ta fem steg i rikning mot lagerbyggnaden när han hörde ljudet av en snabbt annalkande bil. Jensen stannade. Ljudet kom allt närmare. Jensen vände samtidigt som bilen svängde in från Stålverksgatan, ljusknippena från strålkastarna började redan söka sig fram mot honom, och han tog ett snabbt språng in i skydd samtidigt som hela kajen badade i ljuset från bilen. Lars Jensen landade mitt på en isvalk och förlorade fotfästet. Han föll handlöst bakåt och kroppen vispade i en cirkelrörelse över de hala plankorna av kraften i

spånget. Hans naglar kanade över det isiga träet samtidigt som fötterna vevade i tomma luften. Han fick ett förtvivlat tag i mellanrummet mellan brädorna, händerna grävde sig ner i springan, och han slog hakan i den yttersta plankraden så att käkarna slog ihop med en smäll. Fallet stoppades med ryck som höll på att slita bort den vänstra armen från fästet, men Jensen kvävde sitt skrik och höll fast utan att tänka. Så snart kroppens pendlande rörelse upphörde öppnade han ögonen igen och såg sig med blodsmak i munnen om efter räddning. En meter till vänster stack en pollare upp, och ett rep löpte neråt vattnet. I skydd av de mörka behållarna framför sig började Jensen förflytta sig försiktigt, en hand i taget mot säkerheten. Armarna var stumma när han fick in den vänstra handen i ett ordentligt tag runt det tjocka syntetrepets ögla, han hävde ena benet runt repet nedanför kanten, klämde fast det mellan knäna och fick en idiotisk ögonblicksbild i hjärnan av när han tillsammans med de andra barnen klättrade som apor i rep i gymnastiksalen, påhejade av gymnastikläraren. Jensen slängde höger arm runt träpollaren och hävde med ett ryck upp överkroppen på plankläggningen. Han rätade ut höger ben, vred över kroppen och fick benet över kanten. Han tittade ner och ryste till när han såg vart han varit på väg att hamna. Repet löpte ner i vattnet där en fiskebåt låg sänkt till relingen i vattnet. En skylt på den avflagnade hytten upplyste om skutans namn, Flora, en röd presenning guppade i vattnet på däck, och masten lutade i 45 grader in mot land. Jensen hävde snabbt upp andra benet och rullade ett varv, in i säkerhet. Han reste sig, men fick inte luft och var tvungen att sätta sig på huk i snön. Från gården hördes uppretade röster. Jensen tog sig samman och kröp fram och kikade. En Chevabuss stod parkerad bredvid containern och intill den stod några män i skuggan och diskuterade. Meningsutbytet avstannade och en av skuggorna gick bort till Cittran, när lyset tändes såg Jensen den. Bilen startade och körde iväg. De andra övergick till att öppna containern, och när dörrarna vreds upp kunde Jensen höra barnrösten igen. De lastar om, tänkte Jensen, jag får ta mig till bilen genast om jag ska hinna

med. Så snabbt han vågade började han bana sig väg tillbaka. I skydd av de höga skrotcontainrarna rätade han på ryggen och vände sig om en sekund. Flora vilade outgrundlig i det blygrå vattnet, vågorna kluckade mot hytten.

20

Det stora rummet var möblerat med en soffa, ett bord och en splitterny teve. Lägenheten doftade fortfarande nybygge. I köket stod en kvinna böjd över diskbänken. Med ett svagt jämrande sög hon pekfingret rent från apelsinsaften som sved i skärsåret hon just åstadkommit med en förskärare som hon köpt på NK dagen innan. Lena Jensen tog pekfingret ur munnen och synade skadan. Hon insåg att den plåsterask som hon tänkte på befann sig femtio mil bort, i ett badrumsskåp i Göteborg. Istället spolade hon kallt vatten på en bit hushållspapper, virade den omsorgsfullt runt fingret och ruskade bort håret ur pannan. Klumpigt att jag skulle skära mig just där, fingertopparna tillhör dom kroppsdelar som jag behöver bäst just nu, tänkte hon. Lena befann sig i en ny värld. På väg hem från kursdagen hade hon köpt tre blodapelsiner i en näröppetbutik. Det var en av de frukterna som hon misslyckats med att skära upp. I hallen stod hennes skor, hon hade klivit ur dem i farten, eftersom fötterna värkte. Kappan hade hon slängt över en av stolarna i köket. Bara barnens båda rum var fullständigt möblerade. Från dörren till Jespers rum sträckte en vildögd hårdrockare ut sin decimeterlånga tunga mot besökaren och till Dea, lillflickan, hade hon köpt en vit fäll som täckte nästan hela golvet. Dea föredrog tack och lov fortfarande mjukdjur istället för de nitpepprade idoler som brodern skaffat sig efter föredöme av sina äldre kusiner. Lena satte apelsinhalvan till munnen och bet bort små bitar ur fruktköttet innan hon slängde skalet i sopkorgen och hämtade fram en flaska ur det bländvita kylskåpet. Flaskan hade en mörkblå etikett med guldbokstäver, Martini & Rossi, Torino. Lena var mycket förtjust i Bitter aperitivo, och i sista minuten hade hon hunnit inhandla två flaskor till helgen. Nu hällde hon en tumsbredd i glaset, hämtade isbitar och gick in i vardagsrummet och slängde upp fötterna på bordet. Hon hade tillbringat sin första helgdag i Stockholm med att ”krusa datasvinen” som Lars skulle ha uttryckt det. Hennes nya liv på DataTeam Education AB hade börjat. Firman hade hjälpt till med ett bostadsrättslån till lägsta ränta, höjt hennes lön till det dubbla och försett henne med en pensionsförsäkring och möjlighet till framtida vinstandelar.

I fötter och vader kändes det alltför väl vad som väntades i gentjänst, men Lena var ändå nöjd, hon var inte rädd för att jobba och dagen hade förlöpt väl. Lena Jensen, 35 år gammal om två månader, var fortfarande stadd i utveckling. Under dagen hade hon redan fått flera invitationer till middag. Inte för ett ögonblick hade hon övervägt att tacka ja, men det hade ändå känts smickrande. Ett av förslagen verkade för övrigt ganska rakt och hade inte följts av någon antydan om efterrätt på hotellrummet. Pojkarna från landsorten hade inga bekanta i Stockholm. Hon skulle inte sakna uppvaktning framöver. Men det skulle bli tuffa helger, det insåg Lena alltför väl, hon skulle bli tvungen att utnyttja systerns anbud om barnvakt till bristningsgränsen. Kanske var det förhastat att skicka ner Jesper och Dea till Göteborg så fort, tänkte hon, men systern hade rest bort hastigt och hon hade inte haft något val. Hon skrattade till för sig själv, tänk om Lasse sett henne sväva runt bland de kritstrecksrandiga iförd en dyr dräkt. Han skulle ha exploderat! Hon hämtade flaskan, fyllde på glaset och tömde det i ett drag. Stockholm kändes främmande efter flyttningen, inte alls som den besöksstad hon mindes. Stockholm i februari var surt och kallt och stressen på T-centralen jobbig. Jag vänjer mig, tänkte hon, och slog numret som i vanliga fall brukat stå handskrivet bakom plastfönstret på en gammaldags röd telefon. På hennes nya ekklädda högtalartelefon, en present från firman, var nummerplatsen ännu tom. ”Hallå”, sa en obekant röst. Lena frös till. Så snabbt. ”Vem är det jag talar med”, sa hon med sin mest affärsmässigt strikta ton. ”Det är Mette. Hos Lars Jensen.” ”Jag vet”, sa Lena vasst. ”Är Lars hemma?” ”Nej, jag vet inte var han är.” Hon låter inte gammal, tänkte Lena, var har han fått tag i den den här danskan.

Hon letade i minnet men hittade ingenting. ”Hallå.” ”Jag är kvar”, sa Lena. Hon hade tappat tråden och visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta. ”Var är han då?” sa hon. ”Han åkte i eftermiddags. Han skulle fotografera och borde varit hemma nu, men han har inte kommit tillbaka.” Lena tittade på klockan. Strax nio. ”Har han barnen med sig?” frågade hon. ”Nej, dom är här.” Det måste vara konferensen i Köpenhamn, bestämde sig Lena. Kanske han hade haft henne på lut länge utan att kunna bestämma sig. Lena sa: ”Är du säker på att du inte vet var han är?” ”Han kanske blev kvar på bröllopet.” Lena drog efter andan. ”Vilket bröllop?” ”Ja, han skulle bara ta några bilder. Ja, du vet.” ”Skulle han fotografera på ett bröllop? När började han med sånt?” Mette sa: ”Inte vet jag.” ”Du Mette, får jag prata med mina barn”, sa Lena kallt. Hon hörde kvinnan tveka ett ögonblick innan hon ropade namnen på barnen vänd från luren. Dea kom flåsande till luren. ”Hej, mamma. Vi ser på Mupparna.” ”Är inte pappa hemma?” sa Lena. ”Nä, han kommer ju aldrig.” Lena sa: ”Vad gör han?” ”Vet inte, vi har varit på museum och så fick vi glass på restaurangen. Vet du att flamingona i Slottsskogen tycker att det är skönt att stå på ett ben, det säger Mette, för hennes pappa var djurskötare på Zoo, så därför vet hon allt sånt där...” ”Det visste jag inte”, avbröt Lena henne. ”... så är det i alla fall. Vi har haft

jättekul, fast jag klättrade på staketet och ramlade ner så jag blev blöt, men jag fick låna Mettes tröja så jag inte frös, vill du prata med Jesper?” ”Säg till honom att komma genast”, sa Lena och försökte att dölja sin växande motvilja mot hur helgen utvecklat sig. Hon hörde dottern släppa luren och ropa pojkens namn. Det dröjde innan Jesper motvilligt sa: ”Hej.” Lena sa: ”Hej, vad gör ni?” ”Vi ser på teve, kan du inte ringa sen?” ”Nej, det kan jag inte. Varför är inte pappa hemma?” ”Han skulle ordna nåt”, sa pojken svävande. Lenas irritation tilltog. Hon sa: ”Vem är den där människan?” Jesper sa: ”Vem?” ”Danskan”, förtydligade Lena. ”Hon är jätteschysst. Hon gillar hårdrock och hon har lovat att köpa ett armband med nitar tills vi kommer ner nästa gång. Ja, hon är från Köpenhamn, där finns det massor av hårdrockband. Vet du om att hennes lillebrorsa spelar i ett, om vi kommer dit nån gång så ska hon ordna fribiljetter så att jag kan gå och se dom.” ”Hårdrockare, va”, sa Lena. Sakta i backarna nu, tänkte hon, ni ska inte alls åka dit. Inte om jag får bestämma i alla fall. Utan att tänka på följderna sa hon: ”Ni ska åka hem i kväll. Jag möter er vid tåget.” ”Varför det?” ”Ändrade planer, Jesper. Säg till Dea också.” Pojken sa: ”Jag vill inte, jag tycker Mette är häftig.” ”Gör nu som jag säger till dig, så ses vi sen”, sa Lena med en benhård röst som inte tålde att bli emotsagd. Jesper visste det, han sa bara: ”Jag tycker du är dum.” ”Inte alls. Får jag prata med Mette nu.” Hon kom snabbt till telefonen. Tjuvlyssnar också, tänkte Lena. Hon sa: ”Vad var det för bröllop som Lars skulle plåta på då?” ”Jag tror det var nån på universitetet. Sköld hette han visst.”

”Ska han gifta sig igen?” ”Jag tror det”, sa Mette. ”Det är bigami i så fall”, sa Lena spydigt. Mette sa ingenting. ”Roligt att han är på institutionen nån gång”, återtog Lena. Vad fan sysslar han med egentligen, tänkte hon, han skulle ju ta hand om barnen. Det blev pinsamt tyst en stund. ”Varför sa du inte att du var deras mor. Jag tycker du har jättefina ungar”, sa Mette för att avvärja fortsatt tystnad. ”Jag vet”, sa Lena kort. ”Vill du göra mig en tjänst, jag har fått ändrade planer så det är bra om ungarna kommer upp med nattåget tills imorron. Jag får problem med jobbet annars”, högg hon till med, medveten om att det lät ihåligt. Hon skyndade på med resten: ”Hör på nu”, sa hon och började läsa högt ur tidtabellen som hon fiskat upp ur handväskan. ”Du måste ringa och boka om biljetterna. Sen vore det vore fint om du kunde följa med dem till stationen.” ”Om du vill”, sa Mette tveksamt. ”Men vad ska jag säga till Lars?” ”Säg till honom att jag fått ändrade planer.” ”Visst, jag lovar. Men... du förhastar dig inte nu?” Lena sa vasst: ”Tror du inte att jag vet vad jag gör?” Hon lät inte Mette svara utan gick vidare med tågtiden. ”Tåget går fem i elva, 22.55, boka sovvagn, inte liggvagn, Jesper har biljetterna i sin väska. Åk med treans spårvagn, den går ända fram till stationen.” Hon gav order nu och fick ett jakande besked och en upprepning av tiden som hon lämnat. ”Ha en trevlig helg”, sa Lena stelt. ”Och glöm inte att borsta av Lars risgrynen när han kommer.” Lena Jensen hade tårar i ögonen när hon slog på teven. Hon skiftade snabbt bort Mupparna mot Aktuellt med fjärrkontrollen, innan hon stängde av igen hann hon uppfatta att sju civila dött i Beirut på eftermiddagen. Det var en bilbomb.

Lena Jensen plockade försiktigt bort det våta hushållspapperet från fingret. Såret hade slutat blöda.

***

Mette Krogh hittade en lindrigt ren handduk och började torka disken. Situationen började bli absurd. Hon stod i ett kök hos en man som hon inte kände, nu hade hon gett hans barn kvällsmat och övertygat dem om att det var bäst att de åkte upp till Stockhom utan att säga farväl till sin pappa som förmodligen satt med ett glas i näven på ett stimmigt bröllop. Att han inte kom tillbaka. Och vad hade kvinnan menat med sina antydningar? Hon hade försökt förhöra barnen lite i smyg, men de verkade inte känna till vare sig brud eller brudgum. Det kanske var bäst att ta tåget hem innan hon blev helt insyltad i en skilsmässa som inte angick henne. Mette plockade in ett par tallrikar i skåpet när Jesper kom in i köket. ”Det gick bra med biljetterna. Har du packat ner alla saker?” frågade hon. Pojken nickade. Han sa: ”Var tror du pappa är?” ”Han har väl fastnat på det där bröllopet.” Jesper sa: ”Knäppt. Dea har somnat i soffan.” ”Vi låter henne sova tills det är dags att åka”, sa Mette. ”Tror du han kommer innan?” Mette tog honom om axlarna. ”Det hoppas jag. Men du vet, ett bröllop kan dra ut på tiden.” Jesper sa: ”Jag har aldrig varit på nåt bröllop.” ”Jag har varit på några stycken”, sa Mette. ”Och om du vill gå hem ropar alla att

du ska stanna.” ”Men vi är ju här”, sa Jesper. ”Han kommer väl”, sa Mette. ”Är det nåt på teve?” ”En deckare som börjar strax”, sa Jesper. Mette sa: ”Jag kommer och tittar på den när jag gjort färdigt disken.” Pojken gick ut och satte på teven och Mette ställde in tallrikar och la ner bestick i en låda. Hon torkade ur vinglasen som de använt på fredagkvällen. Han gillade mitt Rioja i alla fall, tänkte hon, undrar var han har dom här. Hon drog fram en stol för att nå upp till överskåpen, klev upp och öppnade dörren. Inga glas. Hon hittade dem i ett skåp bredvid skafferiet. Vinglasen stod prydligt uppradade på hyllorna. När Mette ställde in de två glasen upptäckte hon pistolen i hörnet av den nedre hyllan. Hon tog ut vapnet och höll det försiktigt i kolven, sedan lade hon in det igen. En sak var klar, Lars Jensen hade tydligen fler sidor än dem han visat hittills. Hon bestämde sig för att ge honom en chans, även om han inte kom tillbaka innan barnen skulle åka. Mette gick in till Jesper som satt klistrad framför rutan. Flickan sov, hoprullad i fosterställning i soffan bredvid honom, utan att reagera på den höga volymen. ”Vi åker om en halvtimme”, sa Mette. ”Är det spännande?” Jesper pekade utan att ta blicken från rutan. ”Den där”, sa han. ”Det är nåra som jagar honom, han är illa ute nu.”

21

Lars Jensen hade följt Chevroletbussen norrut längs E 6, förbi Bohus fästning och Kungälv. Ett par gånger hade han varit i närheten av den, så nära att han kunnat konstatera att inget gick att se genom de tonade rutorna. Hyrbilsfirmans namn i vitt på det utanpåliggande extrahjulet var ett bra riktmärke genom natten. Tack och lov körde en och annan bil om då och då och la sig mellan honom och det förföljda fordonet. Jensen var fylld av motstridiga känslor. Han borde ha ringt hem för länge sedan, nu hade han ingen chans, men fick han bara reda på var de höll till skulle han försvinna till polisen snabbast möjligt. Han hade värmen på högsta i bilen för att om möjligt torka ur de blöta uniformsärmarna, han var sur ända in till skjortan efter att han halkat på kajen. Vänstra armens muskler molvärkte från armhålan och neråt, antagligen var han helt blåslagen. Han fiskade upp en cigarett och skulle just tända den när han såg att bussen blinkade. Han la ifrån sig cigaretten på sätet och växlade ner, bussen försvann nerför en mjuk krök på avfarten och Jensen tittade först i backspegeln och svängde sedan efter. Han följde bussen i spåret cirka en halvmil innan den svängde in på en mindre skogsväg. En ensam postlåda stod ute vid vägen, och skvallrade om att det inte var så långt in till ett hus. Jensen tvekade. Det skulle vara för farligt att köra in på den smala vägen som försvann in i skogen. Där skulle han inte ha en chans att komma undan. Han beslöt sig för att gömma bilen och gå till fots sista biten. Han körde fram en bit, hittade snart en avtagsväg, femtio meter in på vägen hade en lastmaskin gjort en ficka när den skalat vägen ren från snö och samtidigt grävt fram ett lass sten. Han körde in bilen i fickan och låste dörrarna. Han tog snabbt isär kamerautrustningen och stoppade ner den i ryggsäcken, sen låste han in alltihop i bakluckan.

***

Guy sa: ”Och du menar att det kräket har släpat dom till Marseille innan han tar in dom här. Har vi inte nog med muslimer ändå? Var har han dom när dom väntar på båten?”

”Vet inte”, sa Édouard. ”Men jag kan föreslå ett dussin ställen om du vill.” Guy fnös. ”Tror fan det.” ”Medge att han har kommit på ett bra sätt att tjäna pengar i alla fall”, sa Édouard. Guy såg äcklad upp på brodern. Han sa: ”Funderar du på att ge dig in i branschen?” ”Missförstå mig inte, lillebror”, sa Édouard skarpt. ”Men vem vet hur många lass han tagit hit? Det blir i alla fall en fin summa.” Bröderna Lafonte satt i ett enkelt, vitmålat och rymligt kök. Guy slog näven i bordet. Deras koppar med snabbkaffe hoppade. Guy var rasande och Édouard försökte lugna honom. ”Han lät misstänksam, sa du va? Självklart är han misstänksam, vi skulle ha fått det gjort direkt. Plockat av honom alltihop, vänta, säger du, vänta på vadå?” ”Lyssna, Guy, det var inte...” ”Det här var ditt påhitt Édouard, vi åkte hit på dina rekommendationer, nu har du trasslat in oss i hans svartskalleaffärer. Ska vi sitta här och vakta dom där länge? Tror du snutarna är hur dumma som helst i det här landet, har du glömt han som vi lämnade efter oss därborta. Vi skulle ha tänt på som jag sa.” Édouard suckade: ”Du vill gå hastigt fram, Guy, och det straffar sig alltid. Skit i araberna, dom sitter bra därute.” ”Gillar du att vara privatchaufför åt muselmanerna, då?” Édouard viftade bort det. Han sa: ”Tänk med huvudet och inte med ändan jämt, Guy. Du hörde vad lille chefen sa, att det stod i tidningen att en buse mördat sin kompanjon, det kan väl inte bli bättre, förresten så vet du väl vad den svenska polisen är känd för.” ”Vi har stannat för länge redan”, sa Guy. Édouard reste sig från bordet. ”Om det inte vore för dig så skulle vi inte hamnat

på ett sånt här idiotjobb. Sen du blåste det där uppdraget i Paris har ingen hört av sig, det vet du.” Guy tittade hatiskt på honom. ”Ska du dra upp det där nu igen?” Édouard sa: ”Sluta snacka om att tända på då.” ”Du vet alltid bäst, va?” sa Guy och stirrade i kaffekoppen. ”Du sa det”, sa Édouard. ”Ska du lyssna lite här då?” Han gick några steg runt golvet. ”Ge lille chefen en halvtimme till, sen ringer jag honom och kräver kontanterna. Så ska vi ta reda på om det finns några pengar på dom där nummerkontona på en gång. Du kan ge dig fan på att han fått en rejäl hacka för att ta hit dom, och eftersom vi gjort dubbelt jobb ska vi ha dubbel betalning.” Guy teg. ”Och övertidstillägg”, sa Édouard nöjt. Guys runda ansikte var uttryckslöst. Han sa: ”Jag går ut och tar lite frisk luft.” ”Gå inte in till dom, låt dom vara.” ”Tror du jag går in till dom frivilligt?” sa Guy med en grimas av avsmak. ”Låt dom vara bara, sätt inte igång nåt.” Guy sa: ”Oroa dig inte.”

***

Jensen gick längs den slingrande uppförsbacken. Ibland släppte ett snösjok från de höga granarna när vinden tog i. När nymånen gick ur moln spred den ett svagt skimmer över vägen. Han kände sig relativt säker nu, det skulle gå snabbt att hoppa in bland träden om bilen kom tillbaka. Inne under de täta granarna skulle det vara omöjligt att se honom. Jensen kunde bara höra susandet i trädtopparna och när han satte upp farten

krasade hans steg svagt. Det hade fryst på igen, kom det mer nederbörd skulle det bli snö. Han förbannade sin dumhet att inte ta ett par grövre skor, de ofodrade bootsen började kännas kalla. Undrar vad Mette tror, tänkte han. Nå hon skulle få veta alltihop nu, det var ingen tvekan om att hans värsta aningar besannats. Vägen delade sig och Jensen stannade. Ingen tvekan om vilken han skulle ta, bussens däck ritade tydliga spår uppåt backkrönet och han knogade vidare. Väl uppe såg han ett ljus skymta mellan träden, vägen fortsatte i en vid vänstersväng och vid svängens slut låg tydligen en kåk. Jensen fortsatte framåt ytterligare femtio meter, och klev sedan över en snödriva in bland de smala alarna. Nu såg han att huset omgavs av skog på baksidan, på framsidan fanns en trädgård och ett stort fält. På andra sidan av den skogsdunge av slyträd som han stod i fanns några uthus. Jensen skyndade kurande fram mot dem, träden gav inte mycket skydd. I farten klev han på en kvist som gick av med ett brakande som lät som ett pistolskott i tystnaden. Jensen tvärstannade, stod stilla en halv minut, hjärtat bultade medan sekunderna gick. Det lyste i fönstret till boningshuset, Chevan stod antagligen parkerad på andra sidan uthusen, utom synhåll. Jensen rörde sig försiktigare när han i korta kliv tog sig fram mot väggen på uthusens baksida. Nu kunde han höra röster som samtalade svagt. De måste vara inne i vad som verkade vara ett garage, Jensen gick i sidled längs väggen och nu hörde han rösterna starkare. De var ganska många, han kunde urskilja minst fyra olika män som pratade, men han kunde inte identifiera språket fast han tryckte örat mot väggen. Han slank försiktigt runt hörnet och ut på långsidan av uthuset, lämnade skyddet av väggen för att på huk ta sig runt en vedkast övertäckt med en plåt. Efteråt blockerade spänningen andningen, han var tvungen att sätta sig ned intill väggen innan han kunde gå vidare. Han drog ner luft i lungorna, reste sig, tog de sista stegen fram till knuten och stack försiktigt fram huvudet. Ett kallt föremål trycktes hårt in i örat på honom.

Lars Jensen blev stel av chocken, och kände samtidigt ett kraftigt grepp i håret. Ett ryck som höll på att slita loss allt hår från svålen fick honom att tumla ut från skuggorna. Mannen höll kvar greppet och vred ner hans ansikte så att hakan hamnade mot bröstet. Jensen såg honom inte, visste bara allt för väl att han var bakom honom. ”Avant!” Stålföremålet togs bort ur hans värkande öra. Greppet i håret släppte. Lars Jensen rätade på nacken när bakkanten av en hand rammade honom ovanför kragkanten. Han störtade utan ett ord omkull i den kalla skarsnön.

***

Guy vände på den livlösa kroppen på köksgolvet. Édouard nickade. ”Vår lille chaffis. Hade han inget sällskap, är du säker?” Guy viftade med den osäkrade pistolen. ”Såvitt jag kunde se var han ensam.” ”Hur i helvete hittade han hit i så fall?” Guy sa: ”Måste ha hängt efter oss.” Édouard strök sig eftertänksamt om hakan. ”Det här börjar lukta illa alltihop. Inte en sak har gått rätt sen vi kom hit. Vi får verkligen börja tänka på avresan med det snaraste.” ”Jag går ut i skogen med honom”, sa Guy. Édouard sa: ”Nej.” ”Varför det.” ”Jag vill kolla honom med chefen, jag har en känsla av att dom här två har någonting ihop. Jag kan bara inte lista ut vad. Kanske är han värdefull på nåt sätt. Surra ihop honom ordentligt, jag såg att det fanns rep i uthuset.”

”Sen när började vi lämna vittnen?” sa Guy. Édouard spände ögonen i honom. ”Det var du som började med det i Paris”, sa han. Guy vände ilsket på klacken och gick ut, fortfarande med pistolen i handen. Tio minuter senare var Jensen hopbuntad till ett svåröppnat paket, och hans fickor var tömda. ”Han rör sig inte, hur hårt slog du egentligen”, sa Édouard. Guy flinade: ”Ingen fara, han är i fin form till semestern. Fast han får väl snygga till uniformen lite.” ”Du sa det”, sa Édouard. ”Vadå?” ”Han har ju uniform på sig. Våra vänner därute är ju rädda för allt i uniform. Dom kan vakta honom åt oss.” Guy såg tveksam ut. ”Får jag låna din kniv”, sa Édouard och räckte fram handen. Guy grävde fram en stilett ur fickan. Édouard tog den, snäppte fram det vassa bladet och började sprätta bort emblemen med ordet ”Taxi” från Jensens uniform. Det vassa bladet åt sig snabbt genom sömmarna. Édouard lämnade tillbaka kniven och sa: ”Nu får vi sätta lite fart, ta ut honom du, så ringer jag Sandberg.” Guy tog tag i repen och släpade den slaka kroppen över golvet i riktning mot dörren. ”Förmana dom ordentligt och lägg på bommen på utsidan”, sa Édouard och flinade. Guy sa: ”Jag tror vi gör ett misstag.”

***

Guy satt i bilen med motorn på tomgång när Édouard kom ut ur huset och snabbt hoppade in i kupén. ”Han är där om 40 minuter.” Guy nickade och lät bilen rulla iväg. ”Vad sa dom”,

sa Édouard. ”Ingenting”, sa Guy. ”Vad hade du väntat dig?” De satt tysta medan bussen rullade utför den smala skogsvägen. En hare sprang i ljuskäglan framför fordonet en stund innan den vek av med ett jättehopp in bland träden och försvann. ”Vissa är inte rädda om livet”, sa Guy. Édouard var tankfull. ”Nej”, sa han. ”Jag begriper inte vad den där chaffisen skulle här att göra om han inte var hitskickad. Var tror du han gjort av bilen?” ”Bäst vi tittar efter”, sa Guy. De stannade där vägen delade sig och Guy hängde ut genom rutan med motorn på tomgång. ”Inga hjulspår”, sa han. De fortsatte ut till vägen. ”Prövar en bit åt det här hållet”, sa Guy och lade om ratten. De hittade taxin inkörd bakom en snöhög, månen som skymtade fram mellan tunga moln blänkte i bakrutan och avslöjade den omedelbart. Guy hoppade ut, fick snabbt upp kupédörren på bilen och öppnade motorhuven. Édouard såg honom rycka och slita i något upprepade gånger, innan han släppte ner huven igen. Flåsande hoppade Guy in i bussen igen: ”Han måste ha varit ensam”, sa han. ”Och inatt blir det inga fler körningar.”

22

Pierre Sandberg sa: ”Nej, nej, gör bara som vi kommit överens om. Jag åker redan nu på måndag, en del problem har dykt upp i sista stund, men det är inget som påverkar dig.” Han sträckte sig efter cigarettpaketet som låg på kanten av skrivbordet. Hjorts röst hade en lugnande inverkan. Han kunde visserligen vara omständlig, petig med detaljerna, men det var väl det som gjorde honom till en bra revisor. Allt var klart, huset skulle utannonseras först om ett halvår, och möblerna, de få som de skulle ta med sig, var det heller ingen brådska med. Att prata med Hjort var att bli återförd till det normala. Men i bakhuvudet hade Sandberg hela tiden Édouards ord när han påpekat att det saknades papper i väskan och dessutom ett vapen: ”Det känner jag inte till.” Falskt. Det lät mycket falskt. Lafontes hade nummerkontona, och han behövde inte fullfölja tankegången särskilt långt för att inse att han själv mycket väl kunde vara deras nästa mål. De hade allt att vinna på att han inte kom levande ur denna affär. ”Tyvärr är dom inte särskilt långlivade”, sa Hjort glatt. ”Andrahandsvärdet är uselt på franska bilar, jag säljer den så fort du rest.” Sandberg sa: ”Ja, det där sköter du.” Plötsligt kände han ett intensivt behov av att berätta allt för Hjort. Auktoriserade revisorn Anders Hjort hade varit med och dragit upp ritningarna för bolaget i Luxemburg, kontona i Schweiz, ja, allt det som lagt den ekonomiska grunden till den sorti Pierre Sandberg nu äntligen skulle göra från fosterlandet. Att nagga lagens bokstav i kanten hade hans revisor inget emot. ”Yrkesskicklighet, det är vad mina klienter kräver av mig”, brukade han säga, när Sandberg skojade med honom om hans sätt att dra gränser för sin verksamhet. För gränser drog han och därför visste Sandberg att det var lika bra att tiga. Hade Hjort hört det samtal Sandberg nyss fört med Édouard skulle han blivit djupt bekymrad. Rädd om arslet helt enkelt, för att tala ett språk Hjort själv aldrig skulle ta i sin mun. Sandberg var ensam. Han måste ta det oundvikliga mötet med bröderna Lafonte.

”Det är ju ingen mening med att skjuta upp sånt där, lika bra att få det avklarat med en gång”, fortsatte Hjort. Han var kvar i bilaffärerna och malde på med alla detaljer som skulle ordnas runt bilen och villan. Sandberg ville få slut på samtalet, han måste vara först på plan, förberedd. ”Jag hör av mig”, sa Sandberg och tog ett djupt bloss på sin Gauloise. Hjort tycktes aldrig vilja sluta. ”Mmm, just det”, han nickade, fast Hjort knappast kunde se honom genom telefonluren. Han sa: ”Anders, vi måste sluta, jag har mycket som måste fixas.” Hjort fyllde genast i med sitt bullriga skratt: ”Trodde det var jag som var din fixare.” Sandberg sa: ”Vissa saker måste man klara av själv.” Hjort sa: ”Jag får väl önska lycka till på färden då.” ”Tack ska du ha”, sa Sandberg. Det behöver jag verkligen, tänkte han, när han reste sig och gick mot källaren. Få det avklarat, hade Hjort sagt. Att möta bröderna Lafonte öga mot öga ute i den mörka skogen vid gården var inget som tilltalade honom. Han tog på sig ytterkläderna och gick via källartrappan till förrådet bredvid pannrummet och låste upp väggstället med jaktgevären. Han tänkte på alla jägare han kände som älskade att ha sina vapen hängande på skrytplats i vardagsrummet. Den typen av potensmanifestationer var honom främmande, däremot var han noggrann med sin utrustning, antingen det gällde själva vapnen eller jaktkläderna. Sitt favoritgevär hade han köpt i Frankrike för många år sen, det var för övrigt där han lärt sig lerduveskyttet som var hans specialité. Han deltog nästan varje år i älgjakten uppe i Jämtland, platsen i jaktlaget hade han ärvt efter sin far. Men egentligen uppskattade han mycket mer att tillbringa en dag på skjutbanan, där lerduvekastaren såg till att det hela tiden fanns villebråd. Det var lerduveskyttets snabbhet som tilltalade hans temperament, ingen väntetid, bara blixtsnabbt upp med geväret. Bråkdelar av sekunder avgjorde. Skulle han klara det lika bra med en människa som mål? Överraskning var hans enda fördel. Sandberg hörde telefonen ringa uppe i huset. Han sprang upp och svarade. Édouards svala stämma krävde betalning direkt.

Ville höja den avtalade summan. ”Jag är alltid öppen för en diskussion i viktiga affärer”, lyckades Pierre Sandberg raspa fram. Halsen kändes sträv, strupen var ihopsnörd, han kände en våldsam längtan efter en calvados, den lilla jaktsupen. ”Ja, på samma ställe. Bra.” Fördel, tänkte han, min fördel, de känner inte till lokalerna. Han tog ett hest adjö och sprang nerför källartrappan igen. Han valde den nya Remingtonen med gasomladdning, tog en kartong hagelpatroner och gick raskt ut till bilen.

***

Klockan var 14 minuter över tio på kvällen när Pierre Sandbergs turboförstärkta Citroën svängde in på Ringögatan och snabbt gled fram mellan de släckta industribyggnaderna. Han tog till höger ner på Stålverksgatan, efter ett par hundra meter svängde han höger igen, in genom de låga metallgrindarna, som var öppna dygnet runt, trots skylten ”Obehöriga äga ej tillträde”. Han körde förbi Propellerservices låga hus och fram till kylhuset, där han pakerade på baksidan. Han sneddade över till den andra, mindre lagerbyggnaden, där kontoret låg i norra kortändan. Den påträngande fiskstanken från fabriken i kvarteret intill nådde ända hit. Sen han flyttat kontoret ut till Ringön i direkt anslutning till lagerbyggnaderna, föredrog han att träffa kunder på krogen inne i stan. Miljön på Ringön motsvarade inte Pierre Sandbergs bild av sig själv som affärsman, men flyttningen från fastigheten vid Viktor Rydbergsgatan hade varit nödvändig för att frigöra tillgångarna i bolaget. Han låste upp den brunbetsade trädörren men i stället för att gå de två trappstegen upp till höger gick han rakt fram mot lagret. En kort trappa dit. Bredvid trappan i korridorens förlängning stod en del gamla kontorsmöbler uppstaplade, rester från det gamla kontoret som blivit stående efter flytten. Det hade blivit en uppsamlingsplats för allsköns skräp och tomlådor. Han stack in geväret under en stor pappkartong som stod på hurtsen till ett skrivbord, lätt

åtkomligt, men osynligt. Sen gick han korridoren tillbaka upp till kontoret. Vilket ställe, det ska bli skönt att lämna allt, tänkte han och satte sig ner i bakom skrivbordet. Han tittade på klockan.

***

V8:an i bussen mullrade tryggt, Guy trummade lätt med fingrarna på ratten. ”Lättkörd den här, med servo. Du borde lära dig köra bil nån gång, Édouard, kunde börja med en sån här amerikanare”, fortsatte han leende. Han visste att provokationen var dubbel, eftersom Édouard föraktade allt som kom från USA, utom möjligen revolvrar, dessutom saknade han körkort, hade aldrig haft något. Men Édouard satt bara tyst, brydde sig inte. Guy bytte samtalsämne: ”Är det lönt att tjata om kontanter? Vi tar honom direkt bara. Jag bryter några fingar på honom så kläcker han nog fram hur mycket han är god för. Sen hivar vi honom i sjön.” Édouard tittade upp: ”Jag har funderat lite grann. Kontona kan vara värdelösa. Kanske inte finns en franc kvar. Tyckte du inte det var lite underligt att han i taxin dök upp och körde oss och tog hand om väskan efteråt? Sen kommer han smygande ute i skogen.” Guy sa: ”Ser ut som en tanke.” ”Just det. Och portföljen stod alldeles innanför dörren när du hämtade den?” Guy nickade tyst, gav honom ett ögonkast. ”Vad tror du han håller på med?” sa han sammanbitet. ”Kanske nån intern uppgörelse om betalningen för flyktingtrafiken.” ”Tror du han ville testa oss, se om vi är pålitliga?” ”Möjligt, men jag fattar inte varför.”

Guy sa: ”Vilken jävla soppa vi har hamnat i va?” ”Jag begriper inte hur det här går ihop”, sa Édouard. ”Men jag begriper att vi får vara jävligt försiktiga, och sen ska vi härifrån fortare än en ödla springer ner i sitt hål. Det går ett plan till Frankfurt i morron bitti.” ”Jag skulle ha knäppt den där springpojken direkt.” ”Lugn Guy, det hinner vi nog med, pengarna först bara.” När Guy en stund senare tände sin tredje Gitane tittade Édouard irriterat på honom. Guy sa: ”Du vet att jag alltid vill röka när jag jobbar.” Guy svängde av från motorvägen och manövrerade utan att tveka, han hade fotografiskt minne när det gällde att hitta rätt väg. Han körde upp med Chevan på gården och parkerade bussen bakom den svarta Citroënen, låste fast den. Édouard sa: ”Vi ger honom inte för många chanser, och vi får se upp ifall han tagit hit förstärkning.” Guy sa ingenting, men Édouard visste att han hört. Dörren till byggnaden var olåst. De drog sina vapen och gick försiktigt in utan att ringa på den slitna klockan.

***

Édouard satt i den ena besöksstolen framför skrivbordet. Han hade stoppat ner sitt vapen i fickan igen och betraktade Sandberg. Mannen var till Édouards stora förvåning ensam. Kanske var fler på väg. Fransmannen böjde sig fram och sa med kall röst: ”Min bror och jag kom hit för ett uppdrag. Om ni behöver några skötare till era svartskallar ute i skogen, får ni skaffa dom på annat håll. Jag lovade er ett fullgott arbete, men vi har haft folk rännande efter oss sen vi kom hit, garantin gäller inte under sådana

förutsättningar. Vi tycker inte om att bli inblandade i interna uppgörelser där vi inte vet vem som är vem.” Han lutade sig tillbaka igen i stolen och log. Sandberg såg förvånad ut. ”Vad menar ni?” sa han. ”Vi är, som jag sa tidigare, här för att hämta våra pengar.” Nu var hans röst helt tonlös. Guy stod kvar i dörröppningen med automatpistolen i högra handen, han höll den riktad ner mot golvet. ”Innan vi går över till affärerna, något att dricka? Kanske en liten calvados?” Pierre Sandberg försökte verka avspänd, som om det var några smärre justeringar i kontraktet som skulle regleras. Han sa: ”Om ni ursäktar, men jag tror ett litet glas skulle göra gott i alla fall.” Sandberg reste sig ur stolen och gick mot ett skåp i glas som stod i hörnet av rummet.

Han väntar på något, försöker dra ut på tiden, tänkte Édouard, bäst att vi får det här gjort. Bakom ryggen på mannen gjorde han en nick åt Guy. Guy tog ett steg framåt och höjde sitt vapen medan Sandberg med ryggen mot bröderna hällde upp en calvados. Hans hand darrade lätt när han höll upp glaset utan vända sig: ”Ni har inte ångrat er?” Bröderna Lafontes teg samfällt. Sandberg svepte glaset i ett drag. Guy log åt motståndarens svaghet, han verkade ofarlig. ”Alltså”, sa Sandberg och vände sig helt om, men ryckte till och gjorde en kort paus när han stirrade in i mynningen på automatpistolen. ”Det enda jag begär av er mina herrar...” Guy klippte av honom med sin ljusa stämma: ”Ställ undan drickat, det här gäller affärer.” Sandberg sa: ”Var är förhandlingsviljan? Jag ville bara säga att...” Édouard reste sig hastigt upp ur stolen. ”Jag hoppas vi varit tydliga nog”, sa han och kastade en snabb blick på Guy. Sandberg sträckte upp bägge händerna i luften med en uppgiven gest. ”Kassaskåpet finns där nere”, sa han och pekade mot dörren. Sandberg gick före ut ur rummet, fransmännen var tätt efter i hälarna på honom. ”Den här vägen”, sa Sandberg, och pekade, själv vek han av mot hörnet med bråte och kartonger. ”Jag ska tända ljuset”, fortsatte han, medan Guy tätt följd av Édouard gick de korta trappstegen ner och fram mot dörren till lagret. Guy log hastigt mot brodern, och Édouard nickade. Det var därinne han hade förstärkningen. Sandberg hade dom framför sig för ett kort ögonblick. Det här är min enda chans, tänkte han. Han tryckte på ljusknappen samtidigt som Guy och Édouard höjde sina pistoler och gled upp på var sin sida av dörröppningen och tryckte sig hårt mot väggen. Bägge stirrade som förhäxade på dörrhandtaget.

Pierre Sandberg slet snabbt fram geväret under tomkartongerna. Hans händer var stadiga när han böjde sig ner och tryckte av den första hagelsvärmen rakt i ryggen på Guy. ”EDOUU...” skrek Guy när kraften i laddningen sopade honom mot dörren som öppnades, i en reflexrörelse tryckte han av ett skott ner i golvet samtidigt som han stöp in över tröskeln. Édouard vände sig om, sköt, väggputsen stänkte över Sandberg när han duckade, Édouard slängde iväg en kula till och kastade sig sedan in genom dörröppningen, hoppade över broderns kropp för komma ur skottvinkeln. Kulan rikoschetterade mot väggarna. Sandberg reste sig, han visste att lagret var tomt så när som på några staplar kartonger vid ena kortsidan. Det fanns ingenstans för Édouard att ta betäckning. Han försökte springa mot utgången när Sandberg tryckte av Remingtongeväret. Skottet tog i högra benet och slet omkull fransmannen på golvet. Sandberg tog sig över Guy och sprang in några steg på lagret samtidigt som Édouard liggande fick upp sin pistol och avlossade ett skott utan precision. Sandbergs andra hagelsalva träffade honom rakt i bröstet och slängde iväg honom som en trasa. Pierre Sandberg snurrade runt med geväret. Skottsalvorna ekade fortfarande inne i huvudet på honom. Guy låg slungad framstupa över tröskeln, halvvägs in på lagret. Han var orörlig, blodet sipprade ut under hans rock som sakta färgades mörkare. Hans hand höll fortfarande pistolen i ett fast grepp. Sandberg vände sig om igen och gick fram mot Édouard. Han hade tappat pistolen utom räckhåll, rosslade till där han låg framåtböjd. Han höjde huvudet uppåt och log överlägset mot Sandberg och pressade fram orden mellan tänderna: ”Du kan känna dig blåst...ditt fega as...” Sandberg sa: ”Det var ni som tog numrena, va?” Édouard lyfte sakta sin hand och pekade med ett finger mot sitt huvud. ”Taxichauffören... vet allt...allt. Han har...”. Rösten försvann och hans huvud sjönk ner igen. Pierre Sandberg böjde sig ner mot Édouard som rosslade till och kroppen vred sig. Det såg ut som han skulle

kräkas. Édouard trevande över magen och ner mot skrevet, som om han var berusad och pissnödig och skulle försöka få upp gylfen. Hans händer blev blodiga. ”Vad vet han?” skrek Sandberg och slet i Édouards rockslag. Fransmannen lyfte med yttersta ansträngning huvudet mot Sandberg igen, det triumferande leendet var kvar fast blodet strömmade ur munnen på honom. ”Taxichauffören... vet numren...”, mumlade han. Sandberg böjde sig närmare. ”Dans la maison....de...cam...” Édouard Lafontes huvud föll ner mot bröstet. Han log fortfarande. ”Helvete”, stönande Sandberg och stirrade sig villrådigt omkring. Han kunde höra sin egen upphetsade andhämtning. Hans händer, nyss så fasta, hade började darra igen. Han gick bort från de döda kropparna, varje steg på det smutsiga cementgolvet ekade svagt. Sandberg vände sig blixtsnabbt om, tyckte en av dom rörde sig. Det var inbillning. Hagelpatronerna hade gjort sitt. Han gick fram till en arbetsbänk som stod vid ena långväggen. La ifrån sig geväret och höll sig fast i träet. Två fönster var placerade ovanför bänken, men de var så smutsiga att det knappt gick att se ut. Taxichauffören. Taxichaffisen som hette Lars Jensen hade stulit kontonumren och pistolen. Pierre Sandberg tittade på de döda kropparna och geväret. Hade han dödat fransmännen i onödan? Nej, nej, de hade tänkt utnyttja hans svåra belägenhet, pressa honom på mer pengar, kanske tänkt göra slut på honom. Han hade haft fördelen och tagit vara på den. Nu måste han få bort kropparna. Édouards sista ord hade stannat kvar i hans huvud. ”Dans la maison” - hemma. Hemma hos taxichauffören? Han var inte färdig med den här affären än. Och han mindes adressen. Sandberg gick beslutsamt fram till den mindre dörren bredvid garageporten, öppnade den försiktigt och kikade ut. Sen klev han ut på planen framför

lagerbyggnaden. Det hade börjat snöa. Borta vid kajen på andra sidan älven startade en bil. Lampan ovanför garageporten var trasig och det var påfallande mörkt. Aggregatet i fryscontainern brummade svagt borta vid fryshuset. Sandberg gick in på lagret igen. På bänken, en bit från geväret, låg en plomberingstång och några förpackningar med blyplomber. Naturligtvis, tänkte han och blev snabbt målmedveten i sina handlingar. Han hämtade nycklarna till hänglåsen och gick ut till fryscontainern. Den var plomberad och klar, utan svårigheter fick han upp den ena dörren och kikade in. Rader av kartonger var staplade halvhögt i den. Lådorna innehöll oxfilé med destination Bandar Abbas. Pierre Sandberg började lyfta undan dubbla staplar med lådor i den närmaste raden och fortsatte med nästa så att det bildades ett tomrum på styvt en kvadratmeter. Innan han lyft bort alla lådorna var han genomsvettig. När han var färdig torkade han sig i pannan med ärmen. Vid garageporten, nedanför arbetsbänken, låg en hög med presenningar. Han slet åt sig en, släpade den fram till Édouards döda kropp och vecklade ut den gröna svepningen till hälften. Han rullade över den livlösa kroppen på presenningen, svepte om och släpade sen sin last över golvet i de blågula trossarna, ut genom den mindre dörren. Med stor ansträngning lyckades han resa upp paketet och knuffa in det i tomrummet. Hans kind kom emot en plåt och det brände till i skinnet när han backade ut igen. Utanför containern stod han stilla och lyssnade. Innan han rullade upp Guy på nästa presenning lösgjorde han försiktigt pistolen ur det krampaktiga greppet. Guys hand var fortfarande varm, Sandberg kände en våg av illamående, men lyckades behärska sig. Han stoppade snabbt pistolen i fickan och vek ihop presenningen runt Guy Lafonte. Paketet var svårt att hantera och Sandberg fick uppbåda alla sina krafter för att få det på plats. Efteråt vräkte han ner kartongerna ovanpå. Han stängde omsorgsfullt dörrarna och hämtade plomberingstången och några trådar och blyplomber. Tullat och klart. Tillbaka på lagret stack blodpölarna honom i ögonen. Måste åtgärdas. Lagret

hade från början varit en mekanisk verkstad. Vid kortväggen hängde slangar, Sandberg vred på kranen, vattnet kom och han spolade rent golvet så gott det gick. Sedan sköljde han händerna i det iskalla vattnet. Skjortan såg för jävlig ut, inget att göra något åt. Han sprang upp på kontoret för att hämta överrocken. Pierre Sandberg körde bort Chevroletbussen några hundra meter, låste och lämnade den. På väg tillbaka kom han på att han glömt både geväret och Édouards pistol. Han gick tillbaka in på lagret, pistolen hade blivit blöt av spolvattnet. Han bestämde sig för hamnbassängen. Det hade börjat blåsa kraftigare. Snön piskade mot hans ansikte, på några ställen drev små isflak, men det var öppet vatten. Han slängde först i pistolen och därefter geväret och skyndade sen tillbaka till bilen. Det fjärrstyrda centrallåset klickade effektivt. När han stack nyckeln i tändningslåset skakade han av frossa. Han vred om startnyckeln. Bilen var död. Han satt stilla ett ögonblick och kände hur kallsvetten sipprade i nacken. Så vred han om nyckeln igen och bilen startade på sekunden. Den tvärställda fyran spann igång och mullrade vänligt på tomgång. Sandberg såg sig omkring. Var det Édouards ande som spelade honom spratt?

23

Lukten verkade bekant, han hade varit på restaurangen förut men kunde inte minnas var den låg. Det var något speciellt med kryddorna. Det sorlade i lokalen, han visste att det fanns gott om gäster men de syntes inte i mörkret, han visste bara att de fanns där, men deras röster flöt ihop, han kunde inte höra vad sade. Han kände sig torr i munnen och ville dricka, men när han sträckte ut handen efter glaset fanns det inte där han trott, han trevade omkring sig men hittade ingenting. Det blev tyst på restaurangen, ett barn började skratta och de andra föll in i gapskrattet. De skrattade åt honom, och han kröp instinktivt ihop. Lars Jensen slog upp ögonen. Han ryggade tillbaka när han såg ringen av män i en halvcirkel runt honom. De stod och såg ner på honom, tysta. Han låg på mage i en hammock utan tak och när han försiktigt lyfte på huvudet kände han att kinden klistrats fast i en seg pöl av saliv mot den galonklädda sittdynan. En av männen sa något till de andra och de drog sig tillbaka, lämnade honom ifred. Långsamt gick det upp Lars Jensen var han befann sig. Troligen var han nu inne i den byggnad han stått utanför när han blev nedslagen. I skenet från lampan i taket såg det ut som ett dubbelgarage, de väggar dit ljuset nådde fram var klädda med stenullsmattor, krysslagd plank höll dem på plats, golvet var byggt i grövre virke. Han blev varse lukten igen. De lagade mat över ett susande gasolkök som stod på en bänk inne i hörnet. Jensen kunde räkna till sju personer, två kvinnor, resten män. De var fler visste han, minst en unge också, den låg väl någonstans i bråten av madrasser och gamla möbler som stod längs ena långsidan av rummet. Intill matlagningsbänken stod ett bord med några stolar. Männen samtalade lågmält, bortvända från honom, och Jensen kunde fortfarande inte identifiera språket fast han spetsade öronen.

***

Jensen hade konstaterat att hans bilnycklar och plånbok var borta liksom cigarettändaren och cigaretterna och han satt upp och gned sin stela nacke, när en av de yngre männen kom fram till honom och satte sig bredvid honom i hammocken. På perfekt engelska sa ynglingen: ”Du är inte polis, va?” ”Nej”, sa Jensen. ”Jag är inte polis, jag kör taxi.” Killen nickade. ”Precis vad jag gissade”, sa han. ”Vad har du för otalt med fransmännen.” ”En del”, sa Jensen tveksamt och mönstrade honom. Han var i tjugofemårsåldern, klädd i jeans och en svart tröja som gick högt upp i halsen. När Jensen mötte hans blick såg han att nyfikenheten var ömsesidig. Jensen sa: ”Var kommer ni ifrån.” Killen sa: ”Det spelar väl ingen roll. Nu är vi här i alla fall.” Jensen insåg misstaget och bytte ämne. Han sa: ”Har ni någonting att dricka?” ”Bara vatten.” ”ar bra”, sa Jensen. Killen reste sig och gick bort till bänken där kvinnorna stod, han sa något till en av dem och hon tog fram en plastdunk med vatten och hällde upp. Killen tog plastmuggen och gick över till Jensen. De övriga männen iakttog dem. Jensen sa: ”Tack.” Han hällde i sig vattnet i ett enda drag. Det fick honom att känna sig lite bättre, men stelheten i nacken släppte inte så han gned sig försiktigt på det ömma stället. Vänsterarmen var inte mycket bättre, muskeln kändes dov och mörbultad. ”Hur kom jag hit?” sa han. ”Fransmannen med det runda ansiktet bar in dig. Han sa att vi skulle vakta dig, men Nasser ...”, killen hejdade sig, gjorde sedan en försiktig nick åt männen till. ”... tyckte att vi kunde knyta upp repen. Du kunde ju knappast övermanna oss alla fem.”

Jensen kände en hysterisk lust att skratta, men han behärskade sig. ”Så ni var inte rädda för mig, då?” sa han. Killen sa: ”Nej.” ”Och när fransmännen åkte knöt vi upp repen”, tillade han. ”Dom slog dig, va?” Jensen nickade. Nu mindes han rösten. ”Avant” hade mannen som slog ner honom sagt, det var när han kört till Majorna, det var dom som hade skjutit också, efter den långe mannen som kommit springande med väskan. Det var fransmännen, månansiktet antagligen, som klubbat ner honom. Jensen försökte hitta på en begriplig historia för att presentera sig. Han sa: ”Jag tror att ni är i stor fara.” Killen tittade upp: ”Varför det?” ”Dom där männen är farliga, jag tror att dom redan har dödat någon.” Killen stirrade tyst på Jensen när mannen som hette Nasser kom fram till dem. Han ställde sig bredbent framför Jensen och riktade en fråga till den unge killen. Jensen kunde uppfatta namnet Massoud men begrep för övrigt ingenting. De samtalade lågmält och Jensen antog att han var föremålet för diskussionen. Den unge killen gick över till engelska: ”Han undrar vad du gör här”, sa han. Jensen sa: ”Tala om för honom att ni är i fara om dom där mördarna kommer tillbaka.” ”Jag berättade vad du sa, men han tror inte på dig.” Jensen sa: ”Vi måste gå till polisen, vi måste härifrån innan dom kommer tillbaka.” Den unge mannen bytte språk igen och av uttrycket i Nassers ansikte kunde Jensen utläsa att han inte gillade vad han hörde. Han ropade uppretat något bort mot bordet där den övriga gruppen satt tyst, bara gasollågans svaga pysande hördes, skuggorna från den fladdrade över deras ansikten. En av männen vid bordet ropade något tillbaka. Och den unge killen vid Jensens sida började protestera högljutt.

Jensen sa: ”Vad säger dom?” Killen sa: ”Dom vill binda dig igen.” Jensen flög upp på fötter, men satte sig hastigt igen när de tre vid bordet reste sig. ”Säg till dom att dom måste lyssna”, sa Jensen snabbt. Killen sa någonting och höjde armen avvärjande till de tre männen som närmade sig. Mannen som hette Nasser grymtade fram en kort order och de stannade. Jensen sa: ”Jag vill ju bara hjälpa er.” ”Berätta då”, sa den unge killen.

***

Jensen satt i hammocken igen och den unge killen satt vid hans sida. Runt bordet höll den övriga gruppen rådslag, Jensen kunde höra argumenten fara fram och tillbaka över bordet. Kvinnorna avvaktade stående vid bänken. De hade stängt av gasolköket. ”Ni är iranier allihop, va?” sa Jensen. Killen nickade. ”Var har du lärt dig tala engelska?” Killen strök sin mustasch fundersamt. Han hade ett slätt, lite barnsligt ansikte under den mörka luggen. ”Min far,” sa han. ”Han jobbade åt oljebolagen och han skaffade mig ett jobb också, jag fick lära mig språket tidigt. Min far sa alltid att om man kunde det språket så hade man en framtid. Men nu är han död och min bror Golam också, de dog i det heliga kriget, som kanonmat kan man tala vilket språk som helst, där kan ingenting rädda en.” Jensen sa: ”Jag förstår.” ”Gör du verkligen det? Förstår du vad det innebär att dö för fanatiska präster när man vill leva för sitt land? Min far jublade den dan shahen föll, vi jublade

allihop. Men det blev bara värre, istället för den gamle förtryckaren kom det nya, ännu värre. Min far och min äldste bror hamnade i fängelse, man sa att dom var USAs lakejer, men det var avundsjuka anställda som angav dom. Istället för att dö i fängelset togs dom ut till krigstjänst, och dom kom aldrig tillbaka.” Jensen nickade tyst. ”Jag visste att det var min tur, men släkten höll mig gömd, jag kunde inte stanna. Dom gav mig sina besparingar för att jag skulle få leva. Nasser och två av dom andra är politiska, dom har levt under jorden, jagade i åratal.” Han gjorde en gest mot strupen. ”Regimen skulle gjort processen kort med dom om dom blivit fast.” Jensen sa: ”Hur tog ni er ut ur landet då? Jag menar hur stod ni ut med att sitta i en plåtlåda ända från Persiska Viken?” Killen sa: ”Vi har inte åkt båt hela vägen. Och när vi gjorde det fick vi ett par hytter att dela på. Jag har varit matros en hel vecka, knackat rost och målat ibland.” ”Jaså”, sa Jensen. ”Men hur...” Killen avbröt honom. ”Du frågar väldigt mycket”, sa han. ”Jag vet inte riktigt vad jag ska tro.” ”Du litar inte på mig, va?” sa Jensen. ”Vi litar inte på någon. Annars hade vi inte kommit så här långt.” Jensen satt tyst en stund och tittade på männen vid bordet som fortsatte sin överläggning, rösterna steg och sjönk. Hur skulle han övertyga dem att det var bäst att gå till polisen så snabbt som möjligt? Vad skulle hända då? ”Ska dom prata hela natten? Fransmännen kan komma tillbaka när som helst, säg till dem att skynda på lite”, sa Jensen. Killen sa: ”Jag kan inte tala om för dem vad som ska göras, jag är ju yngst.” Jensen suckade. Han sa: ”Hur länge skulle ni stanna i det här garaget?” ”Dom har sagt att vi ska vara här en vecka innan vi ger oss tillkänna. Dom skulle ordna med papperen.”

Jensen sa: ”Ni blir utvisade direkt. Dom försöker lura er.” ”Vad vet du om det?” ”Dom där människorna är bara ute efter pengar. Ingenting annat.” Killen sa: ”Jag vet. Har vi nåt annat val?” Samtidigt reste sig mannen som hette Nasser från bordet och diskussionen avstannade. Han kom fram till Jensen och sa någonting, hans vaksamma ögon sökte över Jensens ansikte som en radar. Den unge killen sa: ”Han säger att du får gå.” Jensen sken upp: ”Då ger vi oss iväg.” ”Vi stannar.” Jensen tittade oförstående på honom. ”Men, ni kan inte stanna här.” Killen ryckte på axlarna. ”Nasser säger att vi stannar”, sa han. Jensen sa: ”Min bil står nere vid vägen, vi kan nog få in allihop om ...” Han såg på sin tolk som sakta skakade på huvudet. ”Okej då”, sa Jensen. ”Hur kommer jag ut?”

***

En av männen hade sett en bred träbom på utsidan av huset, förklarade Jensens tolk. Det var den som nu låg tvärsöver de bastanta dörrarna i hållare av järn. En annan, undersätsig, med skägg och breda axlar kom med en bit ståltråd och en repstump. ”Han tror det är enda sättet att få bort den.” Den unge tolken pekade mot dörrarnas överkant. Han sa: ”Det finns ett mellanrum däruppe, det kanske går att lyfta bort den med tråden.” Jensen tittade

upp, dörrarna var höga. Han sa: ”Jag försöker om ni lyfter upp mig.” Tolken framförde förslaget och den undersätsige mannen nickade. Han gjorde en ögla i ena ändan och rätade ut resten av tråden till lämplig längd och gjorde sist en kantig krok i trådändan innan han höll fram den till Jensen. Han provade styrkan i den och nickade. Mannen knöt fast repet i öglan med en snabb knop. Vänd till den unge killen sa Jensen: ”Hjälper ni mig upp?” De gick fram till dörren och starka armar lyfte upp honom på axlarna till den undersätsige. Med darrande ben trevade Jensen över stenullen efter ett fast grepp. Han hittade en tvärslå, grävde in handen under den och fick ett fint tag innan han räckte handen bakåt och fick kroken. Jensen vek den i sidled genom glipan ovanför dörrarna. Han tryckte kroppen tätt intill träet och när han rörde sig kände han att en vass spik krokade tag i uniformen. Men han brydde sig inte om att den rev sönder tyget när han rörde sig, utan fortsatte att mata ut rep genom hålet. Han kände det kalla draget från februarinatten och samtidigt en svag doft av Falu rödfärg. Det kliade infernaliskt i handleden som han höll instucken i stenullen. Han började försiktigt fiska efter bommen och fick genast napp, men när han drog snett uppåt i repet lossnade kroken. Nästa gång gick det bättre, han drog så hårt han orkade i den underliga ställningen han befann sig och tråden satt kvar. Jensen sa: ”Okey.” Tolken sa något och mannen under honom vek försiktigt ihop knäna utan att darra, Jensen åkte ner sakta och lika säkert som i en hydraullift innan han kunde hoppa av. Den undersätsige tog ifrån Jensen repet utan att fråga, makade undan honom en bit och gjorde sedan ett snabbt ryck. Något tungt föll till marken utanför och dörrarna gled upp och stannade halvvägs öppna. Effektfullt, tänkte Jensen när nattluften strömmade in i det kvava rummet. Den unge killen räckte fram handen. ”Jag heter Massoud”, sa han. ”Nästa gång vi träffas är jag en fri man.” Jensen tog handen och kramade den. Men kunde inte komma på någonting att säga.

***

Lars Jensen sprang halkande nerför backarna, hela tiden med blicken på vägen, sökte efter billyktor. Han stannade flåsande vid backens slut med händerna på knäna och visslande andhämtning. Det hade mulnat igen och skogen låg tyst och olycksbådande. När Jensen kom fram till taxin hade han gjort slut på alla krafter. Dörrarna stod olåsta. De hade hittat den. Han ryckte upp dörren på förarsidan och sjönk ihop i framsätet, svettpärlor letade sig ner i ansiktet när han trevade på det tomma tändningslåset. Hur fan tjuvkopplar man en sån här? tänkte han, det var visst nånting med tändspolen. Han öppnade huvlåset och gick ut. Kabelmattor stack avskurna ut i motorrummet. Lars Jensen släppte ned huven igen. De hade gjort jobbet ordentligt. Han kom att tänka på kameran, gick runt bilen och lyfte upp nästa lucka. Han trevade i mörkret. Ryggsäcken låg kvar och Jensen slängde lättad upp den på ryggen, samtidigt som han hörde motorljud. En vit personbil. Jensen sprang allt vad han orkade ut mot vägen.

24

Innanför porten stannade Pierre Sandberg upp. Han visste inte var i huset chauffören bodde, men han hade namnet. Jensen, Lars Jensen. En lampa från gården spred ett svagt sken in i portvalvet där han stod. Han såg sig om efter en namntavla över husets innevånare. Där, en halvtrappa upp. Han trevade efter tändstickorna i fickan. Men skylten var uppenbarligen helt inaktuell, smutsen låg i lager, namnen gick inte att urskilja. Han chansade på gathuset och tog trappan upp till vänster. Här fungerade takbelysningen. ”Schema för trappstädningen” stod det på en handskriven lapp, uppsatt med ett par häftstift bredvid entredörren till lägenheten på första våningen. ”Ternbäck, Hammarrud, Kollektivet”, läste han. Ingen Jensen, bodde han i gårdshuset? Eller var han på fel adress? Huset var totalt nergånget, ändå kände sig Pierre Sandberg hemmastadd i det forna patricierhuset vid Linnégatans början som numera beboddes av kollektiv och annat löst folk. Han var inte på sin mammas gata, men väl sin mosters, nästan i alla fall. En höst i början av femtiotalet hade han bott hos henne på Prinsgatan, bara några kvarter bort. Han var tretton år, föräldrarna hade lånat ett hus på Rivieran under hösten och lämnat honom ensam hos den stränga och elaka mostern, en riktig satkärring. När hon hade dött, samma år som han tog studenten, hade han vägrat följa med på begravningen. Det var första, men inte sista gången han öppet vågade sätta sig upp mot sin far. Men kvarteren runt Linnégatan gav honom också helt andra minnen. Det starkaste var Sara Rosenberg, flickan som bott i våningen under mostern. Familjen hade kommit från Tyskland på 30-talet, både mamman och pappan var läkare. ”Vi ska inte umgås med sådana människor”, hade mostern sagt åt honom utan att förklara varför. Saras föräldrar var radikala, han hade försökt läsa deras långa och obegripliga tidningsartiklar om barnuppfostran och ungdomens rätt till egen sexualitet men snart givit upp. Men Pierre Sandberg hade kunnat glädja sig åt det senare i lite mer praktisk form. Sin bekantskap med Sara hade han hållit hemlig för alla. Hon var tystlåten och blev ofta retad för sina konstiga kläder. Sandberg låtsades inte ens om att

han kände henne när han var med andra kamrater. Det var på kvällarna de hade träffats och smugit sig ner i ett källarkontor. Då var det den kortklippta, pojkaktiga Sara som var frimodig och djärv. Sara var fullärd med teori från egna studier i föräldrarnas medicinska litteratur. Tillsammans hade de ägnat sig åt praktiska tillämpningar. Till en början hade han bara fått klämma på hennes bröst innanför blusen. Men snart hade hans händer letat sig ner i hennes byxor och trevat över hennes håriga sköte. Han mindes ännu skammen första gången hon lirkat fram hans hårda lilla kuk ur kalsonger och gylfknappar och hur han omedelbart fått en liten skvättande utlösning som stänkt på hennes tröja. En dag hade Sara haft med sig kondomer. ”Äsch, jag bara tog dom i badrumsskåpet, det finns flera stycken där”, sa hon som den självklaraste sak i världen. Märkligt nog mindes han inte själva samlaget, men desto bättre det som hänt två dagar senare. Minnet hade klibbat sig kvar, trots att han försökt förtränga det. Han hade kommit med två kamrater från fotbollsträningen. I omklädningsrummet hade han nyss berättat att ”nu hade han gjort det”, men envist vägrat att avslöja med vem. Kamraterna hade varit på honom, hon, tjejen som han gjort det med, kanske också ville göra det med dem, om han bara talade om vem det var. När han vägrat, hade de beskyllt honom för att ha hittat på det hela. Så hade de mött Sara på hemvägen. Hon hade glad och stolt hälsat på honom. Han hade låtsats att han inte kände henne, men ändå rodnat upp till hårfästet. De både kompisarna hade retat honom, med Sara, jaså med henne! Men några dagar senare hade de varit intresserade i alla fall, frågat om han fortfarande träffade henne, om de inte kunde få följa med. Men Sara hade inte förlåtit honom sveket och deras möten nere i källaren hade fått ett brått slut.

***

Till vänster in på gården låg den andra trappuppgången. På en nyinstallerad plåtdörr, som såg underligt modern ut i förhållande till resten av huset, hade någon klottrat med stora bokstäver: ”Rör inte min brud! - Svartskalle åk hem.” Bredvid hade någon annan lagt till: ”Din?” Sandberg letade sig vidare upp för den smala, branta trappan som såg ut som om

den höll på att falla ihop. Trappräcket var ersatt med ett par plankor på första våningen, han fortsatte uppåt. En träskylt annonserade med handmålade bokstäver: ”Här bor Dea, Jesper, Lena och Lars Jensen.” Sandberg stannande till och lyssnade. Ett par skrålande röster hördes från en lägenhet på andra sidan brandmuren. Han svalde, stack handen i fickan, fick tag i pistolen som han plockat ur Édouards varma hand. Nu var vapnet kallt. ”Chauffören vet allt”, Édouards rosslande ord hade varit hånfulla, hans ansikte hade uttryckt smärta och en sista förtvivlad grimas: ”Du ska inte tro att du klarar dig ...” Skulle han skjuta direkt när chaffisen öppnade? Tänk om det fanns flera människor i lägenheten? Skulle han själv hinna undan? Pierre Sandberg kände svaghetens smygande gift komma krypande. Han ringde på dörrklockan utan att besluta sig, för att inte ge känslorna utrymme. Höll handen kvar i fickan, kramade pistolen. Hela huset tycktes övergivet. Han ringde på igen. Borde inte ha tänt i trappan, tänkte han i nästa sekund, bättre att stå i mörkret och skjuta när han öppnade. Sandberg ringde på ytterligare en gång, men ingen rörde sig inne i lägenheten. Han tog försiktigt i dörrhandtaget och vred det sakta neråt. Dörren var öppen. En fälla? Han tog upp pistolen ur fickan, slet snabbt upp dörren och störtade in i lägenheten. Han försökte orientera sig i mörkret. Han tittade in i rummen, gick snabbt vidare till köket, tillbaka till hallen och in i vardagsrummet. Lägenheten var övergiven, som om någon hade avbrutit sig mitt i en flyttning, gett upp. Pierre Sandberg började känna sig lugn och säker igen. Gick tillbaka och stängde ytterdörren ordentligt och började sen systematiskt gå igenom lägenheten. Rev bland papperen på skrivbordet i arbetsrummet, slet i sängkläderna som om Jensen skulle ha gömt något under kudden, men insåg det hopplösa i företaget.

Tankarna gjorde tystnaden i lägenheten påträngande, innan den bröts av ljudet från portdörren i trapphuset och bestämda steg i trappan. Sandberg såg sig snabbt omkring, hoppade in i vad som verkade vara barnkammaren. Han tryckte sig mot väggen och sköt till dörren så att bara en liten springa på några centimeter stod öppen. Ytterdörren öppnades och drogs igen, någon hostade och sparkade av sig skorna. Det var en ensam person som kommit hem. En kvinna. ”Lars, är du hemma?” ropade Mette när hon gick mot sovrummet. Kanske låg han där stupfull och sov ruset av sig. ”Lars?” Hon hörde sin egen röst eka i de tomma rummen. Sovrummet var tomt och orört. Han kunde åtminstone ha ringt! Hon kände en besviken ilska, men i grunden var hon orolig, tänk om nåt allvarligt hade hänt. Hon hade märkt från första stund att han dolde något för henne, det var en helt annan människa än den självironiska, raka och varma man hon lärt känna på Sorgenfri. Han hade varit extra pressad på morgonen efter misslyckandet i sängen. Män lär sig aldrig att världen inte står och faller med hårdheten på deras kukar, tänkte hon småleende, att svaghet till och med kan göra dem ännu mer attraktiva. Lampan i köket var tänd och när Mette kom in i rummet såg hon genast Deas nalle på köksgolvet. Förbaskat också! Det var den hon gråtit efter på tåget, Mette hade varit säker på att den var nerpackad, men flickan hade tydligen tagit fram den igen i röran innan de hade kommit iväg. Mette gick direkt mot telefonen i vardagsrummet. Bäst att ringa och tala om det, det var tydligen en kär ägodel. Hon hade ringt till Lena Jensen från stationen och att ringa upp igen bar emot. Telefonnumret till Stockholm stod uppskrivet på en lapp på väggen. Hon tog ett djupt andetag och lyfte luren när hon insåg att hon inte var ensam i rummet. Den flåsande andhämtningen nådde hennes öra samtidigt som en arm drogs åt hårt om hennes hals. Hon kunde inte andas, hann inte skrika.

”Skrik inte, så händer inget”, viskade en mansröst och Mette kände ett föremål tryckas in i ryggen. Hon tappade telefonluren. ”Släpp, jag kan inte andas”, kved hon och försökte slita loss armen. Han släppte efter men drog henne bort från fönstret så snabbt att hon ramlade baklänges på golvet. Sandberg retirerade ett par steg, med pistolen höjd. Han sa: ”Var är Lars Jensen?” Hon stirrade upp på hans svettiga ansikte, sen på pistolen. ”Jag vet inte”, sa hon samtidigt som hon försiktigt reste sig från golvet. ”Jag vet faktiskt inte”. Sandberg sa: ”Sätt dig där och sitt stilla.” Mette satte handen mot halsen, det gjorde fortfarande ont. Hon sa: ”Varför siktar du på mej med den där?” ”Var i helvete är han nånstans?” ”Han skulle på ett bröllop och fotografera”. ”Ljug inte!” Sandberg tog ett steg framåt och slog till henne med flathanden i ansiktet, snärten i slaget kastade hennes huvud bakåt. Mette tog om den ömmande kinden med händerna. Hon ruskade envist på huvudet. ”Är du hans fru?” Mette stirrade ner i golvet och sa lågt: ”Nej, vi träffades för en vecka sedan, jag är bara här på besök.” ”Herregud”, stönande Sandberg.

25

”Ska du in till stan?” sa föraren när Jensen hoppat in i bilen. Killen var ensam och Jensen svarade: ”Visst för fan, kör bara!” Killen tog honom verkligen på orden, körde närapå foten genom golvet och den vita Opeln slirade minst femtio meter innan däcken fick ordentligt grepp i vägen. Stereon i bilen dånade igång, basen bultade i huvudet. Killen skrek: ”Häftigt, va.” ”Jaaadå”, skrek Jensen tillbaka. Han försökte krångla av sig ryggsäcken utan att vrida på sin stela nacke. Mätaren var redan över nittio och killen stirrade stint på vägen. Han satt nersjunken i en djupt skålad stol, han hade fyrpunktsbälte på sig. Motorn vrålade och han styrde med en sugande sladd genom en vänsterkurva, när han mjukt hävde den i slutet av kurvan log han belåtet. Medan Jensen trasslade med sitt fyrpunktsbälte hann bilen upp i hundratio, stötdämparna hamrade för att hålla kärran kvar i ojämnheterna. Till sist fick han fast bältet och lutade sig tillbaka. ”Är det inte halt?” försökte Jensen. ”VA?” Jensen bromsade i bottenplåten när vägen svängde igen. Killen sa: ”... du ute i skogen så här dags.” Början på meningen drunknade i motorljudet när han växlade ner och bilen hoppade över ett backkrön. ”Det är några som jagar mig”, sa han. Killen sa: ”Å, fan. Va har du gjort dom då?” Jensen sa: ”Ingenting, men dom är fan så förbannade på mig. En av dom gav mig en jävla smäll i nacken. Har ont som fan här.” ”Låter otäckt, var dom många?” Jensen sa: ”Två gangsters.” ”För jävligt”, sa killen. ”Alltid två mot en. Känner du dom?”

”Vet inte ens vad dom heter.” ”Kompisen”, sa killen. ”Micke, han blev nersparkad på Kungsportsplatsen av fyra stycken förra veckan. Fick hjärnskakning.” Jensen nickade. ”Hörrdu”, sa han högt och sänkte sen rösten när stereon gjorde ett litet uppehåll mellan två låtar. ”Kan du köra mig till snutstation i Göteborg? Måste rädda tie stycken som är i livsfara.” Killen släppte gasen och bilen motorbromsade bölande. När bilen saktat in räckte han ut armen och vred ner musiken: ”Skojar du?” Killen tittade på honom. Han hade svart skinnjacka och vit skjorta med uppknäppta och bakåtvikta breda manschetter. Han hade halvlångt ljust hår och en svag, ljus skäggstubb. Han var inte gammal. Kanske tjugo-tjugotvå. Efter en stund var den runda mätaren nere i åttio, nålen pendlade runt det grova strecket som markerade varje tiokilometersgräns. ”Det är riktiga gangsters, dom är ute efter mig, jag ligger jävligt risigt till om jag inte får tag i snuten.” Killen tittade misstroget på honom. Han sa: ”Du är packad, va?” ”Spiknykter”, sa Jensen. ”Kan du inte stå på lite.” ”Vi är ute på motorvägen snart”, sa killen. När de var framme vid motorvägen gasade han på igen, vägen låg svart och kall och enstaka snöflingor föll tveksamt genom extraljusens vassa käglor. ”Du kör taxi va?” sa killen. ”Var det dom som åkte med dig som klippte till dig? Jensen sa: ”Nädå, dom hade skurit av en massa sladdar i motorn så att jag inte skulle kunna ta mig därifrån.” Killen sa: ”Vilka dom?” ”Fransmännen”, sa Jensen. Killen tittade oroligt på honom och släppte upp gaspedalen en bit. ”Fransmännen?” sa han frågande.

”Ja, dom som var efter mig alltså.” Killen sa: ”Jaha.” De erade bron över Nordre älv i hundra jämnt, trafiken genom Kungälv var gles. Den vita Opeln gled ut i ytterfilen och erade i sakta mak ett par norskregistrerade bilar. Killen pekade på dem. Han sa: ”Vet du varför dom där aldrig kommer in till Göteborg?” Jensen sa: ”Va?” ”Vet du varför dom där norrmännen aldrig kommer att ta sig genom stan?” Jensen sa trött: ”Jag har hört den där.” ”Jaså”, sa killen. Han satt tyst ett tag innan han sa: ”Har du legat och sovit ute i skogen? Du är ju pissblöt.” Jensen tittade ner på sina kläder, byxorna och jackan var fulla av sura fläckar och han hade flera fula revor i tyget. ”Jag blev ju nerslagen”, sa han. ”Av gangstrarna?” Jensen nickade. Killen vred upp musiken litegrann. Snön började falla tätare. Agnesbergsbrons svarta siluett doldes delvis av tunga vita tussar som virvlade i luften. Stämningen i bilen var tryckt. Jensen tyckte att han borde göra något åt det. ”Bor du i stan?” sa han. ”Frölunda”, sa killen. ”Men tjejen bor däruppe.” Han gjorde en rörelse bakåt med huvudet. ”Jag bor vid Järntorget”, sa Jensen, och kom samtidigt ihåg att han fortfarande inte fått en chans att ringa Mette. Fick bli det första han gjorde på polishuset. ”Träffade en tjej som sitter och ar mina ungar, hon är nog jävligt orolig nu”,

sa han. ”Du är gift, va”, sa killen. ”Har varit”, sa Jensen. ”Det blev skilsmässa.” ”Men du träffade en ny barnvakt, alltså?” ”Hon kom upp i går”, sa Jensen. ”Från Köpenhamn, så hon är nog inte så förtjust i att sitta barnvakt hela natten.” Killen sa: ”Värst vad du verkar ha internationella kontakter.” Jensen sa: ”Jag träffade henne där nere när jag var på en konferens.” Killen sa: ”På det viset.” ”Fan, jag måste ringa henne på en gång”, sa Jensen. Han tänkte högt. ”Är hon också taxichaufför?” Jensen sa: ”Va?” ”Hon från Köpenhamn, är hon också taxichaufför?” Jensen sa: ”Nää, det är hon inte, nu när du säger det vet jag faktiskt inte riktigt vad hon gör.” Killen sa: ”Ursäkta att jag frågade.” Jensen sa: ”Kan du inte trampa på lite?” ”Det är nitti här, måste vi jäkta ihjäl oss för dina fransmän och danskar? Jag vill inte bli av med lappen.” Jensen sa ilsket: ”Du tror inte på vad jag säger, va?” Killen svarade inte. Han lutade sig fram över ratten för att se bättre i det tätnande snöfallet. Torkarna arbetade med ett envist ljud. När de stannat vid trafikljusen i korsningen vid Ullevi sa killen: ”Är du säker på att du vill till snuten?” Jensen nickade. ”Då åker vi väl dit då.” Killen stannade på vändplan framför polishuset. ”Dåså”, sa han.

”Tack ska du ha för skjutsen”, sa Jensen. Killen sa: ”Jag följer inte med in, hördu, jag har lite bråttom.” Jensen sa: ”Tack i alla fall.” Han tog sin ryggsäck och gick ut i den virvlande snön och slog igen bildörren efter sig. På väg uppför trappan vände sig Jensen om. Killen satt kvar i bilen och tittade nyfiket efter honom. När dörrarna slog igen bakom Jensen startade den unge mannen bilmotorn. ”Så han gick in till snuten i alla fall”, sa han för sig själv. Han satte pekfingret till tinningen och gjorde en vridande rörelse samtidigt som han trutade med läpparna och släppte ut ett pruttande ljud.

26

Mette såg ner på dammrektangeln där soffan hade stått. Fotavtrycken i dammet avslöjade att någon gått fram och tillbaka över golvet. Nu satt Sandberg i fåtöljen på andra sidan soffbordet och stirrade på henne. Hon såg fortfarande i golvet, orkade inte försöka möta hans blick längre. Hennes kropp började sakta skälva. Sandberg såg det. Med en demonstrativ gest la han ifrån sig pistolen på soffbordet. ”Vill du röka?” Han reste sig upp ur fåtöljen, rundade soffbordet och hukade vänligt bredvid henne och sträckte fram sitt Gauloisepaket. Hennes hand darrade när hon höll cigaretten mot munnen och drog in. Hon blundade, höll kvar röken som om hon var rädd att han skulle slita från henne cigaretten i nästa sekund. Sandberg stoppade ner tändstickorna i fickan igen, men satt kvar på huk bredvid henne. Han sa: ”Jag måste få prata med Jensen bara.” Mette äcklades av mannens närhet, men satt orörlig kvar i stolen och försökte hålla handen stadig när hon tog sitt andra bloss. ”Han har några papper som jag behöver, förstår du.” Sandbergs omsvängning lät falsk, han hörde det själv. Kvinnan satt tyst. Sandberg reste sig, tog upp pistolen från bordet, vägde den i handen med ryggen vänd mot henne innan han vände sig om och skrek: ”Var i helvete finns han?” Mette tittade fortfarande ner i golvet med tom blick, Unokortet hade vänt under mannens trampande. ”Jaså, du vet inte, nähä. Det vill du att jag ska tro!” Hennes nerböjda huvud gjorde honom upphetsad. Hon tigger om det, tänkte han, och rusade fram och slet tag i hennes hår och tryckte pistolen mot nacken. ”Du får en chans till,” pressade han fram och drog hennes huvud bakåt så hon tvingades möta hans blick. Mette tappade cigaretten. Sandberg vräkte henne framåt, hon ramlade ur fåtöljen och ner på golvet. Hans desperation växte i takt med att han insåg att hon inte visste var Lars Jensen fanns.

Édouards hånfulla leende, hans hand som pekade på huvudet ”...dans la maison... dans la maison...de...” Hade det inte funnits början till en fortsättning? ”Dans la maison...de campagne?” Huset på landet alltså! Taxikillen var naturligtvis ute vid kåken, det var därför som Édouard sett så triumferande ut. Mette reste sig försiktigt. Mannen framför henne plockade magasinet ur sitt vapen och kontrollerade hur många kulor han hade kvar. Sen sköt han tillbaka det in i kolven igen med ett metalliskt klickande ljud. Hon såg hur han log självsäkert, som om han just bestämt sig. Nu... dödar han mig, tänkte hon med plötslig kyla. Hon såg på den tappade cigaretten som glödde ett sista spår av hennes liv i den smutsiga ekparketten. Hon lät den brinna. Pierre Sandberg följde hennes blick, såg fimpen och gick lugnt fram och trampande på den. Han klappade henne på armen och sa: ”Du och jag ska ut på en liten biltur. Gör dig i ordning.” Mette viskade matt: ”Jag måste gå på toaletten.” Sandberg sa: ”Vaddå?” ”Toaletten”, sa hon. ”Lämna dörren öppen.” Mette gick ut i hallen, Sandberg kastade en snabb blick ut genom fönstret. Det snöade kraftigt nu, blåsten verkade heller inte ha avtagit. Hon låser väl inte in sig, tänkte han, och sprang efter henne. Toalettdörren var tilldragen. ”Öppen, sa jag”, skrek Sandberg och slet upp den. Mette, som just hade dragit sina jeans ner över knäna och var på väg att sätta sig på toalettstolen, frös mitt i rörelsen. Sandberg stirrade förhäxad på hennes kön. En sekund, två sekunder gick. ”Titta då för helvete!” sa Mette och rätade häftigt på sig.

Hennes aggressivitet bröt Sandbergs förtrollning. ”Hitta inte på några dumheter bara, dörren ska vara öppen”, sa han med tjock röst. Han sköt till dörren igen, men stod kvar utanför i hallgången. Det var tyst därinne. Mette satt på toalettstolen, det kändes som om urinblåsan skulle sprängas, krampen i underlivet släppte inte. Jag måste lura honom så jag blir ensam i köket ett ögonblick, tänkte hon. När Sandberg hörde strålen plaska i toalettstolen kände han sig som en smygande pojkspoling. Han gick bort från dörren, mot sovrummet. Sängen var obäddad, ena täcket låg på golvet, underlakanen var vridna flera varv, Jensen och danskan hade inte sovit någon skönhetssömn precis. Hon hade legat där, benen isär... Mette tvättade händerna, lät kallvattnet skölja över ansiktet, torkade sig snabbt, men tittade inte ens i spegeln utan öppnade dörren och såg sig om. Jag måste ha tag på den jäveln, tänkte Sandberg. ”Jag är klar nu”, ropade kvinnan. Sandberg kom omedelbart ut ur sovrummet. ”Då så, dags för en lille tur”, sa han. Försöket att prata danska lät inte särskilt övertygande. Mette gick fram och tog på sig sin halvlånga, fårskinnsfodrade jacka. ”Du först”, sa Sandberg och pekade med pistolen. Hon nickade. De hade redan hunnit ut i trapphuset när hon vände sig om. ”Måste bara hämta min handväska i köket så jag får med mig körkortet. Eller har du tänkt låta mig hålla pistolen när du kör.” Sandberg kom av sig, han hade överhuvud taget inte tänkt på hur han skulle hålla henne under kontroll i bilen. ”Visst, visst”, sa han hastigt medan Mette snabbt gick in i köket, öppnade köksskåpet och stoppade pistolen i jeansfickan. När hon gick grabbade hon åt sig handväskan som låg på köksbordet. Mannen stod i dörröppningen till köket och tittade på henne med det självsäkra leendet igen. Hon ryckte till, men log snabbt tillbaka. ”Jag är klar”, sa hon och höll fram väskan mot honom. Sandberg sa: ”Kom.”

När de erade den nerklottrade dörren och gick ut på bakgården, hördes det hur porten ut mot Linnégatan slog igen. Röster. ”Stå stilla”, väste Sandberg. Han tog tag i hennes jacka, tryckte pistolen ännu hårdare mot hennes rygg. En kvinnas röst ekade ut från portvalvet: ”Nej, vänta, jag fryser. Lägg av! Du blir så hårdhänt när du är full.” ”Det är väl för fan inte bara jag som är full”, fyllde en mansröst på. Det verkar stämma, tänkte Mette. Paret där ute i valvet, knappt tio meter från dem, var uppenbarligen kraftigt berusade bägge två. Sandberg andades häftigt, men återhållet, han stod tätt intill henne. ”Jävligt stilla nu”, viskade han. ”Leffe, jag vill hem nu...Men Leffe, för fan....” Mannen sluddrade på, pockande, vädjande, men nu så lågt att de inte kunde höra vad han sa. Det lät som om paret ramlade omkull därute i valvet. Kvinnans irriterade röst slog över i skratt, nu var det han som var förbannad. ”Kom nu!” Det var kvinnan igen, hon verkade vara på utmärkt gott humör, nästan tröstande. ”Leffe då, kom nu då...Kom nu... men Leffe...” Hon började skratta igen. ”Kom nu...för helvete, kom nu.” ”Inte ett ord”, väste Sandberg. Det var en onödig uppmaning, Mette hade insett att hon knappast skulle kunna räkna med nån hjälp från det stupfulla paret därute. Så försvann de snubblande upp för trappan i gathuset. Kollektivet, tänkte Sandberg. ”Försök ingenting”, sa han när de gick ut genom porten och sneddade över mot Andra Långgatan. ”Jag har pistolen i fickan”. Inte en människa var ute i det virvlande snöfallet. Hans Citroën stod mitt emot porrvaruhusets plåtklädda fönster. De svarta, svepande linjerna på bilen var som mjukt inlindade i bomull.

27

”Har du hört talas om Pavlovs hund?” sa Berg. Stig Landin nickade: ”Joodå, vad menar du?” ”Om man tog en sladd och satte den i kontorsstolen och en annan som man ledde ström till telefonen i. Då skulle han få en jävla stöt varenda gång han ringde till blaskan för att tjäna några hundra. Och efter ett tag, då skulle han vara betingad vet du, avvänjd, så fort han tänkte på saken skulle han känna musklerna strama av stöten. Det fungerar både på råttor och hundar så då borde det väl gå på Ängman också?” Stig Landin satt med den tömda chokluggen i näven. Han vred den runt, runt. Han sa: ”Jag vet inte. Det är nästan för lindrigt för den jäveln. Förresten, Sigge, jag läste förut om nånting som var fel på kontorsstolar, det var den där cylindern under, du vet, den var felkonstruerad, rena bomben, efter ett tag pajade den, det var ett helvetes tryck inuti den, stången gick som ett spjut rätt igenom stolsdynan. Tror det var en kollega nånstans som råkade ut för det där...” Han tystnade några sekunder, innan han fortsatte. ”...om jag kunde hitta en sån där stol på nåt överskottslager och ställa in den på hans rum, det skulle kännas jävligt skönt varje gång man gick förbi att veta att det där praktarslet satt på en tidsinställd bomb.” Sigvard Berg skrattade. ”Du har funderat länge på det där, va. Förresten, kan vi vara säkra på att det är han som ringer då?” ”Förut trodde jag bara att det var han, nu vet jag det säkert”, sa Landin. ”Det här var ju inte första gången.” Kaffeautomaten gav ifrån sig ett rasslande som om den ville kräkas ut sina plastmuggar i det ogästvänliga, grönmålade utrymmet. Berg och Landin var ensamma i fikarummet. Klockan hade redan erat tolv. Det hade varit en mycket lugn lördag i polishuset på Skånegatan 5, enda döingen hade mycket snabbt kunnat hänföras till dem som är både offer och mördare i samma person. Hon hade jobbat med tabletter, grundligt och snyggt. Nu hade de faktiskt rullat tummarna i en hel timme. ”Är det vädret eller Hitchcock som håller dom på mattan”, sa Berg. Landin sa: ”Vet inte.”

”Antagligen båda delar lika”, sa Berg. ”Jag spelar in den, bara dom där idioterna på teve kan hålla tiden, sist missade jag slutet på en film med fem minuter.” ”Mhmm”, sa Landin oengagerat. Han plockade upp en av de sönderlästa dagstidningarna och bläddrade förstrött i den, tröttnade snabbt och slängde den sen på en stolsdyna. Han satte upp fötterna på den och blev sittande så, stirrade in i väggen, och strök nervöst med handen genom luggen ett par gånger. ”Sluta grunna på det där nu”, sa Berg. De hade jobbat ihop så länge att Berg ofta kunde läsa utanpå honom vad han tänkte. ”Inte så lätt”, sa Landin. ”Jag hade hoppats bli åtminstone kommissarie innan jag går i pension, men nu vet jag inte längre. Han var rätt förbannad, överintendenten, han hade fått brev och blattarna som vi tog hade fått blommor. Det var länspolischefen som skickat bägge.” ”Ett brev säger så mycket”, sa Berg. ”Han är ju ny i jobbet, vet du, måste markera att han är vaken. Vad ville han då?” ”Internutredning. Översyn av rutinerna, hela köret. Blattarna har gråtit i varenda tidning och anmält mej till JO, och nu blir det internutredning också. Lika bra jag söker jobb som skogvaktare i Värmland”, sa Landin bittert. ”Norra Värmland, alltså.” Berg sa: ”Du kanske också skulle ha blivit förbannat om du blivit väckt på det där viset. Men, Stickan, vi grejar det här också, det blir bara en jävla massa papper som hamnar i en låda nånstans”, sa han tröstande. ”Du minns väl Borglund, om han gick loss efter en sån jävla ful grej så kan väl vi göra en miss också utan att bli prickade för tid och evighet. Nu vart ju i alla fall ingen skadad.” Landin sa: ”Glöm inte att jag blivit ansvarig, Sigge, och jag har inte hört att Borglund fått nån löneförhöjning sen dess. Du kan ge dig fan på att jag ligger på is ett bra tag efter det här, det räcker om jag halkar på minsta bananskal så är dom på mig och hackar.” Han tog ner fötterna från stolen, vek ihop tidningen som skyddat stolsdynan och slängde tillbaka den på bordet. ”Om bara inte den där jäveln hade dragit dit

murvlarna så hade inget hänt.” ”Lova mig Sigvard”, återtog Landin högtidligt. ”Om det nån gång ska hämtas några utlänningar på en bondgård ute i skogen, lova mig att du tar hand om det.” ”Jag lovar Stig”, sa Berg. ”Jag lovar för den söte djävulen att jag inte ska besvära dig i så fall. Inte alls.” Han tog en sista klunk ur sin choklugg, skrynklade sen ihop den och slängde den i en halvfull papperskorg av brun plast som stod intill automaten. Det var Landin som för länge sedan övertygat honom att det inte var bra att dricka kaffe om nätterna, frågan var väl om chokladen som automaten åstadkom var så mycket hälsosammare. Sigvard Berg gjorde en grimas och torkade sig om munnen med baksidan av handen. ”Vi går in va?” sa han. Kriminalinspektör Stig Landin reste sig och lommade efter honom. På långt håll hördes det envisa ljudet av en telefon. Sigvard Berg lyfte luren och sa sitt namn. Det var Lars-Folke Pärleteg, kallad ”generaldirektörn”, som ringde från bottenvåningen. Titeln syftade på hans nyvunna efternamn som ade fint till det lite omständliga sätt som han brukade uttrycka sig på. ”Hej, Folke”, sa Berg. ”Händer det nåt därnere?” ”Vi har två saker här, ett ordentligt snöoväder på ingång, tänk om man ändå haft en bärgningsfirma. Och så har vi en märklig målsägande här som jag inte blir riktigt klok på.” Berg sa: ”Vadådå?” ”Vi har fått en lång historia här. Han har blivit nedslagen och han är jagad och han har en hop flyktingar ute i skogen uppåt E 6 som sitter och trycker. Verkar vara nåt för er.” Berg sa: ”Kan han inte vända sig till utlänningssektionen? Låter som en lustigkurre, Folke, vi är inte upplagda för skämt vid den här tiden på dygnet. Vad är det för en?” ”Taxichaufför, pratar om mördare”, sa Pärleteg. ”Han verkar nykter.” ”Jag kommer väl då”, sa Berg och la på. Stig Landin stod kvar och hängde mot

dörrkarmen med ett frågande ansiktsuttryck. Berg sa: ”Jag tar hissen till ett förhör. Du kan väl vila dig så länge?” Landin sa: ”Säkert?” ”Jag hör av mig.”

***

”Så dom kom med båt säger du”, sa Berg. ”Hur kan du veta det då?” ”Jag var ju där och väntade på dom”, sa Lars Jensen. Han hade tagit av sig den blöta uniformsjackan och drog nu sin historia för andra gången i bara skjortärmarna. Kinderna hettade både av upphetsning och av värmen i det trånga rummet. Berg hade föst ut Pärleteg, han ville skaffa sig en egen uppfattning om den blöte mannen med den sönderrivna uniformen. ”Jag kan bevisa det”, sa Jensen hastigt och grävde i sin fotoväska. Den här snuten gjorde ett intelligentare intryck och han hade presenterat sig som kriminalare. ”Jag plåtade den här killen när han gick ombord på båten. Han hade portföljen med sig, portföljen som stals från min lägenhet i morse, vi var bara ut på morron och hämtade ungarna som kom med stockholmståget, sen när vi kom hem var den borta, portföljen alltså, men jag kom ihåg namnet på båten och så åkte jag ner och la mig och väntade med kameran...” Jensen hejdade sig, tog upp sin Nikon och vevade febrilt tillbaka filmen. Han öppnade bakstycket och tog ut filmrullen och höll fram den lilla gula kassetten mot Berg. ”... jag fick flera fina bilder på han, blir enkel att identifiera med dom här bilderna.” Berg sträckte tveksamt fram handen och tog filmrullen: ”Vilka var dom andra då? Dom som slog dig?” Jensen sa: ”Jag hann aldrig se dom, men jag vet att det var ett par fransmän, otäcka typer, jag skulle smita runt hörnet på ett uthus därute då det bara small till, dom måste klippt till mej med en påk eller nånting, för sen vet jag inget mer

förrän jag vaknade inne i garaget, dom hade bundit mej också, men dom här flyktingarna hade lossat på repet, sen...” ”Lugn nu, lite”, sa Berg, och höll upp handen avvärjande. ”När hände det här egentligen, när kom du loss alltså?” ”Vet inte säkert, kanske en timma sen.” ”Du fick lift hit?” Jensen sa: ”Mmm.” Berg sa: ”Med vem då?” ”Det var en ung kille i en Opel, han var från Frölunda, sa inte vad han hette.” ”Nähä”, sa Berg tveksamt. Jensen lutade sig fram. ”Vi måste göra nåt, dom kan ju inte sitta där i ett garage ute i skogen, jag tror att dom är jävligt illa ute. Fransoserna, ja, jag tror att det är den här killens inhyrda gangsters, dom slog ju ner mej och saboterade min bil, inte fan vet jag vad dom har tänkt göra med dom där människorna därute.” Berg iakttog sin noggrant uppgiftslämnare medan han försökte komma underfund med vad han skulle göra. Mannen hade håret i stripor och en lätt skäggstubb, men såg annars ut att vara i relativt god kondition, lite lönnfet kanske men knappast nån suput, det var ingen tvekan om att det fanns allvar bakom orden i hans historia. Jobbade på universitetet, det minskade inte hans trovärdighet. Ökade den knappast heller. Det han berättade lät fantastiskt, men var det värt att lämna det okontrollerat? Berg bestämde sig. ”Vi tar väl en bil och åker och kollar då”, sa han. ”Du följer med och visar vägen.” Jensen sa: ”Får jag bara låna telefonen, först?” Berg sa: ”Visst.” Han sköt över den till andra sidan bordet. ”Jag ordnar en bil så länge”, sa han, och gick in i rummet intill. Medan han själv lyfte luren spetsade han öronen för att höra vad som sas i rummet bredvid, men han hörde bara ett ”Fan också” innan luren åkte på. Berg tryckte först ner knappen till

snabbtelefonen och slog Stig Landins nummer. ”Stig?” sa han. ”Hur går det?” sa Landin. Bäst att skona honom från den här historien, tänkte Berg. Han sa: ”Bra, men jag åker ut och kollar en sak med en patrull. Kan du hålla ställningarna nån timme.” Landin sa: ”Vad du låter hemlighetsfull då?” Berg sa: ”Inte alls, ren rutingrej.” ”Ha det så kul då.” ”Jo, Stig, kan du göra mig en tjänst, va, jag lämnar en rulle film i hallen. Kan du hämta den och se till att den blir framkallad?” Landin sa: ”Nu?” ”Ja, nu”, sa Berg kort. ”Har du tittat på klockan?”, sa Landin, sen sa han: ”Okej Sigge, för din skull skulle jag kunna väcka upp dom döda.” ”Fint, hej så länge”, sa Berg snabbt och tryckte av innan Landin hann ångra sig. Sen beställde han bilen och gick tillbaka in. Mannen hade tagit på sig den blöta jackan igen och vankade av och an i rummet. ”Ingen lycka?” sa Berg. Jensen ryckte till och stannade. ”Försökte ringa till min tjej, men det har varit upptaget i en halvtimme nu. Fattar inte vad hon håller på med.” ”Familjeproblemen sen”, sa Berg. ”Nu klarar vi ut det här först.”

***

Det var tyst i polisbilen när inte radion smattrade ut meddelanden. Två konstaplar satt fram, den som körde var lång och smal och tuggade tuggummi envetet. Jensen satt bak, kriminalaren hade parkerat sig vid hans sida. Han stirrade ut mot väggen av virvlande snö.

Jensen hade inte sagt ett ord sedan han klev in i bilen. Han var oerhört röksugen. ”Är det möjligen nån som har en cigarett”, sa Jensen och lutade sig mot de två i framsätet. Av kriminalarens blankpolerade askkopp hade han redan dragit slutsatsen att han inte rökte. Polismannen vid ratten knuffade på sin kollega med armbågen: ”Där är en kille i din smak Grimstedt, han är nog också en sån där hänsynslös jävel som röker i bilen. Skiter väl i om den vore fullpackad av astmatiker.” ”Jag har blitt av med mitt röka”, sa Jensen förklarande. Grimstedt sa: ”Brukar jag också bli, förr eller senare, han där har slutat, så han bommar av mig hela tiden. Men visst kompis, du får en. I dessa tider krävs det folk med civilkurage, såna som vågar sätta sig upp mot vansinniga regler och förordningar. Om vi blir fler som vågar stå för vad vi gör...” Han vände sig om och tände åt Jensen. ”... så kan det nog bli ordning och reda på det här landet också. Kanske man till och med slipper smygröka offentligt.” Jensen sa: ”Tack!” med ett innerligt tonfall. Han drog ett djupt bloss på den svaga cigaretten, en hel centimeter försvann. ”Väldigt vad du predikar ikväll, Grimstedt”, sa polisen vid ratten. ”Kan du inte a på att säga nåt om kvinnliga präster också?” Cigaretten lugnade Jensens spända nerver. I ögonvrån såg han kriminalarens ogillande blick på rökmolnet som han spred. Just nu sket han fullständigt i det. De körde i så hög fart väglaget tillät i riktning mot Kungälv. Genom snöbyarna kunde Jensen skymta en envist röd lanterna på ett fartyg som kröp uppför Göta Älv. Jensen var inte säker på att han gjorde rätt. Skulle männen i garaget se honom som en förrädare som kom dragandes i polisbil för att hämta dom? Skulle inte resultatet i slutändan ändå bli detsamma - enkel resa över gränsen? Lars Jensens tankar snurrade runt, runt, men till slut bestämde han sig för att det ändå var det enda rätta. I händerna på människosmugglarna skulle de ha ännu sämre utsikter. Den välklädda grisen som hade stått där på däcket med portföljen så självsäkert under armen måste fram i ljuset. Såna jävlar det fanns. Frågan var vilka fler han hade med sig, var det organisationen som han läst om i broschyren? ”Vilket väder du lurat ut oss i”, sa polisen vid ratten. Kollegan fyllde i: ”Har inte varit ett sånt jävla oväder på hela vintern, snart syns ju inte vägen längre.”

Berg sa tillkämpat skämtsamt: ”Jag lämnar mitt öde i era händer.”

***

Efter en tidrymd som Jensen bedömde som en evighet var de framme vid avfarten från motorvägen. Jensen gnuggade sig i ögonen för att vakna, han hade dåsat till i kupévärmen. Han kunde bara med svårighet dirigera dem fram till den plats där han lämnat bilen. Den tunga snön hade förändrat hela landskapet och han kände inte riktigt igen sig. ”Där står den”, sa han högt. De tre poliserna ryckte till. ”Bilen”, sa Jensen förklarande. Polisen som körde fyrade av en svordom och sa: ”Säg till i tid för fan.” Han bromsade in och la i backen. Jensen sa: ”Jag såg den inte för all snön.” När polisbilen stannat sa Berg som satt närmast: ”Slog dom ut rutan också?” Jensen sa: ”Neej, den är hel.” Han lutade sig fram för att se bättre, och konstaterade att krimmaren hade rätt, rutan på förarsidan var krossad. Jensen öppnade dörren och gick fram till den svarta Mercedesen. Biltaket var redan täckt av många centimeter snö, en del hade yrt in genom den trasiga rutan och Jensen såg på en gång vad som hade hänt. Stenen låg kvar på sätet och Ericssons Blaupunktstereo var borta. Handskfacket var uppbrutet och hängde på sned. Säkert var hans kassetter väck också. ”Det har varit inbrott”, sa han till Berg och konstapeln som avvaktande stod bakom honom. Den tredje polismannen hade stannat i bilen med motorn igång. Berg sa: ”Det ser så ut.” Den andre fyllde i: ”Det gör det fanimej.” ”När jag fick lift var bilen hel”, sa Jensen. Berg och polisen som hette Grimstedt tittade på varandra. Berg sa: ”Var är huset du pratade om?” Jensen pekade och sa: ”Därborta är avtagsvägen”. De mjuka snöflingorna smälte

mot hans ansikte. ”Ska vi tro på det”, sa Berg. ”Bäst vi tittar efter då.”

***

Vägen upp mot huset låg jungfruligt vit när polisbilen sakta kröp uppför backarna där Jensen för inte så länge sedan sprungit mot friheten. ”Inga spår”, sa polisen vid ratten. ”Har inte vart en käft här sedan det började snöa.” Jensen bet sig i läppen av spänning och av dåliga föraningar, han hade en otäck känsla av att någonting inte stämde. ”Vänster”, sa Jensen när vägen delade sig framför dem. ”Därframme är det.” Berg sa: ”Hur långt?” ”Ett par hundra meter.” Berg lutade sig fram mot polismannen vid ratten och sa: ”Parkeringsljus och mjukt nu. Stanna vid kröken där och slå av.” Bilen kröp oändligt sakta de sista femtio meterna innan den stannade. ”Bra”, sa Berg. Motorn slogs av. Berg lutade sig fram: ”Du och jag går först, Grimstedt. Ni kommer en bit efter.” Han nickade mot föraren och Jensen. ”Ta med ett par lampor.” Sen öppnade han dörren försiktigt och gled ut genom den, och nickade till Jensen som makade sig över och följde efter. Jensen väntade på att de skulle få fram sina prylar. Han strök sig över ansiktet för att få bort yrsnön och slog upp kragen för att åtminstone få lite skydd. Stegen knarrade när de avancerade mot husets mörka siluett. Det syntes inga ljus genom snövirvlarna som föll mot marken, träden rundades av i konturerna, hela landskapet var vitt. När Jensen och den långe polisen nådde fram till uthusen

stod Berg och Grimstedt och väntade på dem. Jensen konstaterade att Chevroletbussen inte kommit tillbaka. Det fanns överhuvudtaget inga fordon på gården. ”Verkar helt dött”, sa Berg lågt. ”Var är dom?” ”Därinne”, viskade Jensen spänt. Berg och Grimstedt gick fram mot byggnaden och Jensen följde efter bakom, i deras spår. Bommen låg fäst på utsidan av dörrarna. Vem hade lagt dit den igen? ”Är det härinne?” viskade polismannen som hette Grimstedt. Jensen nickade stumt. Berg sa: ”Tänd lampan.” Ljusstrålen svepte över garagedörrarna med den pålagda bommen och vidare ner i snön nedanför den och ut över gården. Snön låg jämn, dunig och oerhört vit. Grimstedt sa: ”Lika övergivet som en sommarstuga på julafton.” ”Öppna då”, sa Jensen. ”Det var därinne jag var.” Berg sa: ”Vi behöver inte nån husrannsakan för att titta in i ett garage, va?” Grimstedt sa: ”Har jag inte hört talas om.” Han gick fram och lyfte bort den breda träregeln och dörrarna svängde upp till hälften. Jensen bet sig i kinden medan ljusstrålen från Bergs lampa borrade sig in i det mörka utrymmet. Det var tomt. Helt tomt på människor. Medan ljuset svepte fram och tillbaka såg Jensen att gasolköket var borta från bänken, bordet där männen suttit hade rests upp i ett hörn, stolarna stod staplade på samma ställe, madrasserna hade kastats ihop i en hög inne vid väggen. Ljusstrålen vände och slungades bländande rakt in i ögonen på Jensen. Han knep ihop ögonen när det vassa ljuset från lampans reflektor träffade pupillerna och han hörde Bergs röst, skarpt, mycket skarpt, säga: ”Vi har en bit att åka och sen

har vi lite att prata om.” När lampan släcktes började polisen som kört att fnissa. Grimstedt föll in med ett dovt skratt.

28

Berg hade ett blankettset i skrivmaskinen och en beslutsam min i ansiktet. Lars Jensen satt mittemot honom. Han hade just uppgivit sin adress, han kände sig utmattad och fick en idiotisk lust att gapskratta när han såg den långe kraftige kriminalaren anfalla skrivmaskinen. Berg skrev lika snabbt som en tränad sekreterare. Det var bara det att han oupphörligen skrev fel, han backade och gjorde slut på flera meter raderband under tiden som Jensen fascinerat iakttog honom. ”Telefon”, sa Berg. Jensen sa: ”Menade du allvar när du sa att jag inte fick låna den?” ”Inga privatsamtal”, sa Berg. ”Du kan ringa från automaten nere i hallen innan du går.” Jensen teg. Ingen idé att argumentera. Låt honom ha sin lilla ynkliga hämnd, tänkte han. ”Telefon”, sa Berg igen. Jensen räknade upp siffrorna och Berg knackade ner dem i raketfart, det blev fel igen. Han backade maskinen med ett smattrande ljud och tog om det från början när snabbtelefonen tutade till. ”Berg här.” ”Är du tillbaka?” sa en röst. ”Nej, Stig, det är min telefonsvarare”, sa Berg trött. ”Trodde ni hade kört fast i snön”, sa rösten bistert. ”Jag har en sak till dej, jag kommer upp.” ”Gör det”, sa Berg och fick ett avslutande tjut från apparaten till svar. ”Nå?” sa Berg. Jensen ryckte till: ”Va?” sa han. ”Sista siffran”, sa Berg. Jensen sa: ”Sjua.” ”Vilket lyckonummer”, sa Berg.

Det hördes snabba steg i korridoren och dörren till rummet rycktes upp. Mannen som gjorde entré med stort buller och bång var kortklippt och av medellängd. Hans ansikte var lite fyrkantigt. Han var klädd i sportskjorta av kraftig bomull och ett par mörka byxor. Jensen kände omedelbart igen honom. Det var mannen som stått och stirrat ut mot havet när han först kom ner till hamnen. Det var inte så märkligt att han sett ut som en snut, det är givetvis det han är, for det genom Jensens huvud. Han gjorde sig så omärklig han kunde bakom dörren, ville inte väcka uppmärksamhet. Mannen tog ett par snabba steg fram till skrivbordet där Berg släppt uppmärksamheten på sina felslagna siffror. Berg öppnade munnen för att säga någonting, men den andre hann före. Han dängde en brun mapp i bordet med stor kraft och sa samtidigt: ”Sigge, jag har fått ta mycket skit på sistone, nu börjar drängarna på tekniska göra sig lustiga över mig också. Om du är på skämthumör nåt mer innan gryningen så finns jag på mitt rum.” Mannen försvann ut genom dörren som en blixt och drog igen den efter sig så hårt att glasrutan hotade skallra loss från sin infästning. Jensen betraktade förvånat skådespelet från sin plats. Han sa: ”Vem var det?” Berg fick äntligen mål i mun. ”Han heter Landin, han verkade inte riktigt glad”, sa han betänksamt. Berg sträckte ut armen, tog den bruna kartongmappen och öppnade den. Inuti den låg ett ark halvgenomskinligt pergamynpapper med fickor. Berg höll upp den och synade arket mot lysröret i taket. Han drog försiktigt ut filmremsan i den översta fickan, sedan sköt han in den igen och lämnade över arket till Lars Jensen som spänt väntade. ”Här”, sa han. ”Här är dina negativ.” Jensen reste sig, lutade sig framåt och ryckte åt sig dem. Efter en mörk startsladd kunde han urskilja ett par blurriga rutor som föreställde hans sparsamma vardagsrumsmöblering. Efter de oskarpa rutorna var filmen så gott som blank. Bara några svaga bildspår av lampor på lyktstolpar fanns på de resterande 34 rutorna. ”Mmen..”, sa Jensen och tog ned negativen från huvudhöjd, någon hade skrivit

på negativkartan med kulspetspenna: ”Vi gör gärna kopior i storformat som kan ges i present till anhöriga.” ”Jag..”, sa Jensen, men Berg avbröt honom, han hade lutat sig fram över skrivbordet och knäppt händerna nu, knogarna rörde sig nervöst. ”Har du hört talas om linsskyddet. Det är den där svarta plåtgrejen som sitter längst fram, du måste ta bort den först om du ska bli kanonfotograf. Ingick inte det i kvällskursen?” sa han spydigt. ”Jag har inget linsskydd, men den där killen känner jag igen”, sa Jensen argt. ”Han på filmen?” sa Berg. ”Osynlige mannen, va?” Jensen sänkte rösten: ”Han som var här nyss. Han stod där nere i hamnen när jag kom, innan båten hade lagt till. Han spanade ut mot havet, han var ute efter nåt. Om han är inblandad, då är det inte så konstigt om filmen blivit felframkallad.” Sigvard Berg iakttog honom misstroget. Han ruskade sakta på huvudet. ”Du menar att du är utsatt för en komplott”, sa han. ”Har du känt dig förföljd länge?” ”Nejdå, bara dom sista dagarna”, sa Jensen. Berg såg medlidsam ut. ”Du är mitt i en skilsmässa, va, sa du inte det förut?” Lars Jensen sa: ”Jag... Det har väl ingenting med det här att göra!” Berg sa ingenting. Han rev ut blankettsetet ur skrivmaskinen med en snabb rörelse och antecknade någonting med en penna längst ned innan han slängde papperen i en brevkorg. Jensen sa: ”Vad ska vi göra nu?” Berg reste sig och sa strikt: ”Vi hör av oss om vi behöver kompletterande uppgifter.” Jensen reste sig automatiskt han också och blev stående med negativkartan i handen medan Berg öppnade den glasade dörren åt honom.

Berg sa tröstande:”Ta det lugnt, jag är inte förbannad, jag var rätt illa ute själv för några år sen. Det tar tid innan man hittar sig själv igen. Har du ungar också?” Jensen sa apatiskt: ”Två stycken.” Berg nickade och föste honom sedan milt framför sig ut ur rummet, genom korridoren mot hissarna. Den ena hissen stod helt öppen och den satte sig omedelbart i rörelse när Berg tryckte in knappen märkt: ”Entréhall”. Ingen av dem sa någonting medan hissen sjönk. På bottenvåningen gick Jensen ur hissen, men stannade utanför och räckte fram negativkartan som han fortfarande höll i handen med en frågande min mot Berg. Berg sa: ”Behåll den som ett minne.” De stålblanka hissdörrarna gled igen och hissen satte fart i riktning uppåt.

***

Jensen halvsprang längs Parkgatan. Mynttelefonens envisa upptagetsignal ringde i öronen. De vassa kanterna på fotoutrustningen plågade honom, hackade honom i ryggen för varje steg. Hade mördarna kommit tillbaka, för att fixa honom för gott. De hade ju hittat väskan, hade adressen... Och Mette som varit ensam med ungarna ... Han ökade takten, försökte klämma ryggsäckens remmar hårdare mot bröstet, men det var omöjligt att springa fortare. Det hade slutat snöa. Vid Södra Allégatan kom plogbilen och Jensen steg åt sidan för snösvallet och molnet som kom efter den. Han pulsade upp över drivan och ut i vägen och sprang vidare på den släta vägbanan. Inte en bil syntes till och spårvagnarna hade för länge sedan slutat att gå. Några minuter senare slet Jensen upp sin ytterdörr och ropade: ”Hallå!” inåt lägenheten innan han hittade hallbelysningen. Han konstaterade snabbt att både hans och barnens rum var tomma. Han sprang in i vardagsrummet och tände en lampa.

Telefonluren hängde som en död fisk i sin sladd.

***

Jensen hade suttit i soffan i några minuter för att hitta en möjlig handlingsplan och för att betvinga paniken. Han hade hejdat impulsen att ringa polisen. Han såg Bergs tvivlande ansikte framför sig. Till slut bestämde han sig för att Lena måste få veta. Hon hade kanske ringt under kvällen för att säga godnatt till barnen, då skulle han i alla fall kunna tala om hur länge de funnits kvar i lägenheten. Han makade till sig telefonen och slog numret. Han tittade på klockan. Halv fem. Hon svarade innan andra signalen gått fram: ”Lena.” Det var uppenbart att hon inte sovit, och Jensen sa: ”Det är jag.” ”Roligt att höra nåt från dig” sa Lena. ”En och en halv timma innan jag ska hämta ungarna på Centralen så behagar du ringa och tala om att du är ledsen.” Jensen kom av sig. Han sa: ”Är dom?” ”Lars”, sa hon och rösten skälvde. ”Även om vi flyttat isär så trodde jag att jag kunde lita på dig.” Jensen sa: ”Är barnen på tåget?” ”Om inte din danska mätress ljög för mig när hon ringde från Centralen.” Jensen andades ut ljudligt. Han kände en varm våg som rullade upp från mellangärdet och samtidigt som spänningen lättade kände han hur oerhört trött han var. Han sa: ”Jeesus!” ”Hörde att du varit på bröllop”, fortsatte Lena. ”Hur var det då?” Jensen sa: ”Du jagade iväg henne, va.” ”Inte alls. Hon tröttnade väl på att bli fulljugen med dina påhitt. Vad fan du

håller på med?” ”Lena, för helvete, du anar inte...” Hon klippte av: ”Det händer visst jävligt mycket nere i Göteborg nuförtiden”, hon andades in, det lät som om hon snyftade. ”Förut hände det ingenting.” ”Men Lena...”, började Jensen. Det klickade till och han la mekaniskt ifrån sig luren. Mette hade tydligen satt barnen på tåget och åkt hem. Han förebrådde henne inte. Kanske var det bäst som hänt. Nyss hade han ju trott att hon varit i livsfara. Ge mej ett bad och en säng, tänkte Jensen, han var förbi av trötthet, men det måste vänta. Han tog telefonkatalogen och började leta under bokstaven F. Flyktingfrågor, kommunens samordningskansli, Flyktingmottagningen, Hälso- o. sjukvård. Flyktingverksamhet se Socialtjänst Göteborg... Meningslöst. Han bestämde sig för att väcka en bekant från studietiden istället. Göran hade varit ett pålitligt kort, ställde alltid upp, fast han hade samtidigt haft en stark böjelse för marockanska produkter som röktes i pipa, till och med jobbat med import i liten skala. Nu var han advokat med eget kontor i city.

29

Ryggstödet på den högra framstolen var fällt bakåt i viloläge. Hon låg på rygg, med händerna fastbundna bakom sig. Mannens livrem skavde fortfarande mot handlederna, men det gjorde inte ont längre. Hon hade försiktigt lirkat med händerna för att komma loss och lyckats få remmen att släppa en aning. Om hon gjorde ett ryck skulle hon kanske kunna få händerna fria, men hon vågade inte försöka än. Från knäna och ner mot fötterna hade han virat töjbara, kraftiga bagagehållare avsedda för takräcken. ”Det är bäst att du ligger ner, så slipper andra se att jag har gäster i bilen”, sa han när han band henne. Han hade lagt hennes jacka över, det skulle se ut som om hon försökte sova i bilen. Pierre Sandberg körde snabbt och säkert. Den framhjulsdrivna Citroënen hade rejäla vinterdäck som tog sig smidigt fram i det allt kraftigare snöfallet. Mette hade inte vågat göra motstånd, hon hade sett blodfläckarna på vänstra ärmen på hans nersmutsade skjorta. Hon var tydligen inte det första offret. Det som skrämde mest var leendet. Det verkade uppriktigt, ibland nästan vädjande. I nästa sekund var han färdig att slå henne igen. Ibland ställde han en fråga, hon svarade. Mesta tiden var han tyst. Hon vred försiktigt på sig, armarna hade domnat av tyngden från kroppen, det värkte i dem. Sandberg tittade på henne. ”Ligg still, du ska få röra på dig alldeles strax.” Han saktade ner, växlade och svängde av den stora vägen. Det var omöjligt för henne att få en klar bild av var de körde, hon vågade inte sträcka på sig igen för att titta. Hade gjort ett försök tidigare och fått ett kraftigt slag. ”Vad gjorde han i Köpenhamn då?” Hon sa: ”Han skulle på en konferens, tror jag.” De körde på mindre vägar nu, det märktes tydligt på bilens rörelser och de träd som skymtade förbi allt oftare. ”Helvete!” Mannens ansikte förvreds i en grimas, rösten blev till en väsning: ”Ligg stilla, annars dödar jag dig.”

En mötande bil erade. När ljudet avlägsnat sig, vände han sig snabbt om och såg efter den. ”Jaha, din kära Jensen har tydligt hunnit till polisen redan. Vi får ändrade planer.” Mette försökte vrida sig loss, skrek, men en knuten näve träffade henne i tinningen och hon förlorade medvetandet. Sandberg ökade farten och kände paniken växa igen. Polisen var redan ute vid kåken, Landvetter var omöjligt, han var säkert redan efterlyst. För övrigt gick det inga plan mitt i natten. Vad fan skulle han göra med danskan? Efter några kilometer kände han ett intensivt behov av att prata med henne igen, ville inte vara ensam nu, men hon låg orörlig. Han tände hastigt innerbelysningen, hon låg fortfarande stilla, livlös. Jackan hade halkat av henne, den mörkröda blusen med blåa prickar hade glidit upp ur de svarta jeansen, magen bar. Sandberg greps av en obetvinglig ångest, fick lust att bara kasta sig ner bredvid henne, ville känna värmen från hennes kropp. ”Vakna då för helvete”, ropade han, sträckte ut högra handen och petade försiktigt på henne. Han körde mekaniskt, växlade ner i kurvorna, gasade på raksträckorna. ”Vakna då”, vädjade han och försökte med handen försiktigt ruska liv i den medvetslösa kvinnokroppen. Flyttade högerhanden fram och tillbaka mellan växelspaken och Mettes kropp, hon gav inga livstecken ifrån sig. Han tryckte handen mot hennes hjärta, kunde inte känna om det fortfarande slog. Bilen gick med för hög fart in i en snäv vänsterkurva. Femtonhundra kilo Citroën kanade ut mot höger, han lyckades få framhjulen att driva igen och kom igenom. Han saktade ner, stannade. Han var våt av svett. Hon låg fortfarande livlös bredvid honom. Pierre Sandberg darrade i hela kroppen och tryckte på nytt handen mot hennes hjärta, det slog, nu kände han det tydligt. Han höll kvar handen, hennes blus klibbade mot kroppen, hon var varm. Sandberg trevade över hennes bröst som spände mot blusen. Kroppen hade en förvriden ställning. Han böjde sig över henne och började tafatt smeka henne. Mette stönade, vred sig.

”Vakna... vakna...” Hon stod i öppningen till en lång tunnel, rösten kom längst inifrån den, metallisk, kall. Hon ville springa, men hela kroppen var orörlig, förlamad. Sakta kom hon till medvetande igen, kände hans flåsande andedräkt, hon mådde illa, ville spy. Armarna värkte. ”Luft”, kved hon fram, samtidigt som hon slog upp ögonen och stirrade in i Sandbergs rödsprängda blick. Mette vred på huvudet i avsmak. Sandberg rätade genast på sig, strök handen över håret och tände innerbelysningen i bilen. ”Seså, res på dig.” Han var faderlig nu, böjde sig fram och försökte hjälpa henne upp i sittande ställning. Han hade tagit bort surrningen som höll henne fast vid stolen. Hon sa: ”Öppna fönstret!” Sandberg tryckte på fönsterhissen, rutan gled ner. Den kalla luften som strömmande in svepte bort Mettes illamående, men huvudvärken var kvar. Hon lutade sig mot fönstret, det blåste och snöflingorna slog mot ansiktet. Hon makade sig ännu lite närmare och kände det kantiga vapnet i fickan trycka mot höften som en uppmaning. Hon öppnade munnen, försökte fånga flingorna med tungan. Sandberg iakttog henne. Han kände sig själv torr i munnen och kom att tänka på Pommeryflaskorna han hade i bakluckan. Han log mot Mette. ”Vänta lite”, sa han ivrigt och hoppade snabbt ur bilen. Min chans, tänkte Mette och vred händerna för att komma loss. Remmen satt hårdare än hon trott. Hon hörde mannen öppna bakluckan, kämpade vidare och kände hur högra handen lossnade. Bakluckan slog igen, och sekunderna efteråt hoppade Sandberg in i bilen igen. I handen höll han en champagneflaska. ”Gör det ont?” frågade han och nickade med huvudet mot de bakbundna händerna, samtidigt som han rev av metallhöljet och vred på den tunna ståltråden för att öppna flaskan.

Mettes högra hand var fri, hon höll den bakom ryggen. Han fick inte märka något. Tidigare hade han haft sin pistol liggande framme vid vindrutan, men han hade stoppat ner den i fickan när han gick för att hämta flaskan. Hon tittade vänligt på honom och nickade åt flaskan med en tacksam blick. När han öppnar den, tänkte Mette, medan Sandberg fortsatte att krångla med ståltråden som låste fast korken. Han tittade på Mette igen och ställde plötsligt ner flaskan på bilgolvet. ”Du kan ju inte vara bunden när vi ska dricka”, sa han förtroligt och böjde sig fram mot henne. ”Vänd på dig, så ska jag ta loss dig.” Mette körde ner handen i fickan och grep pistolen. Sandberg kastade sig mot henne och fick tag i armen. Hon kände hans flåsande andedräkt i örat, han var för tung, för stark. Mette skrek: ”Aaaj, din jävel..” Han vred armen bakåt, upp på hennes rygg igen. Pistolen föll ner på sätet. Pierre Sandberg stoppade den på sig och började fästa handfängslet igen. Han drog åt hårt och knuffade sen bryskt ner henne på sätet. Han satte ett knä i magen på henne medan han surrade henne vid stolen. ”Jag trodde vi var vänner?” sa han. Mette stirrade ut i natten, noterade att han inte lät arg, bara triumferande. Mette såg bara grantoppar från sin position. Hon var tillbaka i samma läge som för några minuter sen. Pierre Sandberg böjde sig fram och tryckte på fönsterhissen och sa: ”Det är kallt ute.” Han betraktade sin fånge. Flera knappar i hennes blus hade slitits bort och det vänstra bröstet skymtade fram. ”Det är kanske bäst att du börjar berätta nu.” Pierre Sandberg höll pistolen som han plockat upp från sätet framför hennes ansikte. Han böjde sig fram mot henne. ”Går du alltid med min pistol i handväskan”, viskande han och petade med pistolen på hennes blus så den gled upp helt. Han satte pistolmynningen mot ena bröstvårtan och tryckte till så hårt att hon skrek. ”Fick du låna den av din pojkvän? Nå? Du kanske är varm, ska du inte ta av dig

lite mer”, sa Sandberg och flinade. Mette svarade inte. En diskussion hon haft en gång på krogen med några vänner flög genom huvudet. Kirsten hade envisats med att det var viktigt att skrika för att få våldsmän ur balans. Det rådet var inte mycket värt just nu. Mette bestämde sig för en annan väg, det fanns rädsla i hans ögon. Lugna honom, tänkte hon. Hon sa: ”Ja, det är varmt, ge mig nånting att dricka.” Mannen sa: ”Bra idé.” Han tog fram flaskan igen och lirkade ur korken, den studsade i biltaket och innehållet sprutade över Mettes nakna överkropp. Mannen böjde sig fram och lyfte upp hennes huvud. Han förde flaskan mot hennes mun. Mette tog några klunkar, njöt av att få något fuktigt i sin uttorkade mun. Först sedan hon nickat att hon var nöjd tog han bort flaskan. En rännil av champagne rann utför hennes haka, nerför halsen. Hon log mot honom. ”Det smakar, va?” sa Sandberg. ”Finaste årgång.” Han halsade flaskan, tog ett par rejäla klunkar. Hon kanske är civilare, tänkte han. Ett lockbete, i så fall är dom efter mig. Varför hade hon hans vapen? Nå, han skulle nog få henne att prata. Hon var vacker, verkligen någon att skåla med. Men det var inte långt till stenbrottet. Där skulle ingen hitta henne. Vinden vände och genom snöfallet såg Sandberg ett fönster i ett hus lysa upp bredvid vägen. Han såg sig oroligt omkring. Här kan vi inte stanna, tänkte han, måste ut ur landet. Motorn hade gått på tomgång hela tiden, han la i ettan, slog på halvljuset och framhjulen arbetade upp farten ute på den snöiga vintervägen. Han kanske skulle kunna komma iväg med ett morgonplan från Fornebu innan någon internationell efterlysning hunnit gå ut. Vad visste polisen, förresten? Flyktingarna hade inte ens sett honom, de var ofarliga, inga trovärdiga vittnen precis. Vad visste chauffören? Det tänkte han

strax ta reda på. Han grep flaskan som han hållit mellan låren och tog en ordentlig klunk medan han höll blicken på vägen. ”Vart ska vi”, sa Mette. Mannen sa: ”Inte så långt.” Han log mot henne. Igen. Mannen sa: ”Vem jobbar han åt?” ”Vem?” ”Lars Jensen.” Mette sa: ”Vi träffades förra veckan, jag skulle bara hälsa på honom, han kör taxi, det vet jag, och universitetet, men jag vet inte vad han gör, jag vet inget!” Hon skrek fram de sista orden. Han körde fort, med häftigare rörelser, bilen krängde, men låg stadigt på vägen. ”Vi är strax framme”, sa mannen. Han försökte låta samlad men blicken var fladdrig, och Mette hade sett hans hand missa växelspaken ett par gånger redan. ”Vem jobbar han åt?” Mette teg. ”Svara då, för helvete!” skrek han, samtidigt som han fick tag i flaskan och tog en klunk till. ”Du har druckit nog för idag”, fortsatte han vänd mot henne. ”Du kan lika gärna prata.” Han halsade ur flaskan och höll upp den som för att se om det fanns något kvar i den och släppte samtidigt uppmärksamheten på vägen. Bilen krängde till, slirade mot snövallen i vägrenen och drev med våldsam kraft över mot andra sidan, av från vägen och in på det snötäckta fältet. Den hoppade och studsade innan den stannade och motorn dog. Mannen hängde över ratten, stönade. Mette hade klarat sig bättre eftersom hon var bunden. Hon tittade på honom och

började omedelbart vrida sina händer för att komma loss. Hon satt fast, slet och drog. Mannen stönade igen och tog sig om huvudet. ”Helvetes jävlar”, muttrade han, kom till medvetande ordentligt, tittade på henne. Det var tyst, snöfallet verkade ännu tätare nu. Han ruskade på huvudet och vred om startnyckeln. Motorn gick igång omedelbart, han la i backen och gasade på. Hjulen spann maktlöst. De satt fast. ”Satans helvete!” Framhjulen slirade sig allt djupare ner i snön. Han slängde i ettan och försökte köra framåt, de var inte långt från vägen, hade kanat parallellt med den ut på åkern. Han besinnade sig och släppte gasen. ”Ut och skjut på.” Mette tittade förvånat på honom. Han sa: ”Ja, jag ska ta loss dig, vad fan tror du? Men försök ingenting”, sa han. Med händerna fria försökte Mette knäppa blusen så gott det gick. Hennes jacka hade åkt ner på golvet. ”Benen kan du ta loss själv”, sa han. ”Skynda på.” Mette gned sina vader för att få igång blodomloppet, hon frös fast värmen var på för fullt i bilen. Hon tog upp jackan och svepte den om sig. Han hade tänt en cigarett, rökte nervöst. ”Ut med dig nu, fan tar dig om du hittar på nåt.” ”Jag backar”, sa han och Mette gick ut framför bilen och började trycka på. Han försökte få bilen att gunga, Mette knuffade på. Plötsligt fick däcken fäste, bilen kom loss, slirade bakåt, men när den skulle över snövallen körde den fast igen. Mannen öppnade dörren och skrek åt Mette som blivit stående med hängande armar ute på åkern. ”Kom hit för helvete, det är ju bara några meter kvar.” Vinden hade avtagit men

snön föll fortfarande. Mette gick mot bilen, medan hon såg sig om efter en flyktväg. På andra sidan vägen växte skogen tät, där hon själv befann sig bredde åkrarna ut sig. Inga hus syntes till, landskapet förrådde inga spår av människor, det enda som bröt tystnaden var bilmotorns dova morrande på tomgång. Han stängde bildörren, skrek åt henne genom det öppna fönstret. ”Ta i då för fan.” Mette spände kroppen och låtsades skjuta på. Långt borta hörde hon ljudet av en bil som närmade sig. Mannen skrek igen: ”Ta i bara!” Mette släppte taget och sprang upp på vägen, i riktning mot ljudet. Sandberg såg henne springa och grep efter pistolen vid vindrutan, men den var borta. Måste ha ramlat ner på golvet. Han kastade sig ur bilen, efter henne. Mette sprang så fort hon kunde i körbanans modd. Hon viftade med armarna. ”Hjälp mig! Hjälp!” Hon skrek rakt ut i natten men räddningen var för långt borta, ljudet hade gått före bilen, stålkastarna syntes bara svagt mellan träden. Mette halkade och föll framstupa, skinnet i handflatorna skrapades upp av små vassa stenar när hon tog emot sig. Den tunga långtradaren växlade upp igen och gick ur en kurva några hundra meter bort, vägen låg rak framför den. ”Stanna!” Mette hörde honom komma medan lastbilen närmade sig från andra hållet. Hon visste att händerna blödde och kände något hårt mot fingertopparna. En frusen stenkoka, en isig klump som grusbilen lämnat efter sig. Hon tog upp den och kom på benen, började springa igen, viftade, skrek. Strålkastarskenet slog emot dem, men bilen var ännu bara en mörk skugga genom snöfallet. Mannen var ifatt henne. ”Din jävla...” händerna trevade efter henne, fick tag i kläderna och ryckte till. Mette tvärstannade, vände sig om och s stenklumpen med all sin kraft i det förvridna ansiktet. Han skrek till, vek sig vacklande framåt, Mette körde upp knäet i skrevet på honom, mannens skrik överröstades av den framrusande långtradarens vrålande kompressorhorn. Mette bländades i den skarpa helljusfloden, instinktivt slängde hon sig åt sidan när bromsarna började tjuta. Järn skrek mot järn och hon kunde höra hur bilen kastade av den häftiga inbromsningen, de tunga däcken kanade. Ljudet upphörde och hon hörde motorn

stanna. När Mette lyfte ansiktet ur den mjuka snön såg hon mannens sönderrivna överrock ligga mitt på vägen. Långtradarens blinkande gula varningsljus tändes. Från det sönderslitna plagget var snön på vägen nedstänkt och rödfläckig fram till ett svart bylte. Mette Krogh reste upp överkroppen på darrande armar och kräktes framstupa på knä. Hon hörde lastbilsdörren slå igen och någon som ropade.

***

Fläkten pumpade upp varmluft från instrumentbrädan i hennes ansikte. Lastbilens förarhytt var behängd med plastmascotar och översållad med souvenirer och klistermärken. ”En sån jävel. Vad tänkte han göra med dig då?” Föraren var en fet, medelålders man med vänliga ögon. Han höll hennes framsträckta händer i en av sina grova nypor och fick upp locket på sin gröna förbandslåda. ”Du kanske vill ha lite kaffe? Jag har termosen...” Mette Krogh ruskade på huvudet. Hon stirrade ut i snöovädret. Blinkreläet knackade. Det gula skenet från de blinkande varningsljusen färgade snöflingorna gula som galla. ”Det här svider lite. Du har ju repat upp hela händerna.” Den skarpa stingande smärtan från desinfektionsvätskan fick henne att rycka till. ”Såja, det går över. Vill du inte ha lite att dricka i alla fall, vi måste ju vänta tills dom kommer.” Mette ruskade på huvudet igen. Hon såg sig omkring i förarhytten. Blicken fastnade på en avlång plastdekal med svarta bokstäver mot knallgul bakgrund: ”Rogges Transport AB - Containers för uthyrning och försäljning”.

30

”Jag tror den där har stannat. Hur mycket är en riktig klocka?” sa kvinnan. Lars Jensen vände sig mot sin agerare. Han gissade att hon var fyrtiofemfemtio, ganska välbehållen. Hon hade en dyrbar kappa med pälskrage, den var uppknäppt och ett pärlhalsband skymtade ovanpå den välsittande bruna blusen. Förmodligen var halsbandet äkta. Jensen tittade först på instrumentbrädans döda ur och vände sen upp sin vänstra handled framför ansiktet. Han sa: ”Halv tre.” Kvinnan sa inget mer. Hennes ansikte var svalt när han vände sig mot henne. Hon tittade rakt fram mot rödljusen. Den starkt solbrända huden smet en aning för stramt över kindbenen. Solariemumie, tänkte Jensen. Ljusen skiftade, och Jensen gasade på men det hände inte mycket. Han hade fått ta den gamla 240:an som straff. Han var väl den siste i stan som körde en sån gammal bil. Till och med den elektriska klockan hade avlidit av ålderskrämpor. En av Schmidts äldsta och mest korkade trotjänare hade fått överta Mersan, trots att han var så kuschad att han inte skulle protesterat om Schmidt satt en rickshaw i händerna på honom. Han skulle ha kört Volvon utan att protestera från det att han tog ut den i nyskick tills den fallit isär i rostflagor. Jensen hade fått den istället. Schmidt ville hämnas för att han lånat bilen utan lov, helt enkelt. Jensen hade redan tillbringat en vecka i den nedsuttna bilen. Folk som påpekade att klockan inte fungerade gjorde honom inte på bättre humör. Han släppte av kvinnan mot skrivet kvitto vid en adress i Vasastan. Hon gav rikligt med dricks och hans inställning till solbrännan blev genast mer försonlig. Lars Jensen parkerade vid en taxistolpe. Gatorna höll på att torka upp. Utanför bilrutan lyste en blek marssol över stan. Den lovade vår fast snön låg kvar i drivor i parkerna. Inga kunder syntes till så han tog fram morgontidningen och vecklade upp den. Ögonen sökte sig automatiskt till rubriken: ”Smugglarligans offer utvisade inatt”. Han tittade igenom tidningsartikeln en gång till, trots att han redan läst

den noggrant två gånger vid frukostbordet. ”Humanitära skäl är själva utgångspunkten i vårt arbete”, sa en tjänsteman från invandrarverket. Ändå hade utvisningen kunnat verkställas omedelbart enligt principen om ”tredje land”. I och med att flyktingarna hade gjort misstaget att stanna en vecka i Frankrike, skulle de tillbaka dit. Inga undantag från regeln kunde göras, att smugglarligan avslöjats ”påverkar inte ärendets principiella läge”. Huvudmannen var dessutom död och kunde inte höras. Jensen drog in andan och läste vidare. Tidningen hade hört sig för om människosmuggling via fartyg kunde tänkas vara en vanlig företeelse. Tullen i Göteborg kunde inte ”verifiera omfattningen av denna typ av incidenter” och ade på att påpeka att verkets medelstilldelning inte ”medgav en tillfredsställande kontroll av alla tänkbara hamnar” . Jensen begrundade maktlös denna sanning en stund och vek sedan ihop tidningen och pressade ned den i en ficka i bildörren. Göran hade misslyckats, frågan var väl hur mycket han anstängt sig egentligen. Verkade gå in för affärsjuridiken istället. Telefonen på stolpen hade inte gett något livstecken ifrån sig på de tio minuter han stått där och trots den livliga trafiken på trottoaren syntes inga kunder till. Jensen bestämde sig för att åka till bolaget innan fredagskön blev alltför lång. Han körde i sakta mak nerför Västra Hamngatan, förbi Grönsakstorget och stannade för att släppa fram ett lass kollektivtrafikanter som stressade över gatan. Vid Domkyrkan var det folkvandring igen, Jensen avvaktade på tomgång tills han kunde fortsätta över hamnkanalen och svänga ner mot Götaleden. Vid packhuskajen vilade ett grått, utrangerat krigsfartyg, men Jensen noterade det knappt. Istället svängde han in mot Nordstan, där han cirklade runt ett tag utan att hitta någonstans att göra av bilen. Till slut tog han en rövare och klämde upp Volvon en bit på trottaren för att hjälpligt få den ur vägen. Han låste bilen och gick med snabba steg mot Femman. På Systembolaget fick han nummer 376. Det var 84 före, men det gick snabbt, nya nummer bläddrades fram hela tiden. Jensen funderade på vad vinet hette, men han kom inte på det. Han stod och

trampade en stund innan det blev hans tur. Han sa: ”Rioja, men jag vet inte vad det heter.” Kvinnan i kassan sa: ”Hur mycket får den kosta?” Jensen sa: ”Mittemellan.” Hon föreslog en sort som hette Banda Azul för femtilappen jämt och Jensen nickade. Han höll upp tre fingrar. Om hon kommer, tänkte han, hon hade ju inte lovat helt säkert. Han nöjde sig med fem öl, men trots det stannade inte summan under tvåhundra som han trott. Jensen skänkte en tacksam tanke till solariemumien, hennes tia kom väl till . Kvinnan i kassan gav honom en femtioöring tillbaka och han fick packa ner flaskorna själv.

***

På väg tillbaka till bilen såg Jensen den blå uniformen på långt håll. Han började springa och flaskorna klirrade hotande högt innan han hann fram. ”Du...”, sa Jensen och drog efter andan. ”Du, jag sticker direkt. Va?” Vakten tittade upp från sitt skrivarbete och Jensen lade märke till skärmen på hans mössa. ”Dags att komma nu, kanske?” sa vakten. Han var lång och en aning fetlagd. Jensen höll fram kassarna. ”Var bara in och handlade lite flytande”, sa han. Vakten tittade ett ögonblick på påsen innan han återgick till sitt skrivande. Han sa: ”Vi har våra regler.” ”Lappar du alltid taxibilar?” sa Jensen irriterat. Vakten sa: ”Bara om dom utgör trafikhinder.” Jensen tyckte att det lät som om han lärt sig det på en kurs. Han orkade inte ta

mer nu. Han sa: ”Jag står väl för fan inte i vägen för nån.” Vakten tog blocket och pennan i höger hand och visade med en svepande gest mot bilen. Han sa: ”Har du sett att det är en korsning där, och det där, det är en trottoar, folk ska gå på den, va. Fattar du?” Jensen höll på att explodera: ”Folk är väl inte så jävla breda att dom inte kommer förbi där.” ”Jag gör bara mitt jobb”, sa vakten. ”Om alla skötte sina jobb skulle det här samhället fungera bra mycket bättre. Du kör ju bil hela dagarna, då vet du väl förfan att det inte går att parkera så här. Om alla lämnade bilen lite hur som helst, så skulle du inte komma en meter i den här stan.” Jensen svalde två gånger för att inte förlora kontrollen över rösten. Han sa: ”Okej. Men glöm det för den här gången va?” Vakten såg honom stint i ögonen och ett ögonblick hoppades Jensen att killen skulle vika sig. ”Jag gör inga undantag. Lika för alla”, sa mannen i den blå uniformen. ”Vi lever väl i ett rättssamhälle, va?” Han nuddade mösskärmen med handen. Jensen trängde sig förbi honom och fick upp bildörren. Vakten höjde rösten: ”Inte så bråttom, va, du ska ha den här först. Eller vill du hellre ha den på posten?” Jensen svarade inte, han hoppade in i taxin och drog igång motorn. Mannen avvaktade utanför rutan med framsträckt lapp i näven. Jensen sköt växelspaken i läge, sen vevade han ner rutan och skrek: ”Skaffa dig ett vettigt jobb, tokfan.” Han trampade på gasen och bilen tog ett skutt ut på gatan, mellan växlingarna sköt Jensen ut armen genom den öppna rutan, knöt näven uppåt och sträckte ett finger rakt upp i himlen. Han ropade: ”Och kör upp den där i arslet!” I backspegeln såg han ett tomt ansikte stirra efter honom, vakten hade stuckit in högra handen innanför rocken. Han hade frusit i en pose som en förvuxen Napoleon.

Lars Jensen blinkade ut mot Västra Hamngatan och kom samtidigt ihåg att det var bäst att lägga vinarna i säkerhet på golvet.