Sagan 1i6d2c

Sagan Patrik Blomqvist Smashwords Edition

Copyright 2010 Patrik Blomqvist Smashwords Edition, License Notes This ebook is licensed for your personal enjoyment only. This ebook may not be re-sold or given away to other people. If you would like to share this book with another person, please purchase an additional copy for each person. If you’re reading this book and did not purchase it, or it was not purchased for your use only, then please return to Smashwords.com and purchase your own copy. Thank you for respecting the hard work of this author.

1. Början

Ner på knä i gräset i dungen utanför förskolan i Förorten. Skummet sprutar när jag knäcker ölen och sveper den ståendes på knä. Ingen av förskolefröknarna kommer att komma på mig. De kommer aldrig att misstänka en sexåring, för vilka sexåringar dricker folköl? Mina första minnen kommer från tiden i förskolan. Då var allt tryggt och enkelt. Nu, tolv år senare, har allt förändrats och formats. Det är mer legitimt att sitta och supa ner sig med sina lärare. Min gamle mattelärare och jag sitter på barstolar runt ett högt, runt bord. Han dricker öl ur en tvådeciliters tetrapack. Ölen luktar äppeljuice. Mängden öl i de små löjliga förpackningarna motsvarar den mängd amerikaner dricker på partyn, blir asfulla och stupar på dansgolvet. Med ett stort dollargrin lyckas jag locka till mig servitrisen och beställer in

ytterligare en öl och sveper den i en klunk. Min gamle mattelärare försöker hålla igång ett samtal, men de unga människorna som sitter runtomkring oss är givetvis blyga och osäkra inför en öldrickande mattelärare. Det var min yngre bror som drog mig hit, men efter ett par tetrapack är det lätt att komma ifrån varandra. Det är en behaglig pub. Ljuset kommer dels från avskärmade mässingslampor, vilka ger ett stämningsfull gult ljus och dels kommer ett kyligt, men soligt, ljus in genom de frostiga fönsterrutorna. Utanför de pittoreskt frostiga fönstren ligger snön kompakt. Trots inredningen i mörkt trä och den dova belysningen råder en stämning av skola. Min gamle mattelärare ar inte in här. Det står skrivet "Binomen" i pannan på honom. Han stressar upp oss med sin blotta närvaro. Min bror står nära ett av de kalla fönstren. Två pojkar i femtonårsåldern drar i min brors respektive armar. Aggressivitet. Med benen brett isär ingriper jag och frågar med myndig röst vad som pågår. De två aggressiva pojkarna ser, trots sitt beteende, inte efterblivna ut. I mun på varandra säger de att min bror skall ha stryk för att han är "finne". Min bror är inte finne, men jag ser det hela som en principfråga. Upphetsad och stressad går jag ut genom den mörka rökiga puben. Ut genom en nästan svart trädörr. Utanför puben är det snöblask och inte, som det tedde sig inifrån, isande vinter. Kylan biter tag i mig när jag kommer ut på en liten, blöt, nästa lerig parkering utanför puben. Ute på parkeringen står redan de två våldsamma ynglingarna tillsammans med en kvinna i 40-årsåldern. Pojkarna håller i en röd damcykel istället för min bror, som måste ha lämnats kvar inne i värmen. Inför döva öron förklarar jag att man inte skall slå någon enbart för att människan är finne, men de båda unga förklarar, som om det vore en sedvänja, att finnar skall ha stryk. Jag frågar kvinnan om huruvida det är normalt att slå finnar här i bygden och om det är omöjligt att resonera med de båda aggressiva pojkarna. Hon svarar inte. I ren frustration griper jag tag i den röda damcykeln som ynglingarna håller i och kastar den med vämjelse mot marken. Det låter dött när cykeln slår i backen. Metalliskt. Kvinnan tittat förebrående på mig. De tre tar avstånd från mig under tystnad. Min auktoritet är förlorad. Puben ligger ensamt, på en avsats i en mycket brant backe i en dal som

genomskärs av en löjligt smal å. Det blöta gruset rullar under mig när jag försiktigt går nerför den norra dalsidan och erar ån via en bred träbro av breda och grova träplankor. På andra sidan är det sommar. Man förnimmer inte den andra sidan härifrån. Puben har försvunnit in i en dimbank. Den kalla vintern känns avlägsen. Sommaren ligger framför mig. På en liknande avsats ligger ett sommarhus med kringliggande bodar. Det står en ren röd Volvo kombivagn utanför sommarstugan. Gräset är grönt. Här känner jag mig hemma. Detta är Värmland och jag har hamnat mitt uppe en av min barndoms glada och varma somrar. Det måste vara minst sex år sedan jag gick på de här torra grusvägarna. Alltid torrt, mycket mygg och salubrin. Mina ben för mig förbi den gamla smedjeruinen. Den överväldigande växtligheten tilltar och den mörka värmländska skogen påminner mer om Amazonas jungler. Det är omöjligt att lämna vägen på grund av den täta växtmassan. Vägen blir till en förgrening av två mycket bruna och uppslammade kanaler. En av kanalerna, cirka tre meter bred, rinner mot mig från det håll där den klara sjön borde ligga. Den andra flodarmen, lika bred, flyter åt höger. Vattnet strömmar kraftigt i de båda kanalarmarna. Där armarna möts växer vass på den motsatta sidan och kraftiga strömvirvlar bildas. Utan att tveka går jag ner i den kanal som strömmar nedåt höger. Vattnet är behagligt avkylande. Den uppslammade botten eller eventuell vass, som borde växa där känns inte. Bottenlöst. Med armarna kring något grönt flytetyg färdas jag mycket snabbt åt höger. Där kanalen tvärt slutar kliver jag upp och finner ytterligare en sommarstuga med några bodar. Mycket frånvarande går jag en bit och gömmer mig sedan i en liten bod varifrån jag kan se ner på sommarstugan och den bruna kanalen bortom huset. Kallt och sommarvarmt på samma gång. Det är tyst och folktomt. Vintern får vara kvar på norrsidan. Själv tänker jag njuta av sommaren, men tystnaden besvärar mig. Upp. Rusar in bland träden. Granarna piskar mig i ansiktet. Det enda som hörs är mina fötter som springer längs den smala stigen. Jag vet inte vad som är bakom mig, men framför mig ligger stigen som jag känner utan och innan från min många somrar ute på kantarelljakt. Bakom mig lurar, som alltid, något stort mörkt och starkt. Ute på ängen som leder ner mot sjön står de Svarta, några av de Vita och ytterligare en hel del statister. Någon sticker en karta i handen på mig och förklarar för mig att vi gruppvis skall orientera oss igenom en slinga i skogen.

Himlen är grå, men inte regntung. Vi går i samlad trupp på en gräsbelagd slänt omgärdad av träd. Mycket mummel och obehagligt kallprat. Som en av de första når jag fram till baksidan av en teaterlokal. Mannen står i en öppen dörr, vid teaterns baksida. Det är inte nermörkt där inne, men dunklet ligger tungt. Jag erinrar mig att jag i min barndom, på samma teater, såg ett teaterstycke, som föll mig på läppen, men jag minns inte vad det handlade om eller huruvida teatern låg ensammen ute i skogen. Många trycker på och vill komma in, men Mannen stänger dörren med många sura miner till följd (eller är människorna likgiltiga?). I högsta fart sätter jag iväg och springer som aldrig förr, först in genom en mörk, låg barrskog på en relativt bred och platt stig. Sedan ut på ett fält - ett riktigt marsklandskap, dock torrt och utan trädrötter. Marken är röd och svartbränd, ändå växer något kort och möjligen grönt ur denna döda slänt. Stor tystnad. Det brända området är stort och halvmåneformat. Jag kom ut mitt på den konvexa sidan. På den andra sidan breder en mycket stor sjö ut sig. Avståndet från det ställe där jag kom ut ur skogen och ner till sjön är säkert 500 meter. Det sluttar bra ner mot sjön. Halvvägs ner mot sjön ligger en väg, som avskiljer sig på grund av sin grönhet. Vägen leder in i skogen på vänstra kanten av "halvmånen". Med samma ursinne som tidigare springer jag ned till vägen. Där upplyser någon av de Svarta mig om att titta på kartan innan jag rusar vidare. Kartan beskriver mycket riktigt det halvmåneformade området. Det ligger i mitten och avdelar kartan exakt på mitten. Den övre delen är blått vatten och den undre är mörkgrön skog. Nere vid vattnet sitter någon som liknar båda herr Svart och herr Vit. Två bomber seglar sakta fram på himlen. Den ena drar den andra medelst en lina. Jag pekar på dem för att människan som liknar både herr Svart och herr Vit skall se dem. Han iakttar bomberna under tystnad. De två bomberna blir grövre och antar en plastigare skepnad och börjar sakta, men under acceleration, att rotera kring en punkt mitt på linan. De närmar sig vattnet och kommer att landa något till vänster om oss. Det startar en helikopter snett till vänster bakom oss, den går upp mot de två cylindrarna, vilka nu roterar riktigt kraftigt. Jag tänker för mig själv att det är mycket riskabelt att gå upp mot de roterande sakerna.

Innan de slår i vattnet blir det plastiga höljet till ett illa spänt tyg. Den cylinder vars tyg påminner om en urblekt, förvuxen Fantaflaska slår ner närmast oss. De båda tygcylindrarna (med stålrörskonstruktion) accelererar kraftigt åt höger och glider med hög hastighet över vattenytan, utmed stranden. Några människor springer bakom oss. De hoppar i två stora och klumpiga vita båtar och sätter efter de stora tygcylindrarna, som nu närmar sig den högra stranden. Den högra stranden är mycket brant. Det hänger ut några träd därifrån. Jag väntar mig att cylindrarna skall kollidera med träd och klippor, men de stannar mycket oväntat och förblir stilla. Till höger kommer nu en skidåkare på en lina i luften. Linan går rakt ut i vattnet, likaså gör skidåkaren som hänger i luften likt en backhoppare som har lämnat rampen. Han har dålig fart och rätar inte ut sig. Således blir nedslaget ingen succé. Jag reser mig och fortsätter med kartan i handen. Den verklige herr Svart och fru Svart har anslutit sig och vi springer in i skogsbrynet. Det finns inte några kontroller utsatta på kartan. Från flera håll hör jag att vi skall leta rätt på kontrollerna ändå. Stigen som leder in i skogen är kantad av korta, torra, men täta barrträd. Solen tränger inte ner mellan de täta barrträden. Det är som om det låg ett tak över stigen och inne bland träden är det lika mörkt. Mäkta stolt kan jag peka på, vad jag tror är, den första kontrollen. Den hänger lågt, en bra bit in i bland de svårgenomträngliga träden på höger sida. De andra förklarar till mitt förtret att det bara är en attrapp. Jag stannar och anstränger ögonen för att foka det röda objektet inne bland de torra trädgrenarna. Det är en rödmålad, uppochnedvänd engelsk polishjälm. Vi ser flera röda hjälmar då vi fortsätter framåt på stigen. Efter ett tag kommer vi fram till en glänta, två gånger fem meter, i direkt anslutning till stigens högra sida. Inne bland träden, som här växer i rader, ser jag den karaktäristiska rödvita kontrollen. Fru Svart springer in, men når inte fram på grund av det kompakta grenverket och springer halvgråtande ut. Jag anfaller kontrollen samtidigt som jag skriker: -Djävla svikare, åt Fru Svart. Till vänster finns en grenfri väg, men jag springer in i blindo och en bit in återkommer grenarna. Grenarna slår i ansiktet och jag tvingas vika av åt höger för att nå kontrollen. Andra grupper har dykt upp under tiden. En annan Svart

människa redan har stämplat sin kontrollbricka och går emot mig. Hon håller undan en del grenar och jag når kontrollen. Kistan stämplar nu sin bricka och vi är nere på tredje plats. Jag fumlar med kontrollbrickan, som jag tidigare inte har tittat på, men jag lyckas stämpla den. Precis som jag skall gå ser jag att jag har stämplat på fel ställe och tvingas stämpla om brickan. Återigen kommer jag på mig att jag håller på med något som jag inte tycker om. En vacker dag kommer jag inte fråga mig själv vad jag håller på med utan bara fortsätta in i fördumningen. Befriande kastar jag kartan och kontrollbrickan in bland grenarna och springer svärandes därifrån. Herr och fru Svart snackar säkert en massa skit bakom min rygg, men jag är för stunden fri. I en skogsglänta håller två äldre herrar på med att sätta ihop en dragster. De har problem med att montera styrsystemet. Dragstern består av två bitar, vilka skall as samman. De har inga egentliga problem utan spelar bara för att G.K och M.J inte skall tappa lusten med sin dragster - de spelar dåligt. Det är en mycket pittoresk glänta. Ljuset strilar ner genom de höga barrträden som inte står alltför tätt. En liten å flyter strax norr om oss och det är torrt på den lilla grusväg och gräsglänta där vi arbetar. Jag vill ta en tur, med G.K sittandes på den massiva träkonstruktionen (den långa fronten med två cykelhjul). Jag bär den massiva träkonstruktionen. Sittbrunnen är liten. Dragstern rullar iväg sakta och nästan ljudlöst. Endast ljudet av hjulen mot gruset hörs då bilen rullar likt en lådbil längs grusvägen. På grusvägen bakom oss kommer en buske åkande. Bakom den döljer sig en multilådbil. Den består dels av en konventionell lådbil och dels av en godsvagn sammankopplad med lådbilen i fronten. Fordonet kontrolleras av Kistan och herr Svart. På andra sidan ån kommer herr Vit och Kamelen glidande i en godsvagn. Först anfaller M.J. Jag kommer något efter. Vi springer som vilda över ån mot godsvagnen. Kamelen och herr Vit vill inte bli ivägknuffade. De skriker som grisar. M.J kommer först fram till den gamla godsvagnen och börjar putta den mot sluttningen. När jag hunnit ikapp går det desto snabbare då vi kan samarbeta. Godsvagnen rullar utan motstånd fram med hög fart mellan de glesa barrträden och ljuset fladdrar på vagnens tak medans den fortsätter nedför sluttningen som

verkar sluta vid ett stup. Kamelen och herr Vit skriker när de rasar ner i sjön. Tråkigt nog var branten inte så hög. G.K, jag och M.J fortsätter inåt skogen och lämnar godsvagnen och dess innehåll bakom oss. Efter ett tag börjar det mörkna och träden öppnar sig. Borta vid skogsbrynet ser jag något eller någon. Det är en kvinna som halvspringer mot ett stort hus. Huset har en entré med två dörrar, en svart massiv järnport och trädörr också den svart men med ett litet fönster. Jag hejdar kvinnan hon har en nyckelknippa, med vilken hon kan öppna den svart järnporten, något som hon är medveten om. Jag tar nycklarna ifrån henne och förebrår henne. Hon försvinner. Jag låser upp den svart järnporten. Ett litet, illa upplyst rum med lågt i tak öppnar sig. Där inne finns flera kubistiska målningar. De flest går i gula och gröna bleka sjuka färger. De står på låga bord och ofta på fel ledd, dock står ingen uppochner. Till höger om järnporten finns en hög smal öppning. Vi diskuterar vad som är "läskigast", detta rum, det bakom den svarta trädörren eller husets verkliga innanmäte. Jag driver på diskussionen och vi kommer fram till att detta rum är minst skrämmande, själva bostaden anses som mest skrämmande och det som kan dölja sig bakom den mörka trädörren rangordnas där i mellan. Innanför öppningen till det inre rummet finner vi ett ännu mindre rum. På en lång bänk, som löper utmed den östra väggen, halvligger ytterligare en avlång kubistisk målning. Bakom den svarta trädörren finner vi ett stort, ljust och välorganiserat galleri. Det är helt folktom, vilket husets bostad förmodligen också är, därav den skrämmande effekten. Jag tycker om sommaren, men att vara isolerad är det värsta jag vet och ute i de värmländska skogarna tillsammans med Sveriges största regemente av mygg kan man känna sig väldigt isolerad. Som alltid annars bryter jag upp och flyr. Ut på den torra grusvägen, mot civilisationen, ut på den smala asfaltsvägen vi Högboda och upp med tummen. Efter vad som kan tyckas en evighet svänger en lastbil in mot det mörka samhället och stannar framför ICA'n och byn's enda

diselpump. Chauffören verkar lika urblåst och pratsjuk som alla andra lastbilschaffisar, men jag är bara trött. Trots sitt låga IQ så verkar han schysst och sticker till mig en stor burk majonäs och låter mig vara i fred. Mätt och god somnar jag till tonerna av någon skitmusik på nattradion. Vaknar till någon annan skitmusik, som jag aldrig har hört tidigare. Han kommer från ungern och har kommit till Sverige för att tjäna ihop pengar till ett hus utanför Budapest. Snart hemma, tänker jag. Ungraren får veta att jag är arton år gammal, pluggar och tycker om att resa. Det sista för att förklara att jag stod ute i ödemarken mitt i natten. Hemma. Snäll, men dum som han är, så släpper han av mig i Förorten och ler att löjligt leende och säger tack istället för hej då. Mot Skolan och in för att göra det jag inte vill. En kvinna, cirka 60 år gammal, undervisar mig i svenska hon liknar min gamla svensklärarinna. Vi, det vill säga jag och de Svarta, sitter i för små bänkar i en sal på norra delen av Skolan - de gamla svensksalarna. Jag sitter och skriver på en allomfattande uppsats, något som vi har fått i uppgift av kvinnan som påminner om min gamla svensklärarinna. Det är någon form av centralprovsuppgift, som jag tidigare har missat. Vi sitter i grupper om fyra vända mot varandra två och två. Bredvid mig sitter fru Svart mäkta intresserad av min uppsats, vilken flyter mycket illa. Det måste dock gå ännu sämre för henne, för hon pressar sin späda kropp (hon har antagligen anorexia) mot mig. Hennes tunga bröst och hennes dofter når mig, men behagar mig föga. Mittemot mig sitter en annan Svart kvinna inte mindre intresserad, men mera behärskad. Jag och den andra Svarta kvinnan sitter utmed fönstret och in mot den mörka salen sitter en tredje Svart kvinna - mycket lugn, men ej koncentrerad på sin uppgift. Vänligt men bestämt ber jag fru Svart att flytta på sin upphetsande kropp och inte tjuvtitta på mig. Då hon inte flyttar sig ber jag henne att tänka på mig som något illaluktande. Det hjälper inte.

****

2. Början 2

Efter att ha flutit omkring i skolan från olika salar för att få skriva min uppsats, utan kunna skriva mer än en halv sida samt rubrik, hamnar jag på golvet mellan utgången från matsalen och utgången till den första ljusgården. Nu skriver jag på pappkartong med oljefärg. Det går oerhört långsamt och jag tvingas att göra om det flera gånger på grund av att färgerna flyter i varandra. Processen är mycket påfrestande då jag fortfarande inte är lämnad i fred och lider av samma idétorka som förut. Jag vet att uppsatsen är av stor betydelse - något som pressar mig ytterligare. Jag har lämnat pappkartongen och oljan bildar en stor oval på plastgolvet ut mot huvudentrén. Oljefläcken är ljus i mitten, nästan vit, och har mörka kanter med ringar med en diameter av mellan fem och tio centimeter. Ringarna är till skillnad från den stora ovalen mörka i mitten och ljusa i kanterna, vilka kontrasterar mot ovalens mörka bård. Herr Vit, som står vid ett öppet litet grönt skåp, får i uppdrag att vakta mitt konstverk. Han tittar något förundrad på mig, men nickar med ett oefterhärmeligt lugn. Precis som jag lämnar platsen för att be kvinnan som påminner om min gamla svensklärararinna om ett utlåtande kommer en kvinna i brun klänning bakom mig på väg mot lärarrummen. Jag skriker åt henne att akta mitt konstverk och med minsta marginal väjer hon med sin omoderna högklackade bruna skor och rusar vidare. I korridoren vid lärarrummen möter jag min svensklärare och i samma stund kommer jag på mig att kvinnan inte är bildlärare och inte vill se mitt desperata försök att rädda mitt betyg med något som jag vet är "dravel". Med berättigade ursäkter urskuldrar jag mig. Jag följer med den stressade kvinnan in på kontoren där hon först ber mig återkomma imorgon och skriva uppsatsen efter skoltid. Sen anser hon att jag borde komma in och hjälpa lärarna här inne på kontoret. Själv anser jag mig mycket kvick då jag i samma ögonblick frågar kvinnan, som mer och mer påminner om mormor, om hon behöver hjälp med något. Hon påstår att jag fjäskar för mycket och tar tag i mitt högra ben och drar ut mig från lärarrummet. I korridoren mot omklädningsrummen i Skolans gymnastiksal tar jag av till

höger och går in i första omklädningsrummet till vänster. Där inne hälsar jag på någon som jag förhoppningsvis känner. I ingången till gymnastiksalen, som nu är inglasad och ommålad träffar jag det som jag antar vara min gymnastiklärare. Han har blont kort lockigt hår, en röd Jofa WM-hjälm på huvudet och skabbigt rödblont skägg. Jag presenterar mig på ett självsäkert sätt inför denna uppenbart osäkra och felplacerade människa. Människan, som påminner om tennisesset Bragd Birger, reflekterar inte över mig. Jag går ut i gymnastiksalen. Jag chockeras över den råa och futuristiska miljön och den i det närmaste våldsamma stämning som härskar i salen. Till vänster om mig har väggen slagits in så att man ser direkt in i de nedsänkta omklädningsrummen där faluröda bänkar, gröna små skåp och en kompakt dimma ifrån duschen utgör den dominerande miljön. Atleterna uppträder mycket förråande och ociviliserat. I gymnastiksalens golv är fyra bowlingbanor nedsänkta. De är placerade två och två med käglorna dels åt söder del åt norr. De lutar kraftigt nedåt och är omgärdade av robusta staket. Tillbaka in i omklädningsrummet. Av med kläderna och in i duschen. Herr Svart och herr Vit står redan i det sterila duschrummet som är avat för sex duschande - tre vid en vägg och tre vid en intilliggande. Vi sveper in oss i de gröna genomskinliga duschdraperierna. Jag tycker att det påminner om Monty Python. Herr Vit får hjälp att svepa in sig. Sen skriker vi. Rummet utanför duschrummet är lika ljust och sterilt som duschrummet. Det är lika brett som duschrummet, men minst tre gånger så långt. Det är uppdelat i fyra små bås. Båsen skiljs åt av tunna mellanväggar på höger sida och den gång som är avsedd för age är blockerad av moderna frysboxar. Jag är för stunden kvinna och rider på ryggen av en kille. Vi forcerar rummet från duschrummet och fortsätter mot en eventuell utgång. Rummet är vattenfyllt och vi andas genom slangar. Jag beslutar mig för att dränka killen och sliter ut hans luftslang och trycker fast den i ett avlopp i ett av båsen nära utgången, men jag utmanövreras och misslyckas. Dörren är öppen. Tillbaka in i dushrummet. Herr Svart och herr Vit är borta. Istället står här nu Kvinnan, några flickor och ett par andra pojkar. På ett givet tecken blir flickorna uppspelta och livliga. Pojkarna våldtar dem ståendes i de strilande duscharna. Det förekommer inget motstånd. Jag skall våldta Kvinnan i en liknande dusch. Jag kan omöjligen komma in i

henne. Jag sprutar ändå. Stor skam över den misslyckade våldtäkten och jag får utstå rättfärdigad kritik från de övriga långa pojkarna. Ensammen och bedrövad drar jag mig tillbaka till Förortens lugna och trygga bibliotek. Jag står lutad mot en bokhylla i Förortens bibliotek. Runt den plats där seriealbumen finns står en ring med barn och lyssnar till någon som berättar om något. Lutad mot denna bokhylla känner jag hur flickan bakom mig börjar smeka mig. Jag kan inte se henne utan tar henne för ett av de övriga barnen. Hon har en röd tröja på sig och jag har tappat greppet om föredraget. Otroligt upphetsad känner jag hennes bröst mot min rygg – knappast ett barn med de välvässade. Hennes händer letar sig ner mot mitt kön. Hon är inte grov i sina smekningar utan masserar mina buktande byxor med halvslutna händer. Än så länge har jag förhållit mig iv och bara njutit och uppmärksamt koncentrerat mig på de föräldrar som finns med sina barn vid föredraget. Hittills har ingen sett hennes intresserade händer på min kropp. Jag dristar mig till att stoppa ner min högra hand i hennes högra bakficka. Fickan verkar vara gjord av sammet och tillhöra ett par väldigt slitna byxor. Då föräldrarna plötsligt vänder sig och tittar undrande på mig slår jag ut med armarna och tittar på dem med oskyldiga ögon. Hon fortsätter att smeka mig med sina kupade händer. Jag och hon, som visade sig vara en gravid kortväxt 20-åring hamnar sittandes på golvet i ett mycket intimt bås en gånger två meter. Det är högt i tak och mycket lugnt och stilla. Det är svalt och luften frisk. Metallväggar. Blått. Det måste vara bra isolerat, men luften är trots allt mycket behaglig. Insvepta i skynken pratar vi om våra inbördes förhållande. Hennes pojkvän har lämnat henne och hon är inte benägen att berätta om honom. Han dyker upp i dörren till båset och svär över mig, men lämnar oss. Jag frågar om det var pappan till det hela samtidigt som jag smeker hennes vänstra uppsvullna ben. Hon bekräftar och tittar konstigt på mig. Jag vill hjälpa situationen med att påpeka att hennes andra ben inte är svullet, men avstår och låter henne tro vad hon vill om mina kunskaper om havandeskap. Hon frågar om jag är gift - hon tror att jag är äldre än jag är. Jag nekar och säger: - Jag har inte ens en flickvän. Vi börjar på nytt smeka varandra. Hon är, precis som luften, mycket behaglig. Till slut har hon båda sina händer på mitt kåta organ, men arbetar inte aktivt. Efter vad som kan tyckas vara en evighet ger hon upp och säger att det är dags att bryta upp. Jag håller med, trots att jag inte har fått mitt.

Ute i biblioteket upptäcker jag att båsets dörr är lik dörrarna till vanliga höga förvaringsskåp, vilka det också finns en betydande mängd av i biblioteket. Jag känner mig genast berusad och irrar omkring i biblioteket utan att kunna fästa blicken vid någon av de dimmiga bibliotekarierna. Jag måste ha tag på mina nya skor, som finns i ett annat bås längre in i biblioteket. I det bås jag nyligen lämnade sitter den gravida kvinnan kvar och är lika glatt berusad som jag. Hon följer med och låser upp det bås där mina nya skor finns. Jag ser dem och känner igen dem, men av någon anledning slår kvinnan igen båsdörren och kastar iväg nyckeln, vilken är ett vanligt hålkort för hotelldörrar. En flicka frågar mig om hon får låna mitt lånekort. Upphetsad med bultande hjärta accepterar jag. Efteråt kommer jag på det ogenomtänkta i mitt handlande. Jag gillar stämningen på bibliotek. Den förnimmer de lyckligaste stunderna i min barndom. På väg ut ser jag Kistan han har sällskap med en människa som liknar min brors kompis, han värjer sig när jag försöker få kontakt och påstår sig vara i konflikt med någon, Våldsverkaren? Kistan tar till flykten och springer ut ur biblioteket och in i Förortens Centrum. Jag jagar efter, men tappar hela tiden mark. När jag, efter vad som kan tyckas en evighet, når utgången vid kiosken och pizzerian ser jag Kistan, han står tillsammans med killen som liknar min brors kompis. De båda tittar på mig medans jag går lugnt ut ur Centrum. Hemma i lägenheten tittar jag ut mot grannhuset och bestämmer mig för att undersöka hur det ser ut. Den nedersta våningen är fullständigt bebodd. Det ligger saker, troligtvis leksaker och filtar, på golvet. Andra våningen är endast sporadiskt utnyttjad. Dörren till vänster är öppen (hallen är i det närmaste omöblerad). Dörren till höger är låst och mörk. Jag har varit här tidigare, men då var trappan till tredje våningen inte fullbordad. Nu är den färdig och vid dess ände ligger samma blåa och svarta kort, som jag stötte på vid mitt tidigare besök, i en liten hög under de fönster som lyser upp rummet på tredje våningen. Rummet fungerar som ett förrum till den korridor som löper åt vänster. Vid trappans ände hyser detta rum en soffgrupp, den står troligtvis på en neutral heltäckningsmatta. I den del av korridoren som lyses upp av fönstren på husets västra sida finns fyra till fem dörrar, alla är öppna. Inne i

rummen finns endast små vita bord, en del mindre växter, kaktusar och olikfägade filtar och trasor. Det är onaturligt ödsligt. När jag stå vid en av de fåtöljer som finns vid soffgruppen kommer herr Svart tillsammans med fyra, fem andra individer. - Sitter du och runkar?, frågar herr Svart. - Nej, svarar jag. Efter ett tag är hela förrummet fyllt av människor. Jag finner mig uppressad mot väggen av G.K, Kamelen och Kamelens bror, som ser precis ut som Kamelen, men han är efterbliven och har ett tafatt sätt. Kamelens efterblivne bror hoppar glatt upp på G.K's rygg och hänger sig runt dennes hals, de försvinner in i folkmängden. Rummet har nu inretts med bruna, golvfasta och sammanhängande klädhängare, typ garderober. Jag kryssar fram mellan alla unga människor och frågar vad som sker, ingen säger något. Väldigt frustrerad skriker jag ut min fråga. Alla tittar på mig, fortfarande helt tysta. Herr Svart tar till orda: - Vill du verkligen veta vad som skall ske? Skrämd av situationen, Kistans beteende i biblioteket och allas tystnad svarar jag: - Nej, inte ens om det så vore en religiös sekt. Jag pressar mig fram mot fönstret, mot den plats där de blåa och svarta korten låg, där finner jag min jacka och mitt paraply. Sedan pratar jag med G.K, han vägrar berätta vad som skall ske, men efter ett tag tycks han ge efter och ber mig följa med in. Alla har gått in genom en dörr längst åt höger i korridoren. Där inne sitter alla vid ett enormt stort konferensbord. G.K hukar sig ner och kryper utmed den södra väggen och påvisar en bit svart järnarmering, som sticker ut ett par decimeter ovanför golvet, den bildar ett V utifrån väggen. G.K sätter sig på ett vitt litet bord och tittar undrande på mig då jag sätter mig på golvet bredvid den svarta armeringsbiten.

Bakom G.K står en ung blond flicka vänd mot en tavla och löser skriftliga problem. Till höger om henne står en lärare/lärarinna. På tavlan finns tre kortare problem uppställda och under dessa ett fjärde längre. De tre första löser flickan kvickt. Med allas blickar på sig tar hon sig an det sista. Hon diskuterar högt och självsäkert med sig själv under allas tystnad. Problemet handlar om en kvinnas lön. Tjejen förklarar problemet olösligt, stryker ut det från tavlan och formulerar om uppgiften. Även denna förklarar hon olöslig och stryker ut även denna och tittar stolt på läraren/lärarinnan, vars blick får den unga blonda flickan att surmulen och svärande lämna rummet. Jag tittar på G.K och säger halvt frågande, halvt påstående och mycket ironiskt. - Och nu tar ni livet av henne? G.K nickar med ett par onaturligt kalla ögon. Bakom honom tittar läraren/lärarinnan fram. Det visar sig vara en vulgärt målad kvinna. Hon öppnar sin färgskiftande läppar och frågar mig. -Nu vill du pröva?

Hemma i lägenheten. I hela mitt liv har jag bott i Förorten i fyrarummaren på tredje våningen. Jag känner inte våra grannar. Jag vet inte ens vad de heter. Käringen under oss röker, är lågutbildad och har en liten efterbliven unge. Killen mittemot oss är väldigt diskret. Man ser honom inte mer än två tre gånger i månaden och han är alltid ensammen. Människorna på nedre botten har jag ingen kontroll på. Lägenheterna längst ner byter ofta ägare. På sista tiden har det dykt upp fler och fler katter i området. Området är trevligt förutom dess invånare. Det är svårare att fly härifrån. Utanför Förortens Centrum stryker det oftast omkring en gubbe. Han har handväska och små skyltar hängande bakom sig. Senast jag såg skyltarna, vilket var för två dagar sedan, stod det att han skall bestiga Mount Everts. För någon vecka sedan flög han på min mor som stod och väntade på bussen. Han började resonera om morötter och knarksprutor. "Gubben", som Far brukar kalla honom ser man minst tre gånger i veckan. Jag tror han håller vår familj under uppsikt. Vem vet? Jag älskar ljuset och solen. Just nu är mitt rum mycket mörkt, endast upplyst av

någon odefinierad ljusstake. Persiennen är nere, ändå strömmar ett svagt rött gulrött ljus in ifrån fönstret. Jag sitter i min bruna läderfåtölj med benen uppdragna. Nyligen blev jag ingripen i ett telefonsamtal. Konversationen flyter trögt på grund av att personen, en tjej, (jag känner igen rösten) vägrar tillkännage sitt namn. För att lätta upp tystnaden frågar hon om jag spelar något bollspel. För att hålla samtalet vid liv överväger jag att ljuga, men svarar sanningsenligt - nej. Efter ytterligare tystnad, som under ett betänkande, svarar hon att hon "inte har spelat boll mer än två - tre timmar i hela sitt liv". Samtalet fortsätter under många långa minuter av tystnad, endast avbruten av sporadiska frågor, med korta och tvärhuggna svar. Jag blir mer och mer besvärad av hennes okända identitet och säger: - Det här börjar bli obehagligt, och är beredd att i nästa stund lägga på luren. - Det är ju ni som skrev dikter till mig, säger hon då. - Är det Maria, frågar jag efter hennes påstående. - Vi träffades ju i Kalmar, fortsätter hon på sitt frågande/påstående vis. Med en bild av Sunne centrum i huvudet minns jag nu Anja. - Anja?, frågar jag. - Fru Svart?, frågar hon. Hon skrattar på ett tvunget sätt i andra änden av ledningen. Jag kommer på mig med luren tryck mycket tätt mot munnen. Jag slickar på den. Samtidigt undrar jag över om hon har fått mitt telefonnummer och säger: - Vill du ha min... Mitt i meningen ser jag två katter i sängen och börjar istället berätta, för Fru Svart, om vår nyinflyttade granne och deras katter.En av katterna närmar sig mig och ställer sig på bakbenen. Den antar groteska former. Cirka 170 centimeter

lång och fortfarande stående på bakbenen sänker den sitt huvud ned över mig. Pälsen har från att ha varit brunsvart blivit rosavit, samma färg som på söta marknadskarameller. Den kysser mig. Upphetsad intygar jag för Fru Svart att katten kysste mig och frågar samtidigt om hon inte hörde "smacket". Den rosavita katten har återtagit normal form och färg. Telefonluren ligger nu till höger om den bruna fåtöljen. Katten skjuter rygg och samtidigt kommer min mor och bror in genom den tidigare stängda dörren. De beter sig karaktäristiskt, men de knackade inte på dörren. Den andra katten har hoppat upp i min Ikealampa (med dragspelsanordning). Lampan lutar 90° och lyser mot fönstret. Katten klamrar sig fast i den nerdragna lampan med en mycket vild och djurisk blick. Telefonen ringer trots att luren är av. I den andra ändan pratar Mannen lugnt och övertygande: - Din brors kompis har brutit nacken. Rensa upp, så ska du få vad du vill ha. Väl framme vid Skolan där min brors kompis hade hoppat från taket och brutit nacken tar jag hand om kroppen och placerar den på en bår gjord av rött tyg och två längsgående träribbor. Kroppen sveper jag i ett tyg. Jag bär iväg båren genom att hålla i den ena ribban. Den andra ribban håller sig uppe av sig själv. Det är tungt. På gården för årskurs 1-3 möter jag tre män som bär på en annan bår. Min gamla dagmammas man är ensammen på ena sidan och måste jobba för två. Jag bär fortfarande min bår själv. De tre männen bär på en byggnadsarbetare som har trillat och brutit nacken. Nere vid cykelstället sveper jag båren hårt runt den lilla kroppen och får på så sätt stabilitet. Med liket på pakethållaren tar jag mig till ungdomsgården för att avlämna den den döda kroppen. Inne på gården kan jag inte hitta Mannen eller någon annan ansvarig. Plötsligt är det mörkt ute. Ett skott brinner av och i dörren ut mot minigolfbanan kan jag se en skåpbil, ett par snutar och en man med pistol. Jag och några andra drar oss tillbaka till kontoret. Efter ett tag kommer en utlänning med pistol och hotar oss, men vi (jag och de andra) sträcker upp händerna i vädret och utlänningen erar och fortsätter mot innebandyhallen. Detta upprepas med

ytterligare en utlänning. Den tredje utlänningen, som har någon form av skäggväxt, tar oss, under pistolhot, med ut från kontoret. I detta ögonblick ser jag Mannen och säger till honom att ta hand om liket ute på min pakethållare. Han ler förstående. Utlänningen låser in oss i ett av bastuutrymmena. Jag befarar att de skall ånga ihjäl oss, men detta är den enda bastun utan gaskranar så vi kommer säkerligen att klara oss. Jag sätter mig på den väggfasta träbänken precis som de andra. Det är mörkt i rummet. Det är endast upplyst av en svag nattbelysning. Till vänster finns ett fönster som leder ut till en bakgata. Någon ropar där nere (Det fönstret borde inte ligga där). Fru Svart kommer fram och sätter sig i mitt knä, även fast det finns platser kvar på bänken. Hennes kropp är bättre än någonsin. Hon har vuxit. Jag kittlar henne och efter ett tag far hon upp och sätter sig bredvid mig på bänken. Hela min bringa är svettig. Jag har en gråmelerad T-shirt. Fru Svart beskyller mig för att vid ett tidigare tillfälle ha berört hennes bröst. Hon visar sin vänstra bröstvårta. En annan flicka, klädd i vitt berömmer fru Svarts vackra bröst, klagar över sina egna och visar fram dem. Intutivt känner jag att min bror är i fara och hoppar ut genom det lilla fönstret. Stukar foten, men rusar vidare hemåt. Ner i källaren under trevåningshuset. Källaren har åter antagit den pojkaktigt skrämmande tonen, med lågt i tak och förskjutna proportioner. Vissa förråd står tomma andra är öppna och fyllda med inbjudande/begärliga ting. Jag ser min bror mördad på golvet till vår källare. Vid dörren i andra änden av källaren smyger en man i lång kappa in mot skyddsrummet. Jag springer mot honom - springer med ursinne i benen. Flygandes klipper jag honom i det långa skyddsrummet. Han är utklädd till Hitler, men han är för lång och har för ljust hår. Min far tycker inte alls att mannen liknar Hitler. Jag inser hur mycket jag älskar min bror och är tacksam för insikten.

****

3. Stadsvandringen

En äldre herre och jag går in i en hangar mot dess inre högra hörn finns en hiss, helt i blankpolerad massiv metall. Hissen har stannat i brösthöjd och saknar dörr. En hissvakt informerar mig om att hissens läge varierar från dag till dag. Dagens läge är 74 centimeter upplyser han oss om, men det är i verkligheten betydligt högre. Jag häver mig upp i hissen. Hissgolvet är dovt rött och på båda sidor om mig löper utmed kanterna två bowlingrännor, vari metallen lyser blank. Det är långt ner till backen och man ser hela den stora lokalen ur ett annat perspektiv. Jag lägger mig åter på hissgolvet och hjälper den gamle mannen upp i hissen. Han är mörkt klädd, bär cup och paraply. En våning upp sitter en kvinna i 40-års åldern vid en åldrad dator. Hon är tillmötesgående och ber mig vänta ett ögonblick - två elever, som skriver körkortsprovet väntar på sin utskrift. Skrivaren krånglar. Något moment senare leds jag genom en kort, svängd korridor, nedför ett par trappsteg och ut från den illa upplysta korridoren och in i ett ljusare rum. Här sitter två människor, en man och en kvinna båda äldre än mig, vid var sitt skrivbord. En hund figurerar även här. En dum och tillgiven hund. Jag har just gjort körkortsprovet (Jag vet inte om jag klarade det eller ej). På mitt styre till min cykel är en stor mörkbrun spånskiva placerad. På spånskivan sitter en brud i lotusställning. Det är mycket svårt att hålla i styret och ännu svårare att styra. Vi åker utför i riktning mot Stadens centrum. I närheten av en annan förort stannar vi vid en skola för att leta rätt på en cykel till bruden. Hon går in i skolan. Hon kommer lika kvickt ut igen, utan cykel. Ibland alla välklippta, fyrkantiga buskar, cyklar, cykelställ och rappade husväggar dyker två killar (äldre än mig) upp och anklagar oss för att sno cyklar. Jag avfärdar dem genom att ignorera dem och prata med flickan, eftersom jag inte hade stulit någon cykel, vilket inte heller bruden gjorde. Klockan är ca 8:30 och centralprovet i matematik har börjat. Bruden sitter åter på skivan i lotusställning. Jag (och flickan), G.K och herr Vit cyklar över en mycket gropig stubbåker, mot Jag är inne i ett illa upplyst högt rum, möjligen för att ta reda på om jag har klarat teoriprovet. Förvirring och lugn. Jag och de människor som befinner sig i rummet är omgärdade av mörkbrunröda trädiskar. Där diskarna slutar (strax över midjehöjd) tar träribbor, av samma träslag, vid. Träribborna är rektangulära med sidan tre till fem centimeter. Avståndet mellan ribborna är det samma som

bredden på ribborna. Bortom ribborna finns arbetsrum med dystra människor som arbetar i ett dystert ljus, vilket strömmar in från smala fönster strax under taket. Fru Svart ser mig i det dunkla fyrkantiga rummet. Hon hälsar glatt, likaså gör jag. Hennes hy ser fet ut i det ribbade, gula ljuset. Jag frågar henne om hon är med barn. Något chockad bekräftar hon. Jag lägger handen på hennes svällande mage och ler ironiskt. Utanför den stiliga simhallen stannar jag och kastar bruden utför en brant. Hon blir mos och jag går in i den svala entrén. In under vändkorset. En kärring tittar konstigt på mig, men hon har fullt upp sin stora glass och hon väger minst 50 kilo för mycket för att orka tillkalla en vakt. En stor blå simbassäng. Kvinnan är där med några muslimska vänninor. Vi undviker varandra som om den andre inte existerade. För att inte synas dyker jag varje gång jag försvinner ner i bassängen och kommer inte upp till ytan förräns jag har nått den andra sidan. Vid de tillfällen då vi kommer nära varndra kan jag känna hennes avsky trots att hon inte tittar på mig, trots att hon inte gör några miner som röjer att jag över huvudtaget finns där. Ut i badsjön med den snuskiga botten, upp på land och ner i den stora 50-meters bassängen. Himlen är hög och klarblå. Simmandes i en mycket stor simbassäng (det finns läktare utmed den norra och den östra sidan, de är fyllda med människor) drar jag av herr Svart hans badbyxor utan större svårighet. Jag blir informerad om att jag befinner mig i den västra andra kvadranten. Medan jag väntar på förnedringen av herr Svart åker jag fast. Mannen anklagar mig helt riktigt för min handling och jag grämer mig över att jag inte lämnade bassängen obemärkt. Mannen och jag sitter i en långsmal restaurang med bås á fyra platser i två rader en rad på vardera sida. Restaurangen följer simbassängens högra sida. Vi sitter på restaurangens högra sida det vill säga längst ifrån bassängen. Utanför ligger en idyllisk liten stad med grön park, rådhus och små fria gator. Den liknar inte den stad jag tror mig vara i. Mannen pratar lugnt och iskallt med mig, som om jag vore en förbrytare, för vilken han inte har någon respekt. Han informerar mig om att jag skall lämna en rapport om händelsen till Margaretha.

Slutsats: Människor bör förnedras på ett snyggare och mer genomtänkt sätt! Eftersom jag inte känner någon Margaretha så lämnar jag restaurangen lite diskret och går ut i den sommarvarma Staden. Gubben med sina löjliga skyltar och spelade intelligens stryker omkring på Torget. Jag spänner ögonen i honom, men han verkar inte se mig. Staden är lika död som alltid om somrarna, men de dumma affärs innehavarna har öppet ändå. In i en skivbutik. De gamla goda Joy Division, Buzzcocks, Suede och allt annat godis står där det ska, men inget nytt och spännande. En bit in ser jag någon jag känner igen. Fru Svart stoppar snabbt ner en CD-skiva i innerfickan. Det är något med Led Zeppelin eller Pink Floyd. Hon är nervös och hennes rörelser är yviga. På grund av den hastiga rörelsen tappar hon en annan CD-skiva på golvet i skivbutiken. Jag känner mig också skyldig till stölden. Butiksinnehavaren säger något sarkastiskt om hennes stöld. Hon kommer inte att åka fast. Fru Svart står och hänger med håret framför ögonen. Håret hänger ner över de andra skivorna. Hon skäms. Jag väntar på att hon skall gå därifrån, men hon står där som en nervös stenstod. Länge. Jag börjar titta på skivorna och går slutligen fram till singelstället som står på försäljningsdisken. En kvinna arbetar med att stoppa ner några nya CD-singlar. Hon har fått ner cirka tio nya skivor i stället som rymmer 30-40 skivor. Samtidigt som hon står där och plockar börjar jag titta på de nya CD-singlarna. - Jag håller på här, säger hon. - Jag skall bara titta på de nya, säger jag och börjar bläddra bland skivorna, som visar sig vara nya technosinglar. - Jag återkommer senare, säger jag då vi möts på mitten, jag bläddrandes och hon istoppandes. Fru Svart har låst in sig på en toalett. Länge. Jag försöker förklara för henne att jag också "been caught stealing". Fru Svart lyssnar inte och jag går tillbaka ut på Torget. Gubben syns inte till längre. Borta vid fontänen sitter Fru Svart. Hon måste ha mutat butiksinnehavaren eller smitit ut på något sätt. Mycket upprörd börja fru Svart häva ur sig påståenden som jag inte vet om de är sanna eller falska. Hon påstår att jag redan har en flickvän och hon är upprörd för att jag har stött på henne. Fru Svart springer arg därifrån och lämnar mig ensammen och förvirrad kvar på fontänens kant. Hon är på väg in i

en buss, som står vid den mellersta busshållplatsen. Hon kliver på vid bussens bakre dörr. Något frustrerad försöker jag förklara att jag inte har någon flickvän. Hon kliver av bussen och vi går tillbaka till fontänen. Hon tycker att det är lite tråkigt att det inte var igår som jag förklarade att jag inte hade någon flickvän. Fru Svart behöver tydligen ett dygn för att smälta det hela. Hon säger att hon måste skydda sin lightspray, vilken hon numera använder till sin evigt vågiga mörka frisyr. Jag försöker kyssa henne, men hon lutar sig tillbaka och faller baklänges ned i fontänen. Hon förstör sin frisyr, drar ner mig i vattnet och kysser mig. Blöt. Lämnar fru Svart och trillar uppför gågatan och slår mig ner i solen för att torka. De få människor som är kvar i Staden tittar konstigt på mig, men alla har alltid tittat snett på mig, så jag är van. De stryker mest förbi arbetslösa och degenererade människor, men till och från kommer någon toppig flicka med högt kött glidandes oftast tillsammans med sina föräldrar som är på genomresa. Få turister stannar längre än för dagen och jag förstår dem. Vem vill spendera sommaren i en spökstad tillsammans med lågutbildade dårar? Limkillen kommer skällandes. Det sägs att hans hjärna ska gå till forskningen på grund av hans konstanta sniffande i tjugo år. Han borde vara död för länge sedan, men livs levande går han omkring stödd på sin skabbiga cykel och imiterar djurläten och tigger cigaretter. Man kan höra en kollektiv suck i folkmassan när han försvinner ner mot Torget. Någon gång i framtiden skall jag också prova att sniffa. Skam den som inte provar allt. Det gäller att "pusha limitsarna", som en korkad vän till mig brukar säga. Långt hemifrån Förorten, blöt, hungrig och utan pengar är det bara att ge sig av vidare med ögonen i backen för att hitta lite småpengar till en liter juice eller ett par brödbitar. Gatorna är barskrapade från pengar, men på Torget stöter man på sina gamla vänner G.K, M.J och C.L. Tillsammans med mina glada vänner träffar vi "Knulla". Knulla är en sexig kvinna med vulgära former. Hon brukar låta axelväskans rem löpa mellan brösten. Det visar sig att hon har beställt en resa till alperna. Hon har AIDS. Vidare får jag reda på att alla resebolag (De med kort logotyp, uppradade under

varandra i en rad med c:a tio resebyråer) är täckmantlar för AIDS-föreningar av typ Noas ark. Far och mor har AIDS. Min bror skrek i förtvivlan och kom in i vardagsrummet och undrade om också han hade AIDS, men vi lugnade honom med att han bara är tolv år och därmed inte kan ha AIDS, men detta var för länge sen. Jag däremot är också drabbad. M.J har som vanligt inga pengar, men G.K sticker till mig lite matkuponger och vi går alla fyra till Mc Donalds, stället med den snabba maten för den flottiga hyn. M.J sitter och groggar i sin Fanta, G.K trycker i sig sin mat i ett otroligt tempo, C.L tittar mest på människorna runt omkring sig och jag sitter och spiller som vanligt. Efter att ha fått i sig sin putte trycker M.J upp brickan under tröjan och börjar slita i den enorma papperskorgen, men den observanta personalen lyckas kasta ut M.J innan han fått ut papperskorgen. Glatt hoppar han omkring utanför fönstret och viftar med den röda brickan framför de chockade matgästerna. C.L tycker att M.J ska få fortsätta att göra bort sig och tittar på honom som om han inte sätt människan förut. Mätt och glad fortsätter jag min vandring genom sommarstaden och lämnar åt mina vänner att hålla M.J utanför slagsmål. Uppe vid Folkets hus borde man kunna få lite diskret svalka. Ensammen går jag in och sätter mig på en avsats och beskådar två långa köer med ungdomar. Köerna ringlar in genom Folkets hus och slutar framme hos en kvinna, som sitter på en enkel stol. Provspelning: - Du vet inte vart biljetterna leder, säger en kvinna i stolen och viftar med några flygbiljetter. En ung kvinna står ansträngt framför kvinnan i stolen. - Varför vill du lämna hemmet då du är 32?, fortsätter kvinnan i stolen. Den unga kvinnan står stum och skruvar nervöst på sig. En mörkhårig pojke säger: - Hon tycker det är roligare.

Det hela är över. Rollen gick till den pålige mörke killen. Jag skall inte ställa upp, tänker jag och lämnar rummet och kommer ut till en sekreterare, som har en dyrbar reservoarpenna. Hon är sur. Jag lämnar stället och kommer tillbaka senare då hon inte är där. Hennes dyrbara penna ligger i en fin ask med plastlock. Det ligger två pennor i asken. Jag trycker på den andra pennan, som har av en annan färg. Den fjädrar tillbaka något. Jag trycker även på den dyrbara reservoarpennan. Resultatet blir en blå fläck i nedre delen av handflatan. Jag lirkar ut den penna, som sekreteraren tidigare har använt och försöker skriva "orgasm" på ett av sekreterarens många anteckningsblock, som ligger framme. "ograsm", "orgsmsa", "orgasmas" och så vidare. Bokstäverna blir stora och fula och de vill inte hamna i rätt ordning. Det är först en festlig känsla - som att stjäla, men jag blir mer och mer nervös vad tiden lider. Den sura sekreteraren kan komma tillbaka. När blocket är fulltecknat med felstavade orgasmer funderar jag på att riva bort det, men sekreteraren har antecknat något viktigt på samma sida. På vägen därifrån frågar jag en pojke, som har provspelat, om han tycker att det gick bra. - Jodå, säger han och försvinner in genom en dörr. Jag följer efter då jag tror att han är på väg ut. På andra sidan dörren är han försvunnen. Det nya rummet ligger ett halvplan högre upp. Jag klättrar över i det nya trappsystemet, som ligger parallellt med det andra trappsystemet, vilket hör till den avdelning, som jag nyss kom ifrån. Svalt. I denna nya lugna avdelning kommer jag in i stora höga rum med små grupper som sitter i fina små cirklar på rena stolar och diskuterar. Jag stör dem. Många rum och trapper, men ingen väg ut. I ett stort högt rum, som liknar de övriga stora höga rummen, står en grupp med fem eller sex barn, som just har avslutat en redogörelse. En parodi på författarna till Suneböckerna sitter på en låg bänk vi en av de stora väggarna. De skiner upp och applåderar. Ute i korridoren kommer Kvinnan gåendes emot mig. Vi slår oss ner i en mörk soffa och börjar klämma på varandra. Kavajklädda herrar glider förbi då och då. Vi drar oss inåt i byggnaden. En toalett står öppen. Jag drar in henne och låser dörren. Hett. Strax norr om Folkets hus vid en bensinmack, som ligger strax innan den gamla

delen av Staden, finns en lokal som inryms i samma hus där det finns en liten närköpsbutik. Norr om denna lokal återfinns Skolans sektion där vår lilla svarta bil står parkerad. Lokalen utryms för tillfället och den korridor som Kvinnan och jag hittills har sett är sporadiskt blockerad av hopfällbara möbler som står spridda utmed väggarna. Vi pratar med någon flyttarbetare, som upplyser oss om att lokalen skall vara utrymd före kvällen. I ett senare skede vill jag imponera på Kvinnan med mitt tydligen nyvunna körkort, men jag misslyckas kapitalt. Jag flyter omkring i förarsätet och sitter ett tag på nackstödet. Vi kör rakt in i fontänen på Torget. Parallellt befinner jag mig dels på Torget och samtidigt i en liten gruvby, med linbana i Dalarna. På dessa ställen frågar jag G.K om jag kan få lift och blir på dessa båda ställen upplockad och hamnar i baksätet tillsammans med fyra andra och får sitta på det vänstra hjulhuset. När vi närmar oss G.K's lägenhet vill inte G.K ha med mig upp. Hungrig och med huvudvärk börjar jag gå ensammen hemåt mot Förorten.

****

4. Stadshotellet

Efter C.L's och min resa genom det första året på Skolan är slut och vi har tagit in på Stadshotellet för att vila upp och supa ner oss. C.L skriver "fredag" på linsen till det långa kameraobjektivet som ligger till höger om mig i den vita sängen. Objektivet har, tillsammans med ett kamerahus, glömts kvar av några tidigare gäster som vi flyktigt kände. Sängen som jag sitter i har bredsidan mot ett mörkt fönster. Det är natt och det regnar troligtvis utanför. Utanför ligger det blöta Torget. C.L går genom det skarpt upplysta hotellrummet, förbi ett par sängar och tar fram en plastflaska med lösningsmedel ur en necessär. Vätskan kommer i oönskad stor mängd ur flaskan. Färgeffekterna blir först fantastiska - typ oljefläckar. Sedan löses en plasthinna ifrån glaslinsen.

Hinnan omsluter hela glaslinsen, den är intakt, men vätskan finns mellan plasten och linsen. Färgeffekterna har förlorat sin fascination och är nu mörkare och vagare. De inre linserna har drabbats av samma fenomen som den första, yttersta. Höljet till objektivet som tidigare var solidt har blivit elastiskt. Jag gröpar omkring med båda händerna ner i objektivet. Fingrarna trevar omkring bland och tar ut de glatta linserna och jag lägger dem runt mig, men ändock samlat i den vita sängen, vilken jag fortfarande sitter i. Jag inser att objektivet har gått förlorat. Samtidigt som som jag försöker återställa det tänker jag att det lilla objektivet får ersätta det som har gått förlorat. Jag betraktar det nu som mitt och sörjer det förlorade objektivet. Vems fel var det att det gick förlorat? Som alltid annars måste man ha ett mål med fyllan. Även om vi inte har gått på ölen så är målet klart. Vi skall upptäcka allt på hotellet och inte lämna några frågetecken bakom oss. Allt skall undersökas och utredas in i minsta detalj. Det är lätt att misslyckas med sitt mål efter ett par sexpack Tuborg. Bakom dörren till rum nummer: 54 sitter Mannen och hans affärskollegor vid ett konstigt bord och super glatt. De är klädda i kostym. Vi glider ner och sätter oss vid varsin kortsida. Bordet bildar ett litet kors och det sitter en person vid varje sida. Det sitter alltså tolv människor vid brodet. Vi är jätteglada och sitter med utsträckta armar och drar i varandra. Vi flyter omkring och affärskollegerna har blivit till kåta kvinnor. Vi är ett. Vi. Vi. Vi. Herr Svart sitter i en soffa ute i den mörka korridoren. Den röda plyschmattan ger hotellet dess lyxiga karaktär. Jag sätter mig bakom honom på soffryggens kant och säger: - Fru Svart. Herr Svart blir nervös och börjar skaka. Skakandes reser hans sig och skakar bort genom den mörka korridoren med den röda plyschmattan Stämningen är mycket god och ett odefinierat gult, dovt ljus lyser upp. Soffan jag sitter i är mycket lik den gröna tygklädda soffa som sedan min barndom har prytt vardagsrummet i Förorten. Soffan är skön men ar inte in i miljön. Jag ligger med svanken mot soffkanten, där knäna normalt befinner sig. Benen vilar på ett bord lik det som lika länge, som soffan, funnits i vardagsrummet. Fötterna strävar uppåt och vid knäna sitter de boxershorts, som jag köpte på Shepards i

London. Jag skiter på golvet. Skiten har en grynig och fast konsistens och "släpper" inte fullt ut. På bordet står en kaktus, som består av gröna stammar. Stammarna är cirka 20 centimeter långa och har en diameter på tre centimeter. Jag bryter en av de taggiga stammarna och torkar mig. Någon sitter mittemot i en nedsutten fåtölj. Till höger i ett hotellrum sitter Kvinnan. Hon ler karakteristiskt. Längre ner i korridorn kommer ett äldre par gående de försvinner in genom en dörr, men lämnar den öppen efter sig. Vill de att en ung frisk man kommer in? Med enorma steg löper jag mot dörren och sticker försiktigt in huvudet. Rummet är inrett för inspelning. Det vill säga att rummet är belamrat med strålkastare, kameror och sladdar. Kamerorna är riktade mot ett sminkbord. I en gynekologstol framför sminkbordet halvligger en kvinna med särade ben. Hon är helt naken. Programidén går ut på att tonåringar skall få stå och onanera över kvinnans sköte. Först ut är en långhårig, finnig 16-åring. Det mörka håret fastnar i hans svettiga panna. På andra sidan gatan står någon manlig exhibitionist i köket och beter sig oanständigt. Det reflekteras över hur pervers mannen på andra sidan Torget är som står naken så att grannarna skall behöva generas över honom. Den risiga 16-åringen har klarat av sin del av arbetet. En kvinna över 20 intar hans plats framför kvinnan i gynekologstolen. Hon är tvekönad och berör den liggande kvinnas blygd, mot alla föreskrivna regler, med sin grova lem. Kvinnan i stolen fuktar så mycket att det ser ut som om det har gått för den tvekönade och hon stönar väldigt oande. Hur skall det te sig i TV-rutan om kvinnan njuter så ohämmat? Varmt. Hon gräver i sitt enorma sköte och tillfredsställer sig med hjälp av den andra kvinnans lem och till skillnad från tidigare ger hon sig hän åt sin uppgift. Det äldre paret syns inte till. Ute med huvudet, nerför en bred trappa, in i genom en hög trädörr. Människorna här inne ser inte ut som jag. Jag har lyckats hamna på fel ställe. Kavajer och fina klänningar. De yngre kvinnorna har uppsydda klänningar för tiotusentalskronor och pojkrna är välklippta. Jag har smutsiga jeans, sandaler och glest skäggstubb. Vid kanten av en stor scen står en smörsångare. Smörsångaren är en parodi på smörsångare. Han är för kort och för smal och alldeles för ful för att vara en äkta

smörsångare, men han är utrustad med de rätta attributen. Han kastar ut två presenter till två damer i publiken. Publiken sitter behärskat i sina stolar. De vackert inslagna paketen sitter som gjutna i damernas grepp. Kvinnorna ler på ett onaturligt tillgjort barnsligt sätt. Resten av publiken reser sig upp och applåderar stilfullt. Den ena kvinnans kavaljer tvingas, av smörsångaren, upp på scenen. Kvinnans man får läsa en kort dikt om en "golden ring". Sångaren försvinner från scenen. Till höger finns ett stort gap i ena scenväggen. En gigantisk "golden ring" förväntas komma ut ur det enorma hålet. Gapet är snett riktat in mot scenen. Väntan blir längre än väntat. Jag tror att ringen kommer att vara fyrkantig, men man kommer att belysa den fyrkantiga ringen med en roterande strålkastare så att den fyrkantiga ringen ser rund ut. Slutligen kommer ringen ut genom gapet. Den ser rund ut och är cirka fem meter i diameter. Ett skinnhuvud till vakt sliter tag i mig och frågar mig om jag har det gyllene inbjudningskortet. - Visst har jag det, svarar jag lite skärrad. Vakten släpper mig, ber om ursäkt och försvinner in bakom några skynken. Dum som jag är så följer jag efter. Bakom det tunga skynket är det ljusare än inne i den mörka och dunkla konsertsalen. Vakten har försvunnit, men det äldre paretsom försvann in genom en dörr på tredje våningen är här. Den äldre mannen sitter på något som liknar en parkbänk och kvinnan går med underarmarna pressade mot varandra bakom ryggen. Jag försöker, men finner att det fysiskt omöjligt. - Räcker det om jag håller ihop händer bakom ryggen?, frågar jag en annan kvinna, som sitter på en stol bakom ett enkelt bord. Hon nickar och låter mig fortsätta. Med händerna bakom ryggen måste jag ta mig igenom en hinderbana. Fötterna får inte nudda marken. Över stolar, bord och sängar med händerna på ryggen. En stor våningssäng i stål reser sig framför mig. Med hjälp av hakan lyckas jag ta mig uppför den ena gaveln och landar i överslafen med händerna på ryggen. En tjej försöker på andra sidan. Jag vet inte

om hon är på väg upp i sängen eller hon ska ner. Två höga och inte särskilt djupa bokhyllor står utmed en vägg. Snart framme. Här måste jag fuska för att inte trilla baklänges, men jag tror inte att någon ser mig. Jag håller mig i de övre hyllorna och förflyttar mig i sidled. Snart i mål. Tar ett långt språng och landar på en hög med CD-fodral. - Hoppade du på CD-skivorna? frågar någon imponerat efter ett tag. Jag nickar och är i mål och kan nu gå och handla i marknadsstånden, som omgärdar hinderbanan. Knallarna säljer kaktusra, små filtar, trasiga skivspelare och fula små keramiksouvenirirer i glada färger. Gubben som satt på parkbänken står bakom ett av de låga borden. Han sticker fram en rosa påse med karameller under näsan på mig och lockar mig till sig med den andra handen. Med ögonen på påsen följer jag med genom ytterligare ett par tunga draperier. Det blir gradvis kallare och mörkare. Jag är satt att fila eller såga ner små metallstycken, minns inte varför. Arbetsbänken jag står vid är sliten, den har metallbeslag och en mörkbrun, repad yta. Bänken är avsedd för två, men jag är ensammen. På väggen, mot vilken bänken är placerad finns en hålskiva för uppsättning av verktyg, men det enda som är fästat på väggen är en eller två slangar, vilka på något sätt är sammankopplade med ett glasrör, vilket är lika långt som bänken, cirka tre centimeter i diameter och fyllt med rödvin, vilket kommer uppifrån taket och ner genom slangarna på hålväggen. Bänken är placerad något avskilt från huvudaktiviteterna, långt till vänster i en stor hall, vilken är upplyst av kala lysrör, vilka sitter på balkar nära det mycket höga metalltaket. Ytterligare till vänster finns ett par stora, höga dörrar - antagligen varuintaget till Stadshotellet. Jag har tvångsplacerats i denna långa verkstad tillsammans med en ansamling mentalt rubbade människor. Inte bara störda utan också oerhört ointelligenta och förslappade intellekt flyter omkring mig. De är klädda i illa avade kläder dels till storlek och dels till färg. Någon har träskor och en röd pullover troligtvis en mörkhårig kvinna. Lockas alla rubbade gäster in här? Efter att grundligt ha irriterats av den antiintellektuella tristessen klagar jag hos förmannen - en lång, mörk människa med mörk overall och ett svart distinkt skägg. Jag klargör att jag saknar anledning till att vara här och jag förklarar att jag är oroad över att de tröga individernas utövar ett dåliga inflytande på mitt

intellekt. Utan att svara går han iväg mellan plåtsaxar, borrmaskiner och oljiga plåtavfallslådor. Jag jagar efter som ett naivt djur. Tiggande ber jag om en annan syssla. Återigen under tystnad visar han på mig, med hjälp av ett hämmat och oartikulerat kroppsspråk, ett grussåll. Sållet, ett sådant som siktar grus och fördelar det i förhållande till kornstorlek, står på en bänk, lik den förra bänken, men denna är dock flera decimeter längre. Sållets olika lådor står på varandra inbördes vridna ett kvartsvarv, således har varannan låda sina hörn i gemensamma positioner. Likgiltig inför det banala i denna uppgift börjar jag sålla gruset, vilket hamnar bredvid och på golvet på grund av lådornas placering. Likt en lobotomiopererad verkstadsarbetare utför jag uppgiften med oerhörd frenesi. Anad. På lunchrasten pratar de gamla gubbarna om medaljer för trogen tjänst efter 25 år framför svarven, om den årliga husvagnssemestern till västkusten med frugan och om diverse sportresultat. Själv kan jag inte tillföra den löjliga diskussionen någonting och kliar mig förundrat i huvudet och undar varför jag inte skrattar åt deras gamla skämt eller varför jag inte glädjer mig åt att få arbeta mellan 07:03 och 15:51 och sedan gå hem och pucka på samma kärring dag ut och dag in tills jag dör, men varför undra? Efter lite mikrovågsmat masar jag mig in börjar blästra små metallbitar. Chefen sa att om jag blästrade duktigt så kunde jag få avancera och få borra hål i metallcylindrar om ett par månader. Inga drömmar, inget hopp, ingen framtid. Jag kastar mig in i ett kubiskt rum, vilket är mörkt och endast upplyst av det kalla ljuset ifrån dörröppningen mitt på en av de fyra, i övrigt, identiska väggarna. Det finns ingen dörr bara en öppning. Stämningen är lugn och avskild. Golvet är fyllt med en decimeter högt, kroppsvarmt vatten. Jag kastar mig in ifrån dörröppningen, vrider mig i luften och landar på rygg med armarna utsträckta ifrån kroppen och med benen relativt brett isär. Vattnet dämpar markant fallet och jag glider med huvudet före in mot väggen mittemot dörröppningen. Vattnet stänker inte upp och jag känner mig inte blöt, utan bara avslappnad och ostörd. Huruvida jag är klädd eller ej är mig oklart. Det är högt i tak. Innan jag har slutat glida kastar sig, likt mig, en lång, ljushårig kille in i rummet. Mitt harmoniska lugn försvinner och jag känner mig stressad. Han landar delvis på mig och jag trycks lätt upp mot den ovan nämnda väggen. Somnar. Drömmer om ett liv på verkstadgolvet och om tummade porrtidningar i smutsiga fika rum.

Jag ligger fortfarnade i det, med vatten, bottenfyllda rummet. Verkstadslivet ligger bakom mig. Mitt välbefinnande och lugn är åter. Det ligger någon både till höger och till vänster om mig. Själv har jag fötterna mot den ljusa dörröppningen. Det kommer in en kvinna, 25-28 år gammal. Hon har en senapsgul tunn blus och ljusa byxor på sig. Först sätter hon sig framför mig med kraftigt särade ben och med ryggen mot dörröppningen. Sen kryper hon över mig i olika ställningar. Slutligen lägger hon sig ovanpå mig, min mage mot hennes rygg. Jag har halvt stånd. Hon fattar mina händer och för dem mot sin mage. Trots att hon inte är tjockare än mig får jag tag på en bastant bilring. Jag lägger min händer på hennes mage. Mina händer berör inte varandra. Med ett bestämt handlag får hon mig att knäppa mina händer om hennes midja. Fortfarande med händerna runt henne drar jag oss upp och trycker upp henne mot väggen. Min mor är också närvarande. Jag knäpper upp tjejens senapsgula blus. Knapparna är små och knapphålen stora, men många. Efter att ha knäppt upp en oräknelig mängd knappar försöker jag få fram flickans enormt stora och fasta bröst, men på grund av hennes taskiga blus får jag inte fram dem. Jag tar flickan stående mot väggen i min mors närvaro. Hon har svårt att tillfredsställa mig och då griper jag mig an det närliggande alternativet ... Törstig. Mörkt. Ut ur rummet och ut i korridoren med den röda plyschmattan. Sviterna ligger här någonstans. Det minns jag mycket väl sedan M.J och jag rullade in i Stadshotellets reception asfulla någon fredagskväll för inte så länge sedan och frågade den vackra negressen bakom disken hur mycket ett dubbelrum och hennes mörka kropp skulle kosta oss för ett par timmar. Istället för att skicka något IQ-befriat fläskberg på oss så ropade hon på en ersättare och pekade på hissen och sa diskret: - Tredje våningen. Andra dörren till höger. Sviten var stor som en lägehet och negressen villig som få. Dörren till sviten är olåst. Den flummiga stämningen röjer att människorna som ligger på golvet i det mörka rummet är påtända på ett eller annat sätt. Inredningen är låg och domineras av tygskynken, som binder samman sängar, golv, stolar och de höga festdeltagarna. Mörkret fyller svitens tre rum; vardagsrummet där ett knippe människor ligger utströdda, ett angränsande rum där ett par sätter på varandra och slutligen det rum som ligger vid den del av

vardagsrummet, som utgör hall. I detta sista rum ligger jag med huvudet i fru Svarts knä. Hon utgör den överförstående urmoder, som jag alltid har uppfattat henne som. Hon stryker mig över håret och pratar med mig med en, för henne, ovanlig röst. Rösten och hennes attityd ligger på en lägre nivå - en nivå närmar min. Fru Svart frågar mig om jag har något sällskap. Jag svarar med en fråga och frågar om hon har någon som hon känner särskilt starkt för. Då plockar hon, ur en handväska, fram en liten bok och slår upp den. Första sidan, som verkar vara den enda använda, förtäljer på två handskrivna rader fru Svarts mansideal. På den andra raden finns data om drömpojkens idealnäsvinkel. Vi har bara ett fåtal lätta klädesplagg på oss. Fru Svart ställer sig upp och tar av sig tre plagg och står sedan naken för mig, ändock får jag ingen uppfattning om hennes kropp. Något efter får jag av mig mina kläder. Hon har då redan hoppat ned i sängen, dragit upp det röda täcket till hakan och väntar på mig med ett ivrigt leende. Jag kryper ner och drar täcket över oss, något som fru Svart motsätter sig. Täcket försvinner ned på golvet till de övriga textilierna. Hon börjar suga på min pung för att sedan leta sig upp till ollonet. In i rummet kommer en mörkhyad yngling och stör i oss innan vi kommit till saken. Först något förlägen ser han ut som om han skulle vända, men skiner sedan upp och hoppar upp i sängen och börjar prata. Trots min irritation över hans intrång håller jag tyst till fru Svarts belåtenhet. Förbannad och kåt sveper jag i ett in mig i ett lakan och snubblar ut, tar en Tuborg ur minibaren, snubblar vidare ut i hissen och förbi negressen i receptionen och ut på Torget. Frusen och med blödande fötter närmar jag mig Förorten. Karlavagnen är kvar på samma ställe som när jag sex år gammal. Något glimmar i en glugg. In genom en källarglugg och ner på källargolvet. Jag ser små ljusa prydnadsgrisar där nere på källargolvet i ljuset från någon gatlykta. Jag ligger på alla fyra på källarens golv. Golvet är fyllt med jord och ur jorden växer buskar och små träd. Buskarna slingrar sig runt olika sorters trämöbler, vilka står snett och vint i myllan. Det är mörk. Prydnadsgrisarna är små, gråvita, glada och knubbiga. De flesta är trasiga på ett eller annat sätt. Jag letar runt bland dem. De är olikformiga. Det finns manliga

och kvinnliga grisar. Efter ett tags bökande efter en fullständigt hel gris stöter jag på finare saker: dockhus i olika skalor, enskilda rum i miniatyr, möbler i miniatyrstorlek, ett litet Eiffeltorn i röd genomskinlig plast och ett dockhusrum, som är arrangerat för en begravning. Jag samlar på mig så mycket krimskrams som möjligt och gör mig redo att lämna rummet, men det har blivit ljust ute. Jag väntar ett ögonblick och glider obemärkt ut i det kalla morgonljuset. På tomten utan för vår nya tvåvåningsvilla springer polisen omkring och jagar några ungdomar. En av ungdomarna hoppar upp i en lyktstolpe. Lyktstolpen viker sig. Polismannen, som sitter i polisbilen, som jagade pojken, som hoppade upp i lyktstolpen, spetsas av toppen av lyktstolpen, som ränner igenom polisbilens framruta. Jag går omkring i vårt nya stora hus. Det är enormt stort, 10-20 rum. Det är tyst och svalt. Jag tittar in i ett av rummen. Det är en stor mörk bastu ca. tre ggr. fem meter. Far har satt igång bastuaggregatet, som står och ångar bredvid dörren. Det är tyst och mörkt. Utanför huset säger jag till mor att jag tycker om huset, men föredrar ...

****

5. Fest

Kamelen, M.J och jag har slagit upp ett tält i utkanten av en stad. På vägen in till festen möter vi en familj; två flickor och deras far och mor. Plötsligt börjar den yngre av de två fickorna att gråta. Hennes far kommer fram till mig. Med mörk blick anklagar han mig för att ha tittat på hans dotters bröst. Min fula vana att alltid syna de kvinnor jag möter sitter i. Flickan döljer gråtandes sina små bröst under sina jacka, som hon snor runt kroppen. Den äldre dottern, som har större bröst, beskyller mig rättmätligen för att ha tittat på hennes bröst också. Flickornas far är mycket upprörd av det inträffade. Jag förklara att det är fullt

naturligt för en pojke i min ålder att titta på flickor. Fadern säger att han ska stämma mig. M.J försöker som alltid att medla och kommer med den ena bortförklaringen bättre än den andra. Kamelen och jag drar oss sakta tillbaka för att till slut vända oss om och börja springa. M.J kommer strax svärande ifatt oss. - Jag hade honom under kontroll, säger M.J. På en berghäll står bandaren med Theraphy och Smiths. Under oss ligger den fläckiga filten och någonstans står en halvfull 75:a Explorer. Vid våra fötter liggre en sjö med tomma ölburkar. M.J rör i grogglaset med den karaktäristiska skeden. Varm i huvudet och röd om kinderna. Snart börjar jag säkert att börja kläcka en massa asociala kommentarer om människorna runt omkring mig. Pissar mot något träd och snubblar tillbaka i mina sandaler. Fortfarande är hela kroppen hel. I morgon kommer jag att vakna någonstans med stukade fötter och stora köttsår i huvudet. Under mig ligger en tjej på ett bord. Det är natt och bordet står på ett festivalområde. Runt bordet står brudens vänner. De ler och runt omkring oss ute i mörkret är det mycket liv. Bruden tittar dels med en förvriden nacke på sina vänner och dels mycket älskvärt och uppmuntrande på mig. Min högra hand vilar på tjejens ena extremt fasta bröst. De är i det närmaste massiva. Som ett välformat varmt klot fyller det min hand väl. Vi är båda extremt berusade. I ett av festivalens mörkare hörn springer jag, tjejen och hennes kompisar omkring på en gropig stig. Själv är jag oerhört berusad, men glad. Färden går i ursinnes tempo upp och ned för stigen och ut i gräset. Jag känner inte av fallet och kan inte komma upp utan springer vidare in i dimman liggandes. Glada tillrop och skratt färgar stämningen och stunden får förnimmelsen av att skådeplatsen att bli en karikatyr av vanföreställningen om gammaldags cirkus, där alla är glada. Klockan måste vara runt två - tre på morgonen. Festplatsen är rund och jag är mer eller mindre nykter. Festivalområdet är omgärdad med träd eller tältduk, som kanske spänner över hela cirkel. Det här är en riktig festival med urinstank, ölflaskor och unga människor och inte som alla syntetfestivaler som ploppat upp i varanda byn i landet. Mindre tält är uppställda i cirkeln och i mitten står ett

grovt träd i vilket det finns ett hus några meter över marken. Jag ligger på en filt utanför ett av de mindre tälten i min hand har jag en öl och bredvid mig har jag C.L och G.K. Måttligt berusad förlorar jag C.L och G.K i folkvimlet och irrar uppför trappan till huset i trädet. På golvet i huset uppe i trädet ligger en liten hög med gult pulver. Jag lägger mig ner och upptäcker en liten skylt, vilken upplyser mig om att det är saffran. Huset är i sig inget hus utan mera en robust och välbyggd koja med grovt timmer sammanfogat på ett riktigt skogshuggaraktigt vis. I det lilla ljus som kommer in genom luckorna i väggarna ligger jag och mal saffranet med en kvadratisk platt sten. Saffranet börjar bli oljigt och samtidigt blandar det sig med de små gruskornen som ligger på det plana kalla trägolvet. Ut genom en dörr inifrån trädhuset kommer en illasinnad gubbe. Han har ett ovårdat sätt och ett lika ovårdat yttre. Skägget är kort och hänger i testar ut ifrån det smutsiga ansiktet och han ger ett mörkt intryck. Han frågar på ett provocerande sett vad jag håller på med och innan jag hinner svara förklarar han att han säljer saffranet, vilket jag nu har rört ihop med smutsen från golvet. Då han lämnat mig fortsätter jag upprört att röra i den smutsgula geggan med den kvadratiska platta stenen. Obemärkt försöker jag separera det gula saffranet och den smutsbruna oljiga smutsen från varandra och lyckas till min förvåning ganska väl. Slutligen har skapat en liten pyramid av smuts och vid dess rot har jag samlat saffranet. När jag lättad lämnar trädhuset stöter jag på den hemska mannen i trappan. Han gör dock ingenting och jag kan befriad lämna huset. - Jag har dalibi, säger en kille. - Alibi?, frågar jag. - Nej inte D, med B - balibi. Jag bor 400 kilometer från mordet, men jag befann mig bara två kilometer från mordplatsen, fortsätter han. Han plockar fram en tändsticksask som han har målat en liten blå bil på. - Vill du han en portion vit flugsvamp?, frågar han. - Nej tack! - Det svåra är att skära den i rätt storlek, men om man lyckas så blir effekterna otroliga. Allt simmar ut i oljefläckar, säger han och stoppar en bit i munnen och

sväljer. Jag tar en bit och går därifrån glatt musandes på en sur gammal svampbit. Vid den stora cirkelns södra gräns flyter ett vattendrag. Vid stranden ligger ett långt och brett fartyg förtöjt. Dess reling ligger i jämnhöjd med strandkanten och därmed farligt nära vattenytan, men båten är stabil där den ligger. Gångarna, hytterna, rummen och de smala trapporna är många och illa upplysta. Desto längre man går omkring på den ödsliga båten och desto fler mörka hytter och ändlösa trappor man finner och inte vågar pröva ju räddare blir man. Slutligen, som på ett givet kommando flyr de som i god tro gått ombord på den komplexa båten skrikandes och springandes för livet mot fastlandet. Vi som glada och berusade klev ombord på båten för att sedan skrämda till nykterhet återsamlas under det stora trädet. De som återvänder sist berättar om någon som låg och spydde och samtidigt drunknade i en avskrädesränna. Vi dristar oss tillbaka till båten för att kontrollera uppgiften och mycket riktigt ligger någon och kvävs i sina egna spyor i en avskrädesränna. På en stubbe inne bland tälten sitter G.K och C.L och pratar med två medelålders kvinnor. Jag kryper ner vid G.K's fötter och lyssnar på deras samtal. De båda kvinnorna är bibliotekarier och inte dagisfröknar, vilket man lätt kan ta dem för. Den ena tycker om stekt lök, medans den andra föredrar rå lök. Någon heter Marianne och någonannan heter Ann-Katarin. De har byggt sitt tält alldeles själva och är tackdsamma för att G.K vill hjälpa dem att ta ner det imorgon. De är nykterister och var inte med om några demonstrationer 68. Nej, de är inte lebbar, men båda säger nej till kärnkraften, tycker om blommor och filmer av Woody Allen. G.K har svårt at hålla sig och frågar om de vill ha lite sällskap i tältet i natt. Med ett besvärat leende avböjer de. Skrattandes lämnar vi de två bibliotekarierna. De kommer inte att få någon hjälp med tältet imorgon. Imorgon kommer G.K att må skit och bara stå och hulka över ett handfat någonstans. Det är C.L som börjar. Taktiken är den att först ropa efter "Pelle" och dunka på tältduken på tält som ser övergivna. Om ingen kommer ut så är tältet tomt. Sedan tittar vi diskret omkring oss och en av oss glider in i tältet och hämtar den sprit som går att finna. Efter bara ett par tält så har vi en halv 75:a, dock utan ettikett. Vi ropar till oss ett par småflickor och bjuder dem på varsin klunk ur den nyvunna flaskan. Vi

underhåller dem en kvart med lite tråkiga historier och annat skitsnack. Efter en kvart går jag och hämtar en av G.K's färggranna skjortor och håller upp dem framför ansiktet på de båda småfittorna. När båda har intygat att skjortan är röd med gula ränder så schasar vi väg dem och delar på spriten. In bland träden och dimman en andra gång. Tillsammans med kanske 30 par dansar jag och en ung kvinnlig blatting "Räven raskar över isen" och detta i en stor ring i en stor lokal med lågt till tak. På ett givet tecken då texten lyder "och en slank han hit och en slank han dit och en slank han ned i diket" glider alla män, även jag, ned på knä och lutar oss bakåt. Ovan på mina lår sätter sig den mörkhyade kvinnan. Hon tittar bort med vilda ögon. Jag ser hela hennes kropp, med taket som bakgrund, ur en ovanlig vinkel. Då vi reser oss upp är dansandet slut, men hon vill inte släppa mig och jag vill inte släppa henne. Hon tittar på mig med ett par mörka naiva ögon och säger att hon skall resa bort och vill väl tillvarata detta tillfälle. Jag frågar henne om vi skall gå på en gång. Hon bekräftar. Efter många cykelvägar och över många fuktiga gräsmattor. Vi två sitter i köket i Förorten och äter eller dricker antagligen något. Utanför regnar det. Min mor kommer in i köket. Jag deklarerar att jag kommer att var borta nästa kväll, antagligen hela natten. Sedan lämnar jag dem åt varandra och går in i mitt rum för att stänga av datorn, men dokumenten ligger snett och vint och jag kommer inte åt stängningsrutorna på de otaliga dokumenten. Rullgardinsmenyerna är inte till någon hjälp utan visar bara obegripliga förkortningar eller engelska kommandon. Tiden rinner iväg och det utländska hålet som hela tiden talat om att hon skall resa till kvällen är i köket tillsammans med mina föräldrar. Inne i köket lägger jag armen om kvinnans rygg och tvingar henne formligen ifrån köket och mina föräldrar. Inne i mitt rum ger vi oss hämningslöst hän åt varandra, men jag måste stänga av datorn. Jag slår helt bryskt av strömbrytaren. Det börjar då lysa genom diskettluckan och datorn slutar aldrig surra. Jag tvingas slå på strömmen. Bildskärmen vaknar sakta och ljuset i diskettluckan avtar. Kvinnan ligger utsträckt tvärs över min säng. Hon har en gul topp, som smiter åt kring de vackra brösten och som lämnar den platta magen bar. Jag lägger mig över henne, men hon avvisar mig och sätter upp sin högra arm till motvärn. Då

jag skall avlägsna mig drar hon åter i mig och frågar varför jag flyttar mig. Jag ser att hon gråter och påpekar detta. Hon visar upp sin högra arm där två små punktformade sår, täckta med någon gul vätska, sitter nära handleden. Åter kan vi hänge oss åt varandra utan att tänka på omvärlden, visserligen tänker jag på om dörren är låst samtidigt som jag smeker hennes bröst, kysser hennes hals och försöker jucka lika duktigt som hon. Hon har redan rest. Inte så märkvärdigt med tanke på att det redan är kväll igen. Persienerna är nere och mellan de smala och långa springorna strilar ett kvällsvarmt gult ljus in. Vitt nattduksbord. Med benen uppdragna under täcket sniffar jag lim. Jag fyller lungorna tre gånger. Lungorna fylls till sin fulla kapacitet. Nästan intryckt i min högra näsborre håller jag en tub lim. Efteråt sitter jag mycket undrande inför vad jag har gjort. Det känns meningslöst. Jag undrar varför. Siffran tre. Tretal. Tre. Jag somnar. Något stämmer inte in. Yr och med en duktig huvudvärk upptäcker jag att jag glömde att sätta på korken på den rödgula Carlssonsklistertuben. Rummet är dimmigt och limtuben har torkat igen. Mellan Förortens Centrum och Förortens vårdcentral halvspringer jag för att fånga en buss. Ner på stan och köpa mer lim. Reklamskylten på Torget visar 12:10, men jag vet inte vilken dag det är. Inne på Åhléns står Limkillen vid pappersavdelningen. Jag rekommenderar honom en tub Carlssons klister och sticker en tub i handen på honom. Han går ner på knä och drar i sig halva tuben. Stackars mage. Olustig går jag ut och sätter mig på en bänk i solen. Det måste vara vardag eftersom det är så mycket människor på stan. Skolan kan ha börjat igen. Dags att rycka upp sig och spela normal igen.

Mannen undervisar oss i konstruktion. G.K tror att g=8.92. Mannen skrattar och säger något sarkastiskt om G.K's fylla igår. Ut i Skolans kafeteria står fru Svart. Hon har blivit längre och finnig. Jag misstänker att hon har kommit in i puberteten. Hon har möjligen fått sin första mens. Hon vill knulla. Vi går iväg genom Skolan lokaler, som för stunden ser fräschare och lyxigare ut. Upphöjt och luftigt grönt. Bekanta ansikten och bekanta kroppar överallt. En del nya unga ansikten. Det känns obehagligt att känna sig så gammal. Nitton år gammal och omgiven av

arbetsvilliga friska människor. Herr Vit står tillsammans med mig i korridoren i Skolans källarplan. Det erar mycket folk och jag kan inte riktigt koncentrerar mig på vad han försöker säga. Efter ett tag går det upp för mig att han försöker berätta en dröm: - Det var en torr fest hemma hos mig med några naturettor och så jag, du och M.J. Året var 1924. Lite senare undervisar vår sexiga svensklärarinna. Hon sitter på katedern som sexiga lärarinnor brukar sitta på katedrarna i amerikanska collegekomedier. G.K sitter och dräglar bredvid mig. Han har alltid varit svag för äldre kvinnor. Det är för varmt för att vi ska kunna koncentrera oss på någon undervisning så herr Vit reser sig upp. Han har vunnit en resa för två. Vi andra står på två led mitt emot varandra. Herr Vit skall välja en reskamrat. Jag kliver mäktig fram ur det vänstra ledet och ställer mig bredbent och stor mellan det två leden vänd mot herr Vit som står i starkt motljus mellan de två leden i andra änden av det två raderna. Jag har en kraglös skjorta på mig. Det har herr Vit också, men hans har två knappar i halsen. Jag blir givetvis vald. Strax innan lunchen kommer en av skabbtanterna in på en av våra slappa lektioner och börjar skälla. Hon slänger upp en låda hårt bröd på katedern och stirrar ilsket på oss. Upprörda sitter vi snällt i våra bänkar. Matkäringen förklarar att de får råvarorna cirka tio procent billigare än matbutikerna, men att priserna inte kan sänkas. En uppretad ung kvinna i klassen ställer sig upp och förklarar att en brödbit inte kan kosta många ören. Käringen medger att de kanske inte borde ta mer en 1:00-2:50 Skr för en hård macka. Mörka blickar från den unga församlingen. Eftersom vi får pasta måste det vara måndag. Vi får alltid pasta på måndagar och i framtiden kommer jag säkert att förknippa pasta med tunga måndagar. Med tanke på att ytterligare ett grått år ligger framför mig beslutar jag mig för att gå hem och vila upp mig lite. Jag minns något om en anmälningsblankett till ett föräldramöte. Ur ett svepande och förvridet fågelperspektiv sveper min blick över ett enormt stort klassrum. Golvet sluttar nedåt mot katedern. Det är högt i tak. Bänkarna är placerade i långa rader och i dessa rader sitter elever och föräldrar tätt intill varandra. Elev och dennes två respektive föräldrar, elev och dennes två

respektive föräldrar, elev och dennes två respektive föräldrar och så vidare i ett ofelbart mönster sitter de Svarta. Jag ser herr Svart och hans prydliga föräldrar. Jag ser den arrogante Svarta och hans prydliga föräldrar. Klassföreståndare är Mannen. Utanför klassrummet står Kvinnan - den sexiga. Hon säger att hon är besviken på mig. Då jag kräver att hon förtydligar sig säger hon återigen bara att hon är besviken på mig. Ytterst upprörd upprepar jag mitt krav på ett förtydligande av anklagelsen. Hon börjar springa in i en stor mörk gång. Där jag står kan jag se dörren in till klassrummet. Dörren är en stor välvd dubbeldörr. I gången, som liknar de stora kulvertliknande gångarna under den skola där de lär ut vad unga flickor bör veta, försvinner den sexiga Kvinnan. Jag löper efter och griper tag i henne. Hon upprepar åter att hon är besviken på mig. In i bilden kommer Mannen. Han är också besviken på mig. Jag misstänker att Kvinnan är min kvinnliga engelsklärarinna, som uttryckligen har förklarat sitt missnöje över mig och min närvaro. Mannen är Mannen. Varför han är besviken på mig vet jag inte. Vad som blev uträtt eller uträttat på klassmötet vet jag inte. Ytterligare ett centralprov väntar oss bakom de stora slitna dörrarna in till aulan. Herr Vit sitter långt fram till höger i skrivsalen. Han sitter i ett hav av separata bänkar och läser, som han uttrycker det, en saga. Egentligen läser han upp sin redovisning om Koreakonflikten. Han gör flera pa, men fortsätter efter sina långa avbrott. Det är helt tyst i skrivsalen. De övriga eleverna och lärarna väntar antagligen på att få börja med det stundande provet. Reaktionerna är ytterst svala då herr Vit är färdig med sitt anförande. Han avslutar med att fråga om det finns några frågor. Åter är alla fullständigt kalla, förutom en människa. En annan av de Vita sitter direkt framför Herr Vit. Den andra Vita människan vänder sig om och räcker försynt upp handen för att ställa sina frågor. Jag sitter och skrattar ibland en samling blåa lik. Det är fråga om en liten pojke skall få göra en del kontorssysslor på Skolans reception. Han skall bland annat sköta den nya faxen. Det är enkla sysslor, som han klarar av och han är inte ivägen, men en kärring säger promt nej. På golvet står en IBM-dator. Någon har börjat skriva ett meddelande på två ord om att det är O.K att pojken arbetar på receptionen. Jag börjar knappa för att

fullfölja det korta meddelandet, men tangentbordet är stort och knapparna många. Tangenterna sitter inte där de skall och jag kompenserar detta genom att trycka på andra tangenter. Det blir fel. C.L börjar markera vissa delar av de två orden för att sudda bort dem. Jag har nu glömt bort vad jag ursprungligen skulle skriva. Efter ett tags manuellt suddande trycker jag på "specialtangenten" och "A" och raderar sedan allt. Skärmen slocknar. Jag reser mig och går stolt därifrån. De andra, som runt omkring mig, mumlar imponerade. C.L hinner ifatt mig i en Skolans datasalar. - Du har blivit riktigt duktig på Macen!?, säger han. Själv är jag överväldigad att de två systemen är så lika. - Skillnaden mellan IBM och Macintosh är inte så stor, bara det att Macintoshen är lättare att använda, skrockar C.L förnöjsamt. C.L sparar något dokument på en av skolans IBM-kompatibla datorer. Det tar upp flera megabyte. - Macintoshen får det inte plats lika mycket på. Den är mindre., säger C.L felaktigt. C.L pekar på ett område strax nedanför min högra axel. Jag bär en grå stickad tröja. På det ställe, som han pekar på, är tröjan så sliten att den vita T-shirten under lyser igenom. C.L skrattar och pekar på den slitna gråa tröjan. Vid den lilla lekplatsen utanför Skolan åker en massa vackra flickor rutschbana. Den blanka rutschbanan är väldigt stor och bred. De vackra välklädda flickorna sitter minst fem i bredd. Fru Svart och några till är höggravida och är därför inte omkläda till gymnastiklektion. Jag vet inte om de andra sexiga flickorna är omkläda för gymnastik. En mörk olivhyad kvinna, cirka 17 år, tittar dovt, men intresserat på mig. Själv sitter jag längst nere vid rutschbanans slut. Jag stoppar ner sandalerna i vattenansamlingen vid rutschbanans ända. Vattnet är varmt och jag kan se hur lädret i sandalerna mörknar. Fru Svart har först en gråsvart svepning, som döljer hennes tunga byst och hennes svällande mage väl. Jag kan se flera tunga bröst under liknande

svepningar. När fru Svart åter dyker upp har hennes svepning glidit ned och man kan se hennes stora klyfta.

Rutschbanan ligger på en höjd. En lerig backe leder ned till en park med gungor, sandlådor och grönskande träd. Jag glider ned för den leriga backen och på mitt vänstra lår blir det ett stort hål på jeansen. Det är bara fibrerna i ena riktningen som har gått sönder och jag försöker förskjuta de återstående fibrerna så att de skall dölja hålet, men det är dömt att misslyckas. Jeansen är förstörda. När jag kommit nedför backen försöker jag vika ihop mitt betyg, som jag tidigare har kvitterat ut någonstans upp i backen, men det är så styvt att jag riskerar att ha sönder det om jag fortsätter att vika. Herr Svart möter mig där nere. Han har också sitt betyg i handen. Vi byter betyg och slår oss ned. Han har många treor och några tvåor. Våra ben är pressade mot varandra. Vår sittställning är beroende på våra ben. Om vi inte pressade våra ben mot varandra skulle vi välta.

****

6. Klassfest

Det är återföreningsträff med de Svarta. Åttiotals revival av stora mått stundar och jag är dum nog att ta mig dit. Vi skall vara på Skolan. Jag vet inte hur jag skall uppföra mig. Jag kan inte vara mig själv. Jag känner mig udda. På vägen dit köper jag en folköl. Vi befinner oss i mellan mattesalarna och konstruktionssalarna. Mycket stolt skall jag släppa in människorna i en lokal som bara jag har nyckel till. Herr Svart drar iväg med människor uppför en spiraltrappa. Han har högljutt förklarat att det är roligare i 13. Människorna springer skrikandes uppför trappan.

Ensammen går jag mot Sektionen. Det är en varm natt. Nere i sektionen sitter herr Svart, den arrogante Svarte och förmodligen fru Svart. Jag sätter mig något oinbjuden i den gröna sköna soffan. Jag känner mig utanför. Det kommer in flera av de Svarta. Någon säger att det byts ut människor. Det är lagom varmt och lagom mörkt. Plötsligt bryter fru Svart igenom svenssonstämningen och drar med en kille in i en angränsande del av rummet. Hon vill knulla. Hon börjar ta av sig kläderna. Detta avbrott i lugnet orsakar stor tumult. De övriga vill inte låta henne knulla. De sliter och drar i henne för att hon inte skall komma till. Slutligen släpper de henne. Gråtandes och desperat drar hon i mig och frågar om inte jag heller vill knulla med henne. Med ena armen om min nacke drar hon av sig sina beigegula jeans. Ståendes hittar hon direkt rätt vinkel. Hon är förvånad över att det gick att hitta rätt så fort. Hennes fitta är vidöppen och den drar efter min kuk. Vi har låst in oss i sektionen. Polisen har omringat oss och de uppmanar oss att lämna lokalen. Av polisen varnas vi för poliserna (personerna). Polisen har enligt gällande regeringenbeslut bara tre försök på sig att få ut oss ut ur skolan. Skolan är uppdelad i delar och polisen har i verkligheten tre försök per avdelning. På grund av att poliserna bara har tre försök på sig kan de bli chanstagande och därmed skjutglada. En japan åtar sig att öppna dörren. Japanens byxor är nerdragna. Runt hans vänstra vad ringlar en svart gummispiral. Han drar upp byxorna och kränger av den svarta gummispiral. Ur fågelperspektiv ser jag hur vi står stilla och tittar på utgången. Polisen verkar ha förlorat intresset för oss. Glasdörrarna är stilla. De skiljer oss från verkligheten. Scenen liknar en pampig slutscen i en stor snyftar/katastroffilm. Mycket ande ser en sjuksköterska oss genom glasdörrarna. Hon kommer glatt gråtande emot oss. Enligt pressen är vi som låste in oss i Sektionen U2 och vi ville protestera mot något som är fel i världen. Sinead O'Conner ligger död ovanpå små genomskinliga silikonbitar. Sinead är på något sätt sammankopplad med U2. Den spända festen fortsätter ute i Förorten, där vi alla känner oss mer hemma. Vi fullföljer på gräsplanan framför Macken i Förorten. Det går lugnt till i början.

Herr Svart, den arrogante Svarte, Fru Svart och ytterligare några Svatra håller samman. Vi sitter lutade mot små äppelträd och det är varmt ute. Herr Svart rullar över mig och säger åt mig att ta tag i skiten. Han menar sin kuk. Den arrogante börjar kasta jordnötter på mig. Jag kastar tillbaka och träffar honom oftare än han träffar mig, men när jag missar hånar de andra mig. Jag bryter upp och lämnar stället. Samtidigt säger någon äldre person: - Precis så vill vi alltid ha det. Jag tittar honom mörkt i ögonen och går hem. Mamma är hemma och jag har svårt att hålla gråten tillbaka. Jag och några andra går till en fest i huset som ligger till vänster om vårat hus. Vi rundar huset som är förfallet och mycket större än i vanliga fall. På baksidan är fönstren utslagna och portarna saknar dörrar och leder rakt in i de mörka döda trapp husen. Vi går in genom en port och fortsätter upp genom huset tills vi kommer till en lägenhet som ligger på vänster hand. Vi sitter och dricker lite och pratar lite. Vi sitter i trasiga fåtöljer och tittar ut genom de smutsiga stora fönstren. Vid ett senare tillfälle skall jag tillbaka till lägenhet där vi satt och drack, pratade och tittade ut genom de smutsiga stora fönstren för att jag glömde min kamera där. Jag rundar samma slitns hus och erar många slitns portar, men jag är nu osäker på vilken vi tidigare gick upp. Bakom mig kommer herr Svart och hans följe. Herr Svart hänger sig övre mig som ett drägglande fyllo. Han har hittat en handdator. Jag förklarar att jag har en liknande själv. Denna apparat är sliten och nedgången. Jag startar den och visar alarmfunktionen. Herr Svart trycker lite och mitt namn dyker upp på skärmen i ett barnsligt typsnitt. Jag tror att herr Svart misstänker att jag har låtit honom hitta min handdator för att få honom positivt inställd till mig, vilket inte är fallet. Illamående. Jag går därifrån och in i den port vid vilken vi stod. Jag finner aldrig den lägenhet där vi satt. Jag går fel i det konstigt konstruerade trapphuset och provar flera olika lägenheter. Det är natt och alla dörrar är olåsta. Jag kommer bland annat in i en lägenhet som är bebodd av Eritreaner.

När jag kommer ut på gatan igen står herr Svart mitt i vägen. Hans stora kroppshydda vajar fram och tillbaka. Det är natt och kyligt ute. Han är skitpackad och står mitt i vägbanan och sluddrar. Jag är också påverkad och försöker hjälpa honom att stoppa en bil så att vi kan komma hem. En vit Morgan glider ned för backen emot oss. Herrskapet i bilen ser minst sagt rädda ut när jag bryskt tar tag i bilen och försöker stoppa den rent fysiskt genom att hålla emot, men jag är för svag. En polisbil, som är mindre än normalstora polisbilar, kör i våldsam fart uppför backen. Berusad skriker och visslar jag efter den. En äldre polisbil har stannat och en förvirrad polis kliver omkring i korsningen. Tre små människor sitter i en annan bil, som också är mindre än normalstora bilar. De tre små människorna i den lilla bilen är på väg rakt i refugen. Oroad påkallar jag den förvirrade polisens uppmärksamhet. - Man ser alltid på dem när de är på väg in i refugen, säger polisen oberört. Herr Svart står fortfarande och vajar mitt i vägbanan. Jag har givit upp och börjar oerhört trött och påverkad strula omkring och snurra runt på den frostnupna gräsmattan bredvid vägen. Allt snurrar och jag tänker att jag borde gå hem istället för att somna här ute i kylan. Jag stupar som en stenstod med huvudet före ner i den hårda blöta gräsmattan. Med röven i luften, huvudet i den nu mjuka och bekväma jorden och fötterna i backen slutar jag att tänka. Någon kommer till undsättning. Denna någon är troligtvis en flicka i trettonfjortonårs åldern. Hon drar mig upp på fötter. En av de Svarta kastar glatt och sunt småpengar omkring sig. Jag plockar lydigt upp dem. Det är ca 20 kronor. Jag klättrar ut från ett matvaruintag till en skola. Precis vid dörren liggen en massa tiokronor. Jag plockar upp allihopa och stoppar dem i min högra byxficka. Jag klättrar nedför en liten stege och hoppar ner. Där ner i skuggan står herr Svart överlägset och ler. -Tiokronor är bra att hitta. Det är så lätta att hitta, säger jag till herr Svart och syftar på en tiokrona som ligger i en hög med multnande löv. Herr Svart drar iväg mig. Han lyckades locka till sig mig med lite småpengar. Över ett par cykelbanor, över ett par gräsmattor och uppför de två trapporna. Han har dragit hem mig. I mina föräldrars sovrum sitter merparten av de Svarta. Herr Svart har dragit hit mig för att jag ska dela ut en tidning. Alla får varsin tidning.

En av de Svarta går ner på knä framför mig och tigger Läkerol. Strax har jag en hel skog med framsträckta händer runt mig. - Det är omöjligt, förklarar jag, men ger dem ändå varsin Läkerol. När en av dem ska få sin godis så hamnar den på golvet. Han vägrar att ta den i sin mun efter att den har legat på golvet. Den Svarte, som fortfarande står på knä framför mig, försöker medla. Herr och fru Svart sitter i sängen och skriver ut någon på en liten matrisskrivare. Det rasslar. - Kan du inte dela ut två videofilmer till, frågar fru Svart. Där tidningarna tidigare låg ligger nu en liten hög med videokassetter. Jag säger att jag har för få kassetter kvar. En av de Svarta kommer fram med en liten insulinspruta och hotar mig. I samband med att jag delade ut tidningarna utlyste den arrogante Svarte att alla skulle försöka ta varandras tidningar. Killen med insulinsprutans agerande är ett led i tävlingen. Han vill ha min tidning. Jag avfärdar honom och förklarar för honom att jag har viktiga papper tillsammans med min tidning och att jag måste ha med mig dessa papper tillbaka. Det känns som om jag skulle kunna få en kniv i ryggen närsomhelst. Det regnar såpbubblor. Jag går mot balkongen. Det måste vara Kärring inunders efterblivne son som blåser såpbubblor, men när jag kliver ut på balkongen upptäcker jag att hela världen är fylld av små såpbubblor, som seglar i lufthavet. Alla utom en efterbliven flicka har gått är när jag kommer tillbaka från balkongen. Vi skall knulla, men hon verkar inte riktigt begripa hur. Hon är ödmjuk och väl medveten om sin dumhet. Genom sin ödmjukhet framstår hon som oerhört insiktsfull och intelligent. Hon inser sina handikapp. Det är första gången sedan vi började skolan för tretton år sedan som vi pratar med varandra. Jag är naken och min kuk står lite slött samtidigt som jag försöker dra av henne trosorna. Efter ett tag gör hon sig till lags och hjälper till att dra av sig sina underkläder. Hon har flera trosor på sig. De yttersta sitter tajt medans de som sitter närmare kroppen är lösa. När jag har fått av henne tre par trosor ger jag upp och börjar runka. Hon börjar själv slita i något som ser ut som en stor blöja. Under blöjan döljer sig flera lager av trosor.

****

7. Resa 1

P3: På en mörk norsk resturang ger det norska försvaret order om att skicka iväg ett bombplan för att förinta den plastubåt som befinner sig i norra Norge. Steatbombplanet flyger över Norge och parkerar i luften ovanför en varm badvik. Flygaren hoppar ur och simmar omkring i viken. Han har dykardräkt och på huvudet har en gul och röd kinesisk mössa. Den lilla plastubåten styrs av en liten femårig norsk pojke. Ubåten är så liten och lätt att den skvalpar fram och tillbaka i de lätta vågorna, men den kan dyka. Pojken lyckas smita upprepa gånger från dykaren, som inte har någon kontroll över vart den lilla svarta plastubåten kommer att dyka upp nästa gång. Efter ett tag kastar dykaren iväg sin gulröda kineshat som en freesbee för att lura pojken i ubåten. Den gulröda kineshatten träffar pojken hårt i bakhuvud. Spelet är över.

I världen händer saker. I Förorten händer inget. Sagt och gjort, ung och hungrig kastar jag mig ut i världen.

Avgiften för mattetentan kostade mig 500 kronor och jag stegar nu ifrån postkontoret där jag betalade avgiften och nedför en grå gata i Stockholm. De gråa fasaderna reser sig smutsiga ovanför mig och vid gatans slut ser jag postens stora fräscha tråkiga byggnad.

Inne i skrivsalen står bänkarna på tvären. De bruna gardinerna är fördragna. Det är högt i tak. Jag sitter i stol D4 eller D7. En ofantligt fet människa ber någon om hjälp med att flytta en bänk. Han får hjälp. Jag tvingas flytta tillbaka min bänk eftersom bänkarna är osymmetriskt placerad. Frågar någon om denne har en pennvässare. Denne någon har ingen pennvässare. Jag vänder mig bakåt och frågar människan bakom mig om han har en pennvässare. Min penna är allt för sliten för att klara av en hel mattetenta. Han har en pennvässare och ger den till mig. Han beter sig onormalt. Jag vässar pennans båda ändar. Människan jag lånade pennan av börjar mumla då jag tar lång tid på mig. Vi får ut proven - ett vitt papper. Efter mycket om och men övertalar jag kärring som delar ut proven att jag skall få det andra provet. Hon rotar fram ett brunt papper. Det bruna papperet visar sig vara en stickning. Stickning är illa placerad på pinnarna. Jag biter tag i den högra pinnen för att rätta till stickningen. Det knakar till. En tand lossnade då jag bet i stickpinnen. Återigen övertalar jag kärringen att få byta prov, vilket hon går med på. Hon går även med på att jag skall få gå till toaletten och se över tanden. Förbannad över insikten om att jag inte kommer att kunna genomföra tentan och över att jag har betalat tentaavgiften på 500 kronor reser jag mig upp för att lämna salen. Flera tänder slår mot golvet. Skrivsalen blir till ett kafé då jag böjer mig ned för att plocka upp tänderna. Några har försvunnit in under caféborden. De övriga samlar jag i min högra hand. Vid utgången står en vakt i uniform. Ett par våldsverkare provocerar oss då vi är på väg ut. Kärringen drar in mig på toaltten för att skydda mig. Jag tappar ytterligar några tänder och böjer mig ned för att plocka upp dem. Käringen drar återigen i mig och vi går ut. I gången står fortfarande våldsverkarna, men samtidigt med oss kom en neger ut från toaletten han tar hand om våldsverkarna. Jag går ut och befinner mig på ett regnigt torg där jag träffar Kamelen. Det är natt. Kamelen och jag med min tänder i handen har tagit oss in i ett klassrum. Rummet är tvådelat. De två delarna är ytterst smala, mörka och överbelamrade med människor och skolbänkar. Rummen är, trots sin ringa bredd, väldigt djupa. Inne i djupet finner man ännu fler människor. De står helt ogenerat tätt samman och stirrar mot mig. Jag står mellan rummets två delar i en avsats som mynnar i en stor bred trappa som i sin tur mynnar ut mot ett stort ljust valv. Bortom valvets två ljusa dörrar finns det nattsvarta regniga torget. Åter på det regniga torget. Jag uppträder berusat och frågar Kamelen arrogant

om alla Kisabor är i Stockholm i natt. Herr Vit kommer glad springandes mot oss med öppna armar. Kamelen frågar varför jag frågar detta då jag redan har talat med herr Vit och M.J - Kamelen glädjedödare. Kamelen, herr Vit, M.J och förmodligen G.K går uppför en kullerstenslagd gata iväg från torget mot järnvägsstationen. Det är natt. Det regnar. Detta är inte Stockholm. Långt bort till vänster kommer en lastbil i rasande fart nedför en grusväg. Lastbilen stannar vid några gröna träd. Jag springer bort mot lastbilen. Chauffören kliver ut. Han är kines. Längre fram kommer en armé i rask takt mot oss. - Det är en invasion, förklarar kinesen. Det är svårt att ta sig upp i lastbilen med tänder i ena handen. Jag tappar några tänder på den smutsiga plastmattan inne i kupén och plockar upp dem. På vägen till tandläkaren biter jag ihop och känner efter om det gör ont. Det gör inte ont. Vi kommer fram till Västervik. Jag kliver ur lastbilen. På en grusväg tappar jag ytterligare några tänder. De försvinner bland de vita, blanka, blöta stenarna i grusgången. Särskilt stolt över tänderna i underkäken som sitter ihop i ett stycke visar jag upp dem för chauffören. Går in under en bro. På en militärcykel cyklar jag norrut från Västervik mot Norrköping. Någon kommer bakom mig på cykel. Jag ser inte människan ifråga, men vi börjar prata med varandra. När cyklisten bakom mig slutligen kommer upp jämsides med mig ser jag att det är fru Blå. Hon är lite ilsk på mig för att jag inte kände igen henne från början. Jag är chockad. Det känns som om detta har hänt förut. Jag berättar att jag skall bilda ett band och att jag ska ha semester - därav cykeln. På styret dinglar en tom tygbag. - Om jag skall vara med i bandet får vi ha ett kvinnligt namn, säger fru Blå. Hon lägger sin hand på min sadel och jag sätter mig på den. Strax utanför Norrköping går fru Blå och jag in i ett stort hus. Vi skiljs åt vid en trappa. Jag har med min cykel och går nedför trappan på väg mot avdelningen "Cyklar" och fru Blå försvinner bort mot en restaurang. Hon ska äta. Med cykeln vid min sida ser jag mig omkring. Här nere finns olika mottagningar: Upphittade cyklar, Stulna cyklar och Semesterresor. Borta vid disken för Semesterresor står far, mor och min döde lillebror. Far har en

träningsoverall på sig. Han delar ut klockor i titan. På klockarmbanden har han skrivit våra respektive namn med en liten smal tuschpenna. Med min nya titanklocka fortsätter jag på min militärcykel mot Norrköping. Efter grönområdena och bortom spårvagns övergången står herr Vit och några till. De puttar på Herr Vits WV-bagge, som uppenbarligen inte går som den skall. Vi är i ett soligt sommarvarmt Norrköping. Det går bra att skjuta bilen genom Norrköpings torra och varma gator. Efter ett tags lugnt påskjutande når vi ett rödljus, men det visar inte grönt-gultrött, som ett vanligt rödljus utan det visar oktanhalter. Överst lyser 92 med gula siffror och vi kan således inte fortsätta. Herr Vit funderar över om bilen kan gå på 92-oktan. Jag springer iväg, kontrollera om vi är där jag tror att vi är. Om jag har orienterat mig rätt så skall vi befinna oss strax innan backen, som leder oss ned till rondellen, som leder oss vidare ut ur Norrköping. Förbi "oktanlyset", runt hörnet och där ligger backen. I full fart fortsätter jag nedför backen på en trottoar, som ser sydländsk ut. Det svalkar friskt när jag springer. En bit ner i backen står C.L och pratar med en blond människa. Den blonda människan är kortare än C.L. Han ler, ser självsäker ut och har kort hår, som förmodligen är blekt. Jag tittar på dem ett tag och går sedan tillbaka uppför den sydländska trottoaren. Åter till gatan där Herr Vits bil står död. Jag och den neurotiske Vite står i solen vid ett korvstånd. Jag beställer fem korvar av den fyrtioåriga kvinnan bakom korvståndet. Vi skall resa någonstans och jag planerar att ta med mig korvarna som proviant, men kommer strax på att det är svårt att ta med varma korvar som reseproviant och ändrar mig därför fort till tre korvar, vilket är för mycket, men det ser bättre ut att ändra sig från fem till tre korvar än från fem till t.ex. en korv. Den neurotiske Vite beställer två eller tre korvar och den äldre kvinnan vill att den neurotiske Vite skall betala före mig. Hon vill ha 129 kronor för tre korvar. Väldigt chockad påpekar jag att priset är omöjligt. Kvinnan förklarar att det ingår tre lektioner i korvätandets konst i det priset. Hon reser runt till skolor och undervisar i korvkultur, eftersom den fina korvkulturen håller på att försvinna. Jag förklarar att jag bara vill ha "standardkorvar" utan lektioner och undrar hur det kan gå ihop sig med att ge så billiga lektioner (129 kronor för tre lektioner inklusive korv). Det går inte ihop sig säger kvinnan leende.

Herr Vits WV-bagge går igång fint efter oktanlyset och för oss ner mot Kisa. Eurodison dunkar fint i de saftiga bashögtalarna. Vi räknar till sexton och skriker sedan ikapp. Alla de gosiga hitsen lotsar oss in i Kisa och småflickorna tittar imponerat på oss när vi sakta glider förbi högstadieskolan. Konkurrensen är dock hård. I de hottade 240:orna dunkar samma musik lika högt och killarna i volvosarna har tuffa spegelglasögon. Vi ger oss och lämnar småflickorna åt sitt öde. M.J's rum i Kisa är spegelvänt och mitt för det stora fönstret i gavelväggen står en tysk toalett. Ett varmt dovt gult ljus värmer rummets träväggar och trägolv. Rummet är mycket "renare" än M.J's rättvända rum, vilket är fyllt med diverse barndomsminnen, blommor, bedrövliga möbler och diverse krimskramssaker. Jag bajsar i den tyska toaletten och en liten hög lägger sig på den karaktäristisk lilla hyllan, ("som de äldre skrapar av"). När jag skall spola upptäcker jag att det inte finns några rörledningar anslutna till toaletten. Den lilla bajshögen ligger nu i hörnet på en långsmal träbänk, vilken liknar den träbänk som står i och alltid har stått vardagsrummet i Förorten. Jag bär iväg träbänken till ett angränsande rum, vilket har en riktig, inkopplad toalett. Det är svårt att komma till för att skrapa ned skiten. Det cirkulerar ett par människor i rummet, vilket antagligen är en del av vår tystlåtne grannes lägenhet, vilken liknar vår fast är spegelvänd.

Morgonen därpå sitter M.J och hans far och snapsar Explorer i köket. M.J's far fixar en lift med en lastbil neråt.

Killen verkar helt O.K. Han har sälv stått med tummen i vädret när han var liten, Men så åkte han dit en gång i Paris i ett rån. Lyckligtvis fick han avtjäna straffet i Sverige så han var strax ute igen. Nyfrälst och lurad gav han sig in i branschen där det inte krävs mer än körkort. Han blev lastbilschaufför. Senare visar det sig att vi faktiskt har mycket gemensamt. Vi är båda smått galna, gillar Buzzcocks, Joy Division och Sven-Bertil Taube och vi avskyr dumma och feta amerikaner. Det som skiljer oss åt är att han slutade skolan efter

åttan och började röka hasch. Mina försök till att röka hasch stupade på att hampafröna jag köpte på Konsum inte tog sig, men jag är fortfarande ung och har alla möjligheter i världen att få röka i framtiden. Han faktisk en liten fru och en liten pojke i Sundsvall. Jag som trodde att alla lastbilschaffisar bara smugglade sprit från Polen, drack kaffe och köpte sig billiga luder på gränsen mellan Tyskland och Tjeckiska Republiken. Tänk vad man kan ha fel ibland. På radion berättar de om att två lastbilar har vält idag. Själv har jag aldrig sett en lastbil som har vält.

Jag sitter ensammen i en bar Danmark, ber bartendern om telefonen och ringer. - Det finns bara fyra bäddar kvar på vandrarhemmet i Fredrikshavn. Ni måste skynda er, säger jag i telefonen till M.J och herr Vit som sitter i andra änden hemma i det trygga landet. Ensammen fortsätter jag söderut. Lika ensammen vaknar jag morgonen därpå och runkar. Jag måste checka ut 8:00, men jag vill iväg tidigare än så. I korridoren i det skabbiga vandrarhemmet träffar jag två flickor. Det är en stor kal korridor med stora fönster, som täcker ena hela väggen. Flickorna ser neddekade ut, med sitt ovårdade hår. De är lika gamla som jag, men de har gått om två klasser. De pratar om att de snart "kanske" måste gå på A-kassa. De börjar suga av mig i korridoren. Efter ett tag är bara en av dem kvar. Hon står på knä framför mig. Det tillkommer människor. De tittar dels på oss och dels på odefinierbara punkter i korridoren. De står stilla. Stämningen är stressad, men det är tyst. Den skabbiga tjejen pratar med mig och vi går in på en toalett. Toan är liten och tjejen hamnar åter på golvet framför mig. Jag sitter på toaletten. Klockan går, vilket det inte gör för mig. Bruden arbetar hårt på mitt stånd, men jag lämnar henne och drar vidare.

Någonstans mellan Flensburg och Hamburg blir jag upplockad av en pizzaugnsförsäljare. Han sluddrar på dansktyska om dansband, Jesus och om att han själv är en del av Jesus. Glad åt att det finns människor som är konstigare

njuter jag av att sitta i hans röriga bil medans regnet piskar mot rutan. Senare försöker han sticka till mig ett band med någon gosskör från Danderyd som sjunger religiösa sånger. Han säger att han tycker om de små gossarna. Rått replikerar jag på klingande svenska att det är precis vad jag kan tänka mig om honom. Han ursäktar sig och säger att han inte förstår min danska och försöker pracka på mig en plastinbunden bibel. Jag accepterar och tänker att den kan vara bra att ha om det skulle börja trycka på någon gång när man är långt ifrån en toalett. Själv har han en tjock läderinbunden bibel i hanskfacket. Pizzaugnsförsäljaren släppte av mig minst två mil från hamnen i Hamburg. Det känns i benen när man ligger i den korta, hårda sängen i Jugendherberget. Det positiva med sovsalar är att man träffar människor. Det negativa med sovsalar är att man ser människor. En kvinna, en fet kort pojke och en långsmal något äldre pojke håller på att skifta lådor mellan två träskrivbord som står borta vid fönstret. Det ena skrivbordets lådor är smalare och inte lika höga, som det andra skrivbordets lådor. ningen blir inte bra. Lådorna hänger i de vänstra skjutlisterna och lådornas högra kanter lutar sig mot varandra. Någon ilsken människa släpar en låda i golvet bakom sig och svär över hur trasig den är. Den nedersta lådan i det mindre skrivbordet är högre än de övriga, men den är väldigt trasig. Den ser ut som en död tygdocka, som släpar i marken efter den vildsinte unge mannen. Jag slår i ett par IKEA-bultar i den trasiga bottenlådan med hjälp av en liten skiftnyckel. Bultarna får lådan att svälla på bredden - den kommer att a perfekt i det större skrivbordet. I det större skrivbordet sitter de två nedersta lådorna kvar och ovanför dem gapar det tomt. Den låda, som jag lagade, har nu byggts till - på sidorna har trekantiga höga gavlar monterats. Den korrpulente av de två pojkarna har av kvinnan beordrats ned i den tillbyggda lådan. Kvinnan försöker sätta in den tillbyggda lådan med den fete pojken i det större skrivbordet, men lådan är för smal och ar inte in i skjutlisterna. Det misslyckas. Utan att försöka en andra gång lämnar hon pojken i lådan i skrivbordet ovanpå det två de två nedre lådorna. Hon anklagar pojken och förklarar att det är hans fel att det inte fungerade.

Den andre av de två pojkarna ligger redan i någon av de två nedre lådorna, ovanpå vilka den knubbige pojken har lämnats att dö. En speakerröst berättar att lukten blir värre och värre med tanke på att hygienoch matmöjligheter är obefintliga i ett skrivbord.

Georgiern i britsen mittemot skålar med mig och vi sveper varsin Urquell och försöker förtränga likstanken. Han lovar mig, efter lite kallprat, en lift till Berlin i sin gamla, men nyinköpta Ford. Killen är fullkomligt livsfarlig i sin nygamla Ford. I Georgien, berättar han, har de inte så fina vägar. Han ligger mitt på den tvåfiliga autobahn. Jag ser hur de vita markeringarna försvinner in mitt under bilen och försöker förmå honom att lägga sig i den högra filen. Hur kommer det här gå i centrala Berlin? Tack vare medtrafikanternas ilskna horn och polisens direktiv kommer vi levande in i den gamla spökstaden och Unter den Linden utbyter vi adresser och jag försvinner ner i metron. Obegripliga automater möter mig. Upp i ljuset igen. En vakt utanför Frankrikes ambassad sätter ett kryss på en karta när jag frågar efter ett Jugendherberge. Likt en dum amerikansk turist börjar jag irra iväg längs de förvånadsvärt tomma gatorna ut mot förorterna.

Plötsligt står jag i en mörk park långt åt helvete ifrån ett Jugendherberge. Det är mörkt och myggen är inte skojiga. Hjälplös funderar jag på att lägga mig under ett par buskar då en kille på mountianbike dyker upp. Utan att hälsa frågar jag honom desperat om han vet var jag kan sova. Mot alla odds så har han en bil inte långt därifrån och låter mig följa med. Människor är snälla. Han kommer från Frankrike, men snackar perfekt svensk skoltyska. Jag pratar engelska. Tveksamt följer jag med honom upp i hans centrala lägenhet i före detta Västberlin. Jag vill att mina föräldrar ska få rubriker som "Nittonårig svensk funnen i buskage med sprängd anal." eller "Svensk turist offer för Dammsugarmördaren" till morgonkaffet. Ännu mer tveksamt accepterar jag "Coca-colan" som han rör ihop bakom min rygg ute i köket. Med en Coca-cola i handen tittar jag dumt på medans han ringer runt och kollar om det finns någon sängplats till mig. Glatt deklarerar han att han funnit en säng till mig. Vi går ut till bilen igen och jag hoppas innerligt att han inte för mig till ett stenbrott för att karva upp mig i småbitar. På morgonen lever jag fortfarande och ligger i en skön, men för kort säng i riktigt stiligt Jugendherberge. Som sänglampa finns vid varje säng ett lysrör som tänds med två rattar. Det drivs av gas. Oansvarigt, tänker jag och känner mig frisk. Gesundheit. I receptionen ropar personalen på mig. Jag har fått ett ilfax: "Far är inte fabrikschef utan enbart säkerhetschef. Far bär en svart uniform." Jag känner mig besviken.

****

8. Resa 2

Efter gränsen till Tjeckien står de beryktade hororna på rad. Pastorn och hans fru

som plockade upp mig i Dresden förstår ingenting utan frågar, på en nästan obegriplig dialekt, mig vad min far arbetar med. Jag vet inte vad jag ska svara. Pastorns fru ler förstående. Merparten av flickorna som svichar förbi utanför fönstret kan inte vara äldre än sexton. Pastorn och hans fru måste tro att de bara vill ha lift hem eller någon annanstans, precis som jag. - Vilka vackra flickor, säger pastorns dumma fru till slut, men tystnar när en av flickorna hänger ut sina bröst och vinkar åt pastorn. Hon förstår. Det är en vacker stad, men jag förstår herr K's frustration om byråkratin var lika snirklig som gatorna är. Hur ska man hitta i en stad utan raka gator? Hur tänkte de? Bara bortom slottet tar de trevligt raka gatorna vid och leder in i de gråa betongjättarna. På en het asfaltsplan en bit ifrån betonglådorna möter jag två mörkhyade unga kvinnor. Det är kväll, men fortfarande hett. Den ena av de två utländskorna tittar onyktert uppmuntrande på mig, men hennes väninna drar iväg med henne. Hon vänder sig om och tittar åter trånande på mig. Hon ser sämre ut än sin väninna. Jag griper tag i henne och säger något om att hon skall bli min. Då ser hennes vackra väninna mycket besviken ut. Jag förklarar tröstande för henne att jag vill ha dem båda. Hon skiner upp och springer glatt emot oss. Med en kvinna på var sida går jag mot en säng. Jag förklarar för kvinnorna, som är tvillingar, att det för långt till Sektionen. Det leder mig till ett hus, som påminner om Stadens universitet. De säger att de kommer ifrån Iran. Jag frågar om de är muslimer. De bekräftar. Jag slår ut med armarna och skriker: - NEJ! Vi kommer in i en sjukhusbyggnad. Alla rum är isolerade från varandra med stora glasväggar och alla dörrar är låsta. Någon sköterska berättar om att många anställda kommer att få gå. De äldre kommer inte att klara sig. Hon berättar även om överbeläggningen, som tvingar patienterna att ligga i korridorerna.

Barn. Vi är på tredje eller fjärde våningen. Asfalten är het därnere. Jag lägger upp den ena av de två kvinnorna på ett bord. Jag och hennes tvilling klär av henne. Hon exponerar sitt sköte för att jag och hennes syster ska kunna tillfredställa henne. Jag börjar. Jag smeker hennes blygdläppar med ena handen. Hennes syster påpekar efter ett tag att jag inte får göra henne illa. Då jag tittar närmare på hennes fitta ser jag att jag har lyckats gnugga bort en del svarta döda hudceller. Systern tar sig an henne. Han särar på hennes ben ännu mer. Kvinnans ben går att ta isär och vi får på detta sätt en grundlig inblick i den gynekologiskt perfekta fittan. Hon slickar henne ordentligt. Jag ser kvinnans innandöme som en uppsättning stålplåtar och en bit in i analen ser jag ett nytt hål. De nitade plåtarna formar ett stort hål. Hålet är stort som en kvadratdecimeter. Hennes syster kan antagligen inte se stålplåtarna inne i kvinnan och hur skall man kunna tillfredsställa sig själv i ett hål som är så stort och vilket dessutom är av plåt? Efter moget övervägande låter jag bli att påpeka plåthålet för någon av dem. Efter akten drar jag iväg med kvinnan som slickade plåtfittan. Vi går ner gränder bort från slottet. Valven spänner över oss och bakom krökarna lurar amerikanska turister på dyra restauranger. En kille som liknar herr Vit åker förbi på sin motorcykel. - Arbetar du för kommunen?, frågar jag honom ironiskt. Det känns som om jag står och tvättar saker i en balja. Alla samlas. Iranskan, jag, vackra tjeckiska flickor, kärringen som bor under oss i Förorten, städare och kommunalarbetare. Jag erar dem och försöker komma intill de vackra tjeckiska flickorna, men det är för långt; gamla kyrkor och hus, smala vindlande gator. Alla går in i ett konferensrum. Den som håller i mötet slår på en porrfilm. TV-n sitter nära taket. - Måste jag stå ut med detta?, säger den iranska flickan upprört. Jag slickar mig om munnen. Jag sitter naken i samma soffa som henne och är glad över det täcke som döljer mitt stånd. Orgasm addict.

Ett riktigt guldtillfälle har dykt upp. Ytterligare ett ilfax har nått mig. Denna gången kommer det från min far och inte från mor. Min föräldrar ska lämna sommarstugan i Frankrike och flytta hem och jag kan få bo där tillochmed julhelgen. Som grädde på moset så har de bjudit mig på tågbiljetten ner. När jag kommer tillbaka till min plats i tåget så har en mycket liten kärring satts sig på min plats och bredvid henne sitter hennes stora man. På svenska börjar jag förklara att platsen är min och hon ursäktar sig på dålig franska, men skiner sedan upp och hälsar på bred skånska. Både hon och hennes man kommer från Skåne. - Vi får plats alla tre här, säger frun och makar år sig. Jag klämmer in mig och ler snett åt frun när jag kommit på plats. Det är trångt, men inte långt kvar. Snabbt byts lyxen mot en vandring genom de franska skogarna. Solen skiner, det är torrt och jag har en karta i handen. Ilsken och förbannad följer jag efter det skånska paret som hurtigt och raskt har börjat sin vandring söder ut. Det är mycket människor här. Många barn och ynglingar springer omkring. Strax i närheten ligger en stor kommunal servering. Brickor, fat och tanter som serverar. Barnen springer omkring utan mål och unga ledare försöker hålla reda på dem. Alla tittar på mig. Jag ar inte in här och jag har tappat bort det skånska paret. Efter ett par snabba varv i serveringen konstaterar jag att de aldrig gick in här utan säkert befinner sig långt borta på stigen. Jag rusar efter, trots att det känns meningslöst. Det finns små grupper av tioåringar längs stigen som löper utmed en stilla å.

Vid sommarstället är det full kaos. Far vill få iväg posten innan klockan fyra och utfarten är blockerad av en massa fordon och pensionärer som inte verkar veta vart det ska gå. Far sticker till mig en bunt med brev och säger åt mig att skynda mig. På uppfarten har våran Messerschmitt rullat nerför trappan. Någon har byggt om denna Messerschmitt. Den har gas-, broms-, och kopplingspedal precis som en vanlig bil. Den har bara ett hjul fram, men två där bak. Mormor och min döde bror sitter i framsätet och jag får klämma in mig där bak. Det är svårt att nå pedalerna från baksätet och jag missar ofta bromsen, vilket innebär att vi allt som oftast rullar baklänges när jag försöker ta mig uppför utfarten, som

blockeras av virriga pensionärer. Efter flera misslyckade försök överlåter jag till min far att ta oss till posten. Far låter min döde bror köra. Vi kommer ut och in på en liten väg under de nedhängande träden. Vid en liten bäck står en kort fransk byggnadssrbetare och gör tecken åt oss att stanna, men brorsan får inte stopp på ekipaget utan brakar ner i floden där vägen har gått av. Far och jag tar oss ur och tittar på min döde bror, som vägrar gå ur bilen. Upp med tummen igen efter ett tag stannar en kille. - Paris?, frågar jag med förställd fransk dialekt. - Oui, svarar han. Killen kan inte ord engelska eller tyska och givetvis ingen svenska. Efter ett tag förstår han att jag är från Sverige och säger skrattandes Volvo, IKEA och Volfgang. Konversationen tystnar efter ungefär en halvminut. Det är cirka femtio mil kvar till Paris. Han sätter på radion och börjar skrika åt något som jag först efter någon halvtimme förstår är Tour de . Framåt kvällen irrar jag runt i ytterligare en jättestad och ingen - ingen kan man kommunicera med. Tillochmed snutarna behärskar bara franska och skakar på huvudet åt mitt excuse me. Rulltrapporna i tunnelbanan är ersatta med korta bergodalbanor. En del av bergodalbanan går i sidled medelst loopar och slutar i ett lodrätt fall rakt ned i den svarta avgrunden. En annan del ser nästan likadan ut och en tredje del påminner om de två första, men det avslutande fallet är mycket längre. Det är lika svalt och skönt, som i Stockholms tunnelbana och den fläktar friskt i bergodalbanan. Huvudpersonen är lång, ung och klädd i grått. Vår huvudperson kliver av bergodalbanans tredje del och deklarerar glatt: - Jag sket på mig. - När?, frågar någon annan. - För 2:30 minuter sedan, svarar huvudpersonen.

Ingen doft. Metron kostar fem Fr. Orange linje. - Svårt att läsa kartan, säger C.L. Jag vet precis vart jag är. C.L borde inte vara här. - Är det inte orange linje, säger jag och tittar mig omkring. I taket på den stora metrostationen är hela metrokartan uppmålad. Den korta orangea linjen är mycket fetare än de andra linjerna, men den sträcker sig bara över tre stationer därför är den billigare - bara fem Fr. Vi är uppe i ett bibliotek, som är direkt anslutet till metron. "Vi" är många - cirka 30-40 stycken. Genom ett par rum och in i ett större rum, som påminner om den stora hallen i vandrarhemmet i Hamburg (Auf dem Stintfang). Jag tar en stol, drar den till mittcirkeln med växter och slår mig ned. Alla rusar efter en bra plats. Det bildas två cirklar - en med flickor och en med pojkar. Alla utom jag sitter direkt på golvet. En flicka säger blygt: - Jag skall läsa en dikt. Herr Svart säger myndigt och utan att ha hört flickan: - Jag skall läsa en dikt. Fru Svart reser sig upprört och försöker försvara den flickan som först sa att hon skulle läsa en dikt. Varken Herr eller fru Svart borde vara här. Herr Svart börjar läsa och fru Svart glider obemärkt tillbaka ned på sin plats. Herr Svart riktar sig mot mig då han läser. Han stannar upp mitt i dikten och förklara ett sammanhang och småskrattar. Jag nickar och ler uppskattande, men jag har inte förstått någonting. Då herr Svart är färdig applåderar och visslar de övriga. Den timida flickan, som först sa att hon skulle läsa sin dikt, börjar läsa. Då hon är färdiga sitter alla tysta på sina platser. Det hela drar ut på tiden och alla är bara stilla och tysta utan att göra någonting. Jag hummar lite rastlöst. De övriga tittar roat på mig, men de fortsätter med att göra ingenting. De sitter tysta och stilla. det kliar i benen på mig och jag gör små försiktiga försök att resa på mig. Ett par lärare, som följer gruppen, börjar också röra på sig. Jag lugnar ned mig och avvaktar

lärarna, men så fort som jag sätter mig stilla sätter sig åter lärarna. Det är tyst. Jag reser mig upp och går. Någon kommenterar att det är ett konstigt bibliotek. Det har inga böcker - bara hyllor med bruna plåter och många bruna fåtöljer. Jag förklara att jag inne i Paris såg ett bibliotek som saknade böcker. Detta bibliotek i Paris hade bara små bruna, korta pärmar. Jag måttar med fingrarna och visar att pärmarna bara var cirka tio centimeter djupa. Tillbaka ned mot den orangea linjen. Det sitter ingen biljettkontrollant vid nedgången till metron. Jag känner på de dubbla små glasdörrarna. De är öppna. Jag springer nedför trappan, som leder ned till den stora metrohallen med målningarna i taket. Det är flera människor här nere. - Ni måste visa er biljett för konduktören, säger någon och en arm visar vägen till ett ställe på perrongen. Jag går dit med min gamla välvikta biljett. Den har, likt ett frimärke, en klisteryta på baksida. Biljetten klibbar fast i min handsvett. Konduktören sitter på en stor trälåda. Jag räcker fram min biljett. Han tittar på den och börjar slicka på en liten del av biljetten. När jag får tillbaka den har han slickat hål på en liten fläck av klisterytan. C.L och jag åker ett par stationer och byter sedan linje. Den nya linjen leder ut ur staden, vilket vi inte säkert vet, men jag känner det på mig. C.L propsar på att fortsätta på denna linje trots att jag sätter mig emot att komma ut ifrån stadskärnan. Rälsen leder hela tiden uppåt. Efter några stationer färdas vi över jord. C.L sitter försjunken i metrokartan och lyssnar bara halvhjärtat på vad jag säger. Efter ytterligare stigning försvinner rälsen och metron övergår till att vara en linbana. Upphetsad berättar jag för C.L, som bara tittar på metrokartan. Jag sitter i fronten på vagnen i ett stort glasfönster och dinglar med ena benet utanför vagnen. Linbanevagnen kränger i sidled. - Det är säkert 20-30, kanske 40 meter ner till marken. I alla fall är det säkert 20 meter ner till marken, säger jag till C.L. Han svarar knappt. Under oss breder en djupgrön skog ut sig. Här och där i skogen kan man se ruiner efter små, små tegelhus. Det små tegelhusen saknar tak och de är insnärjda i grönska. C.L och jag är de enda som finns kvar på vagnen då den når slutstationen. Det finns inte enda människa i den nergångna byggnad, som utgör slutstation på

denna linje. Vi befinner oss i utkanten av staden. Allt är övergivet. Ruinerna efter de små tegelhusen är fullständigt övergivna, men det ligger en massa spännande saker på de gräsbevuxna golven. C.L är ständigt frånvarande med sin karta över metron. Jag upptäcker en massa saker överallt, men det mesta saknar reellt värde eftersom alla saker är mer eller mindre trasiga. Långt borta kan man ana en bilskrot bakom en rostig inhägnad. I en av de små tegelruinerna ser jag ett upp och ned vänt stränginstrument. Det ligger i en låda. Mycket upphetsad över fyndet ropar jag på C.L. Innan jag hinner ta upp stränginstrumentet börjar jag tänka på vad som kan dölja sig under instrumentet - en död kropp, ett möglande köttstycke eller bara tyg? I falsett halvskriker jag till C.L: Nu tar jag upp det. C.L ser mig knappast då jag med hög puls tar tag i greppbrädan och lyfter upp en död gitarr. Lättad kan jag konstatera att bara är en väldigt sliten gitarr. Den saknar stämskruvar, men strängarna är så rostiga att de ligger an mot greppbrädan som om de vore hårt spända. Upphetsad hojtar jag till C.L: - Titta! Jag slår an strängarna. De böjer sig alla samtidigt eftersom de är sammanrostade med varandra. Gitarren ger ifrån sig, ett i min örona, gott ljud. Jag ser en mycket gammal och murken, svart rock, som hänger på en krok på en tegelfasad, som reser sig ur ruinerna. På vägen därifrån mumlar C.L något om metron. Jag sliter tag i honom och vi springer mot den slitna ändstationen. Linbanevagnen har just börjat röra på sig då vi kommer in på perrongen. Vagnen saknar dörrar - hela sidan är öppen. Jag kastar mig direkt ned på platsen och C.L dimper strax ned bredvid mig. Direkt kommer jag att tänka på att 5 Franc inte kommer att räcka på den här sträckan eftersom den orangea linjen var reducerad till fem Franc på grund av att den bara stäckte sig över tre stationer. Detta är en lång linje och fem Franc kommer inte att räcka, vilket mina pengar inte heller kommer att göra. Då vi närmar oss nästa station ser jag att en konduktör väntar på perrongen. Mycket nervös rycker jag i min fickor efter Franc. Jag vill inte betala en massa pengar för tjuvåkning. C.L är mer frånvarande än någonsin. Konduktören

kommer direkt fram till mig. Jag försöker förklara att vi inte kunde köpa någon biljett vid den förra stationen eftersom vi inte hittade någon biljettförsäljare. Samtidigt som jag pratar med konduktören letar sig min hand ned min vänstra bröstficka. Ur fickan drar jag fram en enorm, oregelbunden bunt med olika sedlar. Jag börjar leta efter Franc, men ser bara D-mark, tjeckiska krona och någon annan valuta, men inga Franc. Plötsligt rycker konduktören en sedel ur bunten och ger mig en biljett i utbyte. Han talar svenska och börjar till och med ge mig växel - mycket växel. Jag får flera hundra tjeckiska krona. Då jag börjar räkna dem tappar jag en röd tjugokronasedel på golvet. Sedlarna är röda. Är de falska? Måste ha Franc. Inne på ett postkontor, som ligger i en källarlokal på någon liten fransk vindlande gata försöker jag och två andra göra något - råna postkontoret? Jag ligger i jorden i en förhöjning intill kassorna. Förhöjningen är cirka en och en halv meter hög. En av de två andra människorna sitter bakom mig vid ett av de små fönstren med rosa karmar som sitter precis intill taket. Utanför fönstret breder en brun gata ut sig. På andra sidan gatan står ett par mörkklädda människor och tittar på vad som sker nere i källarlokalen, men de är små och långt borta. Människan framför mig befinner sig på andra sidan ett galler. Han håller på att byta skruvar i ett skåp. Bredvid honom ligger en liten genomskinlig plastpåse med skruvar. -Kan du hitta en bananskruv?, frågar han uppmanande. Jag gräver lite i påsen och hittar en ledad skruv. Nu befinner jag mig utanför på en varm gata, men hur jag än försöker kan jag inte hitta tillbaka till postkontoret i källaren. Jag minns hur vi tog oss dit förra gången, men nu vill det sig inte. In på en stor restaurang med en lång bar. Baren är fylld med mörka turkar som tittar konstigt på mig när jag kliver in. Atmosfären är trevlig och avkopplande, men jag ska vara här tycker de mörka turkarna. In genom en dörr, vilken jag tycker mig känna igen sedan tidigare, men på andra sidan dörren döljer sig ett ett gytter av trappor, hotellkorridorer och konstiga halvplan. Jag är vilse. Någon förföljer mig. Denna någon kan vara flera och dessa flera är mörkklädda och långa. Mina förföljare är lika vilse som jag. De har inget övertag.

Plötsligt står en småfet naken man utan könshår och ler bakom mig. Han har mycket ljus röst. Jag tittar äcklat på honom. Han påminner om tavlan som föreställde mannen med det fläskiga underlivet, som jag såg i Berlin eller Karlsruhe. Det är på tiden att ta sig hem. De tusen svenska kronorna jag har på fickan kommer att räcka med ytterst liten mariginal. På morgonen när jag ska lämna hotellet vill receptionisten inte ge mitt . Då får jag stanna ett dygn till här tänker jag, men det visar sig att hon bara skämtade och jag får mitt . Bredvid mig står Herr Blå. Han just fått veta att har har fått ett 24-timmarsvisum till före detta Östtyskland. Lycklig konstaterar han att han har sin ålder att tacka för visumet. Han har nyligen fyllt arton. Senare ute på den franska landsbygden har jag blivit en fyllig ung kvinna och ska gå ner till en sjö som ligger ute i det platta landskapet. Hon ska bada lite och tänker fortsätta med det även imorgon. Hon fröjdar sig, tänker jag när jag betraktar henne på andra sidan sjön. För mina sista slantar prutar jag till mig en liter juice, en Kalles kaviar och lite kavring i ett snabbköp i Malmö. På KFUM börjar en före detta engelskärare prata med mig. Han har stickad brun polyesterslips och en tjugo år gammal terylenkavaj. I samband med skolreformen förlorade han jobbet. Nu lever han på en ynklig pension och driver från vandrarhem till vandrarhem. På vinterna åker han till Arlanda och tar en restresa med ospecificerat hotell och är borta två veckor för att sedan åka tillbaka och gör om samma sak ett tiotal gånger. Han framstår som fullständigt rubbad, men hans sätt att fixa billig bostad är helt O.K. Jag låtsas vara trött och han lämnar mig faktiskt ifred. Jag skulle nästan kunna vara en av hans elever. Jag står på en parkeringsficka utmed en kall landsväg. Ett par östeuroper pratar med ett par falska västmänniskor. Väst visar en stor diamant för Öst, men Öst spelar oberörda. Alla, även, jag tränger ihop oss i en liten bil. Väst kör oss till en plats, som inte ligger så långt ifrån den trygga Förorten. Där går alla av. Väst förklara att alla skall till Malmö. Jag säger att jag är tacksam för liften och att jag kan gå den sista lilla biten. Västmänniskorna uppträder hotfullt. Jag tar min gröna ryggsäck och går med spelad oberördhet kallt därifrån. Jag hinner inte ens ut till vägen innan Väst hotfullt förklarar att jag skall med till Malmö. Det

hjälper inte att försöka förklara för dem att jag bor tio minuter där ifrån och att jag inte har något att göra i Malmö. De vill inte säga vad de skall ha mig till. Skotten står som spön i backen runt mina fötter när jag flyr. Hemma igen.

****

9. På resa med far

Jag för in min miniräknare och något som påminner om en låda i en radioaktiv kammare. Ena sidan av kammaren är enbart täckt av ett tungt blydraperi. Under blydraperiet kan man se det kalla vita ljuset - strålning. Med händerna inne den ljusa kylan försöker jag ta av locket på miniräknaren. Det är svårt. Ljuset strömmar ut. En liten atombomb detonerar i badrummet. Jag står i badkaret med duschdraperiet utdraget. Elden fyller rummet med våldsam kraft och intensitet. Smällen är inte det framträdande utan elden som verkar ha tänt eld på själva luften och sprider sig fullständigt okontrollerat likt en kräfta och omsluter slutligen allt. Jag har ögonen öppna hela tiden och tar ingen direkt fysisk skada. Stående i min döde brors säng håller jag nu själv i en liten atombomb. Den är otroligt liten, mindre än en fingerborg. Jag låter den falla till marken. Rummet är helt utblåst. Väggar och tak är fortfarande vita, men de flyter. Det ser ut som om någon har dragit med fingrarna i en tårta. I taket finns en oräknelig mängd fläckar - gula intorkade spermafläckar. Mina föräldrar och min döde bror kommer in i rummet. Jag förklarar att jag kommer dö av strålningen från de två atombomberna. Min mor nickar förstående. Min far säger däremot, mycket oande, att jag inte skall behöva lida. Han skall skaffa mig sprutor så att jag kan injicera gift.

Far sitter i den gröna soffan i vardagsrummet. Jag halvligger på parketten framför stereon. Han berättar att mor är död. Hon dog i tisdags. Min reaktion är sval. Nedstämd tittar jag anklagande på far. Jag har inte förstått. Far hämtar en står målning. Målningen föreställer en man med mustasch. Tekniken påminner om 20-talets affischer. Nashe, tänker jag. Nashe är målaren eller mannen på bilden. - Den här målade mor till dig. Titta där, säger far och pekar på ett ställe där den blanka färgen har runnit. - Vart är mor?, frågar jag. - Hon är borta, säger far med ett leende. Jag kryper och bryter ihop och inser att mor är borta. Min högra bröstvårta drar ihop sig. Det gör ont. Jag sätter på TV'n för att titta på vår stora vind, som bevakas av en uppsättning TV-kameror, men jag får bara in en svartvit tysk dokumentär om masskremering. Kremeringen går ut på alla kanaler. Åtta kistor åker samtidigt i bredd in i ungnen. Miljön är smutsig, rökig och blöt. Jag förklarar för far att jag bara vill se vinden. - Det är väl onödigt, säger far. Två män sliter med resterna av en kista och dess innehåll. De behandlar kistan likt en nyharpunerad val. De forsar ut ur ett betongvalv, kommer ut i regnet med den sönderbrända kistan och hanterar den med största svårighet, som om den vägde flera hundra kilo. Dagen därpå har min far blivit nazist och låter mig inte måla kubistiska målningar. När jag är på väg till containern för att kasta de ratade målningarna träffar jag H.M. Jag förklarar att jag måste kasta målningarna eftersom min far är nazist och inte tillåter kubistisk konst. En av målningarna föreställer sex kort av människor och en diagonal, berättar jag för H.M och trycker sedan ner de nästan oanvända pannåerna i containern. Nästa dag har far beslutat sig för att lämna Förorten för gott. Det går inte så bra.

Min döda mor kör flyktbussen. Hon bär uniform. Far skall fördela presenter. Mor tittar inte på vägen där det står en lastbil parkerad. Jag befinner mig utanför bussen och kan se mammas bortvända huvud. Achtung! Achtung!, skriker jag. Min döda mor glider över i den andra filen och blundar. Vi befinner oss strax utanför Förorten. Mor kör ut i en korsning. Svänger höger. Över refugen - bussen studsar. In mot Förorten. Ner i gräset. Hög fart. Bussen studsar, men klarar sig. Bussen blir en häst. Hästens framben viker sig och den faller död ned på sidan. Billy Idol rullar ut ur bussen. Han ligger på rygg med armarna utsträckta. Han ligger mitt i bussens hjulspår. Otroligt hög av den häftiga upplevelsen skriker han upphetsat och pekar på bussens hjulspår där den lämnade vägen och svängde ned på grässlänten. Vad gör den plastkillen här? Fars nästa försök består av att fly Förorten i en stulen gul Golf. Han är arg och blir upprörd över oväsentligheter. Far har köpt en slips i flykten då jag låg och sov. Vi befinner oss återigen strax utanför Förorten på en väg intill en nerbrunnen lada. Det brukade anordnas discon i den ladan när jag var liten. Jag får sätta mig bredvid förarplatsen för att ratta den fula gula golfen. Far puttar på i 70 kilometer i timmen. Det är svårt att styra bilen från agerarplatsen. Far skriker till mig att inte förstöra stötdämparna. En ung naken man och naken kvinna står och hänger över parkeringsmätaren som far hade tänkt fylla med kungaavbilder. Vi står parkerade på en mörk, regnig bakgata i Örebro. Det unga paret verkare inte frysa i regnet. Den unga mannen funderar säkert på vart hans kläder är någonstans. Far vill inte gå ut. Mitt över gatan står en blå Volvo 240. Framför ratten sitter en nervös ung kvinna och bredvid henne sitter en äldre herre. Parkeringsmätaren har en stor digital display. Paret i Volvon lämnar nervöst bilen. Det regnar och det nakna paret hänger kvar över parkeringsmätaren med den stora digitala displayen när vi fortsätter vår färd västerut. Det ingår i fars plan att sova korta för att sedan långsamt lämna landet. I

enlighet med planen har vi gjort ett kort uppehåll på västkusten för att sova någon timme. Nere vid vattnet står en samling husvagnar med olyckliga metallarbetare och på en höjd till höger om oss ligger en stor trävilla. Jag väcks av att far rusar runt bilen. Jag sätter mig upp i baksätet i den gula Golfen, som saknar bakdörrar. Det surrar en geting i framsätet. Jag skriker åt far att mota ute insekten, men det går inte bra. De båda dörrarna är aldrig stängda samtidigt och getingen tar sig alltid in då far har motat ut den. Efter ett tag tar jag mig fram för att själv mota ut missfostret. Precis som jag är på väg att få ut den lilla gynnaren hoppar far fram och dränker getingen i insektspray. Insekten klibbar fast nära biltaket och glider sakta, dött nedåt. - Vi behöver inte säga att vi dödade den på tre sekunder. Utan vi kan säga att vi avlivade den för att studera den, säger någon av oss. Far går ner till campingen för att tigga ihop lite frukost och jag går upp till villan för att prova min lycka. På brevlådan står det "Familjen Aloynis". Genom en nätdörr kan jag följa ett gräl som pågår inne i villans kök. Vid köksbordet sitter förmodligen herr Alyonis och vid ett fönster står förmodligen fru Alynis och blickar ut över havet. - Vi var lyckliga i tre år, säger Aloynis' fru till Aloynis. - Jag känner mig hemma här, säger herr Aloynis och syftar på den ljusa och luftiga villan. - Jag tycker inte om när du säger så, säger fru Aloynis. Aloynis reser sig, tar fram ett paket och sätter sig åter vid det runda furubordet i köket. Han vill inte visa sin fru vad det är för ett paket, men jag kan se att det är en tediet. Det finns fem olika påsar - alla i olika färger - rött, blått, lila och två nyanser till dessa tre färger. Tedieten säger: - Du kan bli vad du är. Det vill säga man kan inte köpa allt för pengar, såsom självinsikt, förklarar innehållsförteckningen.

Nere vid den stulna Golfen delar far och jag på lite nybredda smörgåsar, som en snäll metallarbetarhustru bredde åt min far.

Ombord på englandsfärjan sitter jag i ett sällskap och tittar jag på basket. Far försvann så fort vi kom ombord in i hytten för att planera sina flyktplaner i lugn och ro. De båda hålkortsnycklarna behöll han för sig själv och föste kvickt bort mig. Jag byter plats till förmån för en äldre stilfull kvinna, som sitter snett bakom mig på läktaren. Kvinnan och jag pratar lättsamt med varandra samtidigt som jag smeker henne grovt. Vi har fotsex. Min döda mor sitter till vänster om mig på läktaren. Den eleganta kvinnan sitter till höger. Hon är tjockare än jag trodde. Hon har stora tunga bröst, vilka jag smeker våldsamt. Min döda mor nämner något om sin avsmak - jag intresserar mig föga, utan är helt upptagen av den upphetsade kvinnan. Kvinnan räknar upp en hel rad av anledningar till det omöjliga i vårt förhållande bland annat att hon är "sjuttioelva" år gammal. Jag svarar att det saknar betydelse. Den äldre kvinnan och jag ligger i en gång ovanför läktaren och hånglar grovt. Hon räknar upp förstadierna till samlag, de påminner om de faser en dödsdömd går igenom (förnekande, vrede, köpslående och så vidare). Den eleganta kvinnan och jag letar efter ett ställe där vi kan knulla. Vi går in genom en dörr och ett av färjans kök. Ljudnivån är enorm, ändå påpekar jag att det är ännu högre ljudnivå utanför. Kvinnan talar med en utländsk kock. Han pekar på två röda mathissar. En kvinna, cirka 25 år gammal, säger åt oss att gå ned en trappa och pekar på en trappa, som leder upp till våningen ovanför. Den äldre kvinnan går och jag följer tveksamt efter, med 25-åringens yttrande i åminnelse. Ute i korridoren lägger någon en hand på min axel. Jag känner en oerhörd skuldkänsla och vänder mig om. Där står 25-åringen och tittar på mig med förebrående ögon. Jag frågar om vi ska gå ned. Hon svarar ja och pekar uppåt. Damen släpar iväg med mig till en av restaurangerna. Efter ett par öl tillsammans med den eleganta damen går jag och fyller toaletten. När jag kommer tillbaka sitter hon vid ett bord tillsammans med herr Svart och en annan av de Svarta som jag inte träffat på länge. I den illa organiserade restaurangens kö lyckas jag endast komma över en liten tallrik och fyller den, likt herr Svart, med champinjoner och makaronistuvning.

Till skillnad från mig lyckades herr Svart få tag på en riktigt stor tallrik, vilken han senare kastar. Vid matbordet berättar den äldre damen att hon och jag skall åka till Finland. Jag säger med eftertryck: - Vi skall åka. De båda Svarta sitter helt tysta mittemot mig med öppna munnar. Efter ytterligare ett par öl känner jag mig äcklad av sällskapet vid bordet och snurrar ut på ett av dansgolven och rycker tag i fru Vit. Alla tycks vara ombord den här färjan. Hon vill dominera mig och låter mig inte kyssa henne. Istället drar hon med mig genom korridorerna och öppnar sin hytt. Hon vill ha mig, men vi får inte vara ifred för herr Vit som ligger på en av britsarna och min far, som ligger på golvet. Jag ligger bakom fru Vit och smeker hennes stjärt. Hon lyfter på sitt ena ben och jag kan komma in under hennes vida kjol. Trosorna är så blöta att det är svårt att avgöra vad som är fru Vit och vad som är tyg, men till slut får jag upp en knippe fingrar i henne. Jag masserar henne intensivt, men hon för bort min hand. Hon vill bli slickad och jag lyder villigt. Hon har ett önskemål om att bli slickad under ollonet. Hon har en kuk. Kanten på ollonet bildar ett groteskt stort veck i vilket hon vill att jag skall slicka. Jag suger lydigt av henne. Min far ligger på knä framför sängen och halvgråter i desperation. Efteråt är fru Vit inte det minsta intresserad av mig. Hon tyr sig till herr Vit. Då jag försöker göra henne uppmärksam på att jag vill ha henne tittar de andra på mig med avsky.

Far och jag går inne i ett museum i London. Museet har samma utformning som Östergötlands länsmuseum. Vi går i en svängd smal trätrappa ned mot ett halvplan. Det är halvplanen, de smala trapporna och oändligt många rummen som gör museer intressanta, inte dess innehåll. Vi befinner oss på utsidan av museet. Gatan påminner om gatan utanför Science museum söder om Hydepark. På den motsatta sidan och på en tvärgata på den motsatta sidan går cirka tio långa huliganer. De är spridda, men håller ändock ihop. De är alla långa och bär svarta skor. Först hörs spridda sarkasmer över den

östgötska dialekten, men snart är det uppenbart att det är de långa huliganerna som gör sig löjliga över min döde brors östgötska. De är på väg åt samma håll som vi och därmed också på väg ifrån oss, men min far gör en underlig, nästan pervers, kroppsrörelse och drar till sig huliganernas uppmärksamhet. De vänder omedelbart och skall slå ihjäl oss. Jag förebrår far, men lyckas prata mig ur och ifrån huliganerna och lämnar min far åt sitt öde. Jag har fortsatt söderut i tron om att nå centrum, men börjar fatta misstankar om att jag har gått åt fullständigt fel håll då jag finner mig ståendes i ett grönt förortsområde, som påminner om Förorten. På en svängd smal asfalterad väg, vilken leder genom ett parkparti bakom en samling radhus, stannar jag. Vid vägens en sida står en man upprätt och läser något, som han håller i sina händer. Jag tvekar länge och överväger om jag skall fråga mannen var "city" ligger någonstans, och efter en stunds funderande frågar jag mannen: - Excuse me, where is city? Bakom mig ligger människor spridda i en grässlänt. Alla småskrattar åt mig. Mannen hjälper mig och förklara att jag har gått åt fel håll och visar mig en grop i asfalten där jag kan lägga mig. Gropen är väldigt bekväm och bredvid mig på vägen ligger en underbar blond kvinna. Hon älskar mig och jag älskar henne. Solen skiner och det är varmt. Mannen sitter på huk bredvid oss. Det han höll i handen var en karta. Flickan visar den väg jag måste ta för att komma tillbaka till museet. Hon följer en böjd gata på kartan med sitt finger, men hon stannar vid gatans slut. Det är lugnt och stilla och harmonin är fullständig mellan oss båda. Full värme. Kärlek. Jag insisterar på att hon följer mig tillbaka till museet. Hon svara, på svenska: - Och när vi är framme frågar jag om du vill gå ut med mig. När vi kommer fram accepterar jag och hon släpper in mig i en bil och vi åker ut mot kusten. Utmed en brant långsträckt kustremsa färdas vi mot ett sommarhus. Inne i sommarhuset är alla persiener nere och ett mörker råder över den underliga fest som har tagit form. Intolerans och aggressioner byggs upp mellan de olika personligheterna. Ingen tyr sig till någon annan och spydigheterna tvingar oss ner på golvet likt djur.

Även flickan, i vars knä jag ligger med huvudet, visar agg mot mig. Hon har sina händer i mitt hår. Jag minns här inte den egentliga ordväxlingen mellan oss två och min rekonstruktion utgör bara en grovt och illa hantering av de ord som finns kvar i mitt minne. Jag frågade henne om vi inte skulle starta ett förhållande. Hon svarade då att vi redan hade ett förhållande och samtidigt kan jag känna hennes rena kärlek till mig och hon min kärlek till henne. ****

10. Byn

Fars flykt ebbade ut då hans kolleger ringde och han återvände till arbetet. Min kärlek till den varma flickan var som bortblåst när jag vaknade och kände mig frisk och sund och ville fly precis som far. Varför stanna här? Tillbaka till den gråa vardagen i Sverige!

Herr Blå ringde mig i morse och vi beslöt att träffas i Förortens Centrum för att senare fortsätta upp till Byn. Någon av de Blåa har satt upp svaren till en tentauppgift på en tvärställd skylt intill taket i Förortens Centrum. Herr Blå syns inte till. Jag slår mig ner vid en träbänk för sex för att skriva av svaren. På andra sidan bordet sitter Kistan och tre tjejer. Jag hälsar. Kistan lägger knappt märke till mig. Fru Blå sätter sig till höger om mig och någon annan tjej slår sig ner till vänster. Efter ett tag tittar tjejen till vänster på mig. Jag och hon ryser till och vi kysser varandra. Det har aldrig känts så här förut. Störtkåta snubblar vi ut ur Förortens Centrum och hånglar sporadiskt. Hon är helt vild - biter mig i överarmen med munnen på vid gavel. Det är snöigt. Hon är mycket mer energisk än mig. Fru Blå sitter på sin cykel och pekar på oss. Hon ska till järnvägsstation för att ta sig till Byn Jag vill ha med den kåta flickan till en arbetsbod, som jag har nyckel till, men hon försvinner. Något försenad kommer herr Blå småspringades mot Förortens Centrum. Utan

att ställa några dumma frågor föreslår jag att vi tar oss till järnvägsstationen och vidare mot Byn.

Ombord på en godsvagn inbjuder Fru Blå och en annan Blå kvinna mig till en grötkväll. Lite motsägelsefullt säger de att bara kommer att bli vi tre och att alla som kommer kommer att få en specialdesignad T-shirt. Lite frustrerad säger jag att jag skall tänka på saken och att jag säkert kommer att komma. Fru Blå och den andra Blå kvinnan går därifrån och lämnar mig tillsammans med en ordersedel på 20 specialdesignade "gröt-T-shirts". 20 specialdesignade T-shirts måste kosta över 2000 kronor tänker jag. Jag sitter tillsammans med två pojkar och en flicka vid ett runt bord i vagnens bakre del. Flickan försvinner ner under bordet. Jag böjer mig ner för att se vad hon gör. Hon står på knä framför pojken mittemot mig. Hon lirkar fram hans grova kuk och börjar våldsamt suga av honom. Jag lyfter upp flickans kjol för att spänna på henne bakifrån, men hon vänder sig och börjar suga av mig. Vinkel är inte riktigt rätt. Hon tappar greppet om min styva kuk flera gånger. Frustrerad ställer jag mig upp och trycker kuken våldsamt ned i halsen på flickan. Jag juckar så fort att saliven sprutar i små droppar ur hennes mun. Sexgalning. Efter ett tag knullar jag slutligen henne bakifrån, men de övriga skall gå av och jag hinner inte färdigt. Vi som klev av godsvagnen har idrott med idrottsläraren som liknar tennisesset Bragd Birger. Jag springer i skogen - orientering. Vid den orangevita kontrollen stämplar jag mitt kort och springer vidare genom en sommarvarm allé. Vägen böjer av vid järnvägen. Jag är snart tillbaka och jag har sölat som vanligt och är varken andfådd eller svettig. För att få min trea i betyg börjar jag rusa utmed grusvägen, som följer järnvägen framtill det lilla stationshuset. Vid det lilla hus som ligger nere i backen, som leder till järnvägen finner jag herr Vit. Jag frågar vad det är man skall göra. - Du skall ha gjort de två sakerna. Det vill säga orienterat eller det andra, säger herr Vit.

Jag börjar rota i träningsoverallen efter min orienteringsstämpel och får fram mycket, mycket papper. Pappersmängden motsvarar säkerligen en större dagstidning och alltsammans är ihopknycklat, men jag hittar stämpeln. - Själv har jag gjort "Idioten" en jävla massa gånger, säger herr Vit och pekar ut mot åkern på andra sidan vägen där det står två pinnar uppsatta, mellan vilka han har sprungit fram och tillbaka ensammen ett otal gånger.

Efter ytterligare ett par timmar inuti godsvagnen så släpps vi av i Byn. En liten håla långt ifrån civilisationen. Byborna sysselsätter sig helst med inavel, hembränning, bilmekande och arbetslöshet. Det finns en liten ICA som säljer precis allt. Bruket är arbetsplatsen, bensinmacken är mötesplatsen och bakom kommunalhuset sitter byns alkoholister på festplatsen. Jag har kommit hit för att utbilda mig. Förutsättningarna är inte de bästa, men konkurrensen är inte så stor med tanke på alla efterblivna, handikappade och socialt utslagna. Lägenheten delar jag med herr Rosa. Herr Rosa är sjuk och saknar smak. Lägenheten är fin och ligger på bottenplan så att knarkarna ska kunna hoppa in på balkongen och lägga sig i soffan. Första morgonen i Byn ringer en målare på och kliver in i lägenheten som herr Rosa och jag delar. Han ska måla taket i herr Rosas rum svart. Han är strax färdig och kommer in till mig. Själv ligger jag och drar mig i sängen. Jag ber om fem minuter så att jag kan sätta på mig en T-shirt och frågar samtidigt om han inte vill ha en kopp kaffe - det vill han. Han och jag talar hela tiden engelska. Jag övertalar honom att måla både tak och väggar, vilket han går med på. Den engelske målaren hjälper mig att tömma mitt rum. Det går fort. Jag upptäcker att jag har två datorer. Tillhör den ena datorn herr Rosa? Det kommer in en annan målare som påpekar att detta är första gången som den engelske målaren målar ett helt rum själv. Något förbluffad måste den engelske målaren hålla med om det riktiga påståendet och försvinner bort mot den nya Skolan. Målaren försvinner in genom en dörr i skuggan av den vita Skolan och jag följer efter. Nere i källaren har kursen jag sökt till redan börjat. Den kombinerad teater/ostmakarkursen har jag enbart sökt för att träffa människor. Osten bakas i stora svarta plastsopsäckar. En tjej lägger sin ryggsäck i min ostmassa. Förskräckt tar bort ryggsäcken och

finner att översta delen av sopsäcken nu är vattenfylld. Jag börjar ösa bort vasslen med mina bara händer. På botten har ostmassan formats till en klump. Då jag senare återvänder för att baka färdigt osten upptäcker jag i receptet att berättas om att man skall ha i kemikalier i ostbaket och funderar över om det finns något apotek öppet i närheten eftersom jag saknar kemikalier. Enligt receptet skall det i en kemikalie som ersätter något som redan finns i ostmassan. Sedan skall osten pressas samman i en maskin som på minner om en skruvtving så att osten blir kompakt. Jag lämnar alltihop. Det skabbiga bostadsområdet där jag bor har för stunden pyntats upp. Det är grönare och lummigare. I en sandlåda leker en pojke och en flicka utan tröjor med varandra. Flickan har fantastiskt fina bröst. Jag studerar flickan nedifrån och upp och ger henne uppmuntrande blickar då jag når ansiktet. Hon verkar inte medveten om att hon har stora, fasta bröst med stora missplacerad bröstvårtor. Ena vårtan sitter på tok för högt upp. Jag fortsätter och finner ett par som sitter och äter frukost ute på gården i ett lummigt skjul. Kvinnan har inget på överkroppen och gör inget för att skyla brösten. Jag frågar henne om något. Sedan frågar hon mig: - And what have you done today? - I got up and left for school, svarar jag. - So boring , häver kvinnan ur sig sarkastiskt. Sedan snackar vi lite grann tills jag "bränner av krutet". - I made cheese, säger jag diskret, men storslaget. - Wow! - nu är de imponerade. Vi pratar ytterligare lite med varandra - hela tiden på engelska. Jag går vidare och träffar på en kvinna som sitter på sin balkong. Hon ler så mycket att det är svårt att avgöra vad som är hennes bröst och vad som är hennes kinder. Jag pratar och skrattar lite med henne. Sedan fortsätter jag. Tillsammans med cirka tre par går jag över en stor och stilla asfaltsväg. Det är en

ljummen och klar sommarmorgon. Jag stöter på flera av tjejerna. Deras pojkvänner börjar ilskna till och dra i sina flickvänner. Till en tjej säger jag att hon går vackert, vilket hon också gör. - Säg inte så, säger hon. Jag lägger handen om hennes midja och säger att hon är fri att göra vad hon vill. Efter ett tag lägger hon handen om mig och försöker spela kåt, vilket hon är sämre på. Allmänt säger jag att alla borde vara fria och inte bundna till någon detta i syfte att få flickorna att lämna sina pojkvänner och kasta sig över mig. Det går inte bra att ragga flickor i den här Byn. Åter i den mysiga skolan, nu på övervåningen. Det kommer fram en kille och påstår/frågar om jag är med i någon glassnämnd. - Det stämmer. Jag sitter med i ett glassutskott, bekräftar jag. Killen börjar börjar snacka om vilken glass han vill ha. Jag orkar inte lyssna på honom utan ger honom förslaget att han tar min plats i glassutskottet och ger honom alla mina papper om utskottet. Han försvinner och slår sig ner någonstans bakom mig. I plånboken hittar jag tre vätskefyllda plastpåsar. Jag går fram till killen som frågade mig om glass och lägger de tre påsarna framför honom. - Om du blandar de här tre påsarna så får du glass, förklarar jag. Killen är lite konfunderad över kontraktet till glassutskottet. Han ställer sig undrande till dels provsmakningstillfället och dels invigningscermonien. Detta bortförklarar jag med att han kommer att få äta så mycket glass han bara orkar vid båda tillfällena. Jag frågar vad pojken heter och får bara reda på vad jag tror är hans efternamn. Jag börjar associera på hans namn och börjar slutligen förnedra pojken med mina löjliga associationer. Herr Svart sitter ett par stolar bort och tittar roat på mig. Jag frågar killen som jag nyss förnedrade i vilken klass han går - El 1? - El 1 h, säger killen och frågar sedan mig vad jag heter. - Det borde du veta, säger jag och går ned mot osten. När jag kommer ned i källaren igen hålls en kurs i komposthantering. En nedsövd kille hissas ned i ett vätskebad tillsammans med kretskort. Den ena av

de två svarta plastsopsäckarna är tom och ovanpå den andra står en liten svart färgteve och berättar om avfallshantering. En äldre kvinna berättar för barnen hur de skall göra. Hon står lutad över en stor futuristisk glaskompost. En tjej går förbi mig. Jag går ut. Precis utanför Skolan är det ostprovning. Jag frågar om den hemgjorda osten är seg. - Som cement, förklarar han som håller i ostbrickan. Jag väljer den ostbit som ser mest kompakt ut - den går knappt att få ned. Efter ett tag väljer alla vid ostprovningen den sega osten. De vet inte om det är jag eller någon annan som har gjort osten. Den dumma bostadsföreningen fortsätter att skicka inkompetenta hantverkare. Morgonen därpå kommer två bastanta hårlösa gubbar och kastar ut mig och herr Rosa. Herr Rosa, jag och alla andra i huset kommenderas ut på en äng. Byggnadsarbetarna ska slå upp en extravägg i vardagsrummet föt att en tredje människa ska få plats i lägenheten. Ängen lutar ned mot ett vattendrag. Vi sitter längst upp på ängen. Alla sitter längst upp på ängen, men tälten som vi tvingas bo i står nere vid vattendraget. Någon får oss att samla ihop oss nere vid tälten. Denne någon skriker glatt i en megafon att ett pars tjejers lägenhet är färdig och att de kan flytta in. På floden står en lång båt i vilken vi får åka en liten rundtur - enbart för att hålla oss på glatt humör så att vi inte revolterar mot bostadsföreningen. Båten är stor och lång, men går otroligt fort. Det är två båtar som växelvis kör två grupper med utkastade människor. Då vi når andra sidan av floden går jag och någon annan av. Min fars cykel står fastlåst i ett cykelställ. Jag tar på den och kliver ombord på båten igen. På något sätt glider vi in mot det skabbiga bostadsområdet och jag funderar på att hoppa av rundturen här och gå hem, men min fars cykel står fastlåst på andra sidan floden. Situationen är frustrerande, men far får hålla reda på sin egen cykel. Jag kan inte ta ansvar för den, tänker jag, kliver av båten och går hem. Ute i köket står herr Rosa och hans polare. De står och snackar skit om mig. De påstår att jag snor saker och spionerar på herr Rosa. Hans polare tittar efter i ett

nykelhål för se om jag är på andra sidan. Det är jag inte. Jag ligger i min sängen och låtsas sova, men jag lyssnar uppmärksamt på deras samtal. Herr Rosa säger att han skall åtala mig och kasta ut mig. Herr Rosas polare går ut. Jag går ut i köket. Herr Rosas är lika iskall som alltid och säger ingenting. I min garderob ligger herr Rosasa kastrull och bredvid den står en pappkartong som också är hans. Mina två grannar, herr Blå och jag springer till en föreläsning, som just har börjat. Klockan är fem minuter över. Vi kommer in till den futuristiska föreläsningssalen. Den är delvis öppen, väggarna svarta och ett silverblått ljus lyser upp mörkret. Ingången bevakas av två vakter, som sköter något som liknar en metalldetektor i tullen. De som väntar på att få komma in genom spärren sitter i silverblåa, bekvämt stoppade fåtöljer, vars säte går att fälla upp. Det finns cirka fem fåtöljer som står på ett led fram till "tullen". Det sitter några i de två främsta fåtöljerna då vi kommer fram. Vi sjunker ned i varsin fåtölj. Framför mig halvligger in liten tjej. Hon tittar uppskattande på mig. Jag lägger min hand på hennes bröstkorg strax ovanför hennes små bröst. Jag har en stor svart läderhandske, vilken flickan griper tag i med sin vänstra hand. Hon trycker min hand hårt mot sin kropp. Inne i den mörka föreläsningssalen kan man se profiler av herr Svart och andra Förortsbor, vilka lyses upp bakifrån av det kalla silverblåa ljuset. Jag är nu nästan framme vid "tullen". Människan framför mig, som nu inte är den lilla flickan med de små brösten, ställer framför ett aggregat som sprutar en vätska över hela den stackars människan, som sedan försvinner in i mörkret. Det är min tur. Jag frågar vad jag skall göra och någon förklarar att jag skall låta mig bli sprayad. Det hela sätter igång. Jag snurrar runt i den breda strålen, som täcker hela min kropp. Riktigt upplivad av vätskan, som har en torr och klibbig karaktär, avslutar jag med att lyfta mitt högra ben för spraya in det grundligt. Jag har inga skor eller strumpor. Min hud dränks in i torr klibbig vätska. Jag hoppar glatt därifrån in i mörkret. Där inne går jag och möjligen min granne in på toaletten. Jag frågar honom varför vi sprayades som vi gjorde. Han svarar att sprayen ä ett skydd mot det kraftiga magnetfältet, som finns inne i den högteknologiska föreläsningssalen

med alla dess kablar.

Hungrig som få vaknar jag av att C.L sliter upp ytterdörren och kastar sig in på mitt golv. - Vi måste röka på, säger han i extas. - Skaffa gräs då, säger jag yrvaket. C.L kommer tillbaka. Den neurotiske Blåe, C.L och jag ligger i min säng. ten är väldigt liten och ser ut som ett litet genomskinligt plaströr. Inne i röret kan man se den grillade hampan. Den neurotiske Blåe börjar. Efter ett tag ligger han och tjuter, som om han åkte bergodalbana. Jag får i mig tre bloss innan ten faller sönder. Hjärnan känns som bomull. Jag går ut på toaletten och stöter ihop med herr Rosa. Min döda mor är på besök här i Byn. C.L och den neurotiske Blåe har jag stuvat undan i en garderob. Mor har fyllt kylskåpet då hon tror att jag svälter. Min far är säkert här också. Vi är i köket och jag svär över min döda mor att hon inte har tagit med sig ordentligt kött, men i samma ögonblick som jag uttalar min förbannelse ser jag att det ligger ett köttstycke, vilket påminner om inplastad fläskfilé. Själv sitter jag på hukad på golvet och ser köttstycket, som tycks vara mycket stort ur en konstig vinkel. Det är ljust i köket. Är det fläskfilé, frågar jag mor. - Nej, det är det inte, svarar hon. Köttstycket ser magert, segt, tanigt och bränt ut. Det har en konstig brun färg. Jag plockar upp små korvbitar och annat smuts från golvet och lägger dem på ett vitt fat. Min döda mor har gått längre in i köket och har oundvikligen upptäckt vinsatsen, som står på det vita bordet. Mycket upprörd: - Vi sa ju att i natt och dag att du inte skulle göra om detta. Mycket skyldigt står jag vredgad och försvarslös inför min mörka moder.

Den otrevlige herr Rosa är utflugen. Istället delar jag nu lägenheten med en kille som är cirka 25 år och har långt ljust hår med inslag av rött. Han verkar rätt vild - han påminner om hascharen jag träffade i Paris. Första kvällen i lägenheten håller den nye killen en våldsam fest. Min mor är fortfarande kvar, men hon håller sig i bakgrunden. Själv är jag oerhört onykter och vet att jag inte kommer att ha några större minnen av den är kvällen. Fragmentalt minns jag att drar i någon som heter Pelle. Jag förolämpar honom och uppträder själv väldigt onyktert. De övriga på festen drar sig undan från mig och håller sig på gott avstånd. Bjällra runt halsen. Slutligen hamnar jag på golvet tillsammans med någon som ser ut som en karikatyr av en amerikansk nörd. Två turkar kommer fram och vill slå sig ned. Till slut sitter jag tillsammans med en karikatyrnörd och två turkar på golvet inne i mitt rum. Jag känner mig misslyckad och funderar på att bli rasist. De övriga har försvunnit iväg till något disco inte så långt ifrån vår lägenhet. Jag vaknar med benen hängandes utanför sängen. TV'n och stereon är flyttad. TV'n lutar i en farlig vinkel framåt. Jag kryper fram och rätar oroad upp den. Inga synbara skador, tänker jag för mig själv. Lakanet har glidit undan - total fyllesömn. I balkongöppningen står mina nya sambo. Han håller upp en fyrkantig CD-skiva. Det är ett litet hål i ytterkanten på skivan. Det där hålet påverkar inte musiken, tänker jag. Den ljushårige människan säger inget, men jag vet att jag är anklagad för att förstört skivan, vilket inte är troligt, men jag minns ingenting, vilket han utnyttjar. Helomvändning. Killen sticker till mig en skivbox med Joy Division-skivor. Boxen är stor och svårhanterlig. Röda mellanlägg, papper och annat gör det svårt att hitta skivorna. Det är färre skivor i boxen än vad den skulle kunna rymma. Vi har ett gemensamt intresse till skillnad från herr Rosa och jag. Trycket lättar och vi befinner oss på samma nivå. Någon på festen igår gick upp till våra grannar på övervåningen och snodde något. Den nye killen tycker att vi borde flytta för att inte bli åtalade. Vi står i köket och jag stöder mig mot köksbordet. Vill inte dricka juice nu, inte finnas till, inte må dåligt, inte behöva. Mina grannar ringer på dörren. De slutar inte ringa förräns jag har släpat mig upp ur ängen och raglat ut för att mötas av deras glada miner.

- Matteföreläsning, skrattar de i mun på varandra medans jag står och försöker få igen skärpet. Matteföreläsningen är fullkomligt meningslös när jag inte kan koncentrera mig på något annat än den nye killens Joy Division-box, min egen huvudvärk och mina oborstade tänder. Framför mig, bakom mig och överallt sitter nyktra människor som engagerar sig och har ett mål för ögonen. De ska bli lyckliga ingenjörer och tillföra samhället något. Jag sitter här för att få så många fyllor och så mycket betald fritid som möjligt. Inne i den varma vita skolan sliter en flicka tag i mig. Med mig i hasorna släpar hon mig genom korridorerna, in och ut genom olika salar. Vi kommer in genom en port och där innanför sitter en stor klass och tenterar. Det är högt i takt och ljuset är svartgult och lyser upp det höga taket. Eleverna sitter i ett dovt mörker. Känslan är den samma som på Sturecaféet i Stockholm - som när man klivit in på ett ställe där man inte ska vara. Vi glider tyst ut genom en annan port. Flickan viskar att här skulle vi inte gått in. När vi kliver ut från den mörkgula skrivsalen hamnar vi en stor, hög, avlång sal som sprider en känsla av gymnastiksal. I dess ena ände står en enormt vildsint man och slåss med en samling flickor. De står statiskt med armarna i luften och håller krampaktigt i varandras händer. Mannen, som är H.M's pojkvän, ångar av vansinne och energi. Flickan drar mig med dit bort och hon sällar sig till de andra flickorna som försöker stå emot H.M's pojkväns ursinne. Jag går fram och stöter till honom - all hans ilska och energi fokas på mig. Han kastar ner mig på golvet och följer själv med. Vi glider i hög fart över golvet i den avlånga salen. Människorna runt oss ryggar åt sidan då vi forsar fram över golvet. Människornas ben försvinner förbi mig likt kolonner. Jag ser taket och stora kroppar på min väg över golvet samtidigt som jag försöker skydda min oskyddade pung för hans raseri. Han biter mig i låret. Det gör otroligt ont. H.M kastar sig fram, räddar mig och börjar prata med sin pojkvän som fortfarande ligger på plastgolvet. Dubbelvikt med krossad pung går jag hem till min döda mor. Kan isoleringstejp laga min söndertrasade pung? Mor har stuvat undan vinsatsen i ett stort skafferi. Ingången till skafferiet går genom en lucka under diskbänken. Luckan är sliten och skiljer sig från den övriga inredningen. Far kommer säkert inte reflektera över luckan eller vilja titta in i det stora skafferiet.

Köket är stort och lägenhetens planlösning stämmer inte med den verkliga planlösningen. Mina farföräldrar kommer tillsammans med mina föräldrar. - De dricker, säger farmor och syftar på en tom vinare som står vid ett fönster. Själv ser jag en tom gul ölburk på diskbänken. Mor säger ingenting om den. Efter ett tag har de beslutat sig för att ta en promenad och titta på Byn. Det är söndag, solen skiner och snön ligger vit på marken. Jag följer efter dem och spionerar på dem. De går på den vårvarma cykelvägen, som löper runt fotbollsplanerna i utkanterna av Byn. Snön smälter och bildar små bäckar. Cykelvägen är blöt och solen glimmar i det blöta gruset på cykelvägen Själv ligger jag hukad i gräset nära parkleken. Jag är mycket snabbare än dem. In mot gårdarna. Gräset är grönt. Hukad rusar jag över den varma fuktiga gräsmattan. En ung kvinna sitter sommarklädd i en sandlåda och leker med en liten flicka. Det är sommar. Kvinnan blir rädd när hon ser mig komma forsandes över gräsmattan in mot sig. Jag lyfter ett finger och viftar med det framför mig för att de inte ska vara rädda. Förbi dem och in genom en trappuppgång inne på en av gårdarna. Mina föräldrar och farföräldrar fortsatte säkert mot bilen och åkte hem till Staden och Förorten. Huset jag gick in i är mörkt och ligger mellan de två stora bostadsområdena i Byn. Jag går på övervåningen. De olika rummen är inte avskilda med dörrar utan alla rum har en sida gemensam med ett stort hål ned till undervåningen. Det är släkt. Jag letar bland bokhyllorna, men finner nästan enbart utfyllnadslitteratur skräplitteratur. På en av hyllorna står dock en intressant bok: "Clemens som tog sin fars pistol och sköt alla han tyckte om - kom i fängelse." Författare: Burroughs Omslag: Clemens i en liten lastbil på en grusväg i skogen. (Utkom i slutet på 1800-talet.) Det är två barn i familjen. De skall flytta till Tyskland. Jag får bo i huset. Det är sommar. Snäll familj. Svalt. Snurrar.

Allt går mycket fort. Klockan snurrar, men tickar inte. Tempot är långsammare på sommaren än under den iskalla vintern, men tiden går mycket snabbare.

****

11. Vansinne

Ensammen och vilsen vaknar jag i ett fuktigt buskage ute på en hed. Myggorna har frossat på mina fötter. Sandalerna är fuktiga och kalla. Bortom en kulle kan jag se ett pariserhjul sticka upp. Varför är jag här? På andra sidan kullen står hundratals lådor på en åker. Inuti lådorna sitter små pojkar. Jag betraktar åkern med lådorna från en höjd. Pariserhjulet är rostigt och verkar övergivet. Det är mitt på dagen och alldeles för ljust. På åkerns ena flank öppnas en fålla och ut strömmar en skock med rasande getter. De väller ut över åkern. Getterna går bärsärkagång. Lådorna flyger framåt. Lådorna och pojkarna inuti dem trasas sönder. När de ilskna djuren har erat ligger ligger pojkar, lådor och grästuvor stilla och tysta, men strax öppnas åter fållan och ny samling vansinniga djur väller ut över spillrorna efter lådor med pojkarna. Jag skrider fram över fältet och kommer fram till ett övergivet, tyst tivoli. Det känns som höst. Östeuropa. I ena änden sitter en äldre herre, som bedömer bullarna, vilka krävs för att man skall få vara med i ritualen med de ilskna getterna. Jag vill egentligen inte vara med och sitta i en låda som demoleras av ursinniga getter, men ändå låter jag gubben bedöma min bulle. Han underkänner min bulle, vilket innebär att jag inte får vara med och låta mig dödas av galna getter, vilket jag inte vill, men ändå börjar jag käfta emot honom och lägger fram olika argument om att min bulle inte är sämre än någon annans bulle. Någon annan kommer fram med en misslyckads bulle - jag vet inte om han blir godkänd eller inte. Vart fick jag min bulle ifrån? In mellan gamla cirkusvagnar. Det är för tyst för att vara ett nöjesfält. Plötsligt sänker sig mörkret över heden och lamporna tänds. Positiv spelar en

vansinnig musik och ensamma männsikor strömmar till. Alla går mot utomhusbiografen. Ikväll visar de... Biografen är stor och omgärdad av ett gallerstängsel. Jag sätter mig på en stol i mitten av biografen. Stolarna är bekväma och något bakåtlutade. Det är ljummet. Det blåser inte. Jag byter plats. Hukad småspringer jag genom biografen med mina schampoflaskor och min kam i ena handen. Vart kom de ifrån? Jag har tappat tilltron till min hjärna. Åldern? En bit längre upp intill staketet hittar jag en plats bredvid en äldre kvinna. Här kan jag planka ut under staketet när filmen är slut, tänker jag och slår mig ned. Kärringen bredvid mig börjar lirka fram min kuk. Hon är mycket lätt på handen. Mitt stånd är grovt och jag omvärderar min uppfattning av käringen. Hon är snarare en välbevarad äldre kvinna - nästan vacker. Jag känner att blickarna bränner i nacken. Två flickor bakom oss ser vad kvinnan gör. Jag snor mig på att få igen byxorna, men de två unga kvinnorna hinner runt och ser mig då jag ligger raklång i biografstolen och drar i gylfen. De skrattar och jag tittar skyldigt på dem. Jag plankar aldrig ut utan kan gå ut, som alla andra. Fru Svart kör mig otroligt fort därifrån. Det sitter en tredje person i bilen. Jag flyger som en trasa i den krängande bilen. Vägen är smal och de mörka trädtopparna försvinner förbi i otrolig fart. Fru Svart sitter skräckslagen vid ratten. Vägen svänger och löper ständigt utför. Det är blött ute och vägen är mörk. Slutligen kör vi i vägrenen och bilen vill inte tillbaka upp på vägen från den branta och skarpa vägrenen. - Lätta på gasen!, halvskriker jag i ett desperat och gällt tonläge. Det går normalt till och vi stannar utanför en korvkiosk. Jag hittar Kvinnan i kön till en korvkiosken. Efter en liten promenad på femtio meter är vi så kåta att vi inte kan hålla oss längre. Hon lägger sig i en lerig slänt och jag ovanpå henne. Vi glider en bit nedför slänten på grund av den blöta leran. Jag får upp en hand under hennes fladdriga silkesblus.

- De är så fasta, flåsar jag fram. - Underbart, svarar hon onyktert. Människor samlas runt omkring oss. Vi snubblar in mot något som liknar en fäbovall. Sexgalning! Någonstans mellan fäboden tappar jag bort henne, men hittar henne igen inne i en korridor, som ligger i anslutning till fäbovallens dansloge. Kvinnan tittar fram mellan två träplankor i väggen. Hon befinner sig två huvuden högre upp än mig. Herr Vit hänger på henne, men hon har bara ögon för mig. Hennes mörka, i det närmaste imbecilla blick låser sig på mig och hennes ögon följer mig som en baby. Hennes åtrå är omätbar och saknar motsvarighet. Hon hänger sig mig till fullo. En bit in i lokalen, på dansgolvet dansar Kvinnan och jag tillsammans med ett fåtal andra. Det är relativt mörkt och det existerande ljuset går i kallt rött, grönt och blått. Vi dansar vildare och vildare tätt intill varandra. Lokalens fyra väggar återkommer i allt snabbare takt och slutligen ser jag också omväxlande både golv och tak bortom hennes något oroliga, men fortfarande hängivna ögon. Med min vänstra hand bakom hennes huvud slutar vår vansinnesdans lyckligt på golvet. Hon hånglar helt otyglat med mig liggandes på dansgolvet. Hämmad av de övrigas ironiska och hånande blickar kan jag inte fri till sinnet hänge mig åt den underbara kroppen, men när hon för min hand till sitt skrev... Åter ute i korridoren, som nu är ljusare än tidigare, hoppar den kåta Kvinnan upp och slår sina knän om mina höfter. Hon avancerar uppför min kropp och har slutligen sitt skrev inom räckhåll för min mun. Jag förklarar att denna balansakt omöjliggör det för mig att tillfredsställa henne oralt, men hon lyckas få upp gylfen. Det visar sig att hon är transvestit. Mycket besviken lämnar jag skådeplatsen och går ut i sommarnatten. Förvirrad och hemlös lägger jag mig under en buske nere vid en klippig strandbank. Jag önskar innerligt att jag kommer att komma ihåg denna dag imorgon. Minnesluckor är inte roliga.

När jag vaknar står en vacker ung kvinna nere vid stranden. Hon har en svart, kort tajt klänning. Hon stryker sig mot en bergvägg och säger att hon vill få besök av tomten.Vågorna slår mot den steniga stranden. Långt bortom bergen och kullarna gör sig en fiskare iordning och går ner till stranden. Han sätter på kvinnan bakifrån vid den steniga stranden. Kvinnan står på alla fyra bland de blöta stenblocken, vilka avgränsas av små lugna vattenansamlingar. En pojke går fram till fiskaren som sätter på knä bredvid kvinnan i vattenbrynet. - Man kan vara två, säger pojken till kvinnan. Pojken står på knä och blir avsugen av kvinnan, som blir påsatt av fiskaren - en trekant vid stranden. - Avkomman måste artbestämmas och avlivas, förklarar kvinnan. Ingen bra start på dagen, tänker jag och önskar att jag bara fick ligga hemma i soffan och inte behövde bekymra mig om någonting, men istället står jag förvirrad och vilse på en strand någonstans tillsammans med en pojke, en fiskare och en sjuk kvinna. Är jag också sjuk? En vän som uppenbarligen har stort inflytande på mig drar med ut till stranden, trots att min fru vill att jag stannar hemma. Lycklig över att träffa någon jag känner springer jag efter honom och hoppar i vattnet. Med förnimmelsen av att jag har varit gift kommer jag att tänka på min före detta fru. Hon och jag bodde i fyra lådor ovanpå varandra. Lådorna var normalstora förvaringsskåp, likt dem man kan hitta på järnvägsstationer och utanför stormarknader. Vi hade en varsin nyckel. Jag förvarade badprylar i mina två skåp. Jag simmar genom höga vågor för att hämta handduk och andra nyttiga saker i vårt gamla hem, men i de höga vågorna tappar jag min schampoflaska och min kam. Flaskan får jag snabbt tag på. Kammen däremot, som är av plast, skjunker och studsar på den fina sandbotten. Det är ganska djup och jag vill inte blöta ner håret, men jag får tag på kammen precis innan den försvinner in i vassen utan att jag behöver blöta ner håret. Mina fingrar berörs dock av sjögräset - äckligt. Stilla. Min före detta fru ser på mig då jag rafsar åt mig handduken ur det övre skåpet. Det kan ha varit bostaden som var orsaken tilll att vi separerade, men det var många faktorer som spelade in.

Jag minns när jag talade med vår hyresvärd. Jag ville bo kvar medans min exfru flyttade. Han vill kasta ut oss båda. - Vi har bott här i elva år, betyder ordet "snälla" ingenting för dig?, sa jag till värden inne på hans luftiga beachkontor, men han gick på min lögn. Senare. Min vän är försvunnen och jag ligger ren och hel och solar på stranden. Hungrig, men sund, letar jag mig in mot bebodda trakter när solen börjar försvinna under trädtopparna. Väl ute på en väg lyckas jag stoppa en taxi. I taxin åker jag över en kanal och svänger höger in i ett skogsområde. Uppför en liten brant. Den enda betalningen han får är den blöta handuken som jag lämnar efter mig när jag rusar ifrån taxin och klättrar uppför fasaden på ett högt hus. De höga träden står glest. Uppifrån taket, som är mycket smalt, ser jag en dagmamma, som med sina barn går nere på den mörka grusvägen mellan träden. Hon sjunger en sång om någon historisk person. Jag kommer på vem. Taket är helt i plåt och hermetiskt förslutet kring huset inunder. Jag ligger och klamrar mig fast vid taknocken. Framför mig finns en liten upphöjning med ett litet fönster. Fönstret sitter i taket på ett mörkt sovrum. Jag kan se den bäddade sängen. Bakom mig finns en likadan upphöjning med ett likadant fönster bakom vilket det finns ett likadant sovrum. Ytterligare en dagmamma erar förbi nere på den mörka grusvägen 20 meter nedanför mig. Hon sjunger samma sång för sina barn, som dagmamman som nyss erade. Jag börjar oroa mig för hur jag ska ta mig ner. Det vore vansinne att försöka klättra ner samma väg som jag kom upp, eftersom jag inte vet hur jag ska klättra ner. Jag skulle bara störta i marken och slå ihjäl mig. Jag skulle kunna ropa på hjälp och be någon larma brandkåren, men det lär inte dyka upp några flera dagmammor idag. Fönstren ner till sovrummen går inte att slå sönder. De är för massiva och om jag fick sönder dem så skulle jag vara för stor för att ta mig igenom dem. På andra sidan om förhöjningen framför mig ser jag något som liknar en skorsten. Jag häver mig upp och ser att förhöjningen bara är ytterligare ett fönster i taket - lika massivt som de två andra små fönstren. Jag vågar inte häva mig över förhöjningen framför mig så att jag kan nå det nyupptäckta fönstret och om jag vågade mig fram till det så saknar jag verktyg att slå sönder det med. Hur hamnde jag i den här situationen? Det känns som jag försöker lösa ett problem ur någon teknologibok från mellanstadiet - barnsligt enkelt om man

bara kommer på svaret.

Jag har tappat greppet. Med handen bakom förhöjningen känner jag något ludet och varmt, sliter tag i det och ser in i ögonen på en gullig hund. Jag drar den till mig och kramar den. Hunden har intensivt bruna stora ögon och en ren brun päls. Jag tittar in i djurets stora snälla ögon och hunden tittar på mig likt ett barn som inte släpper blicken från sitt offer. Hundens ben är slappa och de ligger pressade mot min kropp. Djuret är mera likt ett dött kramdjur än en levande bångstyrig hund. Somnar. Vaknar i en säng sammanflätad med hunden och ett skönt svalt fluffigt duntäcke. Inomhus. Vi pratar med varandra. Hundens språk ligger på samma intelligensnivå som mitt språk. Vad jag heter? - minns inte. Hunden heter iallafall Fido. Vad jag gör här? minns inte. Hunden som inte heter Fido är iallafall vilse, vilket jag också på sätt och vis är. Hunden får höra om min historia om hur jag solade, åkte taxi, klättrade upp på ett tak, såg två dagmammor och vaknade i en skön säng. Han skrattar åt min absurda historia och beskyller mig för att ljuga. Jag ljuger inte och känner mig ytterst sårad. Bredvid mig i sängen ligger en vacker flicka och ler igenkännande åt mig. Jag har aldrig sett henne förut. I en säng bredvid min ligger en av mina vänner tillsammans med en flicka. Rummet måste vara mitt eftersom min vän och hans flicka ursäktar sig och lämnar rummet. Flickan och jag lägger oss vid huvudänden av sängen. Hon har huvudet på nattduksbordet och jag ligger över henne. Vi hånglar duktigt. Efter en stund kommer jag på att jag kan smeka hennes bröst och gör så. Hon uppmuntrar mig, fattar mina händer och knådar brösten i cirklar. Det är underbart. Efter en stund vänder jag på mig. Hon säger då att hon vill vara "hora" och vara överst. Jag påpekar då att jag just skulle vända på mig. Hon hör inte vad jag säger och jag får upprepa mig. Jag säger att vi är samspelta. Hon ler då överinseende och upprepar mitt påstående för morfar som plötsligt har uppenbarat sig i en säng intill min. Sittandes gränsle över mig fortsätter hon och jag att kyssas och smekas. Plötsligt öppnas dörren och där står far, mor, bror och ytterligare en morfar. Far gratulerar oss och uppträder till en början behärskat. Jag känner mig plötsligt

berusad. Min far kommer fram med en gammal leverpastejsmörgås. Pastejen har mörknat i kanterna. Liggandes under den vackra flickan vridandes på huvudet upplyser jag far om att jag "nog" inte vill ha någon smörgås. Ursinnig kastar han då ytterligare smörgåsar mot nattduksbordet. Smörgåsarna ligger på små blåa, genomskinliga glastallrikar, höljda med plastfolie. Den nye morfaderen hamnar i dispyt med den morfaderen som redan fanns i rummet innan den övriga familjen kom in och störde lugnet. Den morfaderen som sitter i sängen och som jag uppfattar som den verklige morfaderen är iv och tar bara emot glåpord av den andre, nyanlände morfaderen. Det slutar med att jag finner att detta är en dröm. När jag skriver ned den fyller den ett A4 på bak- och framsidan. Papperet är mycket mjukt och slitet och vikt ett otal gånger på mitten. Jag läser slutet, som bara ett par rader långt: Tjejen sitter i skolan i amerikanska, separata skolbänkar. Framför henne sitter en brud som frågar tjejen ifråga hur hon kunde göra bort sig så fullständigt med mig. Det kunde "ju" inte vara kärlek, svarar min flicka. Hela klassen hånar min flicka, men hon tar endast åt sig på en horas vis och ler i det närmaste uppmuntrad över uppmärksamheten. En kvinnlig lärare bryter den livliga stämningen med att säga min flickas namn, det är ett franskt namn, och fortsätter sedan: - Jag har rättat uppsatserna. Likt en kameraåkning glider blicken från höger till vänster över det överfyllda klassrummet. Alla är tysta och förväntansfulla. En liten timid degenererad människa kliver fram och säger nervöst: - Jag vill läsa min först. och så blir det. Han vecklar ut sin uppsats och tittar på betyget. Ett leende framträder på hans läppar, dock inte särskilt övertygande. Han läser på grekiska, riktad mot min flicka, som nickar överinstämmande i den timida människans pa. Mina kläder ligger på en femtiotalsstol bredvid fönstret. Jeansen känns nytvättade och stela. Ute i köket sitter far och min döde mor. Stämningen är tryckt. Köket är mindre än normalt. Vi samtalar om morfar. På något sätt kommer det fram att morfar har suttit i fängelse. Jag frågar mor varför han har suttit inne, men hon undviker frågan på ett mycket frustrerande sätt. Efter ett tag

återupprepar jag min självklara fråga. Mor förklarar att morfar har varit officer och att jag inte skall tro att brottet är av sexuell karaktär. Det sista skrattar hon sarkastiskt fram. Vid ett tredje försök får jag förklarat för mig vad morfar har gjort: I början av 80-talet var morfar officer inom det militära och ett av hans uppdrag var att kontrollera en restaurang vid en flygplats. Något hade spårat ur och militärerna försökte tjäna pengar på restaurangen (En bild av att tecknat glatt flygplan, bakom vilket det kommer upp en sedelbunt. Bredvid det tjocka glada planet står en lika glad penningtörstande militär. Bilden ser ut som ett kollage gjort av Terry Gilliam.) Militärerna resonerade som så att om man inte kunde sälja mer mat så kunde gästerna alltid dricka mer. Således fylldes agerarna med stora mängder vätska. Vissa agerare fick släpas ombord på grund av deras kopiösa fylla. Innan flygplanet hann lyfta lossnade flygplanets underrede på grund av agerarnas tyngd. Resenärerna hade ökat så mycket i vikt av all dricka det satt i sig så flygplanets fogar bokstavligen brast. - Jag vet inte om någon blev skadad, men morfar dömdes till två års arbetsläger där han fick bära fotboja och arbeta i ett stenbrott berättar mor. Mörkgröna träd i en stenig mörk brant. Den militär som var ansvarig för invägningen av agerarna dömdes till tre års fängelse. Morfar fick goda kunskaper i att spränga sten. Ernst-Hugo Järegård, Kurt Cobain och Ian Curtis ringer på dörren och bjuder mig på en basebollmatch. Tacksam för erbjudandadet accepterar jag och tänker för mig själv att dessa människor har jag sett tidigare någonstans. Synd att inga flickor dök upp. En gammal man går ut på basebollplanen. Läktarna är fullsatta. Han har en stor brun nalle i vardera handen. Han vänder sig mot publiken, lyfter nallarna och viftar med dem ett tag. Publiken reser sig upp och jublar. Den gamle mannen kastar de två nallarna slött bakom sig. Nu har mannen en blekbrun plastpåse i vardera handen. Den gamle mannen är jag. Jag vet inte vart jag ska göra av de två beiga plastpåsarna. Jag kastar dem på de två björnarna som ligger slappa i gräset, går mot läktaren och försvinner in under den. De båda lagen går samtidigt ut på planen. Jag stöter ihop med spelare i det lag som har det högra

omklädningsrummet. Aggressionerna mellan de två lagen är uppenbara och jag känner mig hotad då jag försvinner in i omklädningsrummet. I omklädningsrummet, som påminner om en vanlig lägenhet, pågår en mycket stillsam fest med många välklädda ljusa flickor. Det är mycket människor här, men väldigt tyst. Många sitter i knät på varandra. De dricker vitt vin ur höga glas. Herr Svart sitter i knät på en annan Svart människa. Glatt hoppar jag ned i knät på herr Svart dels för att det inte finns någon annan plats och dels för att jag vill locka fram några leenden bland dessa ansikten. Alla tappar sina höga glas och spiller vitt vin på varandra då jag landar i herr Svarts knä. Herr Svart faller och vi med honom. Nu är de ilskna och arga istället för tysta och dystra. Något förlägen ställer jag mig upp och betraktar katastrofen. Herr Svart tittar surt på mig. När de har samlat sig igen gör jag ett nytt försök:

- Minns du fredsförhandlingarna 1726?, frågar jag herr Svart. Nu ler han åt mitt vansinne eller eventuella fylla. Skönt. En av flickorna hoppar upp. - Jag trodde ni var lika tråkiga allihopa, säger hon glatt. Hon ska gå och duscha. Jag frågar henne om vi ska duscha ihop. Hon uppträder avvisande, men säger ingenting och låter mig följa med in i det stora kala, kalla duschrummet. Tidigare har jag sett hennes bröst - de är ofantligt breda och platta, men inte slappa. Hon duschar med en T-shirt på. När hon är färdig duschar jag. Jag slåss med den korta duschslangen och står underligt tryckt mot ett vitt element. Jag har halvt stånd och tycker att jag klarar mig riktigt bra. Blött. En kvinna utan ben ligger på golvet. Fullt stånd. Jag ligger stax också på golvet. Hon stoppar in en plastlinjal mellan benen. Med fuktiga händer lirkar hon ut min kuk och försöker få in den. Jag lägger ner henne, drar upp hennes korta klänning och smeker hennes decimeterkorta stumpar. Hennes fitta ligger vidöppen och stor. Hon är rakad. Jag fyller henne. Jag får inte in den helt utan stöter mot livmodern, men jag fortsätter att jucka. Det går inte för mig.

Utanför lokalen i vilken jag spände på den benlösa kvinnan ligger Kistan i ett tält. Tältet står på fotbollsplanen. Det är morgon och solen är på väg upp. Luftballong. Festen lider mot sitt slut. Klockan är halv tre på morgonen. Helt plötsligt är det ljust ute. Klockan är halv tio på morgonen. Jag är chockad. Vart tog tiden vägen?

****

12. Vansinne 2

Trött och sliten som efter fyra-fem dagars konstant festande drar jag mig osammanhängande hemåt. Resten av familjen är ute vid sommarstugan, persiennerna är nere och kylskåpet är säkert tomt. I kylskåpet står ett paket med texten: Gonorrémedicin. - Va bra, tänker jag och tar ut paketet ur kylsåpet. På baksidan finns en beskrivning på hur kuren fungerar. Först skall man göra ett test för att se om man har smittan. En stor cirkel beskriver medicinens verkan och som ett band genom cirkel går en knastrig ojämn linje genom cirkeln. Linjen motsvarar gonorrén. I det ojämna gråa bandet finns små punkter - en del är vita andra blåa. De blå punkterna indikerar smitta. Jag förstår inte riktigt hur det fungerar och läser texten bredvid cirkeln med bandet. Texten berättar om symptom, hur lång tid tillfrisknandet tar och så vidare. Jag förstår inte den konstiga grafiken på baksidan utan sliter upp kartongen och sväljer ett par piller tillsammans med lite yogurt. Finns det inte någon könssjukdom som slutligen leder till vansinne? Nu kommer jag med all säkerhet bli bättre, stadga mig, skaffa ett arbete, familj och husvagn. Jag kommer att bli lycklig och normal och sluta ställa mig dumma frågor. G.K ringer glatt och vill ha med mig på porrbio.

- Varför inte, säger jag håglöst. Vi träffas nere på Torget och glider ner mot hamnkvarteren. Ludrena hänger efter oss som om de inte sett män på år och dag. G.K dreglar så det plaskar i backen. Han dreglar till och med på mina byxor. - På mina byxor?, säger jag när vi går in genom porten. G.K är glad som en liten barnunge och ler och skrattar hela tiden. Inte lika hågad följer jag med G.K genom en dörr i ett rött träplank. På andra sidan planket står två män i trettioårsåldern och säljer biljetter. G.K försvinner iväg med en stor gul biljett i handen. Jag försöker förklara för männen att jag är med G.K. En av de två männen sticker till mig en lapp och jag går nerför den breda gakgatan mot porrbiografen. Efter en femtio meter hör jag hur någon skriker bakom mig. När jag vänder mig om ser jag att de två männen står och viftar åt mig att komma tillbaka. - Du måste ha en biljett, säger mannen när jag har tagit mig tillbaka. Han får lite pengar. Sedan hoppar jag på bussen som ska köra mig ner till bion. Bussen är stor och tar säkert sextio personer. Ett par flickor i sjuttonårsåldern kliver ombord. Jag känner mig besvärad och försöker se ut som en journalist som ska göra ett undersökande reportage om porrfilmsbiografer. Den stora bussen kör oss de femtio metrarna ner till biografen. När jag kliver av funderar jag över varför de har en stor buss på den korta sträckan. Det står mycket människor och väntar på att de skall öppna. De flesta är runt tjugofem och står i små klungor. Jag är den ende som är ensammen. Jag fick ingen biljett när jag betalade. Alla har en stor gul biljett - alla utom jag. Det är helt tomt utanför bion. Alla har gått in. På backen ligger några biljetter. Jag vänder på dem, men alla är klippta och förbrukade. Vad är det för vits med porrbio när det sitter så många i salongen? Jag går tillbaka till männen som sålde biljetterna. I ena fickan hittar jag en enorm bunt med sedlar. Bunten måste vara minst fem centimeter tjock. Utan att ta upp den fiskar jag upp en knippe sedlar och sticker dem i handen på biljettförsäljaren. Han vill ha tjugo kronor, men i bunten finns bara utländska sedlar. Försäljaren tittar oförstående på sedlarna. På en sorts sedlar står det "20". Jag förklarar för honom att de är nästan lika mycket värda som en svensk tjuga och funderar på att ge honom två, men det visar sig att han har fem, sex stycken i handen. Jag rafsar till mig alla sedlar och går ner mot

porrbion. Hemma tänker jag bara på den trettioåriga kvinnan som satt framför mig på bussen hem till Förorten. Jag ville ha henne, men hon verkade för oåtkomlig och avlägsen för att jag skulle våga dra hem henne. Hela kroppen är uppsvullen och röd, magen värker och på halsen har de vuxit långa borst - knappast en tropisk könssjukdom. Killarna på vårdcentralen är ute i Förorten borde ha koll på sådana här saker. Frukosten går ner fint, trots mina konstiga utslag och bölder. Det är förmodligen bara fel på mitt huvud. Utslagen är säkert bara en effekt av kaoset inne i skallen. Mot alla odds så är det öppet vid Förortens vårdcentral. Jag vet inte vilken dag det är. Det är vårvarmt ute, men det skulle lika gärna vara höst. Läkaren klämmer mig på magen och finner en förhårdnad. Utifrån detta formar han sina båda händer till ett klot - ett stort klot. Ytterst chockad stirrar jag på honom. Också han är chockad av min blick. Med tummen och pekfingret formar han en cirkel, vilken enligt honom motsvarar diametern av det han känt i min mage - ett mycket mindre klot, dock stort. Jag frågar honom om det kan vara cancer. Han svara med en gåta. Jag ser gåtan tryck i skrivmaskinstecken på en vit upplyst skärm. Den upptar två rader. Samtidigt som jag skall läsa gåtan och förstå dess svåra innebörd viskar en annan man något i mitt högra öra. Jag uppfattar viskningarna som en bekräftelse på att gåtan besannar mina farhågor. Den tryckta gåtan försvinner. Förbannad på läkaren som ljuger och inte kan tala i klartext kräver jag att få tillbaka min gamle läkare. Läkaren och den andre mannen tittar undrande på varandra och pratar om kafferast. Ilsken lämnar jag det mörka kliniska rummet och rusar genom korridorerna och uppför vita rena trappor. Harmoniska färger slår emot mig och jag mår illa. Långt upp i huset inte långt ifrån vindskontoren hittar jag fru Blå. Här uppe i värmen är en större del av vårdcentralen möblerad med hemtrevliga gamla, nästan antika möbler. Det är övermöblerat med tjocka mattor, gobelänger och mörka tyger. Det är mörkt och vi är ensamma, men det är inte skrämmande. Rummen påminner om en stor möbelaffär. Den del av vårdcentralen, som fortfarande liknar en läkarmottagning är upplyst, men den är lika avbefolkad, som den mörka, hemtrevliga avdelningen.

Fru Blå och jag lämnar vårdcentralen utan kläder. Vi möter ingen på den korta vägen hem till mig. Lägenheten verkar tom. Är de vid sommarstugan? Nakna sätter vi oss i den gamla gröna soffan i vardagsrummet. Jag gräver fram en av fars fotoböcker och får tag i den slitna pocketupplagan av "Cowboy Kate & Other Stories" av Sam Haskins ur bokhyllan. Min bror kommer på mig. Han säger att han har mycket bättre böcker inne hos sig och syftar på den inbundna "Masters of glamour photograhy" i färg. Något generad över att han kom på mig säger jag: - Polisen är här. Jag måste gömma den här boken. Zooerasti är förbjudet i Sverige. Polisen kommer in genom dörren. Jag visar boken för en polisman och säger att boken blev godkänd förra gången. En av bilderna i boken visar en familj som ligger i en och samma stora säng. De är fem stycken och har alla huvudet åt samma håll - mot en vägg. Efter ett tag kan man se att ett av barnen inte är en människa utan en schimpansunge. Efter ytterligare ett tag kan man se att även den skäggbeprydde mannen i familjen inte är en människa utan en långsträckt gammal gorilla. Slutligen visar det sig att hela sängen är fylld med apor och inte med människor. Polisen verkar negativt inställd till bokens innehåll.

Jag går omkring vid skolan utanför M.J's och Kamelens lägenhet. Det är skymning och ett varmt gulrött ljus värmer taken. En dörr till en lokal som ligger mellan källar- och markplanet står öppen. Ingången liknar ingången till en gemensamhetslokal i källaren till M.J's och Kamelens hus, som har en liknande ingång från markplanet. Där inne finns något som liknar en låg gymnastiksal. Golvet är grönt och av plast. Intill taket finns långsmala fönster i marknivå. Det bedrivs någon form av loppmarknad där inne. Direkt till vänster finns en mörk gång. I den mörka gången hyses en mycket lugn och gemytlig pub. Inne i baren, som löper utmed gångens vänstra sida finns odefinierbara lampor som sprider ett varmt gul ljus. Generellt sett är det dock mörkt, lugnt och trångt. Längre in i gången finns troligtvis en garderob. Allt är utfört i roingivande, mörkt trä. Priserna är väldigt låga.

Herr Vit sitter i baren. - Den där brukar inte dricka öl, säger jag till bartendern samtidigt som jag pekar på Herr Vit. Utanför puben träffar jag Fru Svart och någon annan människa. De vill in till stan för att dricka öl, men jag upplyser dem om den billiga puben i källaren. Vi går alla tre går mot vad som känns som den sista festen i mitt liv. Ikväll ska vi göra allt. Mina vänner M.J, G.K, C.L, Kamelen, herr Vit och jag ska klämma på alla flickor, dricka allt vi hittar och göra allt dumt vi kan komma på. All god musik, all öl och det grova språket kommer att flöda ohämmat på den sista av våra fester. Fru Svart och den andra människan sitter kvar på den underjordiska puben när jag går upp till M.J och Kamelen för att knäcka kvällens första Tuborg. M.J och Kamelen bor i ett futuristiskt hus, som inuti påminner om en husvagn. M.J sitter på en stol inne i den kompakta lägenheten. Kamelen och jag sitter på en väggfast hörnsoffa. Genom fönstret ovanför soffan ser jag ett gigantiskt husbygge. Det enorma huset hänger i luften och stöttas av fem enorma cementpelare. Luftslottet måste vara det största huset i världen. Ett helt samhälle med butiker, bostäder, parker, vägar, daghem, arbetsplatser och idrottsanläggningar måste komma att kunna rymmas i jättebygget. - Om man hugger av en av de fem cementpelarna, borde det få katastrofala följder, säger jag och gör Kamelen uppmärksam på huset, vars enorma volym hänger över M.J's och Kamelens lilla kompakta futuristiska lägenhet. Genom ett litet fönster i taket kan jag se att trettiotal bilar och andra saker är upphissade på en plattform i en lyftkran. Plattformen och lyftkranen har samma dimensioner som det gigantiska komplexet som håller på och byggas. En av bilar är inte riktigt fastsurrad utan rullar sakta fram och tillbaka mellan två andra bilar på plattformen. Den lösa bilen hänger nu i en vajer. Bilen är en vit Morgan. Bilen börjar sakta svänga fram och tillbaka i vajern. Den svänger i riktning mot den futuristiska lägenheten. Slutligen slår den vita Morganen i taket och drar upp en stor repa. Kamelen blir förbannad.

C.L sitter redan på golvet framför M.J's skabbiga TV. Han har kopplat in ett gammalt TV-spel: En liten kula studsar upp och ned i en labyrint. Kulan går att styra i sidled. I höjdled gör den som den vill, men oftast studsar kulan högre än man väntat sig. Vi ser på då C.L spelar. Jag har aldrig tidigare sett det här spelet och vet inte vart kulan ska ta vägen, men till slut når den ett slags mål. Då den banala, men fartfyllda labyrinten är avklarad faller kulan med hög fart nedåt. Den mångfaldigas. Den mängd, i vilken kulan har mångfaldigats, motsvarar de försök man får på sig att klara av spelets huvuddel. Själv spelet är svårt, men efter ett tag visar det sig att man kan få börja om där man "dog" genom att spara den föregående spelomgången i ett minne. Grafiken är bitvis mycket nära verkligheten. Ett MussePigghuvud roterar och gör grimaser, mycket porträttlikt. Det här måste vara den första festen i mitt liv där vi spelar TV-spel. Konstigt. M.J, jag, den neurotiske Blåe och herr Blå sitter i sofforna och groggar. De andra sitter och skriker framför TV-spelet. Någon, troligtvis M.J delar ut munkar. Den munk jag får bryter jag i tu och ger den minsta delen till herr Blå. Han tackar mig inte, men munken kom ju ursprungligen inte från mig. Den neurotiske Blåe snurrar runt i lägenheten. Spriten tar inte på mig. Vid niotiden springer jag glatt ut och spyr i en buske. Vi tar bussen in till Stadens centrum. Jag pratar med en tjej från Norge och skäller ut en kille med tidstypiska jättebyxor, skateboard och keps. Skitpackade rullar vi i väg mot en stor fest, som skall hållas i en stor aula. När alla släpps in i aulan bryter det stora tumultet ut. Kaos. De människor jag hade kontakt med glider ut i människohavet. Nya ansikten. Jag hälsar på H.M. - Jag har läst en bok, som du måste läsa, säger hon. På andra sidan aulan leder mörka trappor upp och in i byggnaden. Till höger och till vänster om mig hänger två enorma äggformade metallglober. De stöttas av och hänger i grova metallrör. Jag är säker på att det är biografer, som döljer sig inuti det stora metalläggen. Ingångarna till äggen finns på andra sidan av dem. Klockan är bara åtta. Det är mörkt och jag raglar vidare in mot det stora discot som har arrangerats i aulan. Människorna dansar, men det står stolar framför en

stor scen. Jag ser herr Vit och frågar honom om han har sett M.J. - Ja, han har ju önskat Technotronic. Strax framför scenen ser jag M.J. Jag tycker synd om honom. Har han tappat sin goda musiksmak eller har han gått och blivit ironisk? Suede går på scenen. De verker som om de spelar en dansversion av Animal Nitrate, men lycligtvis visar det sig att det är en ny låt. Brett håller upp ett stort blädderblock med texten och alla sjunger med. Publiken står lugnt och stilla, som om de sjöng nationalsången. Jag står vid fönstren på en långsidan av discot och M.J står vid den vänstra högtalaransamlingen. Herr Vit kommer fram. Han har mörk kavaj på sig. - Hur länge jobbade du innan Metallicakonserten?, frågar han. - Va? Jag måste ha uppfattat frågan fel. Tror herr Vit att jag arbetade ihop pengar för att kunna gå på Metallica? - Lite "off the record", säger herr Vit. Jag tror han undrar hur länge M.J och jag har varit ihop innan Metallicakonserten. Lite chockad över möjligheten att M. J. är bög (omöjligt!) säger jag att jag hade flickvän vid den tiden så det är omöjligt. Herr Vit ler och verkar ha fått svar på sin fråga. Jag vinkar till mig M.J. Hans högra kind är röd som ett övermoget äpple. Han är extrem onykter och trycker upp röven i ansiktet på mig och herr Vit ett par gånger och sätter sig sedan bredvid mig och stryker sin arm mot min. Har jag fått bögfobi? Det är lika bra att jag skaffar hockeyfrilla, spegelglasögon och raggarbil på en gång. Spegelglasögonen ska vara av pilotmodell och köpta på en bensinmack. Bilen sak vara en hottad 240 med en saftig stereo. Mina nya vänner ska heta Ronny, Rolle och Hocke och vi ska ragga småflickor utanför högstadieskolor. Suede är på scenen igen. Herr och fru Svart dansar uppe på den stora scenen tillsammans med ett annat par. Brett ler. De två paren rullar ned från scenen. Suede går av scenen. Herr Svart har en stor svart turkliknande lösmustach.

Technotronic börjar välla ut ur högtalarna. M.J rusar in mot mitten. Jag efter. Jag ser C.L med huvudet under en av stolarna framför scenen. När vi är på väg hem erar vi gräsplanen som ligger mellan Skolan och Förortens Centrum. Gräsplanen är fylld med vatten, det är mörkt och en gammal käring cyklar omkring på vattenytan. Själv har jag aldrig fått lära mig att cykla på vatten. Trots detta så lyckas jag riktigt bra med vår nystulna cykel, men jag kommer längre ner med däcken än käringen, som cyklar på vattnet, som om det vore en vanlig väg. Jag kommer ifatt henne och erar henne nästan. - Har du något recept på hur man cyklar på vatten?, frågar jag halvskrikande och onyktert. - Du tar en död kråka, en död råtta och en massa olika kryddor, svarar hon. - Om jag får din adress så kan jag skicka dig ett brev och begära hela receptet, skriker jag till henne i mörkret. Kärringen rundar mig. Själv har jag svårt att kontrollera cykeln eftersom vi båda har tappat farten. Hon uppfattade säkert inte vad jag sa. Jag lyfter. Cykeln försvinner och jag flyger som stålmannen. Det är ungefär lika lätt att flyga som att cykla på vatten. Det är skojigt. Slutligen tappar jag höjd och försöker sätta ner fötterna, men jag landar på ena knät. Som tur är landade jag i kanten av vattnet på en sandbank, men knäet blev blött. Senare går herr Vit och jag går genom ett lågt bostadsområde. - Det var den bästa fest jag har varit med om. Jag borde inte få uppleva sådana fester mer, säger herr Vit. Jag tycker festen var fullt godkänd, men absolut inte utöver det normala. Mot oss kommer en kraftig brun arbetshäst. Den är galen och springer rakt emot oss. In i en gränd. Herr Vit spanar efter hästen. Hjärtat bultar och vi verkar ha klarat oss. Herr Vit backar in i gränden, vilken består av en husvägg och en hög häck och backar in i en likadan häst och blir nertrampad. Hästen sätter efter mig. Över ett lågt staket och in på en tomt. Jag är fångad mellan huset och den galna hästen. Jag vaknar något skärrad i M.J's och Kamelens futuristiska lägenhet, duschar och

funderar över den drömda hästen och att jag borde gå ner till ICA'n för att köpa lite juice, frallor och gräslöksost till frukost. Morgan berättar hur vi kom hem och att jag pratade med H.M. En flicka, som ligger i den andra soffan, vaknar och säger att hon vill se den stora byggnaden som hänger över M.J's lägenhet. Hon och jag hänger oss ut genom fönstret över den väggfasta soffan. Med ena handen pekar jag mot byggnaden och den andra handen håller jag hårt runt flickans bröst. Hon pressar min hand ytterligare mot sin kropp. - Gör inte så, säger jag till flickan. - Du då?, säger hon - Det var inte avsiktligt. Jo, det var det, säger jag då vi glider tillbaka in i lägenheten. På gräsmattan nedanför står ett par utländska trädgårdsarbetare och tittar på oss.

Senare i ICA'n: Utklädd till käring fyller jag en matvaruvagn med dyra matvaror. Dyr frukost. Jag rusar runt i butiken med min vagn, som blir tyngre och tyngre. Till slut när vagnen är breddfull rusar jag mot lagret. Någon människa står i vägen, men flyttar på sig. Jag sliter av mig peruken och käringkläderna. Med vagnen framför mig erar jag lagret och kommer ut i en ljus korridor. Ljuset strilar in genom fönstren, som sitter precis intill taket. Med vagnen fortfarande framför mig flyger jag i trappor och forcerar dörrar. Efter att ha slagit upp många dörrar och dykt nerför många trappor med vagnen framför mig inträffar det oundvikliga. Vagnen välter efter en kortare trappa och de flesta varorna rinner ut på stengolvet. Snabbt reser jag vagnen och kastar åter i maten i varuvagnen. Försiktigt nedför ytterligare ett par trappor. Äntligen är jag ute ur korridoren och befinner på parkeringen. Till en början ser jag inte min bil, men efter ett tag minns jag att den står parkerad på andra sidan av den stora vägen. I full fart rusar jag mot bilen. Ut från matbutiken kör ett långt pansarfordon i högsta hastighet, men jag känner mig relativt trygg och rusar vidare mot min bil. Gott med frukost. Pansarbilen försvinner bort och jag

rusar på. Plötsligt ser jag hur pansarfordonets vita backlysen tänds. Pulsen ökar. Det är långt kvar till min bil. Pansarbilen accelererar backandes emot mig och stannar slutligen mellan mig och min bil. I pansarbilen sitter två män och i bakdelen sitter fyra hungriga schäfrar. Jag inser att jag har förlorat och kastar mig ner på marken med särade ben och armar och med ansiktet mot asfalten precis som i tuffa amerikanska polisfilmer. Ingen frukost. En av männen manar hundarna att stilla sig när de hoppar ur pansarbilen. Samma kille börjar sedan snacka en massa skit tills jag känner att en av bestarna börjar kittla mina vader med sina tänder. Mycket skrämd börjar jag försiktigt resa mig och försiktigt sparka bort hundens käftar. Jag ber mannen att få hunden att sluta. Mannen säger att hundar är köttätare. När jag åter tittar ner på den hungriga schäfern ser jag att det står "KÖTTÄTARE" med versaler på den. - Absolute Alfa, säger mannen. På avstånd kan jag se hur hundarna kastar sig över mig och sliter mig i stycken. Det är tyst.

·················

Två likadana smala, men massivt hårda platta trästycken slår emot varandra SMÄLL!

Mer från mig: Patrikland: http://www.patrikland.com